icon
icon
Nyheter | Publicerad 22 februari 2011 17.30

Café-klassiker: För full maskin


Är succéserien Färjan lika sjövild på riktigt som i tv-rutan? Nope, mycket värre. Inför säsong två åkte Cafés Kristofer Ahlström på en chockerande kryssning in i den svenska folksjälen – bland kiltar, blinkande iskuber och galopperande bakisångest. (Tidigare publicerad i Café 5/2009.)

* * *

Det finns ingen skämskudde mot verkligheten. Så när man ser en fullvuxen man i bowlingskjorta och jeans med breda rosa revärer göra kaninhoppsdansen tvärsöver karaokegolvet medan hans grabbgäng på balkongen ovanför skanderar ”Korken! Korken! Korken!”, så, tja, kan man inte annat än omfamna det.

Det är ju trots allt så verkligheten ser ut ombord på Ålandsfärjan Cinderella.

Du känner förmodligen igen fartyget från tv-programmet Färjan på Kanal5. Det är en dokumentärserie som handlar om livet ombord. Ett program man bevittnar med skräckblandad förtjusning, det visar ett kabinett av människor som ständigt tycks befinna sig en drink från döden, någon enstaka generation från Cro-magnon.

Programmet är ett diorama av svenskar som super, tafsar, slåss och dansar. Och det blev en succé som lockade såväl tittare (i genomsnitt 545 000 stycken per avsnitt) som nya passagerare (oktober 2008 var Viking Lines bästa någonsin) och jobb­ansökningar till Cinderella.

Men i tv-soffan kan man byta kanal eller stänga av ljudet varje gång en kille i Ultima Thule-munktröja river av ett luftgitarrsolo. Mot verkligheten finns inget skydd.

Anledningen till att jag och fotografen Jonas Walla är ombord för Cafés räkning är för att vi ska försöka tränga så djupt in i den svenska folksjälen det bara går. Och kanske, kanske komma ut på andra sidan som bättre och mer förstående människor.

Tänker jag samtidigt som killen bredvid mig i buffékön vrålar:

– Ge mig ingen jävla fisk, jag vill inte lukta mutta i hela munnen!

Sen vänder han sig mot mig och viskar konspiratoriskt:

– Inte före klockan tre i alla fall.

Om buffén: här finns tiolitersbyttor med chokladmousse, kvadratmeterstora ängar av Janssons frestelse och potatisgratäng, en ormgrop av lammchorizo i aluminiumformar. När man betalat får man en karta som visar hur man navigerar till sitt numrerade bord och sedan är det bara att börja äta. Under de 90 minuterna som en sittning varar så får man dricka så mycket öl och vin man hinner tappa upp. Det tar inte lång tid innan det bockskäggsklädda hockeygänget vid bordet bredvid har gjort detta till en stafett. Regeln verkar vara att det alltid måste ligga minst en hand på öltappens handtag.

Vid ett av de andra borden sitter en ung kille och fotograferar noggranna all you can eat-stilleben av sin fullastade tallrik med en mobilkamera.

– Det är för att jag ska komma ihåg vad jag ätit i morgon, förklarar han.


Att gå ombord på Cinderella är lite som att kliva in i ett reservat. Här upphör många – för att inte säga alla – av samhällets vanliga bestämmelser och förordningar att gälla.

Här finns ett helt eget regelverk – inte sällan spegelvänt mot den verkliga världen.

Här är det till exempel inte ett stilbrott att bära en t-shirt med Burger King-logotyp och texten ”Porno King” över bröstet. Det är snarare en anledning till komplimang.

Och ja, det där var ett exempel taget ur verkligheten.

En Ålandsfärja är enkelt uttryckt en festkväll där alla transportsträckor kapats – du kan gå direkt från förfest till karaokedisco till sängplats. Och ingen gång under natten kommer du att höra någon fråga ”Så vad gör du här?” eftersom alla är här av samma anledning.

Om jag jobbade på Viking Lines pr-avdelning skulle jag förmodligen ha använt payoffen ”Lekplatsen för vuxna” i reklam- och informationsmaterial. Och jag skulle sen illustrera det med bilden av en kille som dansar kycklingdansen på karaokediscot samtidigt som han försöker ta över sången i en Jason Mraz-låt.

Det där var för övrigt också ett exempel ur verkligheten.

Man ser så mycket på den här båten.

Jag ser en man som är så berusad att han måste ha kryckor för att stå på benen.

Jag ser killar som kör alla raggknep som Neil Strauss någonsin skrivit om, och några som vittnar om egen kreativitet (exempel: ”Jag skulle vilja tappa upp dig på flaska och stänga in dig i min vinkällare”). Jag ser en kille som blir dirigerad av en tjej som går bakom honom i korridoren och berättar hur han ska gå:

– Om typ tio meter svänger korridoren. Då ska du gå till höger.

– Akta så du inte går in i den där blinde killen, säger jag till fotografen Jonas.

