Inga svenskar löper lika stor risk att bli alkoholister 2012 som unga män. Fredrik Backman gör en djupdykning i våra nya dryckesvanor, från importerad lyxöl till känslosamma AA-möten, och inser att det finns problem på närmare håll än han någonsin kunde ana.
* * *
Den heter Brooklyn Local 1. Kostar 80 spänn per flaska. Lagrad som champagne med riktig kork. Tappad på 750 milliliter stora flaskor. 9% alkohol. Ligger i beställningssortimentet. Jag har köpt en låda, som en kul grej. Ger bort flaskorna i stället för vin när min fru och jag är bortbjudna på middagar. Alla gillar en öl med en story, liksom. Jag antar att det är sånt här man gör när man fyller 30 och det inte längre anses socialt accepterat att samla på hockeykort.
Jag dricker två av dem med en barndomsvän en kväll framför en fotbollsmatch. Han konstaterar att en sån här flaska motsvarar fyra stora stark. Med skillnaden att ingen skulle tycka att det var konstigt om jag drack en sån här ensam framför tv:n en tisdag, säger jag. Min vän rycker på axlarna och säger att det går väl i linje med att det är inget konstigt bland män i vår ålder att sitta själv hemma och dricka en dyr whisky, men sitter man ensam och dricker smuggelvodka har man plötsligt alkoholproblem.
– Det där är en rätt soft grej med att bli vuxen, att man kan köpa sig fri från varningssignaler, flinar jag.
Vi pratar om att ha en öppen flaska whisky hemma. Min vän säger att han aldrig har det längre.
– Finns det en öppen flaska går man ju och tar sig en liten jävel då och då. Men knäcker man sigillet på en oöppnad flaska i sin ensamhet, då går ju larmklockorna som ett flyglarm i skallen på en…
Sen pratar vi en stund om fylleanekdoter, som män i vår ålder har en tendens att göra när vi dricker öl. Som när han stod hängd mot en bardisk en gång i sena tonåren och en gemensam polare till oss trodde att han ville säga något, och därför lutade sig fram för att höra genom musiken. Och min vän kräktes i örat på honom. Den där polaren hävdar fortfarande att han har nedsatt hörsel. Min vän garvar.
– Jag kommer inte ihåg senast jag var så jävla dumfull, säger han.
Jag säger inget. Men jag inser att jag vet exakt när jag var så full senast.
Tänkvärda klunkar. Under ett par månader har Fredrik Backman studerat sina egna och kompisars alkoholvanor.
En omvälvande resa med oväntat slut.
* * *
Mer än en kvarts miljon svenskar är alkoholister, enligt Statens folkhälsoinstitut. Män är kraftigt överrepresenterade. Män under 30 den största riskgruppen. En amerikansk studie från 2010 visade att män löper dubbelt så stor risk som kvinnor att bli alkoholister. Dels har det genetiska orsaker, dels påverkas vi kraftigare av dopamin, en signalsubstans i hjärnan som påverkar känslor av lycka när vi dricker.
– Rent statistiskt måste minst en ur grabbgänget vi festade med som 20-åringar ha blivit alkoholist, säger jag.
– Rent statistiskt var minst en av dem det nog redan då, svarar min vän.
Vi sitter tysta i några minuter. Sorterar väl ofrivilligt ut kandidaterna, antar jag. Till sist frågar jag om han har pratat med Patrik på länge. Han skakar på huvudet. Jag tänker att det måste vara sex-sju år sen jag hörde av honom senast. Kanske mer?
Alla män har väl haft den där polaren, antar jag. Min var Patrik. Bra i skolan, bra med tjejer, stor tennistalang. Han fick ett par motgångar strax efter studenten. Dödsfall i familjen. En ryggskada. Började träna mindre och festa mer. Tålde hur mycket sprit som helst, minns jag. Sen kom det en morgon där någonstans när alla andra drog iväg till universitet och skaffade jobb och villor och familjer, och han satt kvar hemma. Lirade gitarr. Drack whisky.
Jag hade en annan vän som dog i en bilolycka i samma veva. Det kanske var därför jag blundade. Att se andras problem kan tvinga en att se sina egna. Så jag drog till Thailand och söp skallen av mig i fyra månader i stället. Jag funkade alltid så, kunde gå nykter i ett halvår och sen vara dyngrak varje dag i en månad.
