Hur kändes det att göra första landslagsmålet?
– Speciellt. Särskilt att få göra det på hemmaplan var roligt. Det är ju inte ofta man hamnar i målprotokollet. Klart att det är schyst att sätta in en glidtackling, men för alla som spelar fotboll är den roligaste känslan att göra mål. Jäkligt skönt. Dessutom har det varit mycket snack om att vi varit för dåliga på fasta situationer, både defensivt och offensivt, så den här samlingen tränade vi mycket på det – och det gav resultat.

Varför brast det i defensiven?
– Många orsaker. Första halvtimmen var vi lite naiva och anföll med för mycket folk. Samtidigt som de ”fuskade” i defensiven och hade tre-fyra spelare som stod kvar däruppe och fiskade. Vi fick nästan spela en-mot-en i backlinjen. Klart att det blir svårt då när man möter Agüero och Messi, framför allt när de får vända upp med boll framför oss. Det pratade vi mycket om i paus: att täta upp ytan mellan backlinje och mittfält. Stora delar av andra halvlek gick det bättre. Och sedan är ju deras första ett olyckligt självmål – ett inlägg och en touch som ställer Isaksson – och det andra är offside.

Hur stor betydelse har den här insatsen när ni samlas för den livsviktiga kvalmatchen mot Irland i mars?
– Resultatet har ingen betydelse. Generellt tror jag att det är positivt att vi spelade den här matchen. Även om man förlorar mot Argentina lär man sig mer av en sådan här match än av att möta Island eller Serbien, som vi gjorde i våras. Det finns också positiva grejer att fokusera på – som de fasta situationerna. Nu gjorde vi bägge målen på fasta. Det får vi ta med oss.

Emil Persson

Sven-Göran Eriksson plus 1860 München är lika med sant. Klubben vill ha honom, han vill dit, men ännu verkar inget vara klart. Det blir alltid rubriker kring Svennis övergångar, och med anledning av det publicerar vi nu intervjun från Café nummer 3/2011 på nytt.

* * *

Sveriges främste tränare har ett nytt uppdrag: ta den forna storklubben Leicester City tillbaka till Premier League inom två år. En chans till upprättelse för Sven-Göran Eriksson – och ett miljardspel för ägaren, en thailändsk affärsmän som egentligen föredrar hästpolo framför fotboll. Café följer arbetet inifrån medan Svennis berättar om pengarna, de senaste årens fiaskon och varför han gärna tampas med den brittiska skvallerpressen igen.

Tidig förmiddag i Leicester. Det är så mycket engelsk fotbollsvardag det kan bli: gröna gräsplaner, snålblåst och blek sol. I bakgrunden ligger en länga tegelhus. Dunk från bollar, skratt, skrik. Några lärlingar sitter på en kulle och kollar när Sven-Göran Eriksson kör ett pass med A-laget.

Han vankar runt på planen vid Leicester Citys träningsanläggning Belvoir Drive, armarna i kors över bröstet. Tittar, funderar, avbryter spelet då och då, ger nya order. Som vanligt använder han inte visselpipa. Det är snabbt tvåmålsspel med krympt plan, han gnuggar frisparkar och inlägg.

Efter två timmar är det över.

– Nu tar vi lunch, säger Svennis.

Vi går till klubbhuset, där Sven direkt sätter sig på kontoret för att ringa ett par samtal. Samtliga handlar om nya spelare, för lån, provspel och eventuella övergångar. Han pratar med agenter över hela Europa för att hitta tänkbara nyförvärv till sitt lagbygge… Ja, eller snarare klubbygget.

– Jag kom in sent, när säsongen redan hade pågått ett bra tag. Det finns mycket att ta tag i om vi ska lyckas, säger Svennis.

Resan runt fotbollsvärlden fortsätter ett varv till. Han är nu manager och huvudansvarig för att Leicester City FC ska ta sig från den knallhårda andraligan i England, The Championship, till Premier League.

När går ni upp?
– Snarast har ägarna sagt, ler Sven-Göran Eriksson.

Han har skrivit ett tvåårskontrakt med konsortiet Asia Football Investment, som leds av den thailändske taxfreekungen Vichai Raksriaksorn. De tog över klubben under hösten 2010. Då hade The Foxes haft några turbulenta säsonger med stora ekonomiska och sportsliga problem.

 Jag tolkar det som att du har den här säsongen och nästa på dig?
– Ja, du… så kan man nog se det. Vi måste upp fortast möjligt i alla fall. Klubben och ägarna har höga ambitioner. Jag med. Men då måste vi också bygga bit för bit. Det fanns exempelvis ingen organiserad scouting när jag kom hit. Jag plockade in Bill Green från Southampton som chefscout. Tord Grip är på plats för att scouta i Europa med några andra. Fysträningen var också eftersatt. Jag tog hit Chris Short från Crystal Palace som fysansvarig. Min assistent Derek Fazackerley hämtade jag från Huddersfield, vi jobbade ihop i Manchester City.

Vad tycker du om träningsanläggningen?
– Den har tre fotbollsplaner men det är för litet här. Vi delar dem också med ungdomsakademin. Vi måste ha en större anläggning, fler planer och mer utrymme.

Klubben tänker sälja marken vid Aylestone Road i centrala Leicester, där Belvoir Drive ligger, och investera pengarna i ett nybygge. Man letar nu efter mark. Fördelen med Belvoir Drive är läget: knappt tio minuter från hemma­arenan Walkers Stadium.

– Jag gillar när allt snurrar kring mig i en klubb. I Italien är man bara tränare och sköter fotbollen. Inget annat. Under tiden i Lazio var jag inne på kontoret en enda gång, tror jag. Men här är jag involverad i det mesta. Man kanske kan se för- och nackdelar med det. Jag har makt, ansvar för helhetsbilden. Det arbetssättet passar mig.

Redo att leverera. Svennis säger sig ha en mycket god relation till Leicester Citys krävande ägare: thailändske affärsmannen Vichai Raksriaksorn med en förmögenhet på motsvarande 1,3 miljarder kronor.

* * *

Leicester City har cirka 100 anställda. En imponerande organisation, men den räcker inte till för att nå Premier League. Det finns två läkare knutna till klubben, tre fysiologer, två fystränare och två match­analytiker. Mer resurser finns inom den framgångsrika ungdomsakademin, bland annat tre fystränare. Klubben samarbetar också med de två universiteten i Leicester på olika sätt. Fotbollskunskap finns i massor inom klubben – bland annat är förre toppspelaren Chris Powell en av Sven-Göran Erikssons assisterande tränare.

Men Leicester har åkt hiss mellan divisionerna ända sedan grundandet 1884. Klubben har vunnit ligacupen tre gånger, spelat fyra finaler i FA-cupen – och förlorat allihop, vilket är ett pinsamt engelskt rekord i sig.

Nya Walkers Stadium invigdes säsongen 2002–2003. Då hade klubben ramlat ur Premier League och drogs med skulder på motsvarande 350 miljoner kronor, bland annat på grund av arenabygget. Trots detta kom Leicester på andra plats i The Championship första året på nya arenen och gick åter upp i Premier League – men åkte ur direkt och fick harva vidare i The Championship.

Den amerikansk-serbiske affärsmannen Milan Mandaric köpte klubben den 13 februari 2007 för motsvarande cirka 300 miljoner kronor. Trots ny ägare och friska pengar samt löften om spel i Premier League åkte man ur The Championship 2008. För första gången i klubbens historia var man inte med i någon de två högsta divisionerna. Klubben var dock bara nere och vände i League One (division 3) en säsong.

