icon
icon
Långläsning, Start | Publicerad 31 augusti 2011 12.38

Dansgolvets drottningar

Hits, tv-succéer, utsålda gig. Rebecca & Fiona har rekordsnabbt blivit Sveriges hetaste dj-duo. Fredrik Strage följer dem under en vild turné med vinhävning, arga coverband och trollbundna fans. Tidigare publicerad i Café 08/2011. Foto (beskurna): Fredrik Skogkvist. Stylist: Tommie X.

****************

Medan Fiona Fitzpatrick står böjd över cd-spelarna och mixar mullrande housebeats dansar Rebecca Scheja vid scenkanten, nuddar publikens framsträckta händer och häller – när låten når sitt crescendo – en öl över sin redan svettiga Musse Pigg-tröja. Sedan byter de plats. Rebecca får Benny Benassis House music att elegant glida över i deras egen hitlåt Luminary ones och när fansen längst fram – alla tonårsbrudar – tjuter av glädje tar Fiona micken, vrålar ”Hur ere med er alla bögar!” och headbangar tills hennes blonderade kalufs ser ut att brinna i strålkastarflimret.

Det har inte varit så packat på Platens Bar i Linköping sedan Broder Daniel uppträdde här 2004, säger arrangören.

Före giget sitter electroproducenten Carli Löf, som kilar stadigt med Fiona, backstage och pillar med en Rebecca & Fiona-remix på sin laptop. Fiona tar hans lurar, lyssnar lite och säger att det låter för ”bögigt”.

– Det är ju disco, säger Carli.

– Vi älskar disco och bögar, säger Fiona. Men det här ska vara house. Hård house.

Adrian Lux, Rebeccas pojkvän och en av Sveriges främsta house-dj:er, kramar henne medan hon sorterar en trave cd-skivor som saknar omslag. De har repats av många klubbnätte och hackar ibland. Trots det har de aldrig funderat på att dj:a med en laptop.

– Om man ska vara krass så beror det på att vi är tjejer. Folk vet att det är väldigt lätt att mixa i en dator. Om vi spelar cd fattar folk att vi är grymma på att mixa.

– Swedish House Mafia spelar på usb-sticka, säger Fiona. Det är bögigt.

– Vi borde ta bättre hand om skivorna, fortsätter Rebecca. Vi tvättar dem med disk-medel men ibland står det bara ”error” på cd-spelarna. Då brukar vi vråla ”whaaaah!” och hälla öl på folk så att det blir mer rockstjärnefeeling än ”oj, vad pinsamt”.

Rebecca och Fiona startade sin första klubb för tre år sedan. De kallade den Det som en ironisk kommentar till mediernas tjat om glamourösa ”it girls”. Då kände knappt någon till de två tjejerna.

Men efter att ha släppt singlarna Luminary ones och Bullets, startat ännu flera klubbar, drivit en framgångsrik blogg, värmt upp Robyns publik under hennes Europaturné och porträtterats i SVT:s hyllade dokumentär­serie Rebecca & Fiona är de ”it girls” i ordets ursprungliga bemärkelse. Alla vill ha dem – från sponsorer som Loka och Adidas till uttråkade gymnasister i Gislaved och klubbkids i Stockholm. De har den karisma som författaren Elinor Glyn beskrev när hon 1926 myntade begreppet ”it”: ”egendomlig magnetism som attraherar båda könen”, ”självförtroende och likgiltighet inför om du är tilltalande eller inte”.

– Våra första fans gillade oss bara som dj:er. Sedan kom publiken som anammade hur vi pratar, hur vi ser ut och våra åsikter, berättar Rebecca. Vi får mycket brev från tjejer som säger att vi inspirerat dem till att starta band eller gå en dj-kurs. Det är vår kärnpublik: tjejer som gör grejer.

– Och killar i Ralph Lauren-skjorta som gillar house, tillägger Fiona efter att ha limmat fast sina absurt långa lösögonfransar.

– När jag har på mig de här tänker ingen på att jag är osminkad. Och jag slipper sminka av mig efteråt. Fett skönt, säger hon och försöker utan framgång öppna en öl genom att slå av kapsylen mot bordskanten.

– Bögöl, muttrar hon.

– För helvete, Fiona, kan du sluta säga ”bög” om allting? frågar Carli.

– Men jag menar ingenting illa. Det är bara ett så mäktigt ord. Så skoningslöst. Och så tungt. Bööööög.

– Okej, nu krossar vi, säger Rebecca och tillsammans marscherar de ut ur logen och plöjer genom den lyckorusiga folkmassan likt boxare på väg mot ringen.

