icon
icon
Intervjuer | Publicerad 28 juni 2006 21.08

Petter i sitt livs form

petter_1.jpg petter_3.jpg petter_4.jpg petter_5.jpg petter_6.jpg
petter

Oscar Falk

Bredvid växelspaken i Petters silverfärgade SUV, en Chevrolet Suburban, ligger en napp och en burk tårgas. Den förra tillhör hans tvåårige son Alfons. Den senare köpte Petter till sin fru eftersom det varit så många inbrott på golfbanan som hennes familj driver i Haninge. I bakluckan ligger en p-skylt som han gjort själv och ska ställa utanför sitt skivbolag: ”Artistparkering – gäller ej debutanter.”
P är även titeln på hans nya album. Han klickar fram några smakprov i bilstereon: suggestiva Välkommen tillbaka, Håkan Hellström-samplande Storstadsidyll och snuskiga Neneh Cherry-duetten Vad vill du ha.Första singeln heter Det går bra nu och är en lika smittande som kaxig historia där Petter skryter om sitt välstånd.
Han hyllar Hennessy, champagne och rysk kaviar – och rappar att ”tanken är som bäst när jag tjänar som mest”.
Petter förnekar att det skulle vara en medveten provokation.
– Jag har varit närapå bankrutt. Jag har varit svintät. Jag har sett båda sidorna. Pengar är trygghet. Om jag vet att jag kan provida för mig själv och min familj kan jag fokusera på musiken. Den största chocken när jag slog igenom var hur folk ser på framgång. I dag har jag hamnat i ett läge där jag, handen på hjärtat, kan säga att jag inte bryr mig. Därför gör jag en låt som heter Det går bra nu. Jag är trött på svenska kritiker som tar avstånd från ytlig blingblingrap och sedan hyllar Kanye West. Han är ju mer blingbling än någon annan! Även de som marknadsför sig som bohemrappare tänker på pengar.
Det är en solig decemberdag och Petter kör E4:an norrut från Stockholm. Vi är på väg till Åbyanstalten söder om Uppsala där hans rapkollega Ken Ring avtjänar ett nio månader långt fängelse-straff för grovt bedrägeri, narkotikainnehav och olovlig körning. Petter har med sig hiphoptidningar och cd-skivor som present.Sleepy, din dj, sa en gång att det är hiphop att bränna pengar på onödiga saker.
Tänker man på samma sätt som småbarnsförälder?
– Mer än någonsin. Jag är en liten prylbög. Jag köper sällan grejer men när jag gör det så smäller jag på ordentligt. Jag köpte en Avirexjacka till min son för 2 500 spänn i New York. Jag älskar sneakers, jag älskar stora bilar och fälgar och jag tankar V-Power.
Känner du ett ansvar för Ken Ring?
– Nej, jag vill bara finnas där om han behöver min hjälp. I mångas ögon är han en strulputte. Jag tycker att han är varm och mjuk. Och han är väldigt bra med sina ungar. Alla har förutfattade me-ningar om honom på grund av den där attacken mot prinsessan Madeleine (på Vattenfestivalen 1999) som svenska folket tycker att han ska få äta upp resten av sitt liv. Micke Persbrandt skulle kunna snorta kola från Madeleines mage utan att det blev en lika stor skandal. Han och Thorsten Flinck har nån jävla diplomatisk immunitet att få röja sönder hela stan i vikingastil.
Kom igen. Det har de inte.
– Okej, det är självklart att jag försvarar Ken eftersom han är min vän. Men han har en enorm talang. Han har bara varit nere i en ond spiral. När han följde med på min förra turné var han den mest skärpta i hela sällskapet. Och då snackar vi inte några veckor utan fyra-fem månader…

