icon
icon
Intervjuer, Sport | Publicerad 1 januari 2013 10.32

”Jag kallas fikagubbe av de andra”

Pingisens segaste gubbe Jörgen Persson om bilkrascher, oljepengar och London-OS.

* * *

Har du läsglasögon?
– Nej, faktiskt inte. Inga andra ålderskrämpor heller. Men många undrar om min ålder, 46 år, i en snabb sport som bordtennis.

Om någon när du vann VM 1991 skulle pratat om OS 2012…
– …skulle jag bara skrattat. Fan, då skulle jag ju vara 46 år! Overkligt!

När du tog brons i SM-dubbeln 2010 spelade du med Alexander Franzén, 29 år yngre, vad pratade ni om mellan bollarna? Pokémon?
– Ärligt talat tycker jag att det är en av de roliga sakerna. Man är en i gänget trots den stora åldersskillnaden. Jag har barn som är 17 och 18 år och förstår i alla fall snacket när det gäller musik och tv-spel.

Finns det pingisskador?
– Ja, förslitningar. Man tränar ju samma rörelse hela tiden. Axlar, knän och rygg påverkas mest. Men jag har haft tur. Mest problem har jag haft med en disk i nacken, men det beror på två bilolyckor. Den första var en sladd vid Landskrona 1994, jag hade spelat i Tyskland och var på väg hem. Den andra var 1998 på Autobahn i Tyskland. Min chef körde den gången. Porschen blev helt kvaddad.

Hur många gånger har du lagt av?
– Jag la av 2005 och blev tränare i Qatar ett år. Men suget blev för stort. Efter OS i Peking 2008 skulle jag också lägga av. Men jag skilde mig 2009 och då blev glädjen i pingisen viktigare igen.

Blev du rik i Qatar?
– Det var mycket pengar, säkert dubbelt mot vad förbundskaptener i andra länder tjänar, och ingen skatt på det, så om jag hade stannat längre än ett år hade jag blivit ganska rik.

Är det bra pengar i bordtennis?
– Jag har tjänat bra, men det är inte så att jag kan lägga av och leva på det resten av livet. I Tyskland och i Kina är det ganska stora pengar. Den bäste tysken, Timo Boll, drar nog in fem, sex miljoner per år. Tyskland har 700 000 licenserade spelare. I Sverige har vi 10 000. Där finns förklaringen.

Har backhand alltid varit ditt bästa slag?
– Det mest spektakulära i alla fall. Ingen har slagit den som jag gjort. Det är svårt att förklara hur jag gör, det liksom bara sker. Det finns klipp på mina backhands på Youtube. Jag kollar på dem när jag vill skaffa självförtroende ibland.

Hur fort går bollen?
– 90 kilometer i timmen. Och man står rätt nära. Kineserna har generellt mest power numera. Vi svenskar hade det på 90-talet.

Kan du fortfarande bli bättre?
– Det är det som driver mig. Små tekniska detaljer går fortfarande att förbättra. Nu jobbar jag med själva träffen, jag vill ha träffpunkten mer framför kroppen och inte bakom höften enkelt utryckt.

Visst har du plusstatistik på J-O Waldner?
– Jag har ju det. 51–49, tror jag. Trevligt, tycker jag. Mindre trevligt, tycker J-O. Han brukar hävda att han vunnit flest viktiga matcher…

Minns du ert första möte?
– Ja, jag var tolv år och firade segern med att gå på barnförbjudet på bio: Kanonerna på Navarone.

Var är det roligast att spela?
– Jag har spelat för klubbar i Sverige, Tyskland, Frankrike, Ungern, Kina… Kina är häftigt, men roligast är nog Tyskland. Kunnig publik och många, många tusen på läktarna.

Vem vinner OS-guld?
– Jag tippar Kinas Zhang Jike och hoppas själv på medalj.

London blir ditt sjunde OS. Vilken OS-by har varit bäst?
– Barcelona, där bodde vi nere vid havet. Det är en liten egen värld i en OS-by med skön stämning för det mesta. I Peking satt jag bredvid de amerikanska basketkillarna och käkade, Kobe Bryant och de där. Det är lite stort.

Vågade du säga nåt till dem?
– Nja, de såg lite för coola ut. Många var framme och plåtade dem. Fast inte jag. Men jag tog faktiskt en bild på (svenska bordtennisspelarna) Jens Lundqvist och Pär Gerell ihop med Messi i Peking. Just matsalen i OS-byn är häftigast. Där möts alla, från gymnaster på 40 kilo till stora basketspelare, och man ser alla man tidigare bara sett på tv.

Bra mat?
– Ja, det finns allt att välja på. Plus McDonalds 24 timmar om dygnet. Jag gillar alla efterrätter bäst. Först får man hålla igen lite, men när man spelat klart är det bara att frossa. Jag gillar verkligen kakor och sånt. Jag kallas ”fikagubbe” av de andra.

Om du fick låna någons slag i OS, vems och vilket?
– J-O:s servar. De var otroligt bra. Hade jag haft dem hade jag haft OS-medalj för länge sedan.

Ge mig ett rundpingistips!
– Ligg lågt, var neutral. Lägger du upp lägen till andra eller smashar för hårt själv får du ofta tillbaka som hämnd senare.

I schemat över dina olika för­beredelser inför OS på din hemsida finns punkten ”Tom Petty-konsert 11 juni”.
– Ja, jag gillar konserter. Rock. Jag var på Deadman i Falkenberg nyss. En gång såg jag Ramones live i Köpenhamn. Det känns stort. Man jag gillar annars mest mindre konserter med mer udda band.

Andra intressen?
– Jag spelar golf, handikapp 9. Och mode är kul, bland annat i Tokyo gillar jag att kolla i affärer. Jag läser därför Café regelbundet. Jag tar ofta med mig den på resor.

I vilken bar i världen firar man bäst en seger?
– Baren högst upp på Hancock Center i Chicago är bra. Och i Hong Kong finns det ett trevligt ställe vid piren där båtarna ligger, men jag minns fan inte vad det heter. Åldern, du vet…

Ola Liljedahl
Foto: Jeff Richt

FAKTA

Namn: Lars Erik Jörgen Persson.
Född: Den 22 april 1966.
Familj: Barnen Oliver, 18 år, och Emily, 17 år.
Karriär: VM-guld i singel 1991, VM-silver i singel 1989, flera VM-guld i lag (bland annat det 1989 som även gav Svenska Dagbladets bragdguld). OS-fyra 2000 och 2008. 15 SM-guld.
Aktuell: Gör sitt sjunde OS i London.

Intervjun är tidigare publicerad i Café nummer 7/2012.

Gilla oss på facebook

Annons

Kommentera

Kommentera inlägget

*

Annons