Fiona Fitzpatrick och Rebecca Scheja träffades för fyra år sedan när en gemensam vän fyllde år. På väg till festen sa Fionas kompisar att Rebecca ”varit en stektjej men nu försöker hon bli kreddig och har gummikjol och Lykke Li-knut”. Fiona var inställd på att inte gilla henne. Men efter bara några sekunder gjorde hon det.

– Vi drack en hel låda rödvin. Vi lurade i en kille att vi hade varit med i Big brother. Sedan blev jag utkastad från Berns och kaskad­spydde i tunnelbanan.

– Sedan började vi hänga jämt, minns Rebecca. Käkade middagar ihop. Sov över hos varandra. Gick ut fyra dagar i veckan. Hade sjukt kul.

De kom båda från musikaliska familjer. Fionas far Greg Fitzpatrick var på 80-talet Stockholms främsta keyboardförsäljare och gjorde klassiska syntalbum med Adolphson & Falk. Rebeccas pappa Staffan Scheja är en av landets mest kända pianister – numera vice rektor på Musikhögskolan.

– Jag spelade mycket piano när jag var liten, berättar Rebecca. Men jag var så anti. ”Jag vill inte vara som du, jag vill göra något eget”, sa jag till pappa. Mina två yngre halvsystrar i pappas nya äktenskap är däremot klassiska underbarn. De är nio år gamla och sitter vid pianot och spelar symfonier.

Rebecca tänkte länge bli skådis. Som elvaåring hyllades hon för sin roll i Ulf Malmros Den bästa sommaren. Men hon trivdes inte riktigt i teatermiljöerna.

Efter att ha gått ut musiklinjen på Viktor Rydbergs gymnasium 2007 jobbade hon med telefonförsäljning och sålde smink på Make Up Store.

– Jag hatade verkligen det där jobbet.

Jag väntade bara på att få göra något annat. Det var då jag träffade Fiona.

Den tre år äldre Fiona hade gått Norra Real och arbetade på SECO, Sveriges elevråds centralorganisation. Mest energi gick dock till klättring. Fiona vann SM i inomhusklättring 2005 och junior-sm fyra gånger.

– Jag kom med i landslaget när jag var 13. Att bli bäst var det enda som räknades. I gymnasiet ringde min tränare flera gånger om dagen och frågade vad jag hade ätit. Alla de andra tjejerna bantade och åt bara müsli i skolan. ”Du måste äta!” tjatade min tränare. ”Jag åt precis lunch”, sa jag. ”Ät mer!” sa han. ”Köp en Snickers!”

På grund av den hårda träningen fick Fiona inte heller dricka alkohol. Men det var lugnt så länge hennes kompisar var straight edge. De drack te, skrev dikter och startade det feministiska indiepunkbandet Piss & Me.

– Vi ville låta hårda. Samtidigt var vi helt besatta av Kent så det slutade alltid med att vi spelade 747. Vi fick tag på Jocke Bergs nummer och ringde honom på nätterna. Stod utanför hans port på Rörstrandsgatan och skrek. Det var skönt när Vapen och ammu­nition kom. När vi fattade att den var dålig kunde vi äntligen satsa på vår egen musik. Nu pirrar det inte ens när Adrian (Lux, Rebeccas pojkvän) gör en låt ihop med Jocke.

Fiona hade inte lyssnat mycket på dans­musik när hon träffade Rebecca – som tjatade sig in på klubbar som 16-åring och dansade till reggaeton, r&b och house. Tillsammans blev de uppslukade av den grandiosa housestil som brukar kallas ”big room” – med storslagna pianon och svischande syntmattor. Efter att ha fått hjälp av Rebeccas lillebror Leonard, som spelar i housegruppen Nause, började de göra egna låtar i hans hemmastudio.

– Vi vill egentligen bara släppa singlar, säger Rebecca. Vårt skivbolag ska samla låtarna vi gjort på en fullängdare men vi funderar på att döpa den till Best of eller Greatest hits, för att markera att det inte är ett vanligt album.

Låtarna som de skriver blir ofta poppiga men som remixare och dj:er satsar de på hårdare beats. Det får inte bli för ”stekigt”, som Rebecca och Fiona säger om musik som överklassungdomar gör veven till vid drinkbord. Basen måste göra lite ont. När de träffas för att lyssna på den blytunga remix som fransmännen Beataucues gjort av Boy, Adrian Lux singel med Rebecca och Fiona på sång, har de svårt att tygla sin entusiasm.

– Yes! Så fett! Så köttigt! utbrister Fiona.

– Boom! Boom! Boom! vrålar Rebecca. Riktiga griskickar!

