Därför är män otrogna

Vinterns stora kändisskandal var förstås Tiger Woods och alla hans älskarinnor. Men varför är vi egentligen, trots att det är så vanligt, så perverst intresserade av andras otrohet? Cafés Jonas Cramby avslöjar sina egna vänsterprassel – och vad han kände när han själv blev bedragen – i sin minst politiskt korrekta krönika hittills. (Tidigare publicerad i Café 3/2010.)

* * * * *

Det dröjde inte många timmar efter att nyheten om Tiger Woods otrohetsskandal, med efterföljande bilkrasch, blev känd förrän en bekant hade skrivit följande statusrad på Facebook: “Den enda som kan slå Tiger Woods med en golfklubba är hans fru Elin.“

Under de närmaste veckorna skulle många fler artiklar, tv-inslag och dåliga vitsar handla om detta och snart började det bli svårt att inte fascineras av hur oerhört fascinerade vi egentligen är av simpla otrohetsaffärer – trots att vi varken känner personerna som är inblandade samt att den sexuella revolutionen skedde för över 40 år sedan.

Trots att det är så vanligt förekommande – jag menar, är DU utan skuld här? – så är otrohet fortfarande en av de viktigaste ingredienserna i vår fiktion medan det i verkligheten kan få fruktansvärda konsekvenser: mord, misshandel, överdriven alkoholkonsumtion och upprepad lyssning av Coldplay.

Jag själv har bara varit otrogen en enda gång i mitt liv, men då var jag det å andra sidan mot två personer.
Denna period i mitt liv är absolut inget jag är stolt över, men samtidigt har jag sedan dess själv blivit bedragen åtminstone tre gånger (som jag känner till) så jag antar att min karma ändå ligger på pluskontot – något jag kan komma att behöva efter att ni läst den här krönikan.

Jag hade nämligen tänkt ägna den åt lite biologism.

Det finns en samhällsnorm just nu som säger att om man försöker antyda att ett negativt mänskligt (manligt) beteende kan förklaras med biologiska faktorer, och inte bara sociala, så kommer man farligt nära att försvara det. Då är man en så kallad “biologist” och det är mycket, mycket fult. Men eftersom jag är uppvuxen på det tidiga 80-talet, en tid då folk också sa till mig vad jag skulle tycka, har jag (på grund av sociala faktorer) utvecklat en viss trotsighet.
Så kan jag kan inte låta bli.

Så vad säger då egentligen vetenskapen om vårt morbida intresse för andras otrohetsaffärer, och varför vi ibland är otrogna trots att vi tycker att det är fel?
Länge hade de ingen aning.
Det ligger nämligen i sakens natur att folk ljuger när man pratar otrohet, så någon riktigt tillförlitlig statistik om ämnet har varit svår att få. Men när en läkare undersökte blodgruppsfördelningen hos ett stort antal människor på 40-talet upptäckte han av en slump att ungefär 10 procent av alla brittiska och amerikanska barn var frukten av en otrohetsaffär.
Av detta drog forskarna senare slutsatsen att vänstrandet måste vara en betydande, om än inofficiell, del av det mänskliga fortplantningssystemet.

Inom djurriket kan man se tre varianter av dessa fortplantningssystem: absolut trohet, ren promiskuitet eller den så kallade “blandade reproduktionsstrategin” (knulla runt).
Hos Berberaporna, till exempel, existerar inte otrohet eftersom de tillämpar en strategi som innebär att den dräktiga honan ligger med ALLA medlemmar i flocken. Gibboner, däremot, ingår regelrätta “äktenskap” och är absolut trogna sin partner livet ut. Medan snögäss, de slamporna, gärna ingår “äktenskap” men vänstrar som om varje dag vore företagskickoff.

Och mycket talar för att människan är mest lik snögåsen.

Och det är nu det börjar bli känsligt.

För forskarna fann även att det var hanen/mannen som hade absolut mest att vinna på att vara otrogen – åtminstone ur en evolutionär synvinkel.
Och det räcker tydligen med att titta på oss.
Om en rymdzoolog skulle dimpa ner på jorden skulle han omedelbart konstatera att vi tillhör ett “något polygamt släkte”. Detta ser han på att att mannen generellt är lite större än kvinnan. Inom djurvärlden ökar nämligen storleken på hanens harem i proportion till hur mycket större han är än honan. Och tvärtom.
Och att det är alfahannen/honan som får alla partners på bekostnad av de mer timida i flocken – det förstår alla som fått sin flickvän snodd av en Dramatenskådis (eller av Tiger Woods).