Året efter mådde jag bättre, drack mycket mindre. Sen flyttade jag till Lund och började plugga. Kände mig ensam och vilse. Drack nonstop de första tre veckorna. Sista morgonen vaknade jag med blod på tröjan utan att veta om det var mitt eller någon annans. Jag hade hamnat i slagsmål utanför en krog. I början gav jag väl lika väl som jag tog, men folk som såg det berättar att det var som om jag väntade på att snubbens polare skulle dyka upp. Som om jag ville ha stryk. Och det fick jag.
Det var sista gången jag var så full.
Dagen efter sa någon till mig att för somliga är alkoholism en sjukdom, för andra är den ett symtom. Jag drack inte på nästan tre år efter det. I efterhand tror jag inte att jag hade problem med alkoholen, jag hade problem med mig själv. Ångest. Så jag behövde visa mig själv att jag kunde sluta, att jag kunde ta tag i mitt liv.
Jag dricker öl nu. Tar en drink någon gång ibland. Blir fortfarande berusad extremt sällan. Och när jag blir det hamnar jag aldrig i slagsmål längre. Det allvarligaste som händer nuförtiden är väl att jag spottar små bitar cocktailsalami på min frus chefs kavaj medan jag skriker ”fattar du!? Nu måste vi pissa i BÅTEN!” efter att ha berättat den där om två irländare i en båt. För tredje gången.
Jag berättar för min vän att jag ska gå på ett AA-möte för den här artikeln.
– Ibland tror jag att alla män i vår ålder borde göra det minst en gång, svarar han.
Jag tänker på de sista gångerna jag var hemma hos Patrik. Alltid ölburkar på bordet. Alltid en tom whiskyflaska någonstans. Sorgsnare och sorgsnare ögon.
Under dagarna som följer ska jag få höra flera gånger att ”alkoholism är förnekelsens sjukdom”. Jag tänker jävligt mycket på om den förnekelsen är störst för de som drabbas av den, eller för alla oss andra som står bredvid utan att säga något.
Öppna kort. Det finns över 116 000 AA-grupper i 180 länder.
De är inte bara öppna för folk med direkta problem. Cafés reporter besökte möten som ”anhörig”.
* * *
Det sägs att om alkohol uppfunnits i dag hade vi klassat det som en drog farligare än heroin. Jag har aldrig tagit det på allvar. Men här, en halvtrappa ner i ett fyrkantigt rum på 25 kvadrat med kala väggar och plastmatta, är det rätt svårt att inte tänka på det. Jag vet inget mer om Anonyma Alkoholister än saker jag sett på amerikanska tv-serier. Jag har tänkt smyga in och sitta längst bak. ”Observera.” När jag ser att stolarna står i ring får jag panik.
En man i 45-årsåldern hälsar mig välkommen. Säger att jag är tidig. Jag nickar fumligt. Funderar på att vända mig om och dra, men sätter mig till sist på en av pinnstolarna med händerna kupade runt en pappmugg kaffe. Fler deltagare droppar in. De flesta känner varandra. Kramas. Jag känner mig otroligt utanför. Som om de ska få syn på mig och vråla ”inkräktare”. Sen inser jag att det jag verkligen är totalt skräckslagen för är motsatsen: Att de ska tro att jag är en av dem.
Jag känner mig som fisken i Hitta Nemo som av misstag hamnar på ett ”Fish Eaters Anonymous”-möte, och varje gång han försöker förklara att han inte äter fisk skriker en haj ”denial!” åt honom. Hur fan förklarar man att man inte har problem i en miljö där folk räknar förnekelse som första symtomet på problem?
Det är skitjobbigt att sitta där. Jag kan inte tänka mig att någon man jag känner hade tyckt något annat. Och det är väl någonstans där jag inser vilket helvete det måste vara att komma hit om man verkligen har problem. Vad som måste krävas för att kliva in här och erkänna att man har förlorat kontrollen över sitt liv.
Dagen innan har jag pratat med Stefan, presskontakt för AA. Han berättar om ”öppna möten”, dit även anhöriga kan gå. Jag har beslutat att det får bli min ingång.
Vi blir totalt tio män och två kvinnor i ringen. En har varit nykter i nio år, en i fyra veckor. Deltagarna turas om att vara mötesledare, idag är det en rätt kraftig kille med underarmstatuering och skägg, ett par år yngre än jag. Han är klädd i arbetsbyxor, lär ha kommit direkt från jobbet.
– Är det någon som är här för första gången? frågar han.
Jag harklar mig. Tittar ner i golvet och mumlar att jag är ”anhörig”.
– Välkommen Fredrik! säger resten av gruppen i en mun.
Och jag är kanske inte redo för det, för jag rycker till som om någon har skrikit åt mig i ett mörkt rum. I efterhand känner jag mig dum för att jag blir så drabbad, men det finns något bedövande överrumplande i den där direkta uppmärksamheten från elva totala främlingar. Något med ögonkontakten. Att bli sedd, kanske.