Säsongen 2010–2011 började bedrövligt, en enda vinst på de nio första matcherna och Leicester parkerade sig i tabellbotten. Ägaren fick nog. Efter bara tre månader gav han portugisen Paulo Sousa sparken från tränarjobbet. Den 3 oktober 2010 tog Sven-Göran Eriksson över.

Bara några veckor tidigare hade Leicester City köpts av konsortiet Asia Football Investments som då bestod av klubbens ägare och ordförande Milan Mandaric, det thailändska företaget King Power (lett av affärsmannen Vichai Raksriaksorn och hans son Aiyawatt som är vd för gruppen) samt en hittills okänd tredje part. Mandaric lämnade dock klubben den 27 november för att i stället ta över Sheffield Wednesday.

Vem är då denne Vichai Raksriaksorn?

Han är 51 år gammal och räknas som Thailands 27:e rikaste man, enligt Forbes. Han har en redovisad förmögenhet på motsvarande 1,3 miljarder kronor, äger King Power Group som sysslar med taxfree­handel och som har monopol på Bangkoks storflygplats Suvamabhumi. Ett tillstånd han fick av Thaksin Shinawatra som var premiärminister i Thailand när flygplatsen började byggas och som stod klar 2006 – efter omfattande mygel, mutor och med stora tekniska problem. Kritiken mot taxfreemonopolet var stark.

Det är ödets ironi att Svennis några år senare skulle korsa spåren efter Thaksin och Raksriaksorn – och att båda skulle bli hans arbetsgivare. Thaksin insåg den politiska och ekonomiska utväxlingen av att äga en engelsk fotbollsklubb (Manchester City). Detsamma gör Raksriaksorn. Deras agendor liknar varandras.

Vichai Raksriaksorn har sagt att ”fotboll är min andra favoritsport efter hästpolo”. Båda anses vara rikemansidrotter i Thailand. King Power har tidigare sponsrat Chelsea under sex år och har haft ett treårigt tröjavtal med Leicester. Vichai Raksriaksorn har mycket goda politiska kontakter i Thailand, främst med Newin Chidchob som är en minst sagt kontroversiell politiker. Karriären har fläckats av mygel, skandaler och politiska sidbyten för att få vara kvar vid makten.

Chidchob är för närvarande förbjuden att verka politiskt på grund av olika skandaler. Han är i frysboxen formellt sett fram till 2012. Chidchob stödde den tidigare premiär­minister Thaksin Shinawatra, men stack kniven i sin gamle kompis, bytte sida 2008 för att överleva politiskt och stödjer nu den sittande premiärministern Abhisit Vejjajiva.

Vichai Raksriaksorn är god vän med Newin Chidchob, en tung man i norra Thailand där han äger fotbollsklubben Buriram EPA och investerat hårt i utländska spelare. Ny arena ska också byggas. Allt för att få röster till sitt lilla parti Bhumjaithai Party, som han leder trots sin politiska karantän.

Ingen blir förvånad om klubben Buriram EPA inleder ett samarbete med den ungdomsakademi Leicester City (läs: Vichai Raksriaksorn) har öppnat i Thailand.

Det skedde när City besökte Bangkok under hösten 2010. Newin hade då organiserat så att flera tusen supportrar från Buriram skeppades till Bangkok för att vara färgstark hejarklack när Leicester mötte Thailands landslag på National Stadium.

Jag minns när Sven-Göran Eriksson var på besök i Thailand förra gången med ett engelskt klubblag, Manchester City i maj 2008. Upplägget då har otäcka likheter med höstens besök: start av akademi, uppvisningsmatch och marknadsföring av ägarens affär. Då slutade besöket med att Eriksson fick sparken samma dag som planet lyfte tillbaka mot England.

Du är inte orolig för att på nytt ha en thailändsk ägare?
– Nej, det här är en helt annan sak, mer långsiktighet. Och jag vet fortfarande inte varför jag fick sparken av Thaksin. Han sa bara att det var en känsla han hade, att jag inte var rätt man för jobbet. Mer än så sa han inte.

Har de nya ägarna pengar?
– Ja, det verkar så. Jag fick ett väldigt bra intryck när vi var i Bangkok i höstas. Jag har kanske också varit grundligare i min koll av dem jämfört med tidigare. Det här känns som ett bra projekt. Nu pratar jag med ägarna varje dag om olika saker.

Bäst på plan. Svennis inspekterar gräsmattan på Walkers Stadium. Arenan tar i dagsläget 32 500 åskådare, men ska snart byggas ut.

* * *

Den andra divisionen i England heter sedan 2004 formellt The Football League Championship, men kallas mest The Championship och innehåller 24 lag. De har klassiska namn som Preston, QPR, Watford, Leeds och Coventry… alla vill upp och toksatsar. Mycket står på spel. Två lag går direkt till Premier League, lag 3-6 i sluttabellen spelar ett raffinerat play off om den tredje platsen. Detta finalspel kallas ”The £90m Game” i England, vilket syftar på den summa (drygt en miljard svenska kronor) som en plats i Premier League innebär i form av tv-pengar, nya sponsorer, ökad försäljning av biljetter och prylar.

Leicester är en typiskt småtrist engelsk stad, en dryg timmes tågresa norr om London, vid floden Soar. 285 000 människor bor i tätorten, arbetslösheten är deprimerande: 14 procent, den fjärde högsta i England. En sen promenad i de centrala delarna luktar fish & chips, indisk mat, sur öl och cigarettrök från de som står och bolmar utanför pubarna. Man möter mest tonårsmammor, killar med ärr i pannan och folk med några kilo för mycket på kroppen. Man förstår varför den mest populära produkten från Citys huvudsponsor Walkers är chipsen Salt & Vinegar.

På eftermiddagen den här torsdagen har Sven pressträff utanför spelargången på Walkers Stadium. Gräsmattan är perfekt, några städar på läktaren och de kommer att få mer jobb när stadion byggs ut ytterligare, den har nu 32 500 sittplatser. Nuvarande arenasponsorn sitter med kontrakt till 2012 men det är bara en förhandlingsfråga innan Leicester City spelar sin hemmamatcher på King Power Stadium.

Sven-Göran Eriksson betar av alla medier under en intensiv timme. Det innefattar bland annat sju tv-intervjuer.

På måndagarna har ny pressträff för att summera helgens omgång. Journalisterna står på kö. Ett par spelare är också alltid med. Den här dagen är japanen Yuki Abe där, en 29-årig mittfältare som lockat nio japanska medieföretag till pressmötet.

Sven-Göran Eriksson är kolugn, vänder sig mot mig och säger:

– För att vara andraligan är det skapligt intresse, va?

Kan det bero på att du är här?
– Kanske, men vi har många intressanta spelare också.

De japanska reportrarna är ivriga och bombar Sven-Göran med frågar via tolk om vad Eriksson tycker om Abe:

– Snabb, bra spelförståelse.

Vad behöver han förbättra?
– Om han tränar huvudspel och inkast så kan han bli en komplett spelare, skämtar Svennis och japanerna skrattar hysteriskt.

Hur går det med språket för Abe?
– Det är mycket viktigt att han lär sig engelska, jag vet själv hur mycket det betyder att kunna språket efter mina år i Portugal och Italien. Kanske inte så mycket på plan och vid träningar, men mer socialt. Livet handlar inte bara om fotboll. Han måste kunna göra saker på egen hand privat också, utan tolk. Inte bara sitta hemma i lägenheten och spela dataspel.

