Cafés Emil Persson träffar Johan Renck för regissörens ”sista intervju”, enligt honom själv. Det blir bland annat en tre timmar lång intervju på exklusiva Soho House i New York, ett besök hemma hos seriesnillet och samtal om livet i USA, relationen med frun Elin, relationen med David Bowie och jobbet med succéserien Breaking bad. Hela intervjun och Mattias Edwalls bilder hittar du här.
I samtalen berättar Renck om sitt 90-tal och hur hans festande har förändrats efter att ha fått tre barn.
Cafés Emil Persson: Har du någonsin fixat medlemskap åt någon annan här på Soho House?
– Nej, jag vet faktiskt inte hur det funkar. Min fru och jag brukar gå hit på helgerna och så sitter vi här och dricker fjorton Bellini och äter brunch. Det är vårt nya sätt att gå ut: på lördagar har vi barnflicka 12–18 och så kommer man hem plakatfull och somnar klockan 21 och vaknar nästa morgon och är ganska fräsch.
Går du ut mycket i New York?
– Jag gjorde ju det, det var en av anledningarna till att jag flyttade hit. Men nu har jag tre barn.
Vilken har varit din drug of choice genom åren?
– Kola. Men det var också självmedicinering, jag blev ju sent i livet diagnostiserad med adhd. Jag blev liksom inte kungen av jorden på kola, jag blev bara normal. Men min självdestruktivitet har aldrig gått för långt. Det är ingen som behövt vara orolig för mig.
Har du slutat helt med partydroger i dag?
– Ja, det var längesedan jag tog droger. Jag bestämde mig nyårsafton 2001 när jag körde någon bil från Venice till Hollywood med både det ena och andra i kroppen. Jag stannade upp och tänkte: Vad fan håller jag på med? Äventyrar mitt eget liv och andras. Då var jag väldigt binär och sa: ”Nu är det slut.” Enkelt, jag älskar den typen av beslut. På eller av.
Du känns ganska ovelig som person?
– Jag är totalt ovelig. Noll velig.
Måste vara lite av en välsignelse?
– Jag vet inget annat. Jag litar väldigt mycket på mina instinkter. En annan grej är också att jag gillar att ta risker och sedan leva med konsekvenserna. Jag kan se något på menyn och säga: ”Jag tar den här jävla buffelpungen!” Den kanske är skitäcklig men jag kommer att äta 10 000 middagar till i mitt liv. Whatever, liksom. I mitt jobb är en av de viktigaste grejerna att ta risker.