Krönika: Snart slutsnackat i rutan?

Var Conan O’Briens sorti från The tonight show början till slutet för hela talkshowgenren? Jan Gradvall analyserar ett utdöende programformat. Ur Café 5/2010.

* * *

Hela världen uppmärksammade Conan O’Briens storslagna och värdiga avsked från The tonight show.

Det var inte lika många som uppmärksammade hans lika kongeniala men betydligt mer småskaliga comeback.

Den 24 februari Twitter-debuterade Conan O’Brien: ”Today I interviewed a squirrel in my backyard and threw to commercial”.

Ingenting varar för evigt, även om vi ibland förleds att tro det.

Nöjesvärlden befinner sig just nu mitt inne i förändringsperiod, ungefär som under övergången mellan jura och trias, med massutdöende som följd. Mycket talar till exempel för att vi just nu upplever den sista stadiumgenerationen.

När dinosaurierna Rolling Stones, U2, Madonna och Bruce Springsteen dör ut sig finns det inga yngre artister som är tillräckligt stora för att ta över.

Att fylla fotbollsarenor världen kräver en nostalgiindränkt backkatalog som i dagens Spotify-rörligare och The long tail-präglade musikklimat inte längre är möjligt att bygga upp.

Robbie Williams kan förmodligen fylla Ullevi ytterligare någon gång, men han är och förblir en myra i USA.

Coldplay? Ja, kanske. Men tänk på att det efter tio års skivutgivning fortfarande vet ingen vad de andra tre i bandet heter.

Mycket talar även för att vi just nu upplever den sista pratshowgenerationen.
När ljuset släcks även för David Letterman och Jay Leno finns det inga unga adepter väntande i kulisserna som har möjligt att ta över.

The tonight show grundades 1954 och har på många sätt varit pratshowernas Rolling Stones. Precis som rockmusiken var pratshower en del av den nya populärkultur som växte fram efter andra världskriget. Att pratshowvärdarna blev så stora berodde inte bara på dem själva utan framförallt på själva mediet.

Vad som utmärker en pratshow är inte intervjuerna utan programledaren och dennes formuleringskonst. På så sätt skiljer sig Letterman & Leno från Parkinson & Skavlan. Båda varianterna rubriceras visserligen förvirrande nog som pratshower, men är egentligen två helt olika programformer.

Den centrala momentet för en pratshow, i sin mest klassiska form, har varit öppningsmonologen. När programledaren har tagit några steg fram mot kameran – rakt fram mot oss som tittar – har det blivit the ”the beginning of a beautiful friendship”.
Hur många av sina riktiga kompisar träffar man ens så ofta som fem dagar i veckan?
Öppningsmonologen har även fungerat som ett sätt att ventilera vad man pratat om under dagen. Ett perfekt forum för snackisar, för att använda 2000-talets fulaste ord.

Så har det varit i 50 år, men så är det inte längre. I dag har vi andra forum med precis samma möjligheter och till och med samma dubbla tilltal, både personligt och generellt, som i pratshowernas öppningsmonologer.

Ingen behöver inte längre en tv-kanal för att tala till världen som en pratshowvärd, det räcker med ett konto på Twitter eller Facebook.

När David Letterman kliver fram till mikrofonen och levererar dagens snackis, spetsade till 140 tecken, så har vi under dagen redan hört 176 låtsaskompisar formulera precis samma sak, ibland kanske även roligare.

Kanske är det också precis detta Conan O’Brien har insett. Hans Twitter-inlägg har hittills varit lika roliga som hans pratshow. Med snart en miljon followers är han också på god väg mot en lika stor publik på nätet som i tv.

En så extremt begåvad person som Conan O’Brien – glöm inte hans manus till några av de allra bästa Simpsons-avsnitten – kommer naturligtvis att göra comeback i tv i någon form.

Men jag tror han är smart nog att inte göra det med ännu en kopia av dinosaurieformatet The tonight show.

* * *

Så twittrar Conan O’Brien (följ honom här):

”This morning I watched Remington Steele while eating Sugar Smacks out of a salad bowl. I was naked.”

”This is only my 5th tweet and I’m already exhausted. My God, how does Ashton do it?”

”Hey gang! Look for me at the Oscars tonight. I’ll be in the parking lot, wearing my prom tux and listening on the radio.”

Av JAN GRADVALL