icon
icon
Nyheter | Publicerad 15 juni 2012 11.35

Män som hatar höjder – Cafés Fredrik Backman går i terapi


Café ber Fredrik Backman gå i terapi för att bota sin höjdskräck. Till slut säger han ja – men anar föga att det ska röra upp traumatiska minnen från ett våldsbrott som kunde ha kostat honom livet fyra år tidigare.

* * *

Du vet hur det börjar.

Det börjar med ett telefonsamtal.

– Terapi! Vi vill göra något om män som går i terapi! hojtar en entusiastisk Café-redaktör i andra änden.

– Okej, säger jag.

– Mår du dåligt eller så? utbrister han hoppfullt.

– Nej… eller…vadå? Varför frågar du det? undrar jag.

– Vad är du rädd för, Fredrik? säger han allvarligt.

Jag funderar en stund.

– Näe. Du vet. Inget speciellt tror jag. Men du vet. Ormar och sådär. Och att flyga. Och hissar. Och trånga utrymmen. Och höjder. Och att vara under vatten. Och…

– Höjder! Det blir bra bilder!

– Va?

Du vet hur det börjar. Det är så det börjar. Och nu står jag på en brojävel 40 meter upp i luften och kräks lite i munnen.

Jag är en vit, 30-årig man i världens tryggaste industriland. Jag har ingen rationell anledning att vara rädd för någonting. Ändå står jag här, på en solid betongkonstruktion mellan stålräcken och tre meter höga staket, och skakar av dödsångest. Ska det vara så här?

* * *

Så Café vill att jag ska undersöka om det går att ”bota” min höjdrädsla. De säger att det kommer bli en bra artikel. ”Eller i alla fall…kul!”, skriver redaktionschefen i sitt sista mejl. ”För vem?” skriver jag tillbaka. Han svarar inte. Föreslår i stället upprymt att jag ska gå i ”kognitiv beteendeterapi”. Jag blir lite förolämpad. Jag är inget psykfall. Jag är bara lite rädd för höjder.

På kvällen berättar jag indignerat för min fru vad redaktören föreslagit. Hon ser intresserad ut och undrar ”om man får skicka med en önskelista”. Jag frågar vad hon menar. Hon rycker på axlarna.

– Tänkte bara. Om du ändå är där och botar höjdskräcken kan de kanske laga lite andra grejer också?

Jag går och lägger mig.

Nästa morgon skickar Café mig och en fotograf till Katarinahissen i Stockholm. ”Som ett test!”, säger de. Halvvägs ut på den lilla bron, 40 meter eller så upp i luften, sjunker jag ner på huk vid räcket och tror på allvar att jag ska börja gråta. ”Kan du gå lite närmare kanten? Och se lite räddare ut?” ber fotografen. Hade jag kunnat röra mig hade jag dödat honom. Eller, ja. Om jag inte var ganska rädd för blod, alltså.

Jag är för fan skribent, tänker jag. Jag gillar att sitta still. Hela poängen med att vara skribent är att slippa göra skit som den här.

Två dagar senare sitter jag på ett kontor i Gamla Stan i Stockholm med ekmöbler och whiteboardtavla, i en grön fåtölj med så hög rygg att det känns som om jag sitter i knäet på en ent. Mittemot mig sitter en terapeut med vänsterbenet nonchalant slaget över det högra på det där sättet som får mig att avundas den uppenbara överflexibiliteten på hans genitalier.

– Så. Varför tror du själv att du är rädd för saker? Säger han muntert och slår upp ett anteckningsblock i knäet.

Jag torkar reflexmässigt handflatorna på jeansen. Varför? Hur ska jag kunna veta varför? Jag har ingen aning om varför en i övrigt i alla fall hjälpligt funktionell person som klarar av att deklarera och köra bil i 110 kilometer i timmen och spela jämnt med Real på svåraste Fifa-läget inte kan stiga ut på en helt vanlig bro utan att få kallsvettiga tvångstankar som ”tänk om jag hoppar!?”. Varför i helvete skulle jag hoppa, liksom? Är jag dum i huvudet eller?

