Se Cafés alla bilder på Kenza Zouiten. Klicka här.
En sen tisdagsnatt i januari vaknar Kenza Zouiten av att det bankar på hennes sovrumsfönster. Utanför står två kraftigt berusade tonårstjejer. När hon frågar vad de vill börjar den ena skrika:
– Din jävla hora, jag ska slå ihjäl dig!
Hon fortsätter:
– Du förtjänade inte bloggpriset! Och din fula lilla chihuahua skulle passa bättre runt min hals!
Den lilla chihuahuan, Armani, springer in under en säng och lägger sig och skakar av skräck. Kenzas pappa blir vansinnig och rusar ut på gården. Efter en kortare jakt lyckas han få tag på en av tjejerna. De blir polisanmälda och deras föräldrar får ett oangenämt telefonsamtal.
Kenza (uttalas Kinsa) berättar historien över en kopp te på krogen Tranan vid Odenplan. Hon är 18 år och går i tredje ring på Cybergymnasiet i Stockholm.
Hon tuggar tuggummi frenetiskt. Och hon lyckas bända in ordet ”sjukt” i säkert varannan mening. En charmerande men ganska typisk tonåring.
Med det lilla undantaget att just den här tonåringen skriver en blogg som följs av ungefär 60 000 personer – dagligen.
– Jag vet, helt sjukt. En vanlig tjej från Nacka. Det var verkligen inget jag trodde när jag startade bloggen.
För att sätta det i en begriplig kontext: Sajten Veckorevyn.com, som är ohotad etta i de stora förlagens webbkamp om de unga kvinnorna, har inte ens hälften så många besökare som Kenzas blogg.
Det exemplifierar tydligt ett av de stora problemen för mediebolag som försöker växa på nätet. Det spelar ingen roll hur mycket pengar som läggs på redaktionella insatser, hur många flyhänta skribenter som hyrs in – de får ändå storstryk av de bloggande tonårstjejerna.
Tidningsdrottningen Amelia Adamo, som tidigare varit chefredaktör på bland annat Veckorevyn, tror på devisen ”if you can’t beat them, join them”:
– Många av förlagen har börjat värva etablerade bloggare, men det har gått lite för långsamt. Om jag jobbade med en produkt som riktade sig mot unga kvinnor skulle jag definitivt överväga att värva Kenza. Uppenbarligen har hon en tonträff som fungerar, och som gör att många vill läsa henne.
Var tredje ung svensk kvinna har i dag en blogg. Majoriteten av dem lägger tonvikten på vardagsbetraktelser och bilder på dagens outfits. För någon som befinner sig en bit utanför den primära målgruppen är det svårt att bedöma skillnaden i läsvärde.
Här är ett axplock ur Kenzas blogg under en aprilvecka: Kenza grillar korv och dricker cider med kompisarna. Kenza visar upp dagens outfit. Kenza har ångest över läxberget som hopar sig. Kenza byter tandställning.
Det bränner till lite när hunden Armani fått ett oförklarligt sår på näsan.
Bloggen beskriver ett tämligen vanligt tonårsliv. Inga utflippade Gynning-historier. Ingen Schulmansk ondska. Så varför bänkar sig dagligen ett utsålt Ullevi framför datorn för att följa Kenza Zouitens vardag?
– Jag vet verkligen inte. Kanske var det tajmingen. Jag startade min blogg i december 2006, strax innan bloggvärlden exploderade. Så den blev ganska stor på en gång.
Ebba von Sydow, chefredaktör på Veckorevyn.com och något av en bloggmentor, tror att det handlar om att många unga tjejer kan relatera till Kenza.
– Kenza är en ovanligt söt men annars väldigt vanlig tjej. Hon har modelldrömmar, ångest över plugget, strular till det ibland och drabbas av olycklig kärlek – som många andra. Hon skriver verkligen inte fantastiskt men hon har hittat en egen ton och ett eget tilltal, något jag tror är oerhört viktigt.
Alex Schulman, vars omtalade blogg drar ungefär en tredjedel av Kenzas besökar antal, tror att en stor del av framgången ligger i att hon är snygg.
– Sen har hon ju den grundläggande framgångsformeln för att få en välbesökt blogg: Hon är ung och hon är tjej.