Som av en händelse ska Abe och Svennis fotograferas tillsammans med ansvariga för Centre for English Language Learning vid De Montfort University. De har intensiv­kurser för internationella studenter och utlänningar inom näringslivet. Sven har satt Abe i skolan där. Lokaltidningen Leicester Mercurys reporter Ron Tanner manglar Sven, han ska sno ihop fem artiklar inför mötet med Barnsley borta.

– Han skulle kunna skriva en bok, muttrar Sven.

Han har bara kostym, trivs inte riktigt när det börja kyla på. Börjar bli otålig, blänger lite på presschefen när det drar ut på tiden. Tunga moln hänger över läktartaket. Till slut är allt avklarat och vi går in i omklädningrummet. Vi passerar foton av klubbens största spelare: Gordon Banks, Peter Shilton, Gary Lineker. Jag hittar inte Pontus Kåmark, men han lär nog finnas någonstans, betraktad som klubbens bästa utländska värvning genom tiderna.

Ett liv i hetluften. Sven-Göran Eriksson med David Beckham och David Seaman när det begav sig i engelska landslaget. ”Mitt största misstag var att jag inte tog in en mental tränare efter strafförlusten mot Portugal i EM 2004”, säger han i dag.

Hemmalagets utrymme i stadions inre består av ett stort omklädningsrum, en enorm bubbelpool, massagebänkar och pentry. Svennis arbetsrum är helt tomt. Han använder bara det på Belvoir Drive. Sven beställer en kopp te. Förstås.

Jag räknar i hans CV och kommer fram till att jobbet som manager i Leicester City är hans tolfte uppdrag inom den internationella toppfotbollen. Han ser oförskämt fräsch ut med tanke på den långa resan, som varit av typen åka diligens i vilda västern.

Vad driver dig att fortsätta som tränare?
– Viljan att vinna, kampen, fajten på plan. Jag har alltid haft tävlingsinstinkt, ända sedan jag spelade tennis hemma i Värmland som liten. Jag minns att jag vara elva år gammal och grät när jag förlorade i en turnering. Allt handlar om att vinna.

Du känner dig aldrig sliten?
– Nja, jag är inte mentalt sliten. Men utan att jag är medveten om det kanske kroppen någonstans känner av att vara uppstressad. Men jobbet är roligt, det är viktigast.

Efter Manchester City, där du fick sparken för första gången i karriären – hur kändes det att din tid som förbundskapten för Mexiko slutade likadant?
– Jag skulle aldrig hoppat på jobbet i Mexiko. Jag var egentligen aldrig väl­kommen dit. Jag skulle gått på min egen magkänsla och tackat nej. Jag skulle tagit en storklubb i Europa i stället. Fotbolls­mässigt är det ju också så att Mexiko aldrig vinner borta, bara hemma. Orsaken är att den höjd Aztekastadion ligger på tar musten ur alla spelare som kommer dit, även om de är stora och starka. Borta­matcherna är svårare för dem.

Och sen sportchefsjobbet i Notts County?
– Det såg bra ut på pappret, ett spännande projekt. Men det var bara fake money, lika bra att dra därifrån. Det gick inte att vara sportchef i en klubb utan pengar. Jag blev förvånad, minst sagt, över ägarnas agerande.

Man lär sig av misstagen?
– Ja, så är det. Mitt största misstag som förbundskapten i England var attt jag inte tog in en mental tränare efter EM 2004 för att jobba med spelarna efter strafförlusten mot Portugal i kvartsfinalen. Nu förlorade vi i VM 2006 mot dem igen, på straffar, i en kvartsfinal. Trycket blev alldeles för mäktigt för spelarna. Vi skulle varit mer mentalt förberedda på vad som kunde vänta oss.

Men varför England igen med tanke på hur medierna jagat dig här?
– Det där får man lära sig att leva med, ta det för vad det är. Jag har inga problem med att tidningarna skriver om sporten. Men att de gräver i mitt privatliv kunde jag vara utan. Jag försöker skaka av mig det så gott jag kan. Har också försökt lära mig av allt det som hände under tiden jag var förbundskapten här.

Borta bäst. Svennis tror inte att han kommer att flytta hem till Sverige den dag karriären är över: ”Jag är så lyckligt lottad ekonomiskt att jag kan bo var jag vill.”

* * *

Sagan om Svennis från Torsby började en magisk onsdagskväll den 3 mars 1982 när IFK Göteborg spelade den första kvartsfinalen i UEFA-cupen, (nuvarande UEFA Europa League) borta mot spanska Valencia på Estadio Luis Casanovai. Man hade tagit sig dit efter imponerade spel under hösten.

Det var hans tredje säsong som tränare för IFK Göteborg. Han hade haft tuffa år, kritiken i massmedia var stark när han började spela med uppställningen 4-4-2. Det var nya termer som ”kort lag”, ”press med understöd” och ”krympa ytorna”. Det var inte zonspel och man-man längre utan snabba uppspel och knappt en boll i sidled.

Även om Sven fått ordning på spelet och laget börjat vinna så var IFK Göteborg i början av 1982 ett ekonomiskt råttbo och sönderslitet av styrelsebråk. Inför sin viktigaste match någonsin var klubben på ruinens brant och tvingades låna pengar av Supporterklubben Änglarna. Och resebyrån Paddan gav en kredit på 400 000 kronor för att laget över huvud taget skulle kunna ta sig till Spanien.

Blåvitt fick med sig 2–2 hem. Returen spelades två veckor senare inför 50 108 personer på Ullevi och IFK Göteborg vann matchen med 2–0. Laget gick till semifinal, konkurshotet var undanröjt och en ny styrelse tillsatt. IFK Göteborg slog sedan FC Kaiserslautern i semifinalen och Hamburger SV i finalen. Den klassiska cupsegern togs efter 1–0 hemma på Ullevi i ösregnet inför 42 058 åskådare den 5 maj och 3–0 borta den 19 maj 1982, efter mål av Dan Corneliusson, Torbjörn Nilsson och Stig Fredriksson. Matchen sågs av 61 000 åskådare på Volkparkstadion, de flesta av dem besvikna tyskar.

IFK Göteborgs ekonomiska framtid var tryggad. Och Svennis, då 34 år, fick en chans som ingen svensk tränare fått förut. Efter anbud från både Tyskland och Grekland skrev han på för portugiska storklubben Benfica. Mycket tack vare sin kontakt med Börje Lantz, den cigarr­rökande skåningen som var Sveriges första fotbollsagent, ”Mister 25 procent”.

Det är små marginaler i fotboll, som ni tränare brukar säga?
– Ja, verkligen. Jag har IFK Göteborg att tacka för allt. Utan våra framgångar hade jag inte suttit här nu. Men det kommer aldrig att hända igen att en svensk klubb vinner en europeisk fotbollscup. Allra minst på det sätt vi gjorde då. Tolv matcher utan förlust.

Varför?
– Svensk klubbfotboll är för svag numera. Förutsättningarna i dag är helt annorlunda än vad de var 1981 och 1982. Spelare försvinner, man kan inte behålla talanger. Det krävs också en struktur runt om laget som kostar stora pengar. Totalt gör det att svenska klubbar inte är konkurrenskraftiga.

Hur långt skulle MFF räcka i England?
– De håller inte Premier League-klass.

