Hur kommer det sig att moderna män som är politiskt medvetna, handlar ekologiskt och använder ordet ”hen” oironiskt – ändå drömmer om att ta jägarexamen? Varför är något så farligt som vapen samtidigt så fascinerande? Jonas Cramby tittar närmare på saken – och analyserar sig själv på samma gång.
* * *
När min gamla kompis Alexander för ett tag sedan berättade att han funderade på att ta jägarexamen reagerade jag lite som om Jan Guillou plötsligt förklarat att han skulle bli latte-artist: Jag log osäkert och väntade på att han skulle säga att han skämtat. Alexander är nämligen den sista person jag kan tänka mig braka omkring i skogen med ett gevär. Han är bekväm och modern, en sådan typ av vänsterintellektuell snubbe som får oss andra, lite mer impulsdrivna, att verka ytliga och hjärtlösa. Han följer med och har egna åsikter om nyhetsflödet, blir inte självmedveten av att använda det genusneutrala ordet ”hen” och prenumererar på den ekologiska Årstiderna-lådan.
Och jag är ganska så säker på att han vid ett flertal tillfällen upprörts över såväl de ”idiotiska, amerikanska vapenlagarna” som att ”Sveriges rovdjurspolitik är lika primitiv som driften att ta livet av andra levande varelser”.
Och han skulle alltså skaffa jaktlicens?
– Ursäkta mig, sa jag, men… varför?
– Därför att det inte längre är en fråga om det ekonomiska och biologiska systemet kommer kollapsa, utan när. Och då vill jag kunna förse min familj med föda. Han tog en klunk till av kaffet och tittade ut genom fönstret.
– Och sen har jag så klart alltid velat ha en puffra.
Som vanligt när man stöter på en liten summering av det mänskliga psyket skrattade jag. För visst är det så att även om de flesta av oss skakar upprört på huvudet när vi läser om vapenfixerade massmördare förvandlas vi till fnittriga småpojkar så fort det vankas svensexa och vi får provskjuta en MP5 på skjutbana. Och är du inte inne på just det så slår jag vad om att det finns något vapenrelaterat du romantiserar lite för mycket.
Kanske har du en egen Battlefield-klan som invaderar Irak varje onsdag mellan sju och nio på kvällen? Eller en plansch föreställande Patty Hearst med ett maskingevär framför symbiotiska befrielsearméns sjuhövdade orm? Eller så är du kanske typen som skriver hundratals inlägg om taktiska handeldvapen i ankelhölster på utrustning.se?
Själv älskar jag främst vapenreferenser i gangstarap, får hjärtklappning när Vic Mackey stoppar sin Smith & Wesson i en pedofilmun i The shield och kan inte hålla mig från att viska ”wow” när en actionhjälte får en ny sorts jättestor pistolprototyp precis innan hen ska konfrontera skurken.
Och även jag funderar på att ta jägarexamen.
Så var kommer denna fascination från, när det lilla, lilla pirret vi får av att hålla i vapen på långa vägar inte uppväger allt elände de orsakar?
Svaret hittar man, som vanligt, om man kollar på vad som både förenar och separerar oss från resten av djuren.
Det brukade heta att människan är det enda djur som regelmässigt mördar sin egen art. Forskare har nu kommit fram till att så inte är fallet. Flera andra djur bedriver ”krig” mot varandra (bland annat myror och vargar) och i ett gorillasamhälle löper man ungefär lika stor risk att bli mördad av en artfrände som människor gör i Stockholm. Hos schimpanserna har man till och med iakttagit massutrotningar av konkurrerande apgrupper.
Men till skillnad från människan är de bara inte särskilt bra på det. Där det tar aporna månader, till och med år, att systematiskt ta kål på sina grannar kan vi numera göra det på ett ögonblick (vilket vi, tyvärr, också gör).
Genom att utveckla vapen som kan döda på avstånd och i massor är det inte längre bara vår förmåga att skapa konst och språk som anses vara något unikt mänskligt – utan att vi också är den enda art på jorden med makten att utrota oss själva.
Så varför fortsätter vi då att älska ett verktyg som faktiskt hotar vår överlevnad?