Det går att skönja en viss bitterhet i hans röst. Och jag är den förste att förstå honom. Jag kämpade själv med en blogg i över ett år. Självutlämnande, kvick, välformulerad (enligt mig, alltså). Vissa inlägg kunde jag slipa på i en halvtimme. I genomsnitt fick jag tre kommentarer per inlägg och den allra bästa dagen hade jag kanske 1 000 besökare.
Jag tjatar mig till att få skriva ett gästinlägg på Kenzas blogg. En sorts läsarundersökning om varför hon har blivit så stor. På ett dygn får den 1 500 utförliga kommentarer. Att döma av svaren handlar hennes succé främst om två saker:
Att Kenza är snygg. Och att hon är en vanlig tjej som är lätt att relatera till.
Läsaren ”Tina S” beskriver det bra. ”Kenza har haft samma möjligheter som alla vi andra och ändå nått sina drömmar.” Alla gillar en framgångshistoria. Kenzas.se korades till ”Årets blogg” av Veckorevyn tidigare i vintras (något som uppenbarligen inte uppskattades av alla).
När hon får frågan vad hon tjänar på bloggen börjar Kenza skruva på sig.
– Alltså, det är en hel del.
Definiera ”en hel del”.
– Det är olika från månad till månad. Men de bästa månaderna fakturerar jag ungefär 150 000 kronor. För annonserna på bloggen alltså.
Det visar sig handla om 150 000 inklusive moms (”jag har inte så jättebra koll, pappa sköter fakturor och sånt”). Vilket, omräknat, skulle innebära en månadslön på nästan 90 000 kronor. Det är något högre än medianlönen för en minister i Sveriges regering. En skaplig månadsintäkt för en bloggande tonåring.
Ett sånt stort cash flow skulle få de flesta gymnasister att helt tappa konceptet men Kenza visar prov på en imponerande privatekonomisk mognad.
– Jag är väldigt noggrann med att spara mer än vad jag gör av med. Jag kanske shoppar för 10 000 kronor i månaden, men jag lägger alltid undan mer än det. Det var rätt tufft när jag var liten. Mina föräldrar hade inte mycket pengar så jag är fostrad att tänka ekonomiskt, säger hon samtidigt som hon vänligt avböjer vår våldsamt servicebenägna servitörs tredje förslag om en påtår i tekoppen.
Han tycks ovetande om vilken bloggdignitär han serverar. Något som inte gäller för en ung tonårstjej några bord bort. Hennes stackars mamma bjuder på lunch och försöker tappert fånga hennes intresse, men flickans blick glider oavbrutet över mot Kenza.
Kenza har marockansk pappa och svensk mamma. De tidiga barndomsåren levde familjen i en förort till Rabat, Marockos huvudstad. Tonårsrevolten kom tidigt.
Redan i tolvårsåldern hade Kenza tuppkam, kängor och drack öl med storasyrran
och hennes kompisar.
I dag är det lugnare. Skolan sköts exemplariskt, hon bor i en egen lägenhet intill mamma och betalar sin egen hyra. Det händer till och med att hon lånar ut pengar till sina föräldrar för att de ska klara vardagsutgifterna.
– Det kan kännas lite konstigt, men de har alltid ställt upp för mig och då vill jag göra samma sak för dem. Jag älskar att skämma bort mamma och ger henne ofta små presenter. I julklapp, till exempel, fick hon en Armani-klocka.
Vad bränner du pengarna på annars?
– Jag shoppar såklart en hel del. Och så reser jag. Framför allt för att kolla på Tokio Hotel. Jag älskar dem.
Bandet Tokio Hotel, ja. Kenza hyser en svåröverträffad fäbless för de unga tyska emorockarna. Hon har sett dem uppträda i Kanada, England, Schweiz och Holland.
– Jag har tatuerat dem också, säger Kenza stolt och kränger av sig sin korta svarta skinnjacka, vänder ryggen mot mig och lyfter upp håret.
I nacken, strax ovanför hennes svarta topp, står det med snirklig skrivstil: Hilf mir fliegen (”hjälp mig att flyga”).