Ditt jobb har förändrats genom åren?
– Ja, det mesta runt om är annorlunda. Vi är nästan alltid en stab på fem-sex man som förbereder träningen. Det kommer att utvecklas ytterligare. Jag tror att det blir som inom amerikansk fotboll där man har specialisttränare på alla positioner. Vi har redan målvaktstränare inom fotbollen. Snart också de som enbart tränar försvarare, mittfältare och anfallare. Fysiologer och psykologer blir allt viktigare. När jag började i Degerfors var det bara jag, Tord Grip, en massör och en lagledare.

Grip har följt med. Varför är han så viktig?
– Han har lärt mig allt jag kan och är ett viktigt bollplank för mig fortfarande. Han har också gett mig det bästa råd jag någonsin fått. Det var att sluta spela fotboll själv, när jag var 27 år gammal, för att i stället bli assisterande tränare till honom i Degerfors.

Du har ett stort kontaktnät efter åren i Europa. Vilka pratar du mest med?
– Den gamle spelaren Rui Costa, Lazios förre president Sergio Cragnotti och några agenter, främst i Italien.

Hur är det på kvinnofronten?
– Jag har ingenting på gång nu… Eller, tja… det där var väl en halv lögn.

När tänker du gå i pension?
– Aldrig! Jag kan inte tänka mig att vakna en morgon till ett liv utan fotbollen. Jag håller på tills jag blir 70 minst. Efter tiden med engelska landslaget gick jag utan jobb ett år. Det var skit helt enkelt, jag kände mig onyttig. De första månaderna var det skönt att vara ledig, men sen blev jag bara stressad av att inte ha något jobb att gå till.

Flytta hem till Sverige när du lägger av?
– Nej, det tror jag nog inte. Jag är så lyckligt lottad ekonomiskt att jag kan bo var jag vill.

Jan Källman

Foto: Kambiz. Intervjun är tidigare publicerad i Café nummer 3/2011.

Svensk hockeys kontroversielle lyxlirare Linus Klasen om drömmålen, skallskadorna och jättelönen.

* * *

Knappt hade elitserien börjat i år förrän Skellefteås Joakim Lindström drog ner dig så att du slog skallen i isen.
– Ja, bilderna talar för sig själva. Jag tar tacklingen först och sen sliter han ner mig. Naturligtvis var det medvetet! Om jag blev rädd? Klart att jag hann tänka lite efter matchen, innan jag visste hur illa det var. Nu var det bara en lindrig hjärnskakning så jag missade bara en match – och gjorde mål i matchen efter…

Hur ofta tänker du på din NHL-säsong 2010/11?
– Varje dag.

Vad tänker du då?
– Att det kunde ha sett väldigt annorlunda ut.

Du menar att du åkte på en hjärnskakning redan på träningslägret, när nån Chris Clackson i Florida körde över dig?
– Ja, jag fick en armbåge på hakan och sedan var det god natt. Jävligt fult! Han kom från död vinkel och stack upp armbågen. Det skulle varit avstängning i vilken liga som helst, men här var det träningsmatch och då hände ingenting…

Hur frustrerande var det?
– Enormt. Man kan inte göra något åt en hjärnskakning. Bara vila. Har man en skada i knä eller axel kan man ju rehabträna. Här måste man vara symptomfri i två veckor innan man får börja cykla lätt och när huvudvärken kom tillbaka var det bara att börja om igen. Det enda jag kunde göra var att äta.

För mycket?
– Ja, jag gick upp åtta-tio kilo under det året. Jag fick en hjärnskakning till också senare under säsongen. Det blev att jag åt för mycket och för dåligt. Häng på en femkilosvikt på gymmet så fattar man att det är jobbigt att springa runt med. Det funkar inte.

Du har inte Clackson som voodoodocka?
– Nej, det var en fruktansvärt dålig hockeyspelare så jag vill inte tänka på honom. Det är ingen idé. Tyvärr innebar det att jag inte fick samma förutsättningar som de andra att visa upp mig.

I stället för NHL med Nashville Predators blev det AHL och Milwaukee Admirals.
– Ja, vid Lake Michigan någon timme från Chicago. Vi trivdes i och för sig väldigt bra där. Det fanns mycket att göra, mycket bra sport att titta på med bland annat NBA-lag i basket, och det gick bra för mig.

Hur passade nordamerikansk hockey dig?
– Hur bra som helst. Det var väldigt kul att spela där på de små rinkarna. Gör du en gubbe är du nästan framme vid mål. Jag gillar att det går fort, man måste vara snabb i händerna och i tanken. Att det kanske inte var den renaste hockeyn, det visste jag ju om.

Lever NHL-drömmen?
– I högsta grad. Jag har ständig kontakt med min agent. Men det gäller ju att jag gör bra ifrån mig här hemma först. Sedan får man se.

Var det alltid självklart att det skulle bli ishockey för dig?
– Ja, det har alltid varit nummer ett. Att jag höll på med andra sporter – som fotboll, innebandy, bandy – var bra för utvecklingen. Och jag tror jag hade kunnat bli en bra fotbollsspelare. Jag var nog rätt teknisk och hade rätt bra känsla i högerdojan. Men hockey var alltid det jag prioriterade.

Förra säsongen valde du Malmö till mångas förvåning. Längtade du efter Elitserien då?
– Ja, klart att jag gjorde. Tanken var ju att vi i Malmö skulle gå upp direkt, men så blev det ju inte. Snarare tvärtom.

Det var mycket snack om din lön – 250 000 kronor i månaden, enligt tidningarna – när du gick till Malmö och även nu? Stör det dig?
– Äh, många är avundsjuka. Men man tar väl de bästa jobb man kan få. Det gäller nog de flesta branscher. Att jag och min familj kan ha det bra är viktigt för mig. Jag tror de flesta tänker så.

Är du kompis med Hugo Stenbeck, miljardären som gick in som garant för pengarna när du skrev kontrakt med Malmö?
– Nej, jag har ingen kontakt med honom i dagsläget. Då, under Malmö­tiden, pratade vi ju några gånger under säsongen.

Varför blev det Luleå i år?
– Organisationen kändes bra. Jag tror att jag kan hjälpa Luleå och att Luleå kan hjälpa mig att ta ett steg till i karriären. Jag vill fortsätta utvecklas, jag är bara 26 år, och tror att jag kan göra det här.

Du har gjort en del spektakulära straffar och zorromål och annat. Planerar du dem innan?
– Nej, det sitter i ryggmärgen numera. När jag var yngre planerade jag nog en del, men nu är det som med allt annat på isen: impulsgrejer. Skallen måste vara med när möjligheten dyker upp.

När de går hem är det otroligt snyggt – men hur känns det när man missar?
– Äh, då ser det ju för jävligt ut. Men för att lyckas måste man misslyckas ibland. Det är en del av min spelstil, även om det blivit mycket mindre på senare år.

Kollar du dig själv på Youtube?
– Sällan nu. Lite mer förr.

Vilken back har varit svårast att snurra upp?
– Nicklas Lidström. Han hade sån tajming i sitt spel, ser isen som många inte gör, gör få misstag. Världens bäste back genom alla tider.

Gillar du country, förresten?
– Apropå Nashville eller? Nej, det är inte min musik. Jag gillar 80-talets rock’n’roll. Kiss, Journey, Bon Jovi…

Vad är störst – att ha spelat fyra NHL-matcher, som du, eller att ha varit trummis i 80-talsbandet Noice, som din pappa Robert?
– NHL-matcher är större. Det tror jag farsan tycker också.

