icon
icon
Intervjuer | Publicerad 15 februari 2012 14.10

Den hårda vägen till Hollywood


På onsdag är det Sverigepremiär för Daniél Espinosa-regisserade thrillern Safe house med skådespelare som Denzel Washington och Ryan Reynolds. Café möter Sveriges nya filmgeni för en exklusiv intervju om tiden som tonårsbrottsling, ”Jerry Seinfeld-incidenten” och en budget på 500 miljoner kronor. (Tidigare publicerad i Café 5/2011.)

* * *

Denzel Washington reser sig upp, kramar om Daniél Espinosa och säger: ”Let’s make a movie.” 34-åringen från Stockholm har åkt till New York för att ha ”en sån där tretimmarsmiddag” med den tvåfaldige Oscarsvinnaren. Mötet handlar om det som ska bli svenskens första Hollywoodfilm, thrillern Safe house.

– Jag var skitnervös innan, säger Espinosa till Café. Jag satt på hotellet och YouTubade Denzel i typ fyra timmar. Då blev han lite för mytologisk. Jag slog igen datorn och tog en promenad för att lugna ner mig innan middagen, men var ändå helt inställd på att han skulle säga ”I’ll think about it” och att det skulle bli en långdragen process. Men vi kom bra överens direkt. Jag tycker att han är en av världens bästa skådespelare.

Dörröppnaren var förstås Snabba cash, som hade premiär här hemma i januari 2010 och blev fjolårets största svenska filmsuccé: 620 000 biobesökare och tre guldbaggar. Denzel Washington hade sett filmen och direkt fattat tycke för den.

– Han tyckte att den var cool, säger Espinosa. Han gillade karaktärerna och det visuella språket och komplexiteten som jag lyckats få fram i de stereotypt svenska figurerna.

På sätt och vis var det tack vare Avatar som amerikanerna hittade Snabba cash och därmed Daniél Espinosa.

James Camerons mastodontfilm toppade biolistorna i hela världen – utom ett par veckor i Sverige. När de globala statistikrapporterna nådde Hollywood blev ”de konfunderade där borta” (Espinosa drar med pekfingret över en låtsaslista och stannar teatraliskt upp).

I samma veva visades Snabba cash på filmfestivalen i Berlin. Första samtalet från USA kom den 18 februari 2010.

– Helt plötsligt har jag amerikaner på linjen, berättar Espinosa. Agenter, film­bolag… och jag har ingen aning om vilka de är. Sedan börjar folk flyga in. Med ens sitter jag på stan och dricker kaffe med amerikanska agenter och managers och fattar ingenting.

Telefonen vibrerar konstant när jag träffar Espinosa också. Han är i Stockholm på en snabbvisit för att träffa frun Nina, släkt och vänner. Ringsignalen, Prince-klassikern Kiss, ljuder medan Espinosa tänder en cigarett.

Han fortsätter berätta om USA-äventyret och hur agenturen United Talent Agency sedermera bjöd in honom till Los Angeles, där de ordnat en visning av Snabba cash för diverse höga höns. The Weinstein Company haffade distributionen av filmen i USA, medan ett mindre budgivningskrig om rätten att göra en amerikansk remake inleddes.

I skrivande stund har Snabba cash sålts till 30 länder. I mars gick den upp i Frankrike i 130 kopior. Senare i år är det premiär i bland annat Spanien, Tyskland, England och Australien.

– Det känns jävligt coolt, säger Espinosa. Speciellt som mina första två filmer bara sågs av 10 000 personer.

När Espinosa hade hookat med agenten David Flynn på United Talent Agency gick allt av bara farten. Han fick en massa manus och betade av möte efter möte med Hollywoods etablissemang.

Safe house – centrerad runt en brottsling som ska flyttas från ett topphemligt CIA-gömställe – visade sig vara det starkaste kortet. Espinosa fick regijobbet och säkrade inte bara Denzel Washington, utan även den yngre stjärnhunken Ryan Reynolds.

Safe house har preliminärt premiär i februari 2012 och kommer att filmas i Sydafrika, Frankrike och USA. Espinosa vet att han spelar i högstaligan nu, men stressar inte upp sig.

– Alla i teamet är medvetna om vad jag har gjort och vad jag kan. Det är mer så att man måste lära sig att tänka lite större.

20 gånger större för att vara exakt. Snabba cash kostade 30 miljoner kronor, eller mellan fyra och fem miljoner dollar. Safe house har en budget på inte mindre än 80 miljoner dollar.