– Tack för att du kom hit, säger killen med underarmstatuering.
Sen tittar han upp.
– Hej, jag heter Micke och jag är alkoholist och narkoman.
– Hej Micke! svarar alla.
Jag också.
Jag vet inte om jag ska skämmas eller vara stolt över hur bra det känns.
Nästan all forskning slår fast att alkoholism är en sjukdom. WHO listar det under ”brain disorders”. Svenska centralförbundet för alkohol- och narkotikaupplysning uppskattar att en miljon svenskar har ett ”riskbruk”. Definitionen för det är 14 ”standardglas” (33 cl starköl, 12 cl vin eller 4 cl sprit) per vecka för en man, 9 för kvinnor. En internationell studie från 2006 hävdar att alkoholism är till 60 procent genetiskt betingat, övriga 40 procent är sociala ”triggers”. Inte helt olikt diabetes.
Jag tänker mycket på de 40 procenten.
AA-möten har tydliga rutiner. Ledaren läser högt ur riktlinjerna, ”det som sägs här stannar här” bland annat. Den 45-åriga mannen läser ur Stora boken, AA:s grundtext. Olika texter läses varje möte, med fokus på olika delar av tolvstegsprogrammet.
Känslan av rutiner gör mig mindre osäker. Resten av mötet går ut på att alla, i tur och ordning, får prata. Alla börjar på samma sätt: ”Hej, jag heter, jag är alkoholist”. En del pratar i en minut. Andra i tio.
Någon berättar om det senaste dygnet, en annan om första gången han kom till ett AA-möte för två år sedan. Om alla sina känslor den dagen.
Varenda en som pratar gör två saker: Den första är att gratulera en man ”till tid”, eftersom han har tre månader som nykter. Den andra är att titta mig rakt i ögonen och hälsa mig välkommen, som ”ny”.
Första gången flackar jag nervöst med blicken som man gör om någon man inte känner plötsligt börjar småprata med en på bussen.
Alla drabbas. Fredrik Backman möter människor från alla olika lager i samhället under AA-experimentet. ”Jag drömmer bara om ett vanligt liv”, säger en av dem.
* * *
Jag vet inte vad jag förväntade mig att finna här. Alkisarna som sitter på bänken utanför Systemet, troligen. Men det är bara vanliga snubbar i den här ringen. Jag känner igen varenda barndomsvän i dem. De hade kunnat spela i mitt fotbollslag. Jobbat på mitt jobb.
– Jag heter Jim och jag är alkoholist, säger en kille i jeans och skjorta.
– Hej Jim! säger alla.
Och sen börjar han prata om ångest. Inte bakfylleångest. Inte depressionsångest eller serotoninbristsångest. Den vanliga vardagsångesten. Svennebananångesten. Han pratar om att komma hem till sin lägenhet och bara inte vilja vara ensam. Om att fylla 35 och inte veta vart ens liv är på väg. Ha ett hyggligt jobb och bra bil och vänner och allt det där och ändå vakna och känna sig otillräcklig. Misslyckad. Vilse.
Han berättar om en liten whisky. Bara då och då. För att unna sig. Inte för att man har problem. Alkoholister dricker ju liksom inte whisky för 600 spänn. Hur man förklarar det för sig själv med att det är ett ”intresse”. Man tar en framför hockeyn. Kanske en till för att somna. Dämpa ångesten lite, bara. Efter ett tag krävs några stycken. Sen någon för att komma igång morgonen efter. Man börjar åka kollektivt till jobbet. Tuggar mycket tuggummi. Tycker att man har kontroll. Tänker att alkoholister är såna som sitter vid tågstationen.
Det håller ett tag. Kanske flera år. Och så händer något som bara precis knuffar dig över kanten. Tjejen gör slut. Milan torskar ligan. Vad som helst som ger dig en ursäkt. Två-tre kvällar i veckan blir fyra-fem. Du tänker att så länge du sköter ditt jobb är allt okej. Så länge kollegorna bjuder in dig på after worken kan du ju inte ha problem på riktigt. Så länge du inte vaknar på platser du inte minns hur du tagit dig till är du inte missbrukare. Så länge du inte kraschar. Och så en dag gör du det.
Jag tittar på Jim och undrar om han var genetiskt förutbestämd att hamna här. Hur mycket som var de där 40 procenten. För jag känner igen all den där ångesten, även om jag inte har den längre. Den försvann i mångt och mycket med att jag blev förälskad, gifte mig, blev pappa, fick ett jobb jag älskar. Jag kanske blev vuxen. Eller så har jag bara inte tid att ha ångest längre, jag måste hämta på förskolan och åka till Ica Maxi liksom. Livet håller mig sysselsatt.
