Kära son.
Alltså. Det är inte som att pappa rent generellt har påbörjat någon form av korståg mot dina leksaker här. Pappa vill göra det klart här och nu direkt. Den incident pappa strax ska redogöra för bör därför på intet sätt placeras i samband med incidenten med Raffen häromdagen. Det finns inget mönster här. Pappa särbehandlar absolut inte dina högljudda leksaker jämfört med dina tysta leksaker. Pappa hyser ett ytterst jämställt förhållande till dina leksaker.
Pappa hatar dem allihop precis lika mycket.
Men i all ärlighet: Idag lyckades faktiskt din gunghäst, den som i vad pappa inte kan se som något annat än ett alldeles monumentalt fuck you till Darwin från leksaksindustrin är i form av ett får, vinna pappas uppmärksamhet på ett lite alldeles extra tydligt vis.
Fåret har ju nämligen, som du är väl medveten om, en knapp i ena örat. Och när man trycker på den knappen så börjar fåret glatt spela ”Mary had a little lamb” i 15 sekunder ur en högtalare i nosen. Du tycker mycket om denna lilla finess, pappa har märkt det. Och pappa förstår att det här med ljudvolym som störmoment inte direkt har förankrats i dina nervbanor än, men pappa kan helt och hållet objektivt berätta för dig att volymen som det här lilla fårhelvetet håller när det framför ”Mary had a little lamb” inte kan kategoriseras som något annat än ”svinhögt”. Och då menar inte pappa ”svinhögt” som när personen du står bredvid på tunnelbanan lyssnar på E-Type i de vita iPhone-lurarna och du blir lite irriterad. Pappa menar ”svinhögt” som att skiten högst troligt redan används regelbundet som tortyrmetod på lantliga resorter för unga män med skägg och orange pyjamas som den amerikanska underrättelsetjänsten kanske eller kanske inte vill erkänna finns på riktigt.
Och idag hakade alltså fåret upp sig.
Och. Slutade. Inte. Spela.
Alltså, pappa ser inte sig själv som en särdeles våldsam människa. Det vill pappa att du förstår. Pappa är i de allra flesta kontexter både resonabel och rationell nog att kunna lösa de konflikter som uppstår utan handgemäng. Pappa vill göra detta tydligt.
Men när fåret hade spelat ”Mary had a little lamb” utan uppehåll i en timme och en kvart idag, och du gick och la dig och s-o-m-n-a-d-e, då gick det väl en säkring i pappa.
Det gjorde väl det.
Så visst. När mamma kom hem från företagsresan i eftermiddags, då är det väl inte helt omöjligt att hon hittade pappa på golvet i hallen, där pappa höll fåret i strypgrepp med ena armen medan pappa med den andra armen slog fåret om och om igen på nosen, med knuten näve och ett inte alltigenom behärskat ursinne, samtidigt som pappa vrålade ”dö fårhelvete DÖÖÖ!”.
Och när mamma förhörde sig kring de exakta omständigheterna kring pappas agerande så är det väl möjligt att pappa skrek att fåret skulle ”deporteras till samma jävla bondgård som den jävla raffen!”. Så kan det kanske ha varit.
Men i alla fall.
Det var då mamma slängde av sig ytterkläderna, rusade fram till fåret och lyfte upp det, sprang ut i köket och rensade köksbordet från tomma Coca-Cola-flaskor och pirogomslagspapper i en enda svepande rörelse, la fåret på sidan på bordet, snittade upp kardborrbandet under magen och stack in sin hand rakt in i dess mellangärde. Och några sekunder senare slet hon ut en vit liten dosa, täck av ludd, som hon tryckte på.
Och då blev fåret tyst.
Fattar du? Bara sådär.
Mamma bara rusade in genom dörren och gick helt jävla Grey’s Anatomy!
Så. Alltså.
Pappa ville bara låta dig veta att om du tycker att fåret ser lite buckligt ut på nosen eller så och du tänker försöker kasta anklagande blickar på pappa angående detta, då vill pappa påpeka att fåret i sammanhanget hade en jävla tur som inte slutade som kylarprydnad på pappas Hyundai.
Och. Ja.
I övrigt vill pappa bara säga att pappa faktiskt tycker att du och pappa klarade av de här fyra dagarna ensamma riktigt bra. Klart över förväntan. Pappa och du behöver minsann ingen hjälp. Pappa och du reder er fint själva.
Men. Ja du vet.
Det är ju skönt att mamma är hemma nu i alla fall.
Nu ska pappa ta en drink och gå och lägga sig.
Där hade du tur. Fårskalle.