Jorge Daniél Espinosa växte upp i Skogås utanför Stockholm med nio syskon, svensk mamma och chilensk pappa. Hon jobbade på Sida och hade en doktorsavhandling i bagaget, han var fysiker.

Men föräldrarnas ordnade vardag var ingenting Espinosa tog efter inledningsvis. Tvärtom. Han och hans kompisar ägnade i stället stora delar av tonåren åt att ”åka in till stan och slå oss genom city fram till Kungsan”.

När han talar om uppväxten hör man spår av förortssvenska, som försvinner när samtalet övergår till filmkarriären.

Daniél Espinosa skrattar mycket, men är samtidigt väldigt seriös. Man anar hela tiden en stark närvaro – chefsmässig – under ytan hos honom.

– Jag var strulig tills jag var 19, säger han. Jag var inte så tuff, men mina polare var tuffingar. Vi var stolta över det vi var och var vi kom ifrån, fast vi inte hade någonting. När vi var kids gick vi runt med bomberjackor. Rasisterna hade ju svenska flaggan på sina, så vi kontrade med att ha chilenska flaggan.

Trots att Espinosa hängde i kriminella miljöer betraktades han som lite av en outsider även i sitt gäng.

– Jag var snubben som alltid hade en bok i bakfickan. När vi var stenade skämtade alla om det: ”Kan inte du läsa nåt ur boken dårå?” Så läste jag upp något. Då garvade alla. Litteraturintresset fick jag från farsan. Han är gammaldags på den punkten. Han sa alltid att man börjar med ryssarna, går vidare till Frankrike och har man inte gjort det så är man en idiot.

Som 17-åring såg Daniél Espinosas framtidsutsikter allt mörkare ut. Han hade börjat dyka upp i polisrapporter och rättegångsprotokoll. Föräldrarna var oroliga. Espinosa insåg själv att något var tvunget att ändras drastiskt om han skulle slippa hamna på anstalt.

Som tur var hade han hyfsade betyg och kom – med hjälp av stipendier och sin mammas kontakter – in på internatskolan Sigtuna. Kontrasten mellan livet i Skogås och tillvaron på det anrika elevhemmet Herrgården var enorm.

– Det var ju kungens skola. Folk var annorlunda, om du förstår vad jag menar. Det kändes skitensamt i början. Jag pratade annorlunda, förstod inte deras sociala koder och kände mig ganska utesluten.

Men snart började Espinosa trivas på Sigtuna och fick nya vänner. Bland andra Calle Tidbeck (som delade Espinosas filmdrömmar och nu är hans assistent) och Johan Hallström, son till Lasse Hallström. Espinosa insåg att den store regissören var en ”helt vanlig man” och tänkte ”kan han så kan jag”.


Snapshots från inspelningen av Safe house.

Espinosa kallar sin filmkarriär ”en syo-konsulents våta dröm”. Först jobbade han gratis på inspelningar, sedan pluggade han filmhistoria på folkhögskola och gjorde en kortfilm som examensprojekt.

Med den senare kom han in på Den Danske Filmskole i Köpenhamn. Debutfilmen Babylonsjukan kom 2004 och följdes upp med danska Utanför kärleken 2007.

– Alla steg man ska ta som regissör har jag tagit. Jag är inte som Josef Fares, ett underbarn som gjorde 50 kortfilmer innan han blev 19. Men jag gillade filmvärlden direkt. Jag kände mig varken kulturellt eller socialt malplacerad. Många i den här branschen är ju hantverkare, fast de har även ett kulturellt intresse. De påminde om människorna i Skogås men hade liksom läst Sartre.

Espinosas bakgrund kom väl till hands under arbetet med Snabba cash, men det såg han först inte själv. Espinosa var först inte intresserad av projektet.

– Det kändes så kommersiellt, så färdigt. Jag ville verkligen inte filmatisera en bok, jag ville skriva ett manus själv just då.

Men Espinosas högra hand Calle Tidbeck – som varit med på nästan alla filmprojekt i någon form sedan gymnasietiden – ville annorlunda.

– Han sa att jag måste göra den: ”Det är precis det här du är, du är den ende i Sverige som kan göra det här med din bakgrund. Om du fyller det här med allt du ser, allt du förstår, kommer du att kunna göra det till något eget, något vackert.”

Kompisen Josef Fares argumenterade på samma sätt – och när Espinosa läste om boken såg han vad de menade. Han var chilenare, hade växt upp med jugoslaver. I hans kompisgäng ingick en av gangsterkungen Joksos släktingar. Och så hade han ju gjort den där Sigtunaresan, varit en katt bland hermelinerna precis som JW.