Det finns ett annat ord än ”ångest” som återkommer i Jims historia: ”Vanlig.”
– Jag drömmer bara om ett vanligt liv.
Timmen som följer känns som om jag blir skallad i hjärtat.
Jag pratar med Stefan på AA igen dagen efter. Han berättar att han alltid drack mycket, men inte mer än sina vänner.
I 25-30-årsåldern började han dricka lite hemma. Sen varje kväll. Längtade efter alkohol. Blev folkskygg. Han skötte sitt jobb, betalade räkningarna, men ”vaknade som ett vrak varje morgon”.
– Det är en progressiv sjukdom. Den smyger sig på. Det finns ingen skala för alkoholism, men när du tar dig en återställare… då har du nog problem…
De första mötena med AA var ”hemska”.
– Min första nykterhet hade ingen kvalitet. Jag var bitter. Missionerade och försökte övertyga alla andra om att de var alkoholister. Det var först efter ett år i AA jag erkände att jag själv var det. Jag ville inte, för jag ville inte släppa tanken på att jag skulle kunna dricka igen.
Jag berättar om forskning jag läste för en annan Café-artikel, som visade att män generellt drar sig mycket längre än kvinnor för att söka psykologisk hjälp. Har svårare att erkänna att vi mår dåligt.
Han säger att det är svårt att veta vad som är hönan och ägget där. Sen berättar han hur han länge hängde upp sig på första steget i tolvstegsprogrammet, på grund av formuleringen ”kan inte hantera mitt liv”.
– Det tyckte jag ju att jag kunde. Jag betalade räkningar. Jag hade ett jobb. Men ett liv…det är ju mer än så.
Under fjärde steget, självrannsakan, konfronterar man sig själv med sitt liv. Vem man har gjort illa. Stefan skrev 30 A4-sidor till själv, för att se sin historia framför sig. Jag säger att det låter som något alla män kanske borde göra någon gång. Han svarar att det är det jobbigaste han gjort.
Vi börjar prata om manlighet och alkohol. Hur de hängde ihop under både Stefans och min uppväxt.
– Det ligger nog djupt i våra traditioner i Norden att män ska tåla att dricka mycket. Märkesprestigen, dricka dyr sprit, känna sin whisky, det är också väldigt grabbigt. Det går nog långt tillbaka. Vikingarna drack ju när de skulle ut i krig. Vi kanske förknippar det med känslan av krig.
Men han säger att han aldrig kände sig hetsad att dricka och att de verkliga problemen kom senare. Att sjukdomen kan vara helt oberoende av din omgivning är viktigt att förstå, förklarar han.
– Men när man är på fest och säger att man inte dricker så kan andra män fortfarande bli nästan provocerade. ”Vadå alkoholist? Du kan väl ta en öl? Skärp dig!” Det är en manlig attityd, att se det som svaghet. Jag har aldrig upplevt det från en kvinna. Jag vet inte vad det beror på. Men om du blir provocerad när någon inte dricker i ditt sällskap ska du nog kanske allvarligt fundera över ditt eget drickande, tror jag.
Under en av de sista dagarna med den här texten ringer jag en bekant. Vi känner inte varandra jättebra, men våra fruar är vänner och våra söner är jämngamla. Vi har träffats på middagar, kalas, midsomrar och nyårsfester i fem år. Han är den där killen som alla gillar. Smart, rolig, beläst, alltid först på plats när någon behöver hjälp att flytta.
Jag vet att han haft en del problem med droger. Vi har aldrig snackat om det, jag har inte vetat vad jag skulle säga, men jag vet att han går på någon sorts möten. Så till slut tar jag mod till mig och frågar honom rakt ut om jag får följa med någon gång.
– Det är aldrig någon av mina vänner som har frågat, säger han, uppriktigt rörd.
Jag sitter bredvid honom på ett möte för ”Anonyma Kokainister” kvällen efter. Han säger sitt namn och presenterar sig som alkoholist och kokainist. Det är en av de brutalaste upplevelserna i hela mitt liv. Han berättar om ett mörker jag inte kunde ha föreställt mig. Jag har känt killen i fem år och varenda en av historierna träffar mig som om jag blev misshandlad i en gränd.
– Jag… visste inte, mumlar jag i bilen.
– Det är få som gör, säger han.
– Hur ofta går du på möten? frågar jag.
– Inte så ofta numera, kanske tre-fyra gånger i veckan bara, säger han.