– Rädslor är en uråldrig instinkt. De är nedärvda från stenåldersmänniskorna, säger terapeuten och växlar ben, lägger det högra över det vänstra så snabbt att det ser ut som Riverdance-koreografi.

Jag tror att han säger det för att trösta. Det funkar inte så bra.

– Går höjdrädsla att bota? Undrar jag.

Han rycker på axlarna.

– Det beror på dina förväntningar. Om du vill kunna stå på toppen av Eiffeltornet och titta ner eller om du vill hoppa ner från det.

– Jag vill inte ligga i hissen i foster­ställning, säger jag.

Han antecknar något i sitt block.

– Berätta lite om din barndom, säger han sedan.

Det här börjar kännas som en dålig idé.

* * *

Under dagarna som följer läser jag böcker. Och ringer till folk. Psyko­loger, terapeuter, forskare. De säger olika saker, men nästan alla frågar samma sak: ”Varför är det så viktigt för dig att bota din höjdrädsla?” Jag svarar att jag nog inte får betalt av Café annars. En vän, som läser psykologi i Lund, påstår att det inte är mitt ”egentliga motiv”.

– Du vill reda ut varför. Hindrar rädslan dig från att vara fri? Från att leva ditt liv?

Jag vet inte. Den hindrade mig från att gå ut på utsiktsplatsen på Empire State Building med min fru när vi var i New York. Den hindrar mig från att hoppa fallskärm.

– Vill du hoppa fallskärm? Undrar han.

– Nej, säger jag.

Ibland känns det som att man hör genom telefonen när någon himlar med ögonen åt en.

Jag blir tipsad om en artikel om den Freudkritiske psykoanalytikern Karen Horney, som förutom ett kvalitetsnamn av rang mest verkar vara känd för sin teori från 1932 om ”rädslan för det feminina”. Att manlighet hela tiden styrs av en panisk rädsla för det omanliga. Artikeln leder mig till psykologiavhandlingar vars innehållsförteckningar lika gärna hade kunnat vara charader. Men några av dem verkar anse att mäns fobier och rädslor ofta i själva verket är en ”rädsla för rädslan själv”.

– Om du är lite rädd för höjder, men extremt rädd för att förlora kontrollen över en situation, då kan den andra rädslan accelerera den första, säger min vän psykologistudenten.

Jag mejlar en gammal skolkamrat som är socionom och har läst genusvetenskap och sånt där. Hon kallar rädsla ”det sista manliga stigmat”. Det är okej för män att visa känslor 2012, menar hon. Det är okej att vara fåfäng och en massa andra klassiskt ”kvinnliga” attribut. ”Men det anses fortfarande omanligt att vara rädd, inte ens starka kvinnor vill ha rädda män”.

Jag har ingen aning om hur jag ska ställa mig till den informationen. Fjärde gången jag ringer min vän psykologistudenten ger han mig numret till Per Johnsson, prefekt och docent på institutionen för psykologi vid Lunds universitet.

– Han är mer kvalificerad för såna här spörsmål, säger min vän.

Det känns som ett akademiskt sätt att säga ”det är inte du, det är jag”.


Resultatet av terapi är delvis en förväntningsfråga. Fredriks mål är att slippa ”ligga i fosterställning i hissen” om han besöker Eiffeltornet.

* * *

Jag går tillbaka till den kognitiva beteendeterapeuten med de flexibla genitalierna. Han ritar diagram på whiteboardtavlan. Visar med staplar hur rädslan ”peakar” första gången jag går ut på den där bron, men hur jag med KBT-terapi kan få rätt ”psykiska verktyg” för att gå ut på bron igen och igen och igen, och hur skräckstapeln blir lägre varje gång.

Han frågar hur jag handskas med rädslan när den uppstår. Jag berättar att det enda som hjälper när jag får panik är att jag stannar upp och står stilla på samma plats. Och låtsas som att jag tittar på allt kring mig som genom en kameralins.