– Han är inte blind. Han har bara druckit en liter Kosken, säger tjejen som leder honom.

Killen viker sedan av för tidigt och går in i en hytt där någon lämnat dörren öppen och hans ledsagare säger trött: ”Kan ni bara kasta ut honom till mig igen?”

Jag ser också en gubbe som efter tolv försök fortfarande inte kan öppna dörren till sin hytt med nyckelkortet, och när jag går närmare ser jag att det är ett körkort han försöker sticka in i dörren.

Och jag ser och hör ungefär 600 olika personer som kommer fram till oss och säger ”Är ni från Färjan? Då måste ni fotografera mig så att jag kommer med i tv”, och ingen av dessa 600 personer ser den logiska kraschen i vad de just sagt.


Det intressanta är också vad som händer med dessa människor när de får alkohol i blodomloppet. De i vanliga fall så inbundna personerna kråmar sig och poserar för fotografen.

Om man ska använda den gamla fotografklyschan om att ”älska med kameran” så är de här personernas beteende något som mer liknar ”sexuellt ofredande av kameran” när de dyker mot linsen med uppuffade bröst och flexade triceps.

Det rimmar rätt bra med tanken om att den här båten är en egen fristad.

Det är här man lämnar kvar sin riktiga personlighet och sina riktiga bekymmer i hamn och sedan kvitterar ut dem när man går i land igen.

Kärnan i detta: det som händer under tiden till sjöss stannar där.

Ett uttryck som väldigt många personer påpekar för mig väldigt många gånger under kvällen.

En äldre man kommer som exempel på detta fram och säger till oss att det är av högsta vikt att han inte kommer med på några bilder.

– Jag lever nämligen under skyddad identitet, förstår du.

– Wow, säger jag. Är det sant?

– Nja, säger han. Jag vill bara inte att min fru i Västerås ska se att jag är här.

Det är lite samma andemening som när en ung tjej säger:

– Min pappa tror att jag är och kollar på film hos min kusin.

En halvtimme, 45 minuter senare ser jag samma tjej sitta grensle över en kille i en skinnfåtölj med sin tunga lindad tajt runt hans tonsiller.


Ombord på Cinderella kan man vandra från den ena nischade fyllan till den andra.

Jag dricker whisky i whiskybaren, jag dricker mörkt öl i den engelska puben, jag dricker vin i vinbaren. I den stora baren dricker jag en drink som kostar 67 kronor och serveras med en iskub som blinkar i olika färger. Och i de flesta hytter pågår förfester med en öppen dörr-policy.

Jag och Jonas hamnar hos ett tajt grabbgäng från Sundbyberg. De spelar ett kortspel som heter Fuck the dealer och jag är inte helt på det klara med spelreglerna men det är något med att man ska dricka antalet klunkar som motsvarar skillnaden i valör mellan två dragna spelkort.

Facit är i alla fall att vi blir skitfulla och att det tajta grabbgänget från Sundbyberg lär mig en massa nya uttryck för spelkort: en sjua kallas för ”hockeyklubba”, en åtta är en ”bilbana” och damen är, helt otippat, ”slynan”.

– Det är så orättvist att ni får vara fulla på jobbet, säger en av killarna i gänget till oss. Vi andra måste knega fem dagar i veckan och spara för att kunna åka på detta.

Varje gång en tjej går förbi i korridoren utanför utstöter det tajta grabbgänget från Sundbyberg ett ”kss, kss”-liknande lockläte. Jag studerar detta beteende och noterar hur man ska agera för att smälta in. Jag har på mig en åtsittande t-shirt med stora silverbokstäver på av samma anledning.

En annan sak värd att notera: alla som är ombord vill prata om Håkan i baren.

Håkan Hallin är den förmodligen mest bidragande orsaken till Färjans framgång. Som den jordnära, okomplicerade och ödmjuke teddybjörnsbartendern ombord var han ett givet kamerablickfång och snart började i princip hela programmet fokusera kring honom. En sökning på YouTube ger ett snabbt collage av scener: Håkan letar efter ett telefonnummer han tappat bort, Håkan ramlar i en trappa, Håkan använder uttrycket ”Inga konstigheter” sju gånger på en minut.

På Cinderella har han flyttats ner från den lilla Koskenkorvabaren till den stora baren. Alla vill köpa öl och sprit av Håkan och alla vill att han ska gissa vad de vill beställa, eftersom han påstått sig kunna det i ett avsnitt. Det låter så här:

– Vodka tonic?

– Nej!

– Vodka Red Bull?

– Nej, försök igen!

– Vodka lime?

– Nej!

Och så vidare. Vid en snabb överslagsräkning uppskattar jag att det går typ sex gånger snabbare att beställa från någon av de andra bartendrarna.


Stora baren i Fun Club är den naturliga knutpunkten för alla passagerare. Här spelar även ett coverband på scenen och antingen kör de samma repertoar tre gånger i rad eller så är det tre olika coverband med liknande repertoar – men faktum kvarstår att jag nu hoppat upp och ner med pumpande, knutna nävar till Bon Jovis powerrefräng Living on a prayer tre gånger under kvällen. Och älskat det lite mer för varje gång.