Ola Liljedahl
Foto: Justin Jägare

FAKTA

Namn: Robert Linus Alexander Klasen.
Född: Den 19 februari 1986.
Familj: Sambo med Emma. Barnen Lincoln, 3 år, och Noomi, 1,5 år.
Karriär: Fostrades som hockeyspelare i Huddinge IK. Värvades till Södertälje SK. Debuterade i Tre Kronor 2008. Gick till Nashville Predators i NHL, men spelade mest i farmarlaget Milwaukee Admirals. Kom hem efter en säsong och skrev överraskande på för Malmö Redhawks.
Aktuell: Gör comeback i Elitserien med Luleå Hockey.

Intervjun är tidigare publicerad i Café nummer 11/2012.

Pingisens segaste gubbe Jörgen Persson om bilkrascher, oljepengar och London-OS.

* * *

Har du läsglasögon?
– Nej, faktiskt inte. Inga andra ålderskrämpor heller. Men många undrar om min ålder, 46 år, i en snabb sport som bordtennis.

Om någon när du vann VM 1991 skulle pratat om OS 2012…
– …skulle jag bara skrattat. Fan, då skulle jag ju vara 46 år! Overkligt!

När du tog brons i SM-dubbeln 2010 spelade du med Alexander Franzén, 29 år yngre, vad pratade ni om mellan bollarna? Pokémon?
– Ärligt talat tycker jag att det är en av de roliga sakerna. Man är en i gänget trots den stora åldersskillnaden. Jag har barn som är 17 och 18 år och förstår i alla fall snacket när det gäller musik och tv-spel.

Finns det pingisskador?
– Ja, förslitningar. Man tränar ju samma rörelse hela tiden. Axlar, knän och rygg påverkas mest. Men jag har haft tur. Mest problem har jag haft med en disk i nacken, men det beror på två bilolyckor. Den första var en sladd vid Landskrona 1994, jag hade spelat i Tyskland och var på väg hem. Den andra var 1998 på Autobahn i Tyskland. Min chef körde den gången. Porschen blev helt kvaddad.

Hur många gånger har du lagt av?
– Jag la av 2005 och blev tränare i Qatar ett år. Men suget blev för stort. Efter OS i Peking 2008 skulle jag också lägga av. Men jag skilde mig 2009 och då blev glädjen i pingisen viktigare igen.

Blev du rik i Qatar?
– Det var mycket pengar, säkert dubbelt mot vad förbundskaptener i andra länder tjänar, och ingen skatt på det, så om jag hade stannat längre än ett år hade jag blivit ganska rik.

Är det bra pengar i bordtennis?
– Jag har tjänat bra, men det är inte så att jag kan lägga av och leva på det resten av livet. I Tyskland och i Kina är det ganska stora pengar. Den bäste tysken, Timo Boll, drar nog in fem, sex miljoner per år. Tyskland har 700 000 licenserade spelare. I Sverige har vi 10 000. Där finns förklaringen.

Har backhand alltid varit ditt bästa slag?
– Det mest spektakulära i alla fall. Ingen har slagit den som jag gjort. Det är svårt att förklara hur jag gör, det liksom bara sker. Det finns klipp på mina backhands på Youtube. Jag kollar på dem när jag vill skaffa självförtroende ibland.

Hur fort går bollen?
– 90 kilometer i timmen. Och man står rätt nära. Kineserna har generellt mest power numera. Vi svenskar hade det på 90-talet.

Kan du fortfarande bli bättre?
– Det är det som driver mig. Små tekniska detaljer går fortfarande att förbättra. Nu jobbar jag med själva träffen, jag vill ha träffpunkten mer framför kroppen och inte bakom höften enkelt utryckt.

Visst har du plusstatistik på J-O Waldner?
– Jag har ju det. 51–49, tror jag. Trevligt, tycker jag. Mindre trevligt, tycker J-O. Han brukar hävda att han vunnit flest viktiga matcher…

Minns du ert första möte?
– Ja, jag var tolv år och firade segern med att gå på barnförbjudet på bio: Kanonerna på Navarone.

Var är det roligast att spela?
– Jag har spelat för klubbar i Sverige, Tyskland, Frankrike, Ungern, Kina… Kina är häftigt, men roligast är nog Tyskland. Kunnig publik och många, många tusen på läktarna.

Vem vinner OS-guld?
– Jag tippar Kinas Zhang Jike och hoppas själv på medalj.

London blir ditt sjunde OS. Vilken OS-by har varit bäst?
– Barcelona, där bodde vi nere vid havet. Det är en liten egen värld i en OS-by med skön stämning för det mesta. I Peking satt jag bredvid de amerikanska basketkillarna och käkade, Kobe Bryant och de där. Det är lite stort.

Vågade du säga nåt till dem?
– Nja, de såg lite för coola ut. Många var framme och plåtade dem. Fast inte jag. Men jag tog faktiskt en bild på (svenska bordtennisspelarna) Jens Lundqvist och Pär Gerell ihop med Messi i Peking. Just matsalen i OS-byn är häftigast. Där möts alla, från gymnaster på 40 kilo till stora basketspelare, och man ser alla man tidigare bara sett på tv.

Bra mat?
– Ja, det finns allt att välja på. Plus McDonalds 24 timmar om dygnet. Jag gillar alla efterrätter bäst. Först får man hålla igen lite, men när man spelat klart är det bara att frossa. Jag gillar verkligen kakor och sånt. Jag kallas ”fikagubbe” av de andra.

Om du fick låna någons slag i OS, vems och vilket?
– J-O:s servar. De var otroligt bra. Hade jag haft dem hade jag haft OS-medalj för länge sedan.

Ge mig ett rundpingistips!
– Ligg lågt, var neutral. Lägger du upp lägen till andra eller smashar för hårt själv får du ofta tillbaka som hämnd senare.

I schemat över dina olika för­beredelser inför OS på din hemsida finns punkten ”Tom Petty-konsert 11 juni”.
– Ja, jag gillar konserter. Rock. Jag var på Deadman i Falkenberg nyss. En gång såg jag Ramones live i Köpenhamn. Det känns stort. Man jag gillar annars mest mindre konserter med mer udda band.

Andra intressen?
– Jag spelar golf, handikapp 9. Och mode är kul, bland annat i Tokyo gillar jag att kolla i affärer. Jag läser därför Café regelbundet. Jag tar ofta med mig den på resor.

I vilken bar i världen firar man bäst en seger?
– Baren högst upp på Hancock Center i Chicago är bra. Och i Hong Kong finns det ett trevligt ställe vid piren där båtarna ligger, men jag minns fan inte vad det heter. Åldern, du vet…

Ola Liljedahl
Foto: Jeff Richt

FAKTA

Namn: Lars Erik Jörgen Persson.
Född: Den 22 april 1966.
Familj: Barnen Oliver, 18 år, och Emily, 17 år.
Karriär: VM-guld i singel 1991, VM-silver i singel 1989, flera VM-guld i lag (bland annat det 1989 som även gav Svenska Dagbladets bragdguld). OS-fyra 2000 och 2008. 15 SM-guld.
Aktuell: Gör sitt sjunde OS i London.

Intervjun är tidigare publicerad i Café nummer 7/2012.

Café stämmer in i hyllningskören till Erik Hamréns mannar och listar fem saker vi minns lite extra.

* * *

Zlatan skyndar på avspark
Sverige har precis reducerat till 4–1. Klockan visar på 61 minuter och det är ju egentligen över, nu handlar det mest om att undvika total förnedring. Ändå ger sig målnickaren Ibrahimovic in i målet, plockar upp bollen och springer i full fart mot mittcirkeln. Där tände lagkaptenen ett litet hopp om mirakel hos alla svenskar.