– Vad tror du händer om du slutar?
Han säger namnet på sin son.
Sen säger han namnet på min son.
– Om du hade varit där jag har varit, hade du tagit risken att få reda på det då?
Jag skakar på huvudet. Han klappar mig på axeln. Efter att jag släppt av honom kör jag in på en parallellgata, stänger av bilen och sitter där och gråter.
Nästa dag letar jag upp Patriks telefonnummer.
Fredrik Backman
Foto: Bobo Olsson
Herregud så bra du är.
Bästa du skrivit! Och då står du ändå mot en hård konkurrent.
Detta är den bästa och mest träffande artikeln jag läst i Cafe. Jag har prenumererat i många år men aldrig blivit tårögd av en artikel tidigare. Brännande och skrämmande aktuellt tema.
Tack!
Fantastiskt bra skrivet!
Tack
Makalöst bra skrivet. Blev tårögd på slutet.
Jag hoppas ALLA delar den! Otroligt nyttig läsning och berättelsen om din ”middagsvän” grep tag om hjärtat och vred om!
Det kanske inte är med för att det hade förstört flowet, men frågade du AA-killen vars berättelse från mötet du skriver om? Eftersom du skriver precis innan att allt som sägs på mötet stannar där.
Otroligt välskrivet, du skrapar på ytan på ett bubblande problem i Sverige…Vardagsångesten, vi är alla så besatta av att vara lyckliga att vi gör allt för att nå den där lyckan som alla säger att vi måste ha. Och visst blir man lyckligare av att dricka champagne varje dag, desto dyrare desto bättre, fina rödviner och mikrobryggeri-öl…Eller??
Mycket tänkvärt Fredrik, som så ofta innan.
Julia: Ja, alla inblandade har godkänt sina citat. Det hade inte gått att göra på något annat sätt.
Alla ni andra: Tack och bock.
Fint och bra reportage! Du sätter fingret på en intressant sak som jag har tänkt mycket på – att det inte räknas som en återställare om du samtidigt fnissar busigt och korkar upp champagne. Ju finare dricka, desto längre ifrån alkoholiststämpeln. Lömskt.
Tack!
Fredrik, du är bara så bra.
Tack!
Kan bara säga tack!
Fantastiskt, Fredrik!
Så jävla bra! Jag har i stort sett slutat läsa dina blogginlägg, vet inte riktigt varför men kanske var det avsaknaden av sådana här texter. Anyway, det här var det bästa du skrivit av det jag läst från dig. Jag var flera gånger under textens gång tvungen att kolla om det var du som skrivit. Fantastiskt bra!
Så jävla viktigt och bra. Tack.
Detta är den bästa texten jag någonsin har läst!
Aoch. Sån där käftsmäll var det länge sedan jag åkte på. Då var det inte heller från en tidning. Du har faktiskt fått mig att tänka efter.
Så otroligt bra och välskriven text. Rörande och omskakande på en och samma gång.
Tack!
Tack för en fin artikel. Jag är anhörig men kunde lika gärna ha varit på andra sidan. Min storebror dog förra året, 37 år gammal, efter att ha knarkat sönder sig och sen supit ihjäl sig.
Jag har länge velat sluta dricka alkohol, och har väl lyckats någorlunda men ändå inte helt och hållet. Denna artikel är en fantastisk knuff framåt i rätt riktning. Tack så mycket för det.
Tycker att det är så fantastiskt att du både kan vara så rolig, fyndig och ”larvig” som du är i din blogg och så så här – allvarsam, briljant, klok och skriva så att man berörs ända längst in. Du är grym!
TACK.
Berörande och välskriven text. Delade den just och hoppas MÅNGA ska läsa den.
Den är viktig. Och bra.
Glad också över klargörandet med tillstånd att citera från mötet. Det gnagde lite oroligt i mig när jag läste nämligen…
Tack än en gång för den här texten!
Min kommentar en bit här ovan hamnade av oklar anledning (att jag är…tankspridd…mest) under namnet ”Julia”. Eftersom den var till Julia, och jag hade otur när jag tänkte.
Men det var alltså jag. Så, till Julia igen: Ja, alla inblandade har godkänt texten.
Och tack alla ni andra för väldigt, väldigt fina ord.
Tack Fredrik för en grymt bra skriven text som är berörande och otroligt viktig!! Jag delar den vidare och ska tvinga folk att läsa den.
Tack igen!!
