Plura: ”Sverige är lite Iran när det gäller knark”

Exklusivt i nya numret av Café: Plura Jonssons enda stora intervju efter kokaindomen. ”Sverige är lite Iran när det gäller knark. Jag borde varit otrogen i stället”, förklarar han.

Kokböcker, kommersiell tv och en tung kokaindom. Efter 40 år som frontman i Eldkvarn är Plura Jonsson plötsligt mer känd än sina sånger. För artistkollegan och skribenten Tomas Andersson Wij berättar Plura slutligen sanningen om den ödesdigra natten i Göteborg, sitt galna slöseri med pengar under storhetsåren och varför tre månader med fotboja låter ”som en dröm”.

Här bjuder vi på några utdrag ur intervjun. Hela den nio sidor långa artikeln finns i Cafés februarinummer, som landar hos prenumeranter i dagarna och finns i butik tisdag den 25 januari. (Foto: Calle Stoltz.)

* * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * *

Hur mycket hade du druckit för att inte reflektera över att du stod på Göteborgs största flanörstråk?
– Jag hade suttit på balkongen på mitt hotellrum och druckit en och en halv flaska vin typ. Sen gick jag för att möta de övriga i Eldkvarn och Kotte, vår bokare. Vi skulle käka middag på en restaurang i närheten, det var på vägen dit som jag stötte ihop med den här killen som jag kände ytligt från 80-talet och det ena ledde till det andra.

Hur mycket köpte du?
– Jag gav honom det jag hade i plånboken, typ 2 500 kronor, och frågade vad jag fick för det. Han tryckte ett antal paket i handen på mig och sa att jag fick lite extra för att han gillade mitt matprogram så jävla mycket. Snacka om björntjänst Det visade sig sen att det var fem paket. Senare gav jag ett gram till Kotte, under bordet på restaurangen, som tack för att han betalat middagen. Och det är det som anses vara det grova brottet, det kallas överlåtelse. Mitt stora misstag var att jag i förhöret, för att rädda min polares skinn, höll mig till sanningen och sa som det var, att det grammet hade han fått av mig. Kotte själv hade sagt att han hittat det på kontoret, att det hade legat där en massa år. Det var en jävla tabbe av mig.

Var du så packad att en knarkaffär plötsligt framstod som helt naturlig?
– Precis. Även om adrenalinet började jobba och jag såg mig omkring lite nervöst. Men just när det dök upp var det bara: ”Skitkul, vi har ju en ledig kväll!” Jag köpte grejerna, sen gick vi och käkade och när vi kom ut på gatan igen så greps vi.

Hur känns det att bli arresterad så där?
– Det känns ingenting, det blir stumt, man stänger av på nåt sätt, bara konstaterar att det har hänt. Och så tror man att det ordnar sig nog, man tänker att de släpper mig snart.

Det råder nolltolerans mot knark i Sverige, vad tycker du om det?
– Sverige är lite Iran när det kommer till knark. Hade det här hänt i England vore det ingenting. Men varje land har sina tabun. I England är otrohet och sex den stora grejen. Så jag har kommit fram till att jag borde ha varit otrogen i stället. Jag ska vara det nästa gång jag kommer till Göteborg. Jag tycker att mitt straff är för hårt. Tre månaders fängelse för en engångsföreteelse. Jag vet att jag gjort fel, att jag brutit mot lagen, så något straff ska jag ha. Åklagaren säger att jag får mitt straff som ett avskräckande exempel. Men jag vet inte om det funkar så, jag tror inte det.

Du säger engångsföreteelse, men både du och jag vet ju att det inte var första gången du köpte kokain.
– Nej, och det har jag ju varit öppen med, men det var på 80-talet. Jag vet inte ens hur man får tag på kokain i dag. Så det var en engångsföreteelse. Som jag ser det. Kvaliteten på kokain är dessutom så oändligt mycket sämre i dag än på 80-talet, det är så utblandat att man kan undra om det verkligen är kokain man tar.

* * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * *

Läs hela intervjun i Café 2/2011, som finns i butik tisdag den 25 januari.