– Efter ett par minuter blir ytan runt mig liksom som en…

– ”Safe zone”? Säger han.

– Ja! Det känns som att…

– Det inte är du som står där? Utan som om det är en film?

Jag nickar ivrigt.

Han skriver något i sitt block.

– Är det bra? säger jag ganska stolt.

– Det är ett flyktbeteende, säger han och fnyser.

Jag känner lite för att ställa mig upp och vråla: ”Du kan vara flyktbeteende!” Men jag antar att det finns ett ord för det också och låter bli.

Terapeuten byter ben runt genitalierna.

– Du försöker fly från rädslan. Du för­söker kämpa emot den. Det är ditt problem, säger han.

– Vad ska jag göra med den? Bjuda den på en drink och fråga om den vill följa med mig hem och kolla på min G.I. Joe-samling? säger jag och flinar.

Han flinar inte. Jag kliar mig under hakan.

– Är det… du vet… ”flyktbeteende” att skämta bort saker som man tycker är obehagliga? mumlar jag.

Han ser trött ut.

– När man inom terapin talar om att ”konfrontera rädslan” menar man inte bara att du ska konfrontera det du är rädd för, utan att du ska konfrontera själva rädslan. Att du ska lära dig att det är okej att vara rädd. Livet handlar om att överkomma rädsla, inte att låtsas som att den inte finns.

Han tittar forskande på mig.

– Efter att ha hört dig berätta om din barndom tycker jag mig ana att du är en person som ältar mycket. Det ligger till grund för mycket av din ångest. Du målar så detaljerade bilder av hur du faller från bron eller hoppar över räcket att de blir mer verkliga för din hjärna än verkligheten själv.

– Vadå ”ältar”? vill jag veta.

– Vi får boka en ny tid, säger han och tittar på klockan.

– Vad menar du med ”ältar”? säger jag.

När jag kommer hem frågar jag min fru om hon tycker att jag ”ältar”. Hon säger nej. Fyra gånger. Jag ligger vaken hela natten.


Fredrik testar kognitiv beteendeterapi och får veta att ”rädslor är uråldriga instinkter, nedärvda från stenåldersmänniskor”.

* * *

Jag ringer Per Johnsson vid Lunds universitet. Han upprepar att rädslor är instinkter.

– Rädslor är något oerhört fundamentalt i människan. De ligger i de nedre delarna av hjärnan, djupt i det limbiska systemet. De hjälper oss att överleva, att upptäcka hot och faror.

Jag frågar om vi inte borde kunna ha rensat bort en del av de där instinkterna ur vårt dna vid det här laget. Det är ju staket runt bron, liksom. Att bli livrädd för att stå där borde vara ungefär lika centralt för min överlevnad ur jägar/samlar-perspektiv som att kunna hela dialogen från säsong 1 avsnitt 3 av tv-serien Vita huset. (Det när Charlie Young träffar presidenten första gången, älskar det.)

– Kraften i rädslorna är inte lika stark hos alla. Och en del triggas ju snarare av rädslor. De här som måste upp på Mount Everest, trots att de vet att det är livsfarligt. För adrenalinkicken. I psykologin kallar vi dem ”sensation seekers”. Fenomenet kallas ”man against himself”, säger Per.

Jag frågar om han tror att män är rädda för andra saker än kvinnor.

– Det tror jag inte. Men vi vet att män drar sig mycket längre för att söka hjälp. Det finns något där, att män är rädda för att vara sjuka. Det blir en rädsla i sig själv. Du vet, som när man säger ”när en man väl blir förkyld då blir han jävligt förkyld”. Upplevelsen av att vara sjuk kan bli starkare för män.

Han säger att man till exempel vet att fler kvinnor än män är sjukskrivna. Och att fler kvinnor ”går in i väggen”.

– Men det har nog mer med sociala konstruktioner än psykologi att göra. Jämställdheten kommer att jämna ut även de skillnaderna.

Jag går tillbaka till terapeuten med de korslagda benen. Han vill veta mer om min barndom hela tiden. Jag går hem och ringer min mamma. Hon säger att jag nog alltid varit ganska ängslig.