Med tanken full av V-Power fortsätter vi mot Åby. Ken ska medverka på P och har fått några beats med posten. När han muckar från fängelset i maj planerar Petter att hjälpa honom med hans comeback. Anstalten ligger intill en idyllisk bondgård med en äng full av hästar.
– Det här är inte bra för hans image, alltså. Det ser ut som Madicken, konstaterar Petter när han svängt in på parkeringen.
– Sätt upp din parkeringsskylt, föreslår jag.
– ”Gäller ej förstagångsförbrytare”, flinar Petter och vevar ner rutan när en medelålders kvinna kommer fram och frågar när besöks-tiden börjar. Plötsligt känner hon igen Petter och utbrister glatt:
– Är du han den där som sjunger? Han på tv?
– Mmm.
– Petter!
– Ja.
– Och han den andra sitter där, säger hon och nickar mot grindarna.
Petter och Ken är varandras motpoler: den folkkära medelklasspojken från Söder och den ökände värstingen från Hässelby. Men vänskapen håller i vått och torrt. När de kramat om varandra på hiphopvis (slapp handskakning och en dunk i ryggen) går de in i cellen. Ken är rastlös och sprängfylld av idéer – Petter praktisk, kritisk och förmanande.
– Fatta vad hungrig jag är, Petter! Jag har lyssnat på varenda hordemo jag fått och jag krossar varenda rappare i Sverige! Mitt album kommer att döda ditt album!
– Det är rätt inställning. Lyssna, så fort…
– Jag tränar två gånger om dagen! Jag skriver fett med texter! Och fatta vad skönt det är att slippa droger. Jag är så driven! Så driven!
– Lugna dig. Du är helt speedad.
– Det är bara för att jag slutat röka hasch.
– Lyssna, så fort jag säkrat min position så börjar vi jobba med ditt album.
Ken nickar förväntansfullt, bjuder på vingummi och visar stolt träningsoverallen och dojorna från det nya favoritmärket KVV, Kriminalvårdsverket. De diskuterar ”Free Ken Ring”-tröjorna som synts på stan, Kens nya låt Cutta dom och en telefonintervju han gjort med en dagstidning (”Du måste vara extremt ångerfull när du ger intervjuer”, säger Petter). Ken drar fram ett kollegieblock, rappar ett par nyskrivna rader i Petters diktafon och avslutar med en hälsning till alla fans: ”Live and direct från fängelset! It’s Ken Ring! Keepin’ it gangsta! Keepin’ it real! Förståru vad jag menar? Petter, splitta upp den här fucking skivan så gör vi det på riktigt. Rakt från anstalten! Ken!” Han pustar ut och sätter sig i sängen igen.
– Annars då? säger Petter.
– Det är fett soft här, faktiskt. Det enda som är keff är att jag inte kan säga godnatt till mina ungar.
– Jag är otroligt attached till min son så jag kan fatta vilket helvete du har.
Petter har delad vårdnad om Alfons. Han diskuterar ofta uppfostran med DJ Sleepy, som också blev pappa 2003 och har lärt sin dotter att ropa ”yeeeah” likt rapparen Lil’ Jon. Som förälder säger Petter att han hämtar idéer från sin egen uppfostran, tv-programmet The nanny och Anna Wahlgrens Barnaboken.
– Hon har flera vettiga idéer om varför det är viktigt att sitta still vid matbordet. Och varför barn slår varandra. Allt kanske inte stämmer in på mitt barn men det är ändå intressant. Jag pratade mycket om Alfons i intervjuer förut. Sedan fick jag den där kängan av Linda Skugge i Expressen. Hon läste dagboken på min hemsida, såg festbilderna från turnén år 2000 och tolkade det som att jag var ute på krogen hela tiden och sket i min familj. När jag läste det… äh, jag vill inte snacka om det.
Petter hade just separerat från Alfons mor och bodde på madrasser hemma hos kompisar. Han beskriver perioden som ”värsta ­bummen”.
– Jag hade det tufft, både känslomässigt och karriärmässigt. Det var jobbigt både för mig och Alfons mamma. Lyckligtvis har Alfons alltid varit världens softaste.
I december 2003 träffade han extremskidåkaren Michaela Fröstad i Åre. De gifte sig i somras.
– Jag var väl inte världens hetaste byte, ensamstående pappa och artist. Först verkade hon mest tycka att jag var kaxig. Det är lätt att ha den fasaden. Jag tror att många artister är så. Särskilt om de har dålig självkänsla, vilket jag hade när vi träffades. Jag gick upp helt i Michaelas värld. Åre kändes som en enda stor lekpark. En skyddad värld. Det enda kriminella som hänt sedan jag flyttade dit var när några norrmän försökte göra en smash and grab på skiduthyrningen.

