icon
icon
Långläsning | Publicerad 14 februari 2013 18.44

SHM: Den sista intervjun

Med en miljon sålda biljetter kommer One Last Tour att placera Swedish House Mafia i historieböckerna. Men varför slutar de egentligen? Cafés Jan Gradvall följer trion under några hysteriska dagar i Stockholm och berättar bandets oskrivna historia – från pistolhot på förortspubar till världsherravälde.

Filmen Närkontakt av tredje graden inleds med att en musikslinga från rymden sprids över jordklotet. Kameran tar oss med från USA till Indien och Mexiko och avlägsna öknar. Överallt samlas lyckliga människomassor som faller i trans när de hör de genialt enkla tonerna och sträcker upp sina händer mot himlen.

Vad Steven Spielberg inte visste när han för 35 år sedan gjorde Närkontakt av tredje graden var att hans film förutspådde Swedish House Mafias avskedsturné.


Efter de första två konserterna i Dubai och New Dehli har rymdskeppet nu landat i Solna. Jag har sett Kraftwerk två gånger i år, men jämfört med Swedish House Mafias ljusshow är Kraftwerk en ensam lågprismärkt glödlampa kvarglömd på Ica.

Scenbygget får ordet gigantiskt att kännas som en underdrift. Högtalarberg reser sig mot himlen. Bomber fyras av. Konfetti regnar. Laserstrålar målar mönster i taket på Friends Arena. LED-skärmar lyser upp hela norra Stockholm. Basen kan vara det mäktigaste som hörts i världsrymden sedan The Big Bang:

UNTZ UNTZ UNTZ UNTZ UNTZ.

– Det här är monstret, ropar Steve Angello. Vi hade bra grejer på Coachella och Milton Keynes, men det här är värre. Det här är monstrets son.

Många artister säger att de vill nå hjärtat på sina lyssnare, men Swedish House Mafia gör det bokstavligen: tonerna tränger igenom bröstkorgen, särar på revbenen och blir ett med hjärtmuskeln.

UNTZ UNTZ UNTZ UNTZ UNTZ.

Medan Axwell står och finjusterar in ljudet på One kan Sebastian Ingrosso inte hålla sig längre. Han slänger händerna upp i luften, precis som publiken gör, och börjar pumpa uppåt. Leendet är så stort att hans tandrad lyses upp av rymdskeppets strålar.

Det enda konstiga med detta är att det ännu inte finns någon publik. Klockan är bara 13.00 och det är soundcheck. Ingrosso står vid mixbordet och dansar ensam i Friends Arena till sin egen musik.

De var alla tre här till 03.00 natten innan och finjusterade ljus och ljud. Nu är de här igen strax efter lunch.

– Nej, det där känns inte optimalt, säger Axwell och pekar mot en filmprojicering. Det måste vara optimalt, det måste vara optimalt, upprepar han.

Sebastian Ingrosso går rastlöst runt i cirklar på fotbollsplanen. Han tänder en cigg.

– Jag får panik när jag tänker på att en sån här förkortar mitt liv med elva minuter, säger han och stirrar på giftpinnen som om han vore Hamlet med sin dödskalle.

– Men jag försöker att inte röka så mycket.

Innan soundchecken är över har han förkortat sitt liv med 44 minuter.

Artikeln fortsätter. Nästa sida »

Gilla oss på facebook

Annons

1 Kommentar

Kommentera inlägget

*

Annons