Fantastiskt bra skrivet. Min barndom präglades av alkoholismen och missbruks problemen hos flera nära släktingar. Det var en otäck uppväxt även om mina föräldrar skyddade mig så gott det gick, genom att inte tillåta dessa familjemedlamar att komma hem till oss påverkade. Problemet är ju att barn märker så mycket mer än vuxna tror.
Skillnaden då mot nu är att det är lite lättare att få hjälp både som missbrukar och som anhörig. Jag sa lite lättare, det är fortfarande allt för många som inte får den hjälp de behöver i tid. Vi som samhälle har en hel del kvar att jobba med på den fronten. Så vad gör vi under tiden? Det enda vi kan göra, bry oss om, våga ställa frågan ”Hur mår du egentligen?” och inte rygga undan när svaret blir ”Jag mår skitdåligt, jag orkar inte mer”
Den mest nödvändiga artiklen jag läst på väldigt, väldigt länge. Sitter på jobbet med gråten i halsen. Det hugger till någonstans mellan navel och halsgrop. Jag är en av de där Anhöriga, och har sår som aldrig kommer läka, men jag har lärt mig att leva med dem. Och detta på grund av den sjukdom som vi själva skapat- rakt av.
p.s. En enda liten invändning- det är rätt tokigt att göra en jämförelse med Diabetes. Det är inte rätt mot människor som lever med typ 1. En kronisk sjukdom som de aldrig kan bli av med. Och de har heller aldrig handlat på ett sätt som gjort att de fått sjukdomen. Men, pratar vi den genetiska delen av de som lider av Alkoholism- någonstans, någongång, så var det de själva som satte flaskan till mun vid ”fel” tillfälle. Det kan ingen ta ifrån dem.
Instämmer i hyllningskören. Ett tips nu när AA och 12-stegsprogrammet är på tapeten: Det finns 12-stegsprogram för alla oss som är anhöriga och vänner till alkoholister, Al-anon. Al-anon fungerar som AA och det behövs eftersom livet med en alkoholist är för mycket för de flesta av oss. Sitt inte ensam med din oro. Al-anon finns för dig.http://www.al-anon.se/
Emma: Det är otydligt uttryckt av mig, men det är alltså den internationella studien från 2006 som gör jämförelsen med diabetes. Inte jag.
Välskrivet med hjärta och själ som berör och väcker eftertanke!
Grattis, att våga möta sig själv. Vilken öppenhet, äntligen vågar ungdomarna visa sin sårbarhet och ärlighet när det gäller alkoholen.
Har själv samma erfarenhet som du beskriver. Ja, så här ser det ut i verkligheten, även när jag var ung, idag är jag 60 med 17 års nykterhet.
Tack för din öppenhet och ärlighet.
Tack Fredrik för din ärlighet, det du skriver om är verkligen något man måste ha i åtanke!
Vansinnigt bra skrivet. Känner igen så mycket som jag själv upplevt som anhörig till en alkoholiserad mamma. Tack!!
Mycket bra skrivet. Alkohol är riktigt läskigt.
Som ett slag rakt i magen, något som får mig att tänka, länge.
Superbra artikel om ett viktigt ämne, där vi ofta kanske måste byta perspektiv, se ur aloholisten/narkomanens perspektiv. Jag tänker mig att det är sällan ”det bara blev så”.
Oj, så bra skrivet, tack! Viktigt att prata om. Har också varit på anhörigträffar och det svider i ögon och hjärta, men är nödvändigt för att komma vidare.
Enormt att läsa.
Enormt vad?
Enormt allting!
Tack Fredrik!
Så jäkla bra, som det mesta du skriver.
Jag känner igen det mesta, har varit i helvetet och kommit därifrån. I mitt fall beror det mycket på att jag är ”adrenalinjunkie” det måste hända saker hela tiden för att jag inte skall bli uttråkad.
Nu försöker jag balansera min vardag och uppleva de små ögonblicken och vara tacksam för det jag ändå har:-)
Fint skrivet och förvånanande väl beskrivet. Mina första nyktra år gick dagligen på AA och jag kan utan omsvep eller överdriven sentimentalitet säga att jag har AA att tacka för det liv jag har idag.
Du kommer med den här texten trigga ett antal människor, få dem att fundera en gång till och kanske få dem ta ett steg i en annan riktning.
Jag fick en klump i halsen och mot slutet av texten blev ögonen glansiga.
Sen blev jag nyfiken på att veta om du fick tag i Patrik och hur det är med honom?
Starkt och bra skriven. Man blir rörd och fattar direkt.
Jag valde livet, och min dotter. Det kommer aldrig hända igen.
Skickar med min story, lite kortare. Men lite samma.
ptn.se/jaglever.html
Starkt och bra skriven. Man blir rörd och fattar direkt.