Sverige får en ny spelare
På Die Welts webbsida står det minuterna efter matchen hur ”Rasmussen chockar Tyskland”. Vi vet inte riktigt vem denne Rasmussen är, men tror nog att Rasmus Elm ogärna lämnar ifrån sig sitt kvitteringsmål.

En händelse får ett namn
Den här redaktionen är den första att uppskatta en fin allitteration, men någon måtta får det ändå vara. Det började redan i eftersnacket då Kanal 5:s Tommy Åström sa ”Bragden i Berlin” cirka 300 gånger, fortsatte genom morgonsoffor och kvällstidningar för att om ett halvår landa i en slentrianmotivering på en idrottsgala nära dig. Kom igen – så catchy är det inte.

Tidig valrörelse
Statsminister Fredrik Reinfeld var på plats och bjöd på såväl depparbilder som glädjeyra från vip-läktaren. Framför allt var han otroligt ivrig att ta plats i studion som en man av folket efter matchen. Kalla oss cyniker, men han hade knappast varit lika på det om 4–0 hade stått sig.

Zlatan är fokuserad
Under en lång segerintervju undviker ”Ibra” konsekvent att titta någon i ögonen. Istället är hans blick som fastnaglad åt sidan. Där studiomonitorn står. Och visar ut-bilden. På Zlatan.

Johan Hurtig

På fredagskvällen ska förbundskaptenen Staffan Olsson leda Sveriges handbollslandslag till OS-final. Tidigare i år ställde Patrik Hedlund honom mot väggen i Cafés klassiska intervjuserie.

Vilken är din största framgång i livet?
– Att jag har träffat min nuvarande fru Bea.

Vilken är din största motgång?
– Att jag aldrig tog OS-guld. VM på hemmaplan 1993 – när jag fick mycket kritik – var också jobbigt. Många idrottsmän säger att de inte bryr sig om kritik från medier, men det gör man.

Vilket är det konstigaste sms du fått?
– Jag har fått en del anonyma sms från folk som har åsikter om landslagsuttagningar.

Vad vet du i dag som du önskar att du visste när du var 15?
– Jag borde börjat träna tidigare och hårdare. Jag levde länge på min talang. Utanför handbollen är det att man inte ska ta ut problem i förskott.

Vilken är din största fobi?
– Höjder. När jag åkte hiss i en skyskrapa i Tokyo mådde jag riktigt dåligt och vägrade gå ur.

Vilket är det värsta kok stryk du fått?
– Har klarat mig privat, men under en match var det två spelare i Essen som slog ner mig. Jag fick ett slag över näsan och ett knä i mellangärdet.

Vad är det närmaste du har kommit att dö?
– Jag har opererat mitt hjärta två gånger eftersom jag har ett medfött hjärtfel.

Vilken är din favoritsvordom?
– ”Shit-britt” har fastnat. Försöker vara lite ungdomlig och hänga med i svängarna.

Vilken bok har betytt mest för dig?
– Någon av Willi Railos böcker om mental träning. De hjälpte mig efter VM -93 då jag fick problem med självförtroendet.

Vad är ditt favoritgift?
– Efter 13 år i Tyskland – öl. Gärna weissbier.

Har du haft en riktigt dålig drogupplevelse?
– Nej, men på en fest rökte en kompis hasch. Det slutade med att han bad mig ta ner honom från väggen. Då blev jag skrämd.

Vilken bil skulle du helst vilja äga?
– En Mercedes cab från 70-talet. Det tuffaste jag ägt är en Nissan SX 200 Targa. Det häftigaste med den var att det gick att fälla upp ljusen.

Om du fick ändra en sak med ditt utseende, vad skulle du välja?
– Kanske ha en annan ögonfärg – bruna.

Vilken dag har varit den svåraste i ditt liv?
– När jag var 15 och fick reda på att jag skulle göra min första hjärtoperation. Jag hade inga symptom, så jag förstod inte varför.

Vilken är ditt livs bästa respektive sämsta affär?
– Bästa: mitt första aktieköp. Köpte SEB för 10 kr på 90-talet och sålde för 180 kr. Sämsta: köpte fyra olika it-aktier väldigt dyrt – de är värdelösa i dag.

Vilken är din käraste ägodel?
– Jag har en ring på ett läderarmband som min far hade och även mina barn har. På den står det att man ska vara modig och tro på sig själv.

Tidigare publicerad i Cafe 2/2012.
Foto (beskuret): Scanpix

Idag fredag når tidningen prenumeranterna och på tisdag släpps numret i butik över hela Sverige.

– Jag har märkt att det redan skrivs och twittras massor om intervjun i Café, säger John Guidetti till Cafe.se idag.

Ja, hur är relationen mellan dig och Tobias Hysén egentligen?
– Haha, Tobbe är en superskön kille och en grym fotbollsspelare. Läser man hela intervjun i Café ser man att jag och hans farsa Glenn till och med skämtat på Twitter om det här tidigare. Glenn tyckte att jag skulle med till EM, bara jag inte tog Tobbes plats, haha. Det här är förstås inte alls allvarligt menat, och självklart inget påhopp på Tobbe. Ju fler som konkurrerar, desto bättre för Sverige.

Ändå har många reagerat på det du säger om Tobias Hysén i Cafés intervju.
– Som ett lösryckt citat förstår jag om det ser hårt ut, och det är förstås jättetråkigt om någon missuppfattar det. Det jag säger i intervjun är jargong, och handlar bara om att värdera vad jag faktiskt gjort i holländska ligan. Det hoppas jag att alla förstår när de läser Cafés intervju i sin helhet.

Med lite distans till landslagsdebuten mot Kroatien, hur ser du idag på EM?
– Det är inte U21 längre, det är allvar nu. Jag fick mersmak av Kroatienmatchen och jag kommer att göra precis allt jag kan för Sverige om jag tas ut i EM-truppen. Det är stenhård konkurrens om anfallsplatserna, så jag ger allt jag har varje dag med min träning och mina matcher här i Holland för att visa att jag förtjänar min plats.

Omslaget på Café är ditt första för ett stort svenskt magasin. Hur var det att agera ”fotomodell”?
– Man kommer in i det. Det var schysta kläder och en skicklig fotograf. Och tjejen gillade verkligen bilderna, EM och det är ju trots allt det viktiga!

Jens Stenberg

Efter målfesten i den holländska ligan och vårens massiva mediehype är landslagsdebuten fixad. Nu ska John Guidetti bara övertyga Erik Hamrén om att han är redo för EM.

– Jag är trea bland anfallarna just nu, bakom Zlatan och Elmander, säger anfallsstjärnan i nya numret av Café.

Tre raka hattrick på hemmaplan med Feyenoord ledde till landslagsdebut i träningsmatchen mot Kroatien. John Guidettis uttalanden kanske låter ovanligt kaxiga, men själv menar han att han bara säger precis vad han tycker.

– Alla borde vara som jag och Zlatan. Alla borde kunna säga vad de tycker. Om någon frågar mig: ”Ska du följa med till EM?” Ska jag då ljuga och säga nej? Hur kul är det att läsa en intervju där varenda ord är en lögn som sägs bara för att undvika problem?

På samma sätt har Guidetti inga som helst problem att unna sig ordentliga belöningar för all framgång.

– När man har slitit så hårt som jag vill man ha något som bevisar det. Som en Porsche. Det är ju fett nice för mig. Det säger: ”Du levererar, John.”