Vilket klokt beslut det var vet vi i dag. Till och med Espinosas viktigaste kritiker, pappan, var nöjd med Snabba cash.

– Jag gör nog egentligen film för pappa, kollar på allt genom hans ögon. Känns något fortfarande intressant då så håller jag fast vid det. Jag minns fortfarande hans reaktion på Snabba cash (imiterar pappans spanska brytning): ”Det är bra. Det här var bra.”

Eller som Joel Kinnaman uttryckte saken när han tog emot Guldbaggen för bästa manliga huvudroll och ägnade första halvan av sitt tacktal åt Daniél Espinosa (regipriset gick till Pernilla August): ”Juryn har missat det men han är ju en av Sveriges absolut bästa regissörer, om han inte är en av världens 10-15 bästa regissörer.”

Planeringen för Snabba cash 2 och 3 – som inte är baserade på Jens Lapidus böcker – pågår nu hos produktionsbolaget Tre Vänner och producenten Fredrik Wikström. Espinosas medverkan i uppföljarna är självklar, säger Wikström, men inte i vilken kapacitet. Att Espinosa skulle regissera tvåan är dock uteslutet, då inspelningen sannolikt börjar till sommaren när han är upptagen med Safe house. Och inget får störa arbetet med den.

– Det gullas inte så mycket med dig där borta, säger han om den skoningslösa kravmiljön i Hollywood. Levererar du inte så är det fuck off liksom. Men så ska det vara. Jag är regissör, inte skådis. Jag har valt en karriär som chef, och om jag inte klarar av att vara chef så har jag ju inget där att göra.

En av de mest slitstarka klyschorna är att varenda servitör och yogainstruktör i Hollywood egentligen vill bli skådis eller manusförfattare. Stämmer den?
– Ja, det får man nog säga. Det är kul att stå och röka utanför något hotell i Beverly Hills bredvid killarna som parkerar bilar och höra dem klaga över sina agenter som inte ringer tillbaka. Jag såg nyligen en stor affisch på Santa Monica Boulevard där det stod: ”Are your agents not returning your calls? Then you know.” Ångest, haha. Jobbig affisch.

Hur tajt är det omtalade svensklägret i Hollywood – vilka hänger du med?
– Joel (Kinnaman), en regissör som heter Björne Larsson och Alex Skarsgård när han är i stan. Vi brukar dra till Soho House som är en schyst, papparazzifri takbar. Ska man plåta kändisar måste man typ ligga med en helikopter utanför.

Vilken är din mest surrealistiska Hollywoodupplevelse hittills?
– Hm, det är ju weird att åka iväg till Universal och stå där på riktigt, för att man jobbar, inte för att man är turist. Sist jag stod där så åkte för övrigt en sån här guide­bil med turister förbi. Alla började peka på mig och bara skrek: ”Look, there is Jerry Seinfeld!” Och jag bara tänkte: ”Fuck!”

Haha, grym lookalike!
– Ja, vilken jävla förolämpning, haha. Seinfeld har fula jävla skor och tröjor, byxorna uppdragna hit… Vad fan, jag hade ju boots? Jag gick hem och slängde hela garderoben, säger Espinosa (som har Whyred, Hope, Acne och Fifth Avenue Shoe Repair bland sina favoritmärken).

Vi tar en rökpaus. Utanför fiket erkänner Espinosa att han blivit ganska starstruck det senaste året, under möten med alla från Leonardo DiCaprio till Benicio Del Toro.

– Jag skulle träffa honom på ett hamburgerställe. Han satt där i baseballkeps och knegarkläder och slafsade i sig en enorm burgare. Jag kände inte igen honom först, men det var mycket riktigt Benicio. Han var den första stjärnan jag träffade. Jag märkte att jag stirrade lite för mycket lite för länge och var tvungen att slå ner ögonen, det var på den nivån i början. Men vi blev kompisar och kommer att göra en film tillsammans.

Vad handlar den om?
– Jag kan inte berätta det än, men vi skriver på ett manus med några otroliga producenter och fantastiska författare.

Hur tar du dig an skådisar rent generellt?
– Vissa regissörer använder skådespelare som marionetter, sån är inte jag. Jag vill hellre springa efter dem och fånga dem i ögonblicket. Mitt arbete handlar mest om att skapa förutsättningar. Känner skådespelarna att de har blivit lite bättre eller vågat något nytt med mig, då blir jag riktigt glad.

Har du något motto?
– Gör det du tror på. Svårare än så behöver det inte vara.

Text: Majsan Boström
Foto: Björn Terring

Annons

Kommentera

Kommentera inlägget

*

Annons