En teori lyder så här: ju mer vår räckvidd ökar med hjälp av ett föremål, desto mer njuter vi av att använda det. Att till exempel ta upp en lång pinne på skogspromenaden fyller oss med ett visst välbefinnande för att vi plötsligt har makten att peta bort kompisens toppluva och sedan hålla den i luften medan han hoppande försöker få tag i den. Och om man tänker på att kulan från en del gevär kan färdas fem-sex kilometer och att det finns prickskyttar som kan träffa mitt i prick på två till tre kilometers avstånd förstår man kanske lite mer varför vi njuter så av att hålla i ett laddat vapen. Plötsligt kontrollerar vi bara inte så långt våra armar räcker.
Utan så långt vi kan se.
Och det bästa av allt är att man inte ens behöver vara särskilt smart för att kunna göra det.
När det första handhållna skjutvapnet började dyka upp i Europa under 1400-talet var det en slags toppladdade järnrör som kallades ”handkanoner”. Dessa blev oerhört populära – inte bara på grund av sitt tuffa namn, utan också för att de hade kraften att tränga igenom riddarnas rustningar. En annan faktor, troligen ännu viktigare, var att pilbågar och armborst krävde flera års träning innan man ens kunde hantera dem bra nog för att inte släppa fel grej och få bågen i ansiktet. Handkanonen, däremot, pekade man bara på någon så var saken biff. Bokstavligen.
Handkanonen visade sig helt enkelt vara ett perfekt verktyg om man var ett maktgalet, korkat kontrollfreak som kräver omedelbar tillfredsställelse – vilket väl också beskriver stora delar av mänskligheten?
Så är våra vapen bara dumma och dåliga då?
Det kanske man kan säga. Om man är en människa som av princip inte skivar bröd eftersom det faktiskt sker hundratals knivöverfall per år. För förutom att hota vår överlevnad har vapnen faktiskt ombesörjt den också. Under hela mänsklighetens utveckling, i cirka 200 000 år, har vi jagat efter föda. Medan vi bara suttit framför datorer och kallat jägare för primitiva machoidioter i ungefär 15. Det betyder, såklart inte, att människor som faktiskt använder vapen till något konstruktivt inte kan romantisera dem också.
– Det finns naturligtvis många svenska jägare som är vapenkåta men inte på det där amerikanska sättet med automatkarbiner och granatkastare, berättar min jägarkompis Kalle.
– Svenska jägare gillar mer gamla vapen. Snirkliga silverornament och dyra träslag och sådant. Själv ser jag geväret som ett redskap, som en spade eller en iPhone typ.
– Samtidigt finns det bilder på dig där du poserar med gevär på Facebook, säger jag.
– Absolut. Men där är ju geväret som en del av en person jag drömmer om att vara. Bergsguiden. Överlevnadsexperten. Själva vapnen är inte så viktiga som det de representerar, säger han.
Och där har vi det, varför även jag funderar på att ta jägarexamen. Jag vill helt enkelt börja jaga för att jag vill vara en typ av människa som jagar. En sån som tillbringar sin fritid i naturen. Som ägnar sig åt något ursprungligt. Som är miljövänlig, självförsörjande och som har en puffra.
Men det kan jag väl inte säga?
– Ska du börja jaga? sa min flickvän när hon fick höra mina planer. Men… varför?
– Därför att det inte längre är en fråga om det ekonomiska systemet kommer kollapsa, svarade jag lugnt. Utan när. Och när det sker vill jag kunna förse min familj med föda.
– Men allvarligt, sa min flickvän, du kan ju inte ens rensa en vittling utan att få tårar i ögonen och börja hyperventilera.
Jag tittade på henne.
– Det går ju inte att snacka med dig när du är hysterisk, sa jag till slut.
Och gick ut på stan för att shoppa lite grejer till mitt nya intresse. När jag kom hem hade jag med mig ett par svinsnygga, gröna funktionsbrallor med förstärkt gren, vattentäta dragkedjor och en massa onödiga fickor. Jag stod och beundrade dem i spegeln när min flickvän klev in.
– Jag tycker att mina nya byxor är rätt snygga faktiskt, sa jag.
– Ja, det är de, sa min flickvän.
– Jag tycker jag ser lite manlig ut i dem, sa jag.
– Ja, det gör du faktiskt, sa min flickvän.
Jag hukade mig ner, ställde mig brett isär med benen, tog fram en imaginär AK-47 och avlossade en snabb kulsprutesalva in i väggen.
Tjoff-tjoff-tjoff-tjoff.
Krönikan är tidigare publicerad i Café nummer 2/2012.
Läs Jonas Crambys blogg här.