Jag valde livet, och min dotter. Det kommer aldrig hända igen.
Skickar med min story, lite kortare. Men lite samma.
Läser normalt sett aldrig cafe o snubblade in på denna artikeln av en slump.
Bland det bästa jag läst.
Vad blev det av Partik?
Jag blev lite orolig över honom nu. Jag hoppas han fick ett bra liv tillslut endå.
Oftast får du mig att skratta Fredrik, men den här gången fick du mig att gråta. Du har verkligen lyckats att berätta så att det berör, innerligt. Jag hoppas att många människor får tillfälle att läsa din text. Tack.
Jag blir rörd och tårögd. Jag läser mkt och det här var det bästa jag läst på länge. Dela på facebook alla! Detta är viktig läsning!!!
Tack för att du skrev detta! Och blev förvånad att detta fanns på Cafe.
Jag… har fått lite att fundera på…
Jo, det var en bra artikel men jag skulle önska en större politisering av ämnet. Vem fan mår bra av att behöva jobba 40 timmar per vecka, om du nu inte verkligen, verkligen trivs med ditt jobb? Med en sådan infallsvinkel landar vi lätt i en kritik mot kapitalismen, men sådant ”får man ju inte säga i det här landet”…
Prestationshetsen är definitivt betingad av kapitalismens tillväxtkrav. Tänk på alla behov som ständigt skapas hos oss, tänk så lite tid vi har för varandra.
Nu talar jag alltså om den vardags, svennebananångest som du tar upp i artikeln. Inte de genetiskt alkoholiserade, även om det såklart finns en social aspekt där också. Drogsamhället är ett flyktsamhälle. Flykt från vardagen som är styrd av kapitalet.
Underbart Fredrik!! Sluta aldrig skriva!! Lova det! (jag kan skicka en muta i form av kakor med jordnötter, om du vill)
För en annan var missbruket räddningen
Faan vad bra skrivit Fredrik! Du träffar så rätt med den här texten. Jag hoppas du kan ta till dig denna ros från en journaliststudent med en halv släkt av alkoholister och som själv dricker alldeles för mycket emellan åt. Du är bäst!
Önskar för allt i världen att jag inte kunde relatera till detta så väl som jag kan. Att inte våga säga till, ens på ett vänligt sätt, lägga fram det som en fråga eller hur man nu gör, är någonting jag fått leva med konsekvenserna av. Vet inte om det var en rädsla för ett utbrott och en distansering, eller en rädsla för att känna sig hjälplös i utkanten av en närståendes missbruk som hindrade mig. Oavsett vilket är det ett blytungt minne, föralltid fastetsat i mitt samvete.
Min morfar kommer alltid vara min stora hjälte, som efter mormors alldeles för tidiga bortgång tömde alla flaskorna i huset ner i diskhon med motiveringen ”det här är för lätt”. Jag har svårt att tänka mig att jag skulle kunna uppbringa den styrkan i en sån situation.
Tack Fredrik.
Oj. Ja, det var tur att ”jobb-sminkningen” inte var på när jag läste. Har sällan gråtit så mycket som läsandes den här texten.
Kan inte säga att det var en kniv i hjärtat som du skickade Fredrik. Snarare en ömsint omfamning som, om världen inte varit… såsom den är, jag hade behövt för många år sedan.
Stort tack för en text som berörde djupt och som jag hoppas läses av så många som möjligt!
♡
Kan bara säga tack.
Grymt
Så sjukt bra skrivet! Det gjorde lite ont men…. Hatten av Fredrik!
Väl skrivet.
”Jag tänker mycket på de 40 procenten.” skriver du. Den del som är socialt triggad, alltså. Kan det bli en uppföljare av det?
Hur kan vi i samhället agera för att förebygga alkoholproblemen?
Vad har alkoholreklamen för roll?
Att var och vartannat idrottsevenemang är sponsrat av ett bryggeri?
Det fick mig förresten att tänka på er tidning, Café. Brukar ni ha alkoholreklam i den? Mina fördomar säger mig att ni brukar det.
Om det är så, hur känner du inför det Fredrik?
Underbart skrivet Fredrik! Enligt mig det i särklass bästa du skrivit, hade tårar i ögonen på slutet och du lämnar mig väldigt berörd med denna text. Tack!
Du är en inspiration när du delar med dig av dig själv så och får oss att tänka till. Tack!
Jäkligt bra skrivet
Kännde igen mig mer än vad jag hoppades…
Läste artikeln på bussen och man kan undra vad medresenärerna tänkte när de såg en stor man gråta
Du har problem. Välkommen till mänskligheten.