En sak till om den här kryssningen: här finns tillräckligt många kvadratmeter med tatuerad hud för att täcka en fotbollsplan. Det är ingen överdrift. Här finns det ristade klubbemblem (något fler Hammarby än aik enligt min statistiskt helt säkerställda under­­sökning) och kinesiska tecken (”Den här betyder beautiful’”) och taggiga tribals som sticker fram ur skjortkragar och tröj­ärmar och byxlinningar.

Det är i stora baren som en raggare kommer fram till mig, måttar min lugg mellan tummen och pekfingret och säger, ”Imponerande höjd”. Det är här en man berättar hur han brukar koppla vad han kallar för ”bowlinggreppet” på kvinnor han älskar med.

Det är utanför stora baren som en kvinna slänger fram sina bröst och säger:

– Dom här är äkta, det kan du skriva i din tidning!

Hon är här för att fira att hon varit gift med sin man i elva år. Vi möter dem när de kommer vinglande i en korridor och hon vrålsjunger en helt egen tolkning av Bryan Adams-låten Summer of ’69: ”Got my first real six-string, bought it at the forty-niiine!”

Jag möter en långtradarchaufför som bröt nacken för två månader sen och han har just tagit bort stödkragen och firar det genom att dricka många öl.

Jag möter en man som ska sitta i fängelse i fyra år.

– Jag tog hela straffet själv, ingen vill vara polare med en golare, säger han. Kanske är det bra för mig, ett sätt att börja om på ny kula. Min åttaåriga dotter kom och la sin kind mot min och frågade om jag skulle vara borta längre. Vad svarar man på det?

Jag vet inte vad man svarar på det.

Men vi blir snart avbrutna av en kille i brun keps med skärmen knäckt i vinkel som en taknock. Han kommer fram och frågar:

– Vi letar efter vår vän, har ni sett till honom?

– Hur ser han ut?

– Tja, när han försvann hade han på sig en kilt och en behå.

Jag går uppför trapporna, följer laby­rinten mot min hytt och i någon av alla dessa identiska serpentingångar stöter jag på en vinglande kille. Hans ögon är rödkantade av uttorkning och tårar, blicken är desperat.

– Jag vet inte vart jag ska nånstans, säger han. Mina kompisar skrapade bort hyttnumret på mitt nyckelkort och alla korridorer ser likadana ut och jag har ingen aning om vart jag bor.

Jag vet inte riktigt vad jag ska svara på det, så jag kniper hårt om min egen nyckel och manövrerar mig förbi honom utan att svara eller möta hans blick. ”Djungelns lag”, mumlar jag tyst för mig själv.

Sen hittar jag min egen hytt där jag slinker in och sen slinker jag ner och sen försvinner jag i en drömlös sömn i fyra timmar.


Det är Alla hjärtans dag, noja och skam. Det är dagen efter igår och du är fast på en båt mitt ute på havet med samma folk som du slogs och tafsade på och söp och dansade med natten innan. Varje korridor är en regelrätt walk of shame och folk sitter håglösa och hålögda vid sina bord. Konversationen runt oss är krystad och stel och handlar om att det är svårt att backa med en budbil.

Och så pågår det fram till lunchtid, då folk hunnit arbeta upp en acceptabel fylla igen. Det visar på en imponerande disciplin. I princip det enda som händer dagen efter är att folk sjunger karaoke och folk handlar i taxfreebutiken. En kille visar stolt upp sin medhavda vagn och rulle med pvc-tejp så att han kan få med sig sex kartonger öl från butiken. Han gör tummen upp mot oss när jag berömmer hans ivriga entreprenörsanda och han säger: ”Allt går med lite vilja och tejp.”

På Fun Club är det karaoketävling. Det ena svensktoppsbidraget avlöser det andra. Kryssningsvärden Marina gör ett tappert jobb med att få igång folk. En sång- och dansman i guldkedja utanpå svart skjorta levererar en knäckande version av Peta in en pinne i brasan.

Sen är vi i hamn. Och vi marscherar nedför landgången till det taktfasta klirret av taxfreepåsar. Folk är kraftigt berusade igen vid det här laget och av deras dialekter att döma misstänker jag att många kommer få en väldigt lång bussresa hem till Borlänge.

Utanför terminaldörrarna väntar verkligheten och jag förstår grabbgänget framför oss som med panik i blicken bestämmer sig för att genast hoppa på nästa kryssningstur som går om två timmar. Det beslutet resulterar i ett halvdussin high-fives dem emellan och det sista jag hör innan jag går ut är hur en i gänget börjar sjunga Elton Johns Circle of life.

Det är inga konstigheter.

Text: Kristofer Ahlström
Foto: Jonas Walla

Gilla oss på facebook

Annons

1 Kommentar

Kommentera inlägget

*

Annons