Guidetti berättar också personligt om sin bakgrund, från tiden som ungdomsproffs i Manchester City (”det var viktigt att jag satte hårt mot hårt direkt”) till uppväxten i Kenya (där han blev kristen).

– Inför och efter varje träning sa de så sköna saker. Man samlades i en ring och bad: ”Thank you dear father for this lovely day. Thank you for the gift of life. Thank you for football ability.” Jag minns att jag tänkte: ”Tackade de nyss för det här livet och för att de får spela fotboll?” De kände sig som fotbollsproffs för att de fick bröd och mjölk efter träningen.

Johan Hurtig

Intervjun med John Guidetti gjordes av Robert Börjesson och är publicerad i Café nummer 4, i butik den 20 mars.
Foto: Fredrik Skogkvist

Sebastian Larssons kampvilja och precision vid fasta situationer är ett av våra vassaste vapen i landslaget. I det nya numret av Café pratar han med Robert Börjesson om Erik Hamréns spelfilosofi, fotbollsfostran i Premier League och förväntningarna inför EM-sommaren.

– Vi kan slå alla i EM. Många länder är givetvis större favoriter, men vi är samtidigt ett land som många vill slippa möta eftersom de vet att vi har ett starkt kollektiv. Vi är kända för att kunna slå de allra bästa lagen.

I gruppspelet är det ena värdnationen Ukraina, Frankrike och England som står för motståndet.

– Vi kunde ha fått tuffare motstånd. Det ska bli kul att möta en värdnation även om Ukraina har starkt stöd på läktarna. Frankrike har fantastiska spelare och är en av fotbollens stormakter, men har väl inte riktigt varit på topp de senaste åren. England kan gå långt om allt stämmer, men de är inte en guldkandidat.

Det svenska fotbollslandslaget är just nu på januariturné i Qatar, med en trupp som framför allt består av unga talanger från skandinaviska ligor. Detta är ett av de säkraste sätten för en lovande spelare att ta sig en plats i det ”riktiga” landslaget. Men det kan gå bra ändå.

Några av de spelare som inte deltagit i januariturnén är Zlatan Ibrahimovic, Olof Mellberg – och Sebastian Larsson. Larsson bytte redan som 16-åring IFK Eskilstuna mot Arsenal.

– Jag fick den fysiska fotbollen gratis. Det blev det naturliga sättet att spela fotboll i och med att jag lärde mig det i en ung ålder. Jag kan tycka att det är frustrerande i landslaget att man inte får röra någon. I internationell fotboll blir du avblåst trots att du vinner bollen.

Med Erik Hamrén som förbundskapten har landslaget en mer segerinriktad spelfilosofi, tycker Larsson.

– Vi spelar en mycket mer positiv fotboll med Erik som förbundskapten. Lagerbäck var framgångsrik, men nu spelar vi för att försöka vinna matcher snarare än att inte förlora matcher. Det är en spelstil som passar mig bättre eftersom vi försöker spela högre upp i banan.

Läs hela intervjun med Sebastian Larsson i Café nummer 2/2012 – i butik nu.

Foto (beskuret): Fredrik Skogkvist

I nya numret av Café tacklas de stora frågorna med hockeylegendaren: helgonstatusen i Detroit, nödlandade flygplan, självmorden bland NHL:s slagskämpar – och ett märkligt besök i Vita husets katakomber.

Han gör sin 20:e säsong i NHL, men är fortfarande den enda spelaren som har en given plats i Detroit Red Wings. I nya numret av Café möter vi jubilerande fysfenomenet Nicklas Lidström för en av hans mest avslöjande intervjuer någonsin, bland annat om besöket hos George W Bush 2008.

När ”Lidas”, i egenskap av lagkapten för de nyblivna Stanley Cup-mästarna, hållit tal för presidenten tog en Secret Service-agent med honom och ett par lagkamrater till den mytomspunna bowlingbana som Richard Nixon installerade i källarkatakomberna på 60-talet.

– Sedan fick vi kasta några klot. Då befann man sig långt från Avesta. Det var riktigt häftigt. Till och med (Andreas) Lilja var stum, berättar Nicklas Lidström för Café.

När Café är på plats i Detroit inträffar den fruktansvärda flygolyckan i Ryssland, där KHL-laget Lokomotiv (med bland andra svenske Stefan Liv) tragiskt mister livet. Incidenten tar spelarna i Detroit Red Wings hårt – de hade många vänner i den ryska klubben.

Lidström själv är inte flygrädd, säger han – men avslöjar att det under en av Red Wings otaliga flygresor skedde ett tillbud som kunde ha slutat riktigt illa. Laget var på väg till Vancouver när planet började låta och skaka ”fruktansvärt mycket”.

– Samtidigt tappade vi fart, säger Lidström till Café. Det visade sig att det var något fel på bränslepumparna, så motorerna låg inte i symmetri. Till slut lutade piloten ner vänster vinge och så dök vi. Sedan landade vi Sacramento, där det var fullt pådrag med räddningstjänst och media. Då var man inte så kaxig.

I intervjun lägger 41-åringen även ut texten om det aldrig sinande suget efter nya segrar, hemligheten bakom hans vältränade kropp och varför hans temperament är hetare än många tror. Café nummer 12 finns i butik den 22 november. Missa inte!

Nicklas Lidström fotograferad för Café av Pierre Björk i Detroit.

Strejken är över i den italienska högsta serien. Läs allt om hur du maxar fotbollupplevelsen, festar bäst och sjunger högst i Rom och Milano. Text: Olof Peronius. Tidigare publicerad i Café 08/2011.

Superweekend: ROM

Shoppa
När ”Chippen” Wilhelmsson spelade i Roma syntes hans flickvän Oksana Andersson ofta på Via del Corso: här ligger de stora modehusen samlade.

Bo
Pengar över? På Locanda del Sole (2 300 för dubbelrum) nära Piazza Navona bor du stilfullt och får låna gratis iPad. Tajtare budget? Kring Terministationen finns bra, billigare alternativ.

Nattliv
Stads­delen Tras­tevere är Roms hjärta och själ. Här finns Freni & Frizioni, ett ombyggt garage med utmärkta drinkar och apertivobuffé.

Äta
Utforska det rustika romerska köket på skönt kaotiska Da Bucantino (Via Luca della Robbia 84). Börja med bucatini all’amatriciana – tjock, ihålig spagetti med färska tomater, chili, kindfläsk, och pecorino­ost. Låt sedan personalen guida dig vidare in i gourmetdimman.

Flyg
Billigt med Ryanair till centrala Ciampino­flygplatsen. Bekvämare och något dyrare med Norwegian och SAS.