Tack för en riktigt bra text!
Fredrik, du måste skriva om invandring. Denna text är fantastisk! Dina texter är väldigt insiktsfulla och skrivna med en ton som gör att de går rakt in i hjärta och själ! Har vid flera tillfällen igenkännande ifrågasatt mitt eget agerande efter att läst dina texter. Jag säger inte att du är smartast, men du har en unik förmåga att navigera mellan pekpinnar, insikt och humor! Snacka om att din penna är ett vapen starkare än svärdet…
Otroligt bra skrivet och så sjukt viktigt att någon lyfter den här frågan. Tidningen Café växer i mina ögon.
Fredrik. Du skriver och utrycker dig så jävla bra! Hatten av!
Tack Fredrik!!! Jag är själv nykter alkoholist och blev otroligt glad att du skriver om det här ämnet på ett så bra sätt.
Tack for en fantastisk artikel , jag ar sjalv med i AA och det var svart innan jag forstod att JAG
faktiskt hade problem.Nar en kar van sa till mig ” Simon man far ett antal drink biljetter i sitt liv , jag tror att dina borjar ta slut”…det var forsta steget, Att inse att man har problem , sedan kan man borja jobba med sig sjalv. Ar idag valdigt glad , fast det har varit en tuff kamp och ar varje dag.Tack for att du skriver sa fint om ett amne som ar sa TABU belagt. Take care. Simon
Jag gillar verkligen dina texter och skrattar ofta så jag gråter,
men detta var tamejfan det bästa du har skrivit, Tack!
Och just det,
Hej,jag heter Christian och är alkoholist.
Hvor er det godt skrevet. Tankevækkende indlæg, men du har desværre helt ret. Det er de samme tendenser, her i Danmark.
Gripande – som om man var där. Du är en mycket begåvad person. Hoppas att du med denna artikel når ut till unga som gamla. Sprit förstör familjer och stjäl liv.
När jag var tonåring dracks det på fest. Helger. Fanns inte Bib, AW etc. Träffade jag mina vänner i veckan drack vi te eller kaffe. Nu ska det vara drycker med alkohol i såfort man ska äta nåt. Eller inte äta nåt. Vår svenska supakultur i kombination med den europeiska dagligdagsa alkoholintag är förödande för vår/t lever/ne
Gripande läsning. Har en pappa som är missbrukare, har gått igenom helvetet som anhörig. Starkt av dig.
Tack snälla! Underbart ärlig läsning.. Min morfar var alkolist men ingen kunde hjälp och han dog av ett fall i trappen när han hade druckit en dag, men att omvärdera mitt egna drickande har ändå varit svårt men denna artikel öppnade ögonen igen!
Riktigt gripande artikel! En riktig ögonöppnare! Tack.
Väl skrivet. Jag dricker inte men känner väl igen mig i den sociala pressen. Jag tror det var Bindefelth som i sitt sommarprat jämförde med rökning. Hur konstigt det vore om någon gick fram på en fest och sa:
- Ska du ha en cigg
- Nej det är bra
- Jo klart du ska röka lite
- Nej jag röker inte
- Va? Jo kom igen nu, jag bjuder. osv
men det är inget man trugar på, varför på alkohol?
Efter en grabbweekend i Stockholm, där jag bevittnat hur en kompis inte kan hantera sitt drickande rörde den här texten mig på djupet. Läste några av kommentarerna som följde och tog mig mod att skriva. Jag kan relatera till mannen som sitter på en buss med tårar i ögonen. Tack och lov att det är mörkt i busen. Hur får man någon som är i fara att bryta förnekelsen?
Fantastisk artikel!
Tackar för att du tog dig tid och mod att skriva om gemenskapen. Jag är själv nykter alkoholist och känner igen känslan av att komma in på mitt första AA möte så som du beskriver det.
Jag hade försökt bli nykter ensam i många år innan jag genom mina behandlingar hittade hem till AA. Idag är det ett sätt att leva för mig. Nykter och med andra i AA som hjälper och påminner mig. Livet kan bli härligt igen även för en alkoholist och narkoman.
Kram på dig.
Hur gick det med Patrik? Ringde du? Hur mår han i dag? Det kanske kan bli nästa fantastiska text!
Woow kom in på den här sidan av en slump. Men läste den å blev väldigt tagen av artikeln. Många ja känner ä missbrukare å vet många som inte ser sig själva som alkoholister men som är de. Å de blev lite lättare å förstå hur svårt de är för folk å riktigt förstå att dom är de. Å har ännu svårare å sluta. Öppnade verkligen mina ögon!