På Valborgsmässoafton har Rebecca och Fiona tre dj-uppdrag inbokade: Malmö nation i Lund, Västmanlands-Dala nation i Uppsala och Opera­terrassen i Stockholm. De anländer till Lund tidig morgon (från Karlstad där de dj:ade föregående kväll) och försöker sova lite – vilket är lättare sagt än gjort när 500
juriststudenter förfestar i samma byggnad. Vid lunch stiger de upp och öppnar varsin öl.

Nere på gatan står en armé killar med Ray-Bans, rutiga Ralph Lauren-skjortor, knälånga shorts och blonda luggar.

– De är jättefina, säger Rebecca. De ser mer preppy ut än indiepubliken, de ser mer indie ut än stekarna. De är intellektuella indiestekare. Jag älskar dem!

Fansen ger dock inget intellektuellt intryck när Rebecca och Fiona en timme senare tar plats bakom skivspelarna. ”Nice ass!” vrålar de när Rebecca skakar på höfterna i sina jeansshorts. Efter en kvart sänks volymen av en nitisk kontrollant med decibelmätare.

– Tillståndsmyndigheterna suger! skriker Rebecca och skakar en skummande ölflaska.

– Fett kul att vara här! ropar Fiona. Alla ni ser likadana ut! (Hon hejdar sig och inser att det kanske lät arrogant.) På ett bra sätt!

Bredvid mig står en medlem i coverbandet som ska spela efteråt. Han frågar om jag gillar jazzrockveteranerna Steely Dan och fnyser åt Rebecca och Fiona.

– Två bloggtjejer som festar. Vem bryr sig? Titta på idioterna längst fram! Titta vad kåta de blir. Jag skäms fan för att plugga här.

”Bloggtjejer” är den värsta förolämpning man kan ge Rebecca och Fiona. De beskrevs så på genrepet inför p3 Guld-galan och blev väldigt upprörda. Fiona säger att de vill vara antitesen till skönhetstipsande internetdivor som Kissie, Paow och Kenza.

– Deras bloggar bidrar till att tjejer är missnöjda med sig själva. Många är moderater eller Sverigedemokrater också. Blondinbella skriver om att vara fri och företagsam och entreprenör. Det är världens vidrigaste ord.

Vi är vänster. Jämlikhet är viktigare än frihet.

Rebecca och Fiona har kritiserats från vänsterhåll för att dj:a på klubbar som mest frekventeras av överklassen. De kallas ofta ”champagnevänster”.

– Folk säger: ”Hur kan ni vara där när ni inte står för samma åsikter?” Men varför ska man bara vara med likasinnade? frågar Rebecca. Förhoppningsvis får vi folk att tycka att det är trendigt att vara vänster. Dessutom är det bra fester i Båstad och Visby. Det är fett att stå i solen och dricka kall öl i bikini.

I Lund hinner de inte dricka särskilt många öl. Vakterna beslagtar flaskan som Fiona håller i när vi skyndar ut till bilen som ska ta oss till Kastrup. Lyckligtvis ligger en hög Heineken och en flaska vin i baksätet. Rebecca öppnar en öl och säger att spelningen var så bra att hon började gråta.

Eftersom Rebecca och Fiona endast reser med handbagage måste de göra sig av med alla vätskor innan de kliver på planet. På flygplatsen dricker vi snabbt upp vinet i plastglas som Fiona får på ett kafé – efter en viss språkförbistring i kassan.

– Jag frågade om jag fick köpa plastkoppar. Expediten började babbla som fan och bara eikkkedaeeenskköpeekopp (utstöter gutturala ljud). Jag bara: ”Shut the fuck up! Säg nej eller ja!” Jag orkar inte med danska. Skål, Berra!

Rebecca och Fiona har varsitt alkisalias som de använder när de festar: Berra och Fimpen. Går de på finare ställen använder de i stället sina stekaralias: Bartolomeus och Fabian.

Fiona smörjer in sig med brun-utan-sol-kräm och missbrukar taxfreeshopens Viktor & Rolf-parfym.

– You’re gonna smell like a Taiwanese hooker, varnar turnéledaren Mike.

– Let’s duscha, säger Fiona.

Hon avfyrar ett moln Gucci Sport mot mig och fortsätter att spraya Viktor & Rolf över sig själv. En grupp japanska turister går, passande nog, förbi med munskydd. Fiona skrattar.

– Det är så jävla bögigt med munskydd. ”Oh, help! I’m scared of luft!” Ha ha ha!

Du-du-du-du-duh-duh-duh! Rebecca och Fiona sparkar igång Uppsalagiget med Bust ’em up – ett samarbete mellan den svenska housegruppen Savage Skulls och italienska Crookers som skulle skaka liv i en komapatient. Studenterna studsar som tokiga. Volymen är brutal – särskilt på scenen där medhörningslådorna ger ifrån sig ett ilsket, diskant ljud. Efter en timmes epileptiskt Friskis & Svettis-rejvande ser Fiona plötsligt illamående ut. Med ena handen för munnen rusar hon av scenen och in på en toalett. Manager-Henrik kutar efter, knackar på och frågar hur det är fatt. En blek dj öppnar.

