Hur mycket pengar har du blivit erbjuden för att gå till Expressen?
– De gjorde ett allvarligt menat värvningsförsök inför EM 2012. Då pratade jag med både deras sportchef och chefredaktör, men jag blev inte övertygad. Och det var inte pengarna det föll på.
Du har ju något som gör att man bara väntar på att du ska gå vidare och göra annat än fotbollsjournalistik.
– Jag ser inte mig själv göra det här när jag är 65, men samtidigt värdesätter jag verkligen det jag har och det jag byggt upp. Man fattar att Strokes vill göra något annat än spela rak gitarrock efter två skivor, men ska samtidigt vara medveten om att de där två första skivorna oftast blir de bästa.
Har du funderat kring din hållning när du sitter i en stol?
– Ja, såvida att jag inte sitter som jag vill i Viasatstudion. Annars sitter jag som jag vill och det har jag fått förklarat för mig är ett genidrag, för hela nyckeln till att inte få ryggproblem när man blir äldre är tydligen att idka någon form av ergonomisk flexibilitet. Jag jobbar mycket i höjdled. Jag går ner och så går jag upp.
Du upphäver stolslagarna. Ligger nerhasad i stolar där man inte ska kunna ligga nerhasad.
– Aftonbladets webb-tv beställde tydligen in någon ny form av barstolsliknande varianter högt uppe i luften med hänvisning till att jag inte skulle kunna sitta som jag ville i dem. Det är en intressant dragkamp. Jag försöker utvecklas ergonomiskt hela tiden, så jag tror mig kunna besegra även barstolarna framöver.
Hur står du ut med alla brötiga snubbar som vill komma fram och snacka fotboll på krogen?
– Jag har lärt mig att om jag vill komma någorlunda välbehållen därifrån så gör jag bäst i att bara nicka instämmande. De kvällar jag väl går ut vill jag catcha upp med kompisar, så det är klart att en timslång utläggning om José Enriques förträfflighet inte är det jag önskar mest av allt.
Vad har du förresten för erfarenhet av droger?
– Jag har stora erfarenheter av alkohol, ganska ringa erfarenheter av andra droger. Jag har provat hasch och marijuana – som alla människor, höll jag på att säga – och jag har ätit någon magic mushroom i Holland. En gång hamnade jag i en situation som kändes otrygg och då spann det iväg och blev jävligt obehagligt.
Din röst och dialekt får ta en del hetta på nätet. Är det sårande?
– Nej, det är det faktiskt inte. Jag har blivit kvällstidningsskicklig på att ruska av mig sådant.
Har du tagit del av de parodier som finns?
– Partajs parodi på Viasatstudion har jag sett. Den har faktiskt fått mig att inte längre använda ordet ”perspektiv”, bara för att folk hakar upp sig på det. Men jag har inga problem med det. Däremot tyckte jag att de missade målet helt när de försökte måla ut Ola Wenström som en gubbslemssexist.
Ibland känner jag sekundärstress när Wenström bara väntar på att du ska sluta prata så han kan göra en patenterad proffsövergång.
– Olas syn på tv är ju att det ska vara rappt, medan jag tycker att saker kan få ta lite tid. Under framför allt första sändningsåret fick jag utveckla en monologhållarteknik som gick ut på att fan inte lämna minsta lilla lucka i ordsvadan för i så fall bröt Ola Wenström in direkt!
Finns det möjligen en underhållande friktion mellan dig och Bosse Petersson?
– Jaha, jag trodde du skulle säga Lagerbäck.
Fast alla har väl friktion med Lagerbäck.
– I och med att Lagerbäck aldrig någonsin skulle dra ett skämt i studion blir jag mer benägen att skämta med honom. Det är kul, för om Lagerbäck inte är road sitter han bara med ett stoneface – och det ska han verkligen ha heder för! Skillnaden mellan mig och Bosse är väl att han bara är intresserad av det som sker innanför linjerna.
Han är lite av studioexperternas kackerlacka, Bosse Petersson. En överlevare.
– Jag är medveten om att alla inte gillar studiopersonen Bosse Petersson – men alla som träffat honom gillar gubbtjyven Bosse Petersson. Sympatisk och varm. En gång i fjol stod jag på ett jävla industrigolv i Umeås utkanter och såg Refused 04.30 när jag skulle sända i Stockholm 13.15 dagen efter. På plats i studion smällde jag på någon av Refuseds mest hårdkokta dängor. Bosse Pettersson tystnade. Tog in. ”Det här är bra. Det här är riktigt bra!”
Vad har du för personliga erfarenheter av Zlatan?
– Jag vet att en av alla hans Aftonbladetbojkotter – som kom och gick under en femårsperiod – utlöstes av att jag intervjuade hans första Ajaxtränare Co Adriaanse, som gav en nedsättande totalsammanfattning av Zlatan. Det tyckte Zlatan var självmord av oss. Först menade han och Raiola att Adriaanse aldrig sagt det där, så då skickade jag ner bandinspelningen till Raiola – och sen hörde jag aldrig något igen.
Hur gick det till när bojkotterna annonserades? Ringde Raiola?
– Ja, ungefär. Vår reporter Michael Wagner hade allra mest att göra med Zlatan och Raiola på den tiden och var väl den vanligaste bojkottbudbäraren. Han kom ofta ridande med depeschen.
Kan vi slutligen bara enas om att Erik Hamrén är en bluff?
– Ja, det kan vi.
Jaså? Trodde inte du skulle våga säga det.
– Äh, vad fan ska jag annars säga. Han har ju något. En väldigt användbar förmåga att få sitt lag att tro att det är bättre än det egentligen är. Men just det där med grundspel och organisation och struktur – att inte ha kommit längre på snart fem år är slående.
Intervjun är tidigare publicerad i Café 5/2014.