– Men jag brukade säga till dig när du var liten som Jonatan sa till Skorpan i Bröderna Lejonhjärta: Ibland måste man göra saker man inte vågar, för annars är man ingen människa utan bara en liten lort.

– Jag för min del har alltid tyckt att den där Jonatan var en jävla sensation seeker, säger jag.

Några dagar in i den här artikeln börjar jag helt ärligt känna mig lite obehaglig till mods över terapeuten med de korslagda benen och alla hans frågor. Jag bokar tid hos en kvinnlig psykolog i stället. Hon har också ett kontor med whiteboardtavla och fåtöljer med oproportionerligt höga ryggar. Det verkar vara en grej.

– Så du har gått i KBT? säger hon.

– Mmm. Men jag tror inte KBT funkar på mig, säger jag.

– Har du gått hos psykolog tidigare?

– En gång för fyra år sen, säger jag.

– Av vilken anledning?

– Jag var med i en olycka. Mitt jobb skickade dit mig.

Hon nickar. Skriver i block.

– Varför är det viktigt för dig att bearbeta dina rädslor?

– Vet inte.

– Många människor har en utlösande faktor, ett trauma till exempel, som får dem att plötsligt vilja ”ta tag” i sina rädslor för saker. Har du varit med om något sånt?

– Inte vad jag kan komma på.

Hon skriver i blocket. Nickar.

– Kan du berätta lite om din barndom?

Jag suckar. Börjar berätta. Efter en timme konstaterar hon att jag ”verkar älta mycket”. Sedan läser hon i sina anteckningar och frågar vad det var för olycka.

– Va? Säger jag.

– Du sa att du gick hos psykolog efter en olycka för fyra år sedan. Vilken olycka var det?

– Jag blev skjuten.

Hon tittar på mig. Jag tittar på henne. Hon skakar långsamt på huvudet. Tittar ner i sina anteckningar och masserar sina tinningar. Jag harklar mig.

– Jag… alltså. När du frågade om jag varit med om något… trauma. Då var det…typ sånt här du menade eller?

* * *

En grej som polisen gör när man har blivit skjuten är att de gång på gång förklarar att man måste förstå att ”det bara var ett rån, och inget personligt!”. Banker, postkontor och affärer blir rånade var och varannan vecka i Sverige. Jag råkade bara stå i kö på fel ställe, så att säga. Och rånarna var stressade. Polisen trodde faktiskt inte ens att första skottet gick av med flit. Det var en olycka.

Jag och alla andra i lokalen låg på golvet med händerna på huvudet. Kulan gick in i benet någon decimeter nedanför höften.

Folk frågar mig ofta om jag var rädd för att dö. Men det är en lustig sak med att bli skjuten, man hinner inte tänka på det. Jag tänkte på min flickvän. Jag tänkte på hur min farsa alltid sa ”jamen varför händer allting alltid just dig Fredrik?” när jag var liten. Och jag tänkte att om jag inte ligger helt stilla nu så sitter nog nästa skott i huvudet.

Sedan sköt rånarna killen som låg bredvid mig. Och det var då jag blev rädd. För då trodde jag att jag dog.

Det är en rätt lång historia, antar jag. Men man kan säga så här: Det är rätt svårt att bli skjuten och inte ta det personligt.

Jag minns inte allt som hände efteråt. Ambulans. Blod överallt. Morfin. Hög som en hel jävla Grammisgala. Jag sjöng när de tog in mig i operationssalen. Minns inte vad, men en av sköterskorna hävdade efteråt att det var Afraid to shoot strangers med Iron Maiden. Jag är rätt fyndig när jag är hög. När de tog in min flickvän genom en sidodörr var hela hennes ansikte täckt av skräck och tårar. Men jag var ju, ja ni vet. Ganska hög. Så jag låg på en bår och berättade den där om två irländare i en båt för läkarna. Hon blev ganska arg. Jag visste att jag ville dela hela mitt liv med henne just där, just då.

