icon
icon
Krönikor | Publicerad 4 januari 2013 09.28

Ojdå, jag är fortfarande man!


Jonas Cramby var en helt vanlig dagishämtande surdegsbakande storstadssnubbe. Så varför började han plötsligt lyssna på bredbent country om bilar, brudar och bärs?

* * *

Små skärvor av visdom kan man hitta överallt – inte bara genom att meditera, lyssna på P1 eller gå på pilgrimsvandring till Santiago de Compostela ihop med Agneta Sjödin.

Jag fick till exempel en insikt av country­stjärnan Brad Paisleys på alla sätt banala låt I’m still a guy.

Denna låt handlar om hur Brad ibland tvingas göra råpinsamma grejer, som att gå ut med sin flickväns chihuahua eller hålla hennes handväska när hon shoppar kläder. Men att han trots detta – och detta är han väldigt tydlig med – faktiskt inte bleker folieslingor, går på manikyr eller har drabbats av tillbakabildade testiklar.

Brad är, precis som titeln säger, fortfarande en man.

Och, insåg jag när jag hörde låten, det är ju ta mig sjutton jag också! Eller?

I’m still a guy fick mig i alla fall att inse hur gärna jag vill att låtarna jag lyssnar på ska handla om att dricka kall öl, köra bensin­slukande pickups och ge folk som kollar snett på oss på nöten. Detta trots att jag lyssnar på dem i en miljöbil, har en surdeg puttrande hemma och att jag sist jag såg ett slagsmål blev så rädd att jag ställde mig snett bakom min flickvän.

Trots att I’m still a guy är både djupt konservativ och lider av en släng metrofobi (stark och ogrundad rädsla för metro­sexuella män) så har den också ett par poänger. Det kan ju till exempel, som Brad sjunger, vara svårt att få ett ordentligt grepp om sin fiskeutrustning när man har hudlotion­krämiga händer.

Frågan är bara varför jag – det är ju faktiskt Jonas Cramby vi pratar om här, inte Ulf Brunnberg – börjat lyssna på Brad Paisley just nu?

* * *

Vi är män, alltså anses vi automatiskt vara lite löjliga. Vi vet det, vi har hört det sen vi var barn.

Slå upp en tidning eller kolla på valfri komediserie så får du reda på hur resten av världen ser på oss: vi är ett gäng överdrivet tävlingsinriktade, sexfixerade latmaskar som bara reser oss från tv-soffan länge nog för att bre en Dagobertmacka och kanske cementera lite könsroller innan det är dags att äta lunch.

Nästan allt med oss män är en källa till hånskratt: våra intressen, våra kläder och våra skäggfrisyrer. Vi vet att vår musiksmak är för ”bredbent”, våra matvanor för ”köttiga” och att våra djupaste, mest personliga drömmar främst är till för andra att skratta åt.

Och allt det här gör väl egentligen inget, eftersom vi fort­farande lever i en mans värld är det väl bara naturligt att det sparkas uppåt – mot oss.

* * *

Men lever vi fortfarande i en mans värld? I den enormt omdebatterade artikeln ”The end of men” i tidningen The Atlantic tidigare i år skrev journalisten Hanna Rosin att detta inte är så självklart längre.

För första gången i historien finns det nämligen fler kvinnor än män i det amerikanska arbetslivet, det finns också fler kvinnliga chefer och för varje man som går ut college gör en och en halv kvinna samma sak. Kanske, menar Rosin, är kvinnor helt enkelt bättre rustade för det postindustriella samhället. Kanske står vi nu inför ett totalt maktskifte mellan könen.

Och med tanke på det så är kanske Brad Paisleys I’m still a guy varken särskilt banal eller konservativ ändå? Kanske är den till och med oerhört modern?

Jag menar, den gamla stammens countryartister skulle ju aldrig ha skrivit en låt som I’m still a guy. Tanken på att Johnny Cash eller Waylon Jennings skulle ha skrivit en låt om att de fortfarande är män är ju lika absurd som att de skulle ha skrivit om att de fortfarande andas luft. För Johnny och Waylon, precis som för manligheten i stort, var det fullständigt självklart att de var karlar.

Och nu, när det inte är lika givet längre, är det kanske inte så konstigt att vi omger oss med sånt som kan påminna oss?