– Det var ljuskillen, säger Fiona. Han fes. Så jävla äckligt.

– Det är nog bäst att ni avbryter.

– Nej, det är lugnt. Lady Gaga har också spytt på scen. Jag måste bara ha lite luft.

En minut senare är hon på plats bakom skivspelarna igen. De dansar lite lugnare och vrider upp volymen ännu mer i den avslutande Luminary ones-mixen.

– Ni får inte spela så högt i monitorerna. Ni kommer att blåsa er hörsel inom ett halvår, säger Henrik i logen efteråt.

– Jag vet. Men det är så jävla nice, säger Rebecca.

De fotograferas med en klunga fans innan taxin mot Stockholm anländer. Ingen i Uppsala verkar ha snappat upp den Rebecca och Fiona-look som inspirerat många anhängare: jeansshorts, kängor, säckig t-shirt med tryck, skrikigt läppstift i blått eller grönt.

– Vi har tröttnat lite på den stilen och vill gå vidare, säger Rebecca. Vår stylist Tommie X hjälper oss att hitta en ny look. En blandning av punk-, kickers- och preppymode. Han har visat en massa bilder på Debbie Harry och lilltjejen i Léon. Vi ska bli världens första dj:er som har klädbyten under spelningarna.

– Vi ska också sluta ha de där tröjorna med vikingar och svenska flaggor som vi köpte i turistaffärer, säger Fiona. Vi tyckte att de var coola. Vi hade på oss dem plus bombarjackor och Dr Martens när vi gick på vårt första möte med (bokningsbolaget) Live Nation.

Vi tänkte inte på att vi såg ut som nazister.

Rebecca och Fiona har bokat den italienske dj:n Congorock till sin fest på Operaterrassen. De spelar före och efter honom. När Rebecca tar över strax efter klockan två får hon ryggdunkningar av klubbkillar som, med viss förvåning, konstaterar att hon är duktig på att mixa. Efteråt verkar hon irriterad.

– Om vi inte var så duktiga som vi är skulle vi aldrig få stå där och dj:a, säger hon. Congorock var toppen men han är inte så bra på att mixa, och det spelar ingen roll för killar, i alla fall inte om de är kända producenter. Om de mixar fel får de bara höra att de är ”sköna killar”. Vi kan inte tillåta oss att vara dåliga.

– Vi har i och för sig gjort ett par gig när vi varit legendariskt svinpackade, påpekar Fiona. Som första gången på Way Out West. Dagen efter mindes vi knappt att vi hade varit där. Vi vaknade med råångest men alla sms:ade bara: ”Fan vad bra ni var igår! Allt var asfett!”

På söndagen gör Rebecca och Fiona helgens femte dj-framträdande. Vänsterpartiet arrangerar en första maj-gala i Kungsträdgården, ett stenkast från Operaterrassen där duon spelade tolv timmar tidigare. Rebecca och Fiona gick upp tidigt för att demonstrera men det var glest i tåget. I Kungsan har knappt tusen demonstranter samlats. En funktionär ger Rebecca och Fiona kranvatten ur återanvända Loka-flaskor.

– Champagnevänster? Eller hur, säger Fiona.

– Fett att det kommit så mycket folk, säger Rebecca. Men egentligen spelar det ingen roll. Jag älskar visserligen att se en folkmassa i psykos. Men det räcker att jag ser tre rader med crazy people som har kul. Då kan vi spela skivor hur länge som helst.

Rebecca och Fiona har inte hunnit remixa Internationalen, som de planerade. I stället tar de hjälp av klubbveteranen Apollo de Azizi som voguedansar och peppar demonstranterna med slagord. Flankerade av röda fanor gör Rebecca, Fiona och Apollo sitt yttersta för att, som det brukar heta, rocka röven av högern. Han skriker ”första maj är sexigt” och ”alla som inte dansar är neoliberaler”. Även de riktigt gamla radikalerna, som står och tänker på Almstriden för 40 år sedan, svänger gillande med sina marxistiska skägg. Bara en bister man med kort, grått hår och motorcykelhjälm under armen står helt stilla. Jerry Williams gillar inte house. Han skakar på huvudet och går därifrån.

******************************

Rebecca och Fiona är aktuella med sin tredje singel If she was away och ett album till hösten. De sjunger också på Adrian Lux nya låt Boy.

Gilla oss på facebook

Annons

5 Kommentarer

Kommentera inlägget

*

Annons