Mans mirakelkvinnor

man-bildspel

Hur blev en maskiningenjör vassast i världen på att ta sexiga modebilder? Café bad New York-fotografen MAN berätta om sin brokiga karriär, maktgalna pr-agenter och varför han bara går ut med supermodeller.

Fotograflegenden Annie Leibovitz sa en gång: ”Det är väldigt subtila detaljer som kan fullända eller förstöra ett fotografi.” Det var kanske det som hennes assistent tog till sig mer än något annat.

New York-baserade fotografen MAN besitter nämligen den lika eftertraktade som sällsynta talangen att plåta mode som är sexigt, utan att kännas vulgärt. Han jobbar för prestigemagasin som brittiska gq, Allure och Harper’s Bazaar – och räknar bland andra Helmut Newton, Guy Bourdin och David Hamilton till sina förebilder.

– Att ta sexiga bilder handlar helt och hållet om bra smak, säger MAN. Jag tror att det kanske är mer en talang än något man lär sig. Fotografer som Helmut Newton hade exceptionellt bra smak och en extraordinär känsla för kvalitet. Nyckeln är att vara väldigt selektiv.

På vilket sätt? I valet av modeller?
– Inte bara det. Allt. Jag är extremt selektiv i mitt urval. Vilka jag jobbar med, vilket mode vi väljer, smink, ljus, miljö. Allt måste stämma. Ett dåligt plagg eller en
dålig sminkös kan förstöra allt. Jag skulle säga att sådana detaljbrister märks mer när man fotograferar naket. Misslyckas man med ett vanligt modejobb blir resultatet bara ett dåligt modejobb. Går något fel när man jobbar med naket blir resultatet vulgärt, vilket är mycket värre.

Du är utbildad maskiningenjör. Är inte det en udda bakgrund för en modefotograf?
– Haha, jo. Men jag utbildade mig faktiskt till maskiningenjör för att kunna jobba som fotograf. Jag har velat bli fotograf så länge jag minns. Jag växte upp i Indonesien, och när jag flyttade till usa på 80-talet så var jag tvungen att skaffa en ”användbar” utbildning för att få stanna. Det är så det fungerar här.

Men hur tog du dig från industrigolvet till fotostudion?
– Det finns väldigt få vägar in i mode­branschen. Antingen ligger du dig in, köper dig in eller försöker bli assistent till någon. Jag hade ingen chans på de första alternativen, men lyckades bli assistent till Annie Leibovitz när jag bodde i Los Angeles i början av 90-talet. Sedan var man inne.

Du har fotograferat Beyoncé och en hel del andra kändisar. Hur är det att jobba med dem?
– Hm, hur ska jag uttrycka det? Krävande. Men det är inte stjärnorna som gör det så, utan allt otrevligt folk de omger sig med. Du vet, agenter, pr-folk och att de ofta har egna stylister. Sedan har man kanske 15 minuter på sig och på den tiden ska man skapa något bra. Det är oerhört stressande. Och sedan så blir man utsatt för utpressning.

Utpressning?
– Ja, de vill ofta att man ska skriva på kontrakt där jag säger upp alla mina rättigheter till bilderna. Det är helt sjukt. Det har hänt att någon agent kommit fem minuter före en plåtning och sagt att skriv på eller det blir inget. Då står man med byxorna nere, antingen skriver man på eller så får man ta förlusten och själv betala för kostnaden för folk, rekvisita och studio.

Finns det någon du aldrig skulle fotografera?
– Absolut, bland annat flera hiphopartister som jag hört mycket dåligt om. Men jag vill inte säga deras namn.

Varför inte?
– Jag vill inte peka ut någon. Säger du vem du skulle vägra intervjua?

Ja, jag skulle vägra intervjua Avril Lavigne. Jag intervjuade henne nyligen. Hon är helt dum i huvudet. Väldigt otrevlig. Jag vill aldrig träffa henne igen.
– Jag har inte träffat henne. Men jag har hört samma sak. Bland annat att hon när hon var på turné i Asien vägrade sitta för nära dem som intervjuade henne. Hon är rasist. Jag skulle inte vilja träffa henne heller.

Har du något intressant projekt på gång?
– Ja, men jag tänker inte berätta om det.

Är det hemligt?
– Nej, men jag är vidskeplig. Att få ihop en plåtning är ett mirakel varje gång. Det finns så otroligt mycket som kan gå fel. Jag är väldigt rädd för det. Om jag pratar om det så ökar risken. Man berättar ju inte om en bok man ska skriva, eller hur?

Sant, men berätta i stället varför du tycks samla på festbilder med dig själv och supermodeller på din Facebook-sida?
– Jag samlar inte på dem, eller stalkar dem om du tror det. De är mina vänner.

Festar du aldrig med killar?
– Nej, inte när jag ska ut. Det går inte att gå ut med killgäng i New York. Du skulle inte komma in någonstans. Men har man supermodeller med sig – ja, du förstår.

Anders Rydell