Kanske börjar det, som Brad Paisley sjunger, också bli dags för oss män att sluta be om ursäkt för vilka vi är. Kanske borde vi i stället bränna babybjörnen, resa oss unisont ur tv-sofforna och stolt deklamera för världen att…

Nej, vi gråter inte.
Eller, det är klart att vi gråter, men vi gråter i alla fall inte så fort en beagle fått en sticka i foten på Hundviskaren. Eller, det händer väl det med. Men vi tycker i alla fall inte att det är gulligt när vi gör det, vi skäms och försöker skylla våra tårar på att vi fått något i ögat eller är väldigt känsliga för plötsliga barometeromslag.

Och jo. Vi vet att det inte är helt lyckat att vår kultur säger att det är omanligt att gråta. Vi vet att det säkerligen har orsakat ett oändligt antal terapitimmar. Men det har säkerligen också förhindrat många pinsamma scener på stan. Så tack för det i alla fall, patriarkatet.

Nej, vi frågar inte om vägen.
Det kvittar hur mycket våra medpassagerare tjatar: Vi är män och kommer därför aldrig, någonsin stanna och fråga om vägen. Det kommer aldrig ske. För om jag skulle tvingas stanna i Arboga, veva ner rutan och fråga en 70-årig man med tax om vägen till Örebro så skulle det ju vara som om han vann över mig och i så fall skulle jag vara tvungen att brotta ner honom för att återställa ordningen i universum. Då är det bra mycket enklare att köpa GPS, visst?

Ja, vi tar oss på snoppen.
Okej, så vi rättar till paketet när vi går på stan då och då. När Michael Jackson gjorde det ansågs det ju bara vara sexigt. Okej, dåligt exempel, men ni hajar. Vi har ett okomplicerat förhållande till vår pillesnopp och det är väl inte så konstigt att vi är måna om att se till att den har det bekvämt bland folk, kupar handen kärleksfullt runt den i tv-soffan och, ibland när vi är ensamma, leker lite med den?

Ja, vi har totalt orealistiska drömmar.
Vi kanske närmar oss 35, har ett bra jobb som säljare, bostadsrätt, trivselvikt och munskägg. Men allvarligt, det här är ju bara nåt vi gör i väntan på vår riktiga karriär. När som helst kommer Manchester City att ringa. Vilken dag som helst kommer vårt AC/DC-tributeband Thunderstruck att brejka. Eller åtminstone börja repa igen.

Ja, vi snor våra tjejers schampo.
Vi är män, alltså tar vi inte hand om vår hygien ordentligt.

Okej, lögn. Det vore ju råpinsamt att lukta svett på dejt eller gå på jobbmöte med glansig panna. Vad vi däremot inte gör är att köpa egna schampon. I stället gör vi som män gjort sen urminnes tider, vi tvättar håret med det som råkar ligga närmast när vi duschar: tvål, hundschampo eller en gammal tub vårtmedel. Eller så tar vi en mikroskopisk klick av en flaska märkt ”Sebastian” eller ”Maria Nila” trots att vi vet att vi inte får. För då börjar våra flickvänner ropa nåt om att det där schampot kostar mer än ett fadderbarn i månaden och att det tog dem två år att övertyga deras frisör att sälja dem en flaska och att det förresten bara är för torrt hår och att vi män – faktiskt, minsann – har fettigt.

Ja, vi dödar djur.
Djur, särskilt kattungar, är visserligen söta och vi älskar vår hund så mycket att vi brukar smyggråta i duschen vid tanken på att den kommer dö före oss. Men det betyder inte att vi inte drömmer om att då och då blåsa iväg lite småvilt med en studsare (eller hur man nu gör?). Tyvärr saknar de flesta av oss den osentimentala läggning och handlingskraft som krävs för att bli en riktig jägare – så för att kompensera kollar vi på tv-serier om riktiga män som gör riktiga saker på Discovery. Varpå våra flickvänner genast påpekar att vi har machokomplex. Men det är absolut inte därför vi… Eller jo, det är det. Det är faktiskt exakt därför vi drömmer om att döda djur för vår överlevnad. Vi vill vara Hemingway. Vi vill inte sitta i kontorslandskap och lämna på dagis. Vi vill vara khakiklädda karlakarlar med krutrök i skägget och en kontorsstol av elefantbetar. Så. Nu var det sagt. Hantera det.

Krönikan är tidigare publicerad i Café nummer 11/2012.
Läs Jonas Crambys blogg här.


Annons

Kommentera

Kommentera inlägget

*

Annons