– Det är titeln på en Tokio Hotel-låt som betytt väldigt mycket för mig. Texten ”Hjälp mig att flyga” symboliserar att jag haft det svårt.
Ja, du har skrivit om missbruk i familjen.
– Ja, jag har varit med om en hel del men jag vill inte prata om det. Det har varit – och är fortfarande – väldigt svårt.
Har du drabbats av tatueringssjukan än?
– Kanske, haha. Jag har redan hunnit göra en till, ett hjärta på foten. Och väldigt snart ska jag tatuera in ordet ”Hope” bakom örat.
Tokio Hotels sångerska förresten, är det en tjej eller en kille?
– Det är en kille, haha. Helt säkert. Men det är hans brorsa, gitarristen, som är min älskling. Om han ringde och frågade om jag ville flytta till honom i Tyskland skulle det vara svårt att säga nej.
Sveriges andra bloggdrottning, Blondinbella, drog på sig många upprörda artiklar efter att ha bett ett skidföretag om sponsring inför en fjällresa, i utbyte mot redaktionellt utrymme. Kenza hävdar att hon aldrig raggat gratisprylar eller skrivit ett inlägg mot betalning (”jag vill inte smutsa ner bloggen med sånt”). Däremot har hon fått en hel del märkliga affärsförslag.
– Det konstigaste var nog när min skola hörde av sig inför gymnasievalet och ville att jag skulle skriva positivt om dem i bloggen.
Hur mycket erbjöd de?
– Några tusen. Men jag tackade nej såklart. Jag gör inte sånt. Dessutom tycker jag inte att skolan är speciellt bra.
Finns det något du aldrig bloggar om?
– Jag skriver aldrig om mina förhållanden längre. Jag har dåliga erfarenheter av det. Förra sommaren träffade jag en grekisk kille, en bartender, på Kreta. Men efter att jag skrivit om oss i bloggen var det en massa svenska tjejer som började klänga på honom. Bara för att de visste att han var ihop med mig.
Den grekiska bartendern visade sig senare vara allt annat än Mr Perfect.
– Först dumpade han mig på ett taskigt sätt och sedan kontaktade han Blondinbella för att ge henne ”hemlig information” om mig. Men han fick aldrig chansen att utveckla vad det var för sorts information, för ”Bella” kontaktade mig direkt. Det var snällt av henne, tycker jag.
Jag trodde att ni två var bittra rivaler.
– Nej, vi har setts några gånger och kommer bra överens. Hon är väl ingen jag skulle hänga med privat kanske men det är en trevlig tjej, säger Kenza och fyrar av ett bländande leende mot servitören som får napp på sitt fjärde påtårsförslag.
Utöver de ekonomiska fördelarna finns det förstås en del andra perks för en bloggdrottning. Kenza har fått sätta sitt namn på en skinnjacka (Jofama by Kenza) och är numera anlitad av MTV där hon bloggar, agerar VJ och jobbar som reporter.
Senare i vår flyger kanalen henne till New York för att göra reportage. Mari Dahlén på MTV säger att Kenza är ett perfekt sätt för kanalen att flirta med den viktiga målgruppen unga kvinnor (”Hon är en av de mest populära tjejerna i tonårs-Sverige”).
Som ung kvinnlig bloggstjärna råkar man givetvis ut för en och annan förvirrad manlig stalker.
– Jo, den konstigaste var nog killen som startade en blogg som hette Kinzakenza. Det mesta handlade om mig. Dessutom följde han efter mig ibland. När mina
kompisar och jag gick på Gröna Lund stod han bakom ett träd och stirrade på oss. Det var rätt obehagligt ett tag, men han har lugnat sig nu.
Hur ser det ut på groupiefronten?
– Haha, väldigt lugnt. Det var fler killar som raggade innan jag blev ”bloggerskan”. Nu är det mest vilsna små pojkar som mejlar och säger att de älskar mig.
Har du någon pojkvän?
– Jag dejtar en kille. Han är lite äldre. Men det är inget seriöst… än i alla fall.
Vad är det första du ska göra när du fyller 18?
– Köpa cigg. Nu måste jag tvinga mina kompisar att langa Marlboro Lights åt mig.
Hugo Rehnberg