Och det finns fler exempel: om man ser evolutionen som en tävling där flest avkommor vinner, så är ju ett samlag den enda ansträngning det behövs för en man för att föra sina gener vidare. Rent teoretiskt kan en man göra ett barn, ta en tupplur och sedan göra ett till. En kvinna, däremot, måste också bära på det i nio månader, föda det och, åtminstone till nyligen, amma det. Det manliga rekordet för att ha avlat flest barn ligger följdaktligen på 888 stycken ungar, medan för kvinnan är det ynka 69.

Allt detta biologiska babbel styrks av de få undersökningar som gjorts: Män ÄR rent generellt mer intresserade av att vänstra för vänstrandets skull än kvinnor. Samtidigt så finns det för varje vänstrande man en vänstrande kvinna. Deras orsaker ser bara lite annorlunda ut: kvinnor vänstrar oftare för att de är missnöjda med sitt förhållande och letar efter ny partner.

Så vad är det då som är så upprörande med detta?
Jo, biologiska teorier kan, och har, missbrukats. Både av ideologiska mörkmän och vanliga svennebananer som vill rättfärdiga för sig själva att de inte kan hålla fingrarna från grannfrun.
Men som professor Jared Diamond skriver i sin bok “Den tredje chimpansen” (där mycket av informationen i den här krönikan är hämtad ifrån):

“Vi utvecklades, som andra djur, genom att försöka vinna evolutionen genom att lämna så många avkommor som möjligt. Och mycket av detta finns fortfarande med oss. Men vi har under resans gång också valt att utveckla en etik och en moral som ofta kan stå direkt i konflikt med våra drifter. Och det är just att vi har detta val, som mest radikalt skiljer oss från djuren.”

Kort sagt: Vetenskap och biologi kan innebära en intressant inblick i varför vi blev som vi blev, men det styr oss inte längre och är följdaktligen aldrig en ursäkt att bete sig som ett arsle.

Något som jag definitivt var vid tiden av min otrohetsaffär.

Så här var det: Jag hade träffat en ny tjej utan att riktigt släppa den gamla och fortsatte, av någon anledning, att träffa båda två. Jag lyckades under ett par månader, på något vis, upprätthålla båda förhållandena samtidigt. Det gick aldrig så långt att jag hade en extra familj i källaren, men nästan. Snart började jag tänka på lögnerna och manipulationen som ett spel, nästan en lek.
Denna strategi fungerade tills den dag mitt dubbelspel uppdagades och vad jag gjort plötsligt blev verkligt när såg smärtan och förvirringen i de båda tjejernas ansikten.

Exakt hur ont det faktiskt gör att bli bedragen skulle jag själv få reda på ett par år senare när min dåvarande tjej kom hem och förklarade att hon hade träffat en kille på jobbet och att det var slut.
För att lindra chocken hade hon köpt med sig bulle och dammsugare till fika och det var just detta som gjorde mig mest vansinnig. Som om det skulle hjälpa? Jag tog dammsugaren och kastade den, så hårt jag kunde, mot rutan bakom henne. Under hela vårt gräl drogs sedan min blick mot rutan och jag kunde följa hur dammsugaren sakta gled längre och längre ner, precis som jag.
När inget mer fanns att säga gick min ex-flickvän och la sig och jag gjorde mitt bästa för att försöka romantisera situationen: Jag öppnade en flaska Jack Daniels och satte på Back in black med AC/DC. Då kom min flickvän ut ur sovrummet.

– Du… kan du inte sänka?, sa hon.

– Förlåt, sa jag och satte på mig ett par hörlurar.

Medan jag satt och lyssnade på Back in black på repeat fick jag hela tiden kämpa mot impulsen att gå in och gråta ut hos min flickvän. Och det är väl just därför just otrohet – av alla våra fortplantningsstrategier – är så grymt: den person som man brukar gå till när man är ledsen, är samma person som precis sårat en.

Denna lilla anekdot av smärta och förvirring berättar jag inte för att den är så speciell, utan på grund av att den INTE är det. Jag tror nämligen de flesta av oss har varit med om något liknande.
Och varje gång vi sedan stöter på det –  vare sig det är skvaller om kändisar, eller bekanta, som en ingrediens i dramatik eller i form av dåliga vitsar på Facebook – väcker det vårt intresse.

Vi skrattar, hånar och förfasas för att, som Freud påpekade, hantera något som egentligen är djupt, djupt smärtsamt.

JONAS CRAMBY
jonas.cramby@cafe.se

Text tidigare publicerad i Café 3/2010.