Ensamstående, trebarnsmamma – och tveklöst sexigast i Sverige 2002. Cafés Markus Kylén möter Pernilla Wahlgren, en svensk nöjesinstitution i toppform.
Pernilla Wahlgren och jag ligger ner mot varandra med benen uppsträckta i luften. Från sidan, i spegelväggen, ser vi ut ungefär som ett uppochnervänt t. Vi lägger benen omlott och särar på dem några decimeter, sen återgår vi sakta till utgångsläget.
– Mmm… precis så, säger Pernillas personliga tränare Andreas. Det här tränar låren jättebra. Glöm inte att ge varandra lagom motstånd i rörelsen. Fortsätt tills jag säger till.
Eller tills någon spärrar in oss för förargelseväckande beteende. Pernilla Wahlgren är 1,58 lång, jag 1,95. Längdskillnaden gör att lårövningen mer liknar en Låt kameran gå-sekvens än ett träningsmoment.
Jag har förstås bara mig själv att skylla.
Jag föreslog att vi skulle göra första delen av denna intervju under ett träningspass – dels för att få ett nytt journalistiskt perspektiv på en av tidernas mest omskrivna svenska artister, dels för att… det lät väldigt trevligt att träffa Pernilla Wahlgren i tajta träningskläder.
Vad kan jag säga?
Somliga straffar Gud med detsamma. Den behagliga pulshöjning jag kände när passet inleddes för en timme sen har nu helt övergått i skakningar, ögonflimmer och pur utmattning. Hade min kropp varit en konstnärlig installation skulle den ha hetat ”Gänglig dödskamp”. Pernilla får kämpa febrilt för att hålla ordning på mina epileptiska jätteben, och för att hålla sig för skratt.
– Försök sträcka lite på dem, vädjar hon mot slutet. Det orkar du allt!
Markus Kylén
0