På baksidan av Petters säckiga, gröna t-shirt står det ”rap is something you do – hip hop is something you live”, ett citat av artisten KRS-One. Till tröjan har han vit Kangolmössa i frotté, hals­smycke i platina, skinande vita Reebokskor och stöddig blick. Han står bredvid dj-båset på Werséns bar i Åre och nickar takten till låtarna som spelas på Bamba, klubben som han driver med en kompis och som skulle ha hetat Pimpin’ Ain’t Easy (”men de sa att det namnet inte skulle funka här”).
– Ska vi riva hela haket! hojtar en tjej i Petters öra och rycker i hans jeans.
Petter ler besvärat, som om det inte var första gången en skidturist citerade landsplågan Så klart! för honom på fyllan. Sedan serverar han shots till sina vänner, Ramlösa till sig själv och säger att han hatar när okända personer tar i honom. En av hans favoritlåtar är Ludacris Get back, där sydstatsrapparen ber om att bli lämnad ifred med orden ”get back motherfucker, you don’t know me like that”. Petter ser ut att vilja vråla den refrängen ett par gånger under kvällen, särskilt när någon spiller Cosmopolitan på hans nya dojor, men han blir glad igen när skivnålen landar i LL Cool J:s Mama said knock you out.
– Världens bästa gymlåt! utbrister han. Den får alla killar att vilja lägga tio kilo extra på bänkpressen. Jag blev triggad när jag hörde den första gången, ville köpa samma munkjacka som LL och börja boxas.
Förra gången jag skrev om Petter partajade han hårt. Det var under sommarturnén år 2000, den som man enligt hans rapkollega Pee-Wee ”inte var med på om man minns”. Nu tar Petter hand om sin kropp och ber om kokt i stället för stekt potatis när vi äter middag. Han har slutat röka och dricker för tillfället ingen alkohol – dels för att vara solidaritetsnykter med sin gravida fru, dels för att koncentrera sig på sitt femte album. Han tränar fyra gånger i veckan, vilket skiljer honom från de flesta hiphopare över 30 som räknar med att de stora kläderna ska dölja deras trivselvikt.
– Jag har faktiskt sneglat på Tony Soprano-looken, säger Petter. Den är inte helt fel. Men jag blir deprimerad om jag känner mig osund. Jag presterar tusen gånger bättre sedan jag började träna riktigt. Jag behöver bara sova fem timmar per natt. Fast 50 Cent ser osmaklig ut. Han har inte tränat rätt. Det syns att han har ätit något vätskebindande. Det ska räcka med lite hederligt proteinpulver.
Skidåkning har blivit en nästan lika stor passion för Petter som musik. Michaela och han delar sin tid mellan hus i Haninge och Åre.
De har åkt utomlands på reportageresa för skidtidningen Brant. Där skrev Petter en krönika och jämförde flowet i rap med flytet under en offpiståkning i St Anton:
”Jag upplevde någon sorts nirvana i skogen den dagen. Samma känsla som att stå inför 10 000 personer i en publik och tappa texten, men ändå rädda upp den eftersom publiken sjunger med. Sen bara surfa vidare på beatet med både känsla och energi.”
Folket i Åre har accepterat den nyinflyttade stjärnan. I baren säger en av hans grannar att ”byn är en sucker för kändisar” men att man ”inte är någon förrän man har droppat Östra ravinen”. Att ”droppa” är att köra utför en lodrät bergsvägg. Petter har lärt sig tekniken av sin fru.
– Du fattar inte hur mycket jag åkte förra året! Jag åkte varje dag från december till april. Varje dag! Jag bokade en spelning i Hemavan och pantade hela gaget mot helikopteråkning.
Nästa morgon sitter Petter och jag i en liftkorg. Molnen släpper bara fram ett disigt ljus och vinden sliter i kläderna. På Petters inrådan har jag dragit på mig dubbla långkalsonger men det är ändå svinkallt. Han berättar att han åkte skidor i Vitabergsparken på Söder när han var liten.
– När jag flyttade hit sa en del: ”Jaha, och vad ska han rappa om nu? Lavinfaror och arga liftgubbar?” Men jag skriver musik på ett annat sätt i dag. Förr handlade låtarna alltid om det som fanns i min omgivning. Nu rappar jag inte om skidåkning, även om det blivit ett rent fysiskt behov för mig. Att komma hit var som en väckelse efter alla de förlorade åren då jag bara hängde på rökiga klubbar.
Blåsten blir hårdare. Vi skyddar våra ansikten med handskarna. Och mumlar svordomar när liften stannar framför en snökanon. På toppen har jag förlorat all känsel i ansiktet. Petter verkar oberörd, rättar till sin hjälm och kastar sig nerför backen (senare erkänner han att han förfrös överläppen). Han väntar på mig en bit längre ner och frågar om jag är redo för lite svårare grejer. Sedan dundrar han in i skogen till vänster om backen. Jag följer efter honom mellan träden, kämpar för att svänga i den tjocka lössnön och piskas i ansiktet av grenar.
– Där nere rinner Susabäcken, säger Petter. En pojke ramlade ner där för några år sedan. Åk bara där jag åker. Och böj på knäna!
Jag försöker köra i hans spår men på en avsats fastnar min ena skida i en rot medan den andra vrider sig ett halvt varv åt höger. Jag faller framåt, rullar tre varv i snön och glider sedan på rygg med huvudet före ner mot bäcken.
– Slappna av så att du inte slår dig! ropar Petter.
I sista sekund fastnar mina stavar i en gren och jag blir hängande ovanför Susabäcken. Petter kommer till undsättning, hjälper mig upp och samlar ihop mina skidor. Vi kör ner till en värmestuga för att dricka kaffe. När jag går på toa snubblar jag in i Janne Schaffer. Jag frågar om han har jobbat med Petter och får svaret: ”Han har nog bara snott från mig som alla andra hiphopare.”
– Det har jag så fan heller, säger Petter när jag kommit tillbaka. Alla de där gitarrgubbarna har alltid så höga tankar om sig själva.

