Det är veckorna före riksdagsvalet och kaos råder på Östermalmstorg i Stockholm. Räddningsverkets testsignal för ”Viktigt meddelande” viner genom luften, fyra brandbilar sveper förbi på gatan med skrikande sirener och en kristdemokrat försöker förgäves göra sig hörd i sin raspiga megafon.
Ändå verkar ingen som passerar bry sig om något annat än Ambra Bolin.
Mitt i allt oväsen står hon, en av Sveriges och agenturen Mikas mest profilstarka fotomodeller, helt tyst men ändå i centrum för allas blickar. Klädd i höga svarta stövlar, svart minikjol i spandex, svart skepparmössa nedtryckt över det korpsvarta håret och med ett glimrande silverskelett hängande från ena örat skiljer hon sig radikalt från den närmast unisont nyslingade, solariefräscha bratmassan som rör sig kring torget.
– Vill man ha en blond fotomodell med rosenröda kinder väljer man inte mig, så är det bara. Mig väljer man om man vill ha en modell som ser lite annorlunda ut och är något mindre uppenbart ”sommarfräsch och käck”, konstaterar Ambra själv när vi slagit oss ner på restaurangen Lisa på torget.
Vilket är just vad många designers och varumärken i modevärlden vill ha.
Under sina sju år som fotomodell har 22-åringen från Östermalm i Stockholm gått visningar för Sonia Rykiel, Dries Van Noten och Bill Blass, samt medverkat i kampanjer för bland andra Carin Rodebjer, Toni&Guy, NK och Sisters.
Men hade det inte varit för en väns flytt till USA i de tidiga tonåren kunde Ambras modellkarriär mycket väl ha uteblivit. 14 år gammal, med apelsinfärgat hår och rödgråtna ögon, tog Ambra farväl av sin emigrerande kompis utanför ett fik på Rådmansgatan i Stockholm när en mörhårig kvinna kom fram till henne.
– Det var kläddesignern Marina Kereklidou. Hon frågade om hon fick ta ett par polaroidbilder. Fram till den dagen hade jag inte haft en tanke på att bli fotomodell.
Polaroidbilderna ledde snart till en första fotografering för den numera insomnade modetidskriften Bibel. Jobben började plötsligt rulla in och när det var dags för gymnasiet valde Ambra att studera på distans och samtidigt jobba heltid som modell.
Det innebar resor till Paris, London, München, Barcelona och New York – allt med Ambras föräldrars goda minne. Hennes mamma har själv en bakgrund som modell och var noga med att dottern alltid skulle tänka till två gånger innan hon fattade ett beslut. Därtill var Ambra långt ifrån någon naiv tonåring – ”snarare en dryg och allvarsam sådan”, säger hon med glimten i ögat.
Som 17-åring, med ett brinnande World Trade Center utanför fönstret, var emellertid inte ens hon kaxig.
– Jag var på min agentur på södra Manhattan för att kolla om jag hade fått några jobb under New York Fashion Week. När jag klev utanför porten på morgonen hörde jag en kraftig smäll – sedan såg jag från agenturens panoramafönster hur det brann i båda tornen. Jag stod i telefon med min bokare i Sverige när det började vibrera under fötterna och det första tornet rasade. När jag gick hem till min lägenhet började det vibrera under fötterna igen, och när jag vände mig om såg jag hur det andra tornet rasade. Känslan är svår att beskriva, det var helt overkligt. Folk stod bara och grät.
– När jag väl fick flyga hem till Sverige, en vecka senare, var det på något sätt som att alla på flygplanet var övertygade om att vi skulle dö. Jag gjorde det bästa av situationen och tog för mig av planets spritvagn. Jag minns inte mycket av den flygresan.
Som barn bodde Ambra Bolin i natursköna Tyresö-Brevik utanför Stockholm. I ett hus placerat längst ut på en udde, med skärgården skvalpande runt knuten och en fyr på tomten.
– Mina föräldrar flyttade dit för att jag skulle växa upp nära naturen. Men jag satt mest inne och läste böcker. Till och med när mamma och pappa tvingade ut mig smugglade jag med böcker. Jag är en riktig bokmal. Jag kan läsa tre-fyra timmar om dagen.
Vad läser du helst?
– Allt! Utom deckare som handlar om arga kvinnor. Jag läser allt av Neil Gaiman och Terry Pratchett. Sen är jag en sucker för tantsnusk – och gamla skräckklassiker, som Edgar Allan Poe och Alfred Hitchcock.
Du älskar film också, inte sant?
– Regissören Tim Burton är min hjälte och Edward Scissorhands var mitt livs första kärlek. Som åttaåring planerade jag att ta hand om honom! Men jag skulle inte sminka över hans ärr, redan då tyckte jag det var vansinnigt tjusigt med ärr i ansiktet.
Varför döptes du förresten till Ambra?
– När min mamma var ung läste hon en bok om två lesbiska kvinnor, den ena hette Ambra. Då var hon 14 år och bestämde sig för att om hon fick en dotter så skulle hon heta Ambra. När jag föddes var det väldigt sällsynt. Det var i princip bara jag, en travhäst och ett billigt rödvin på Systembolaget som hette så. Fast folk kan inte stava till mitt efternamn, Bolin. Det gör mig helt vansinnig. På alla hippa festinbjudningar jag får står det Ambra Brolin.
Vad hade du gjort i dag om du inte stått och gråtit vid det där fiket för åtta år sen?
– Suttit på ett bibliotek någonstans och bara läst. Jag hoppas börja läsa in en lärarexamen, på distans, för att bli lärare i svenska och engelska. Men jag kan egentligen jobba med vilket språkrelaterat yrke som helst.
Ska du inte skriva några egna böcker?
– Jo, innan jag dör ska jag ha skrivit en bok. Jag är en nattmänniska, när jag inte jobbar sitter jag uppe till sex på morgonen och skriver eller läser.
Vågar vi hoppas på en skandalös självbiografi om livet som fotomodell?
– Nej, för att skriva en intressant självbiografi måste man nog vara över 80 år. Eller mutant!
Jonas Sandberg
0