Jag gick på smärtstillande i en månad. På kryckor i två. Hos psykolog i tre. Det tog en vår att kunna gå ordentligt igen, en sommar att lära mig att sluta vakna mitt i natten av att jag grät och skrek. Att lära mig våga stå i kö på 7-Eleven utan att få panik­ångest igen. När benet läkt tillräckligt för att jag skulle kunna böja på det gick jag ner på knä och bad min flickvän att bli min fru.

Så man kan nog bota rädslor. Att bli  skjuten botade min rädsla för att binda mig.

– Men det är i alla fall därför jag inte tror på KBT och hela den där grejen att ”konfrontera rädslan”, säger jag till psykologen.

– Jag har ju alltid varit skiträdd för vapen. Sen blev jag skjuten. Och jag är fortfarande skiträdd för vapen.

* * *

Jag frågar Per Johnsson i Lund om han tror att min rädsla har med mitt ältande att göra. Någon gång läste jag någon som skrev att i-landsmänniskor nu har blivit så trygga att vi måste grubbla fram nya saker att vara rädda för varje dag.

– Nej, jag tror inte det. Rädsla har inte med grubblande att göra. Rädslorna var lika starka hos stenåldersmänniskorna, och de grubblade nog inte så mycket, säger han.

Jag frågar om han generellt tror att folk går för lite i terapi.

– Nej. Man ska gå i terapi om man känner ett behov av att bli lite friare. Man ska inte gå för sakens skull.

Och sedan säger han något som kanske förändrar mitt liv.

– Fasen, Fredrik. Behöver du verkligen konfrontera alla dina rädslor? Rädsla är ju funktionellt! De ger upphov till ångest, visst, men de skyddar oss också. Det är ingen svaghet att vara rädd.

På kvällen säger min fru till mig att när jag gick hos psykolog efter skjutningen fick jag kanske bara lära mig att inte vara rädd för att bli skjuten igen. Jag överförde kanske bara den rädslan på mina andra rädslor. Gjorde var och en av dem lite skarpare i konturerna. Det ligger kanske något i det. Jag är kanske mer höjdrädd nu än tidigare. Och då är det kanske inte höjden jag är rädd för.

Jag ringer psykologen och berättar det. Hon är tyst en ganska lång stund.

– Varför är det så viktigt för dig att sluta vara höjdrädd? frågar hon.

Jag tänker efter så länge att hon är tvungen att säga ”hallå?” för att verifiera att jag inte har lagt på. Sedan berättar jag att jag har en son nu. Han är snart två. Jag har aldrig sett någon människa vara så nyfiken som han är. Han verkar verkligen inte vara rädd för någonting i hela världen.

– Jag vill inte vara den som lär honom hur man gör.

Jag frågar min fru efteråt om hon tycker att jag är omanlig när jag är rädd. Hon klappar mig på armen, suckar och säger att hur gärna jag än tycks vilja tro det så gifte hon sig inte med mig i förhoppningen att jag en dag skulle bestiga Mount Everest.

– Du är manlig på andra sätt. Du er­känner till exempel aldrig att du har fel.

Och nu, en dryg vecka efter att Café ringde första gången, står jag på den här brojäveln 40 meter upp i luften igen och kräks lite i munnen. Jag vet inte varför jag har gått tillbaka hit. Men jag är en vit 30-årig svensk man i världens tryggaste industriland. Och behöver bara få känna att jag kan sluta vara rädd för något. Vad som helst.

Halvvägs ut mellan räckena stannar jag. Blundar. Sträcker ut armarna. Mumlar ”det är okej att vara rädd, din jävla idiot”. När jag öppnar ögonen bankar hjärtat som om nån med vinterkräksjuka försöker komma in på en sjunkande civilisations sista offentliga toalett. Men det är okej. Det känns okej.

Jag står här ensam en dag i februari och det känns fan okej.

Fredrik Backman

Texten är tidigare publicerad i Café nummer 4/2012. Foto: Bobo Olsson

Gilla oss på facebook

Annons

28 Kommentarer

Kommentera inlägget

*

Annons