icon
icon
Intervjuer, Sport | Publicerad 5 januari 2013 09.47

”Många är avundsjuka. Men man tar väl de bästa jobb man kan få.”

Svensk hockeys kontroversielle lyxlirare Linus Klasen om drömmålen, skallskadorna och jättelönen.

* * *

Knappt hade elitserien börjat i år förrän Skellefteås Joakim Lindström drog ner dig så att du slog skallen i isen.
– Ja, bilderna talar för sig själva. Jag tar tacklingen först och sen sliter han ner mig. Naturligtvis var det medvetet! Om jag blev rädd? Klart att jag hann tänka lite efter matchen, innan jag visste hur illa det var. Nu var det bara en lindrig hjärnskakning så jag missade bara en match – och gjorde mål i matchen efter…

Hur ofta tänker du på din NHL-säsong 2010/11?
– Varje dag.

Vad tänker du då?
– Att det kunde ha sett väldigt annorlunda ut.

Du menar att du åkte på en hjärnskakning redan på träningslägret, när nån Chris Clackson i Florida körde över dig?
– Ja, jag fick en armbåge på hakan och sedan var det god natt. Jävligt fult! Han kom från död vinkel och stack upp armbågen. Det skulle varit avstängning i vilken liga som helst, men här var det träningsmatch och då hände ingenting…

Hur frustrerande var det?
– Enormt. Man kan inte göra något åt en hjärnskakning. Bara vila. Har man en skada i knä eller axel kan man ju rehabträna. Här måste man vara symptomfri i två veckor innan man får börja cykla lätt och när huvudvärken kom tillbaka var det bara att börja om igen. Det enda jag kunde göra var att äta.

För mycket?
– Ja, jag gick upp åtta-tio kilo under det året. Jag fick en hjärnskakning till också senare under säsongen. Det blev att jag åt för mycket och för dåligt. Häng på en femkilosvikt på gymmet så fattar man att det är jobbigt att springa runt med. Det funkar inte.

Du har inte Clackson som voodoodocka?
– Nej, det var en fruktansvärt dålig hockeyspelare så jag vill inte tänka på honom. Det är ingen idé. Tyvärr innebar det att jag inte fick samma förutsättningar som de andra att visa upp mig.

I stället för NHL med Nashville Predators blev det AHL och Milwaukee Admirals.
– Ja, vid Lake Michigan någon timme från Chicago. Vi trivdes i och för sig väldigt bra där. Det fanns mycket att göra, mycket bra sport att titta på med bland annat NBA-lag i basket, och det gick bra för mig.

Hur passade nordamerikansk hockey dig?
– Hur bra som helst. Det var väldigt kul att spela där på de små rinkarna. Gör du en gubbe är du nästan framme vid mål. Jag gillar att det går fort, man måste vara snabb i händerna och i tanken. Att det kanske inte var den renaste hockeyn, det visste jag ju om.

Lever NHL-drömmen?
– I högsta grad. Jag har ständig kontakt med min agent. Men det gäller ju att jag gör bra ifrån mig här hemma först. Sedan får man se.

Var det alltid självklart att det skulle bli ishockey för dig?
– Ja, det har alltid varit nummer ett. Att jag höll på med andra sporter – som fotboll, innebandy, bandy – var bra för utvecklingen. Och jag tror jag hade kunnat bli en bra fotbollsspelare. Jag var nog rätt teknisk och hade rätt bra känsla i högerdojan. Men hockey var alltid det jag prioriterade.

Förra säsongen valde du Malmö till mångas förvåning. Längtade du efter Elitserien då?
– Ja, klart att jag gjorde. Tanken var ju att vi i Malmö skulle gå upp direkt, men så blev det ju inte. Snarare tvärtom.

Det var mycket snack om din lön – 250 000 kronor i månaden, enligt tidningarna – när du gick till Malmö och även nu? Stör det dig?
– Äh, många är avundsjuka. Men man tar väl de bästa jobb man kan få. Det gäller nog de flesta branscher. Att jag och min familj kan ha det bra är viktigt för mig. Jag tror de flesta tänker så.

Är du kompis med Hugo Stenbeck, miljardären som gick in som garant för pengarna när du skrev kontrakt med Malmö?
– Nej, jag har ingen kontakt med honom i dagsläget. Då, under Malmö­tiden, pratade vi ju några gånger under säsongen.

Varför blev det Luleå i år?
– Organisationen kändes bra. Jag tror att jag kan hjälpa Luleå och att Luleå kan hjälpa mig att ta ett steg till i karriären. Jag vill fortsätta utvecklas, jag är bara 26 år, och tror att jag kan göra det här.

Du har gjort en del spektakulära straffar och zorromål och annat. Planerar du dem innan?
– Nej, det sitter i ryggmärgen numera. När jag var yngre planerade jag nog en del, men nu är det som med allt annat på isen: impulsgrejer. Skallen måste vara med när möjligheten dyker upp.

När de går hem är det otroligt snyggt – men hur känns det när man missar?
– Äh, då ser det ju för jävligt ut. Men för att lyckas måste man misslyckas ibland. Det är en del av min spelstil, även om det blivit mycket mindre på senare år.

Kollar du dig själv på Youtube?
– Sällan nu. Lite mer förr.

Vilken back har varit svårast att snurra upp?
– Nicklas Lidström. Han hade sån tajming i sitt spel, ser isen som många inte gör, gör få misstag. Världens bäste back genom alla tider.

Gillar du country, förresten?
– Apropå Nashville eller? Nej, det är inte min musik. Jag gillar 80-talets rock’n’roll. Kiss, Journey, Bon Jovi…

Vad är störst – att ha spelat fyra NHL-matcher, som du, eller att ha varit trummis i 80-talsbandet Noice, som din pappa Robert?
– NHL-matcher är större. Det tror jag farsan tycker också.

Ola Liljedahl
Foto: Justin Jägare

FAKTA

Namn: Robert Linus Alexander Klasen.
Född: Den 19 februari 1986.
Familj: Sambo med Emma. Barnen Lincoln, 3 år, och Noomi, 1,5 år.
Karriär: Fostrades som hockeyspelare i Huddinge IK. Värvades till Södertälje SK. Debuterade i Tre Kronor 2008. Gick till Nashville Predators i NHL, men spelade mest i farmarlaget Milwaukee Admirals. Kom hem efter en säsong och skrev överraskande på för Malmö Redhawks.
Aktuell: Gör comeback i Elitserien med Luleå Hockey.

Intervjun är tidigare publicerad i Café nummer 11/2012.

Gilla oss på facebook

Annons

Kommentera

Kommentera inlägget

*

Annons