En annan gitarrgubbe, Jojje Wadenius, spelar gitarr i Luther Vandross-låten som samplas i Vinden har vänt, Petters första stora hit. Den släpptes 1998 och gjorde Petter till förebild för tusentals snaggade tonåringar med bylsiga kläder. Under ett par år var han inte bara kung av svensk hiphop utan landets största popstjärna.
– Jag var naiv då och förstod inte hur mycket jag påverkade folk. Jag förstod aldrig att jag blev en stil­ikon, inte ens när jag såg fans som rakade huvudet. Men många som upptäckte hiphop genom Vinden har vänt skulle förstås inte erkänna det i dag.
Petter använde sin berömmelse till att lyfta fram andra artister som Ken, Feven, Ayo och Eye-N-I. Han startade den egna etiketten Bananrepubliken och kontaktade rappare i Danmark, Norge och Finland för att bygga ett imperium. Självförtroendet var så starkt inom svensk hiphop att det talades om att den traditionella popmusiken skulle försvinna helt i framtiden. Så blev det inte. 2000-talets svenska musikscen har hittills handlat mer om rock än rap. Åtta år efter Petters debut saknar de flesta av hans gamla kollegor skivkontrakt.
– Jag drog ett stort strå till stacken med min första och andra skiva. Med Bananrepubliken ville jag skapa ett bolag som bombade svensk rap, helst tio plattor om året. Men jag tjänade inga pengar på det. Och jag kastade min egen karriär i sjön genom att fokusera på annat.
Efter sitt fjärde album lämnade Petter skivbolaget bmg. Uppföljaren ska släppas av Universal via ett licensavtal där han själv bekostar både inspelning, omslag och videor. Han kommer att investera mellan 400 000 och 500 000 kronor i projektet, som enligt honom själv handlar om att vinna eller försvinna.
Och han är inte ledsen över att luften gick ur den svenska scenen.
– Det var naturligt att det kom en motreaktion. Men jag stör mig på snacket om att svenska rappare låtsas vara amerikanska. Ingen kritiserar rockmusiker för sånt. Jag inspireras av Jay-Z och Nas, absolut, men inte mer än vad Ulf Lundell inspi­reras av Bruce Springsteen. Jag grindar så jävla hårt för att göra något nytt.

I intervjuer ­betonar ­Petter ofta att han arbetar ”som ett as”  eller ”som ett åbäke”. Många artister kallar sig envisa perfektionister, men Petter är den absoluta antitesen till hiphopslackern som mest spelar Playstation.
När hans första tolva kom från tryckeriet skjutsade hans mamma runt honom mellan skivaffärerna i Stockholm så att han kunde lämna över den personligen. När han startade Bananrepubliken drev han medarbetarna så hårt att producentduon Collén & Webb började kalla honom Hitler.
Petter har alltid jobbat som om hans karriär höll på att ta slut. Han talar gärna om sig själv som ett varumärke och säger att han blivit bättre på att utnyttja det.
– Jag är betydligt vassare på att förhandla med företag. Förr blev jag glad om jag fick ett par gratis skor. Nu gör jag inga barterdealar.
Du får alltså pengar av Reebok för att ha på dig deras skor?
– Jag säger bara att jag inte gör barterdealar längre.
I fjol skrev du bostadsannonser åt mäklarfirman Notar i DN. Det blev en massa liv när du nämnde att en lägenhet var utrustad med ”gasspis om nån blir olycklig”.
– Kan vi inte hoppa över den grejen?
Jag undrar mest om det påverkade din trovärdighet. Just nu är det en debatt på whoa.nu (den största svenska hiphopsajten) om det är rätt av Dogge att göra tv–reklam för Elgiganten
– Dogge är mäktig. Jag skulle aldrig komma undan med det där. Jag gör [reklam]grejer så länge det känns okej. Men bara för produkter som jag förbrukar själv. Jag märkte inte att jag fick några problem som artist på grund av Notargrejen.
På Arlanda finns en jättebild av dig i tullen, strax intill texten ”welcome to my hometown”. Tar man Arlanda Express in till stan hörs din röst i högtalarna då du hälsar alla välkomna igen.
– Jag fick inte så bra betalt för det. Men det var kul. Jag blev smickrad när de frågade, jag är en ganska stor Stockholmspatriot trots att jag är så mycket i Åre. Jag tog också reda på vilka andra artister de frågat eftersom jag inte vill att mitt varumärke syns i vilket sammanhang som helst.
Hur har ditt varumärke påverkats av att du protesterat mot illegal nedladdning? Många artister drar sig för att göra det.
– Skillnaden mellan mig och de andra artisterna är att de är fittor. De är töntar som tror att folk kommer att ladda ner dem extra mycket om de säger ifrån. Ingen vill uttala sig om nedladdningen men alla har kopieringsskydd på sina skivor. Det är ingen mänsklig rättighet att få musik gratis! Den där hippieinställningen kommer aldrig att betala några räkningar för min del. Sen kan folk komma och säga att jag är oäkta hiphopare bara för att jag vill tjäna pengar på min musik. Damn right att jag vill ha stålar! Jag sliter som ett jävla as med mina låtar.

Den här januarikvällen sliter Petter i en studio nära Sture­plan, tillsammans med Miki Asante från duon Spotrunnaz och Pee-Wee som båda två gästrappar i låten Grannen är vild. Thomas Rusiak sitter vid datorn, klickar fram beats och ser till att Petter ger tillräcklig emfas åt rader som ”när Södermalm blev Sofo jag flytta’ från stan, bitch”. Petter samarbetade med Thomas Rusiak på sina första två skivor och de var länge dödspolare i hiphopkollektivet Natural Bond. Men för sex år sedan gifte sig Thomas, slutade umgås med sitt gamla gäng och började lyssna på rock. Petter tillägnade honom Det är över nu, en ömsint låt om hur deras vänskap tagit slut.
I fjol ringde Thomas upp Petter och erbjöd sina tjänster som producent. Nu är de vänner igen och av de musikaliska skiljaktigheterna märks inget – förutom när Thomas ska skoja och säger ”så där ja, nu
lägger vi en bluesgitarr här” varpå Petter ger honom en chockad blick.
Arbetet med P är inne i sin slutfas. Senare samma vecka har Petter bokat in ett möte med Johan Renck som kanske ska göra videon till Det går bra nu. Jag frågar om de har slutit fred sedan Petters dåvarande flickvän dumpade honom för Renck, som var mer känd som Stakka Bo på den tiden (hjärtesorgen inspirerade låten Du vet att jag gråter på Petters debut).
– Vi har aldrig haft beef! Veckan efter att hon dumpat mig fick jag mitt skivkontrakt. Sedan skrev jag Du vet att jag gråter och sedan tänkte jag inte mer på det. Min coolhetsfaktor var inte så hög på den tiden. Jag bodde i en etta på Ploggatan och gick på Kas. Det var nog rätt mycket coolare att vara ihop med Stakka Bo.
Petter går fram till mikrofonen för att göra nästa pålägg.
När han spottar sina nonchalanta rim känns hans coolhetsfaktor
betryggande hög: ”Ey yo, jag gillar å va’ fresh. Nya sneaks och kicks. Jag lacear beats med snits. Det här är Stockholmsstyle 2006, vi blåser bort hela kvarter och lägenhetskomplex. Glaset vibrerar. Kapten dominerar. 180˚ handbromssladd när jag parkerar. Det är vad jag sa nu. Ingen skit i min tank, V-Power när jag drar nu!”

Annons

Kommentera

Kommentarsfältet är stängt.

Annons