AS Roma

Arena: Stadio Olimpico.
Bästa platsen: Löparbanorna är i vägen var du än sitter. Vill du se spelet bäst: köp biljett till Tribuna Tevere. För att hamna i den kokande läktarfesten på Curva Sud måste du ha säsongskort.
Undvik: Tribuna Monte Mario: dyrt och stelt. Notera att biljetter är personliga – köper du en plåt svart utanför riskerar du att inte släppas in, även om biljetten är äkta.
Säg inte: ”Har inte Totti sett sina bästa dagar?” Det kanske han har, men det har du också om du inte snabbt lägger till något om att han fortfarande är en storspelare.
Bra sång att kunna: Roma, Roma, Roma och Grazie Roma sjungs före respektive efter alla hemmamatcher. Båda skrivna på utpräglad Romdialekt av folkrockaren Antonello Venditti.
Bar vid arenan: Italien har ingen tradition av att bärsa innan match. Runt Olimpico finns mest vagnar och gatuförsäljare. Beställ i stället ett panino di porchetta – rosmarinkryddade skivor av helstekt gris i en bit bröd.
Hemmafansen kommer  tro att du… Är norrman och här för att kolla in John Arne Riise. Många var först tveksamma till den rödhårige vänsterbacken, men han blev snabbt en publikfavorit.
Missa inte: Fansens banderoller driver ofta med aktuella händelser. Som när Romas bortamatch mot Fiorentina blev flyttad till en måndag för att stökiga Romafans inte skulle hinna dit efter jobbet. De kom ändå i stort antal, med banderollen ”Vi är alla frisörer”. (Italienska frisersalonger håller stängt på måndagar.)
Köp biljetter: I Romabutiken på Piazza Colonna. Veckan innan match på Listicket.it.

SS LAZIO

Arena: Stadio Olimpico.
Bästa platsen: Se Romatexten. Med skillnaden att Lazioklacken finns på Curva Nord. Båda Romlagen planerar för övrigt löst att bygga nya egna arenor. Lazios arbets­namn på sin är Stadio delle Aquile, Örnstadion.
Undvik: Höger­extrema idioter i svarta kläder och hakkorsliknande symboler.
Säg inte: ”Har ni inte snott den traditionen från Benfica?” när den amerikanska örnen Olimpia flyger runt arenan och landar på Lazios klubbvapen innan avspark. Det är sant – Lazio har till och med värvat Benficas örntränare – men ingen vill bli påmind om det.
Bra sång att kunna: Refrängen till Inno della Lazio (Lazios hymn) blir alltid allsång: ”Lazio sul prato verde vola/Lazio tu non sarai mai sola” (”Lazio, du flyger över den gröna ängen/Lazio, du kommer aldrig vara ensam”).
Bar vid arenan: På Viale dei Gladiatori, nära tennisbanorna, finns en liten kiosk som säljer öl i plastglas. Här samlas många inför match.
Hemmafansen kommer tro att du… Är en riktig Laziale om du lite i förbi­farten nämner att Guiseppe Signori var en av världens bästa anfallare. Lägger du till ”Gottardi var väldigt underskattad” har du troligen vänner för livet.
Missa inte: Nämnda örnprocedur före matchen. Mäktigt, trots allt.
Köp biljetter: Listicket.it.

Superweekend: MILANO

Äta
På La Libera (Via Palermo 21) i mysiga stadsdelen Brera äter du gott i avspänd miljö. Spana efter ägaren: han ser ut som Monopolmannen och färgmatchar gärna orange kostym, fluga och glasögonbågar.

Shoppa
Rinascimento vid Piazza Duomo är Italiens svar på NK (eller snarare tvärtom). På livsstilstrendiga 10 Corso Como hittar du allt i (svindyr) inredningsväg.

Bo
Designhotellet Nhow (dubbelrum 1 500 kronor) har det mesta och ligger nära Navigli. Boka i god tid. Hotel Marghera (dubbelrum 800 kronor) är mindre flådigt – men säljer biljetter till Milans och Inters matcher.

Flyg
Ryanair till Bergamo, en timmes bussresa från Milano. EasyJet och Lufthansa flyger till Malpensaflyg­platsen, SAS går även till mer centrala Linate.

Nattliv
Att ta en apertivo (som after work med bättre tilltugg) är ett stort folknöje i Milano. Klassikern är att dricka Campari eller Negroni. Vid Navigli-området kantas kanalerna av barer och restauranger.

AC Milan

Arena: San Siro (officiellt namn: Giuseppe Meazza).
Bästa platsen: Läktarna är dels uppdelade i tre ”ringar” (anelli), dels i fyra olika färger. Andra ring ger bäst sikt. I den blå kurvan står Milans klack, försök hamna nära den.
Undvik: Man ser bra överallt, men rakt under klacken kan det regna obehagliga överraskningar. Undvik också att hamna för nära den gröna bortakurvan.
Fråga inte: ”Varför blev Maldini utbuad i sin sista match?” Det blev han – men bara av 80 pers i ultragruppen Brigate Rossonero. Övriga 80 000 på San Siro tokhyllade honom.
Bra sång att kunna: ”Chi non salta Nerazzurro è, è!” (”den som inte hoppar är Interfan”).
Pub vid arenan: Det finns faktiskt en bar nära biljettkioskerna vid ingång 15. De flesta hänger dock vid paninovagnarna (som säljer öl) på den öppna platsen utanför arenan.
Hemmafansen kommer tro att du… Är här för att se Zlatan. Och det är du väl?
Missa inte: I San Siros museum har svenska trion Gre-No-Li en central plats i Milandelen. Kombinera med en guidad tur runt arenan.
Köp biljetter: Acmilan.it.

FC Inter

Arena: San Siro (officiellt namn: Guiseppe Meazza).
Bästa platsen: Samma som för Milan, med skillnaden att Inter­klacken står i den gröna (norra) kurvan.
Undvik: Att snacka för mycket om en viss lång snubbe från Malmö. Inte populärt sedan Zlatan lämnade klubben för Barcelona och sedan Milan.
Säg inte: Internazionale. Visst, klubben heter formellt så, men ingen italienare säger annat än Inter eller Nerazzurri.
Bra sång att kunna: Pazza Inter amala. I den inspelade versionen sjunger Interspelarna okej till Medelhavsdiscokomp, men det är först när hela San Siro stämmer in som magi skapas.
Pub vid arenan: Varför inte värma på klassiska Bar Magenta (hörnet Corso Magenta/Via Carducci) i stället? Ta sedan metron från Cadorna till matchen (röd linje till Lotto).
Hemmafansen kommer tro att du… inte enbart är en sentida medgångssupporter om du nämner något om La grande Inter, laget som dominerade Europa i mitten på 60-talet.
Missa inte: Promenaden från Piazzale Lotto till matchen tar en kvart, men den förväntansfyllda stämningen i luften är väl värd mödan.
Köp biljetter: Inter.it (bara veckan innan).

Biljetter är som sagt alltid personliga – se till att ta med identifikation. Kolla alltid på klubbarnas hemsidor vad som gäller för aktuell match. Nya bestämmelser gör det hela tiden svårare för folk utifrån att köpa biljett. Serie A 2011–12 startar den 28 augusti.

Bild: AC Milan

Robert Börjessons listning av tidernas 10 bästa sportdokumentärer fortsätter. I dag presenterar vi de återstående fem superfilmerna. Muhammad Ali, Thomas Ravelli och Ice Cube har huvudroller i tre av dem. Tidigare publicerad i Café 03/2011.

6. Alis afrikanska spektakel
When we were kings (USA, 1997). Regi: Leon Gast.

Den spektakulära storyn om hur tidernas galnaste promotor, Don King, flög tidernas mest karismatiska boxningsstjärna, Muhammad Ali, till Zaire för att utmana regerande mästaren George Foreman i ”The Rumble in the Jungle” 1974. King nöjde sig inte med att anordna en titelmatch i Afrika, han tog dessutom dit världsartister som James Brown och BB King för en konsert.

Filmen innehåller makalösa arkivbilder från Muhammad Alis otaliga PR-kupper – och briljanta analyser av ögonvittnen som författarlegenderna Norman Mailer och George Plimpton, bland annat om varför Foreman gjorde ett misstag som tog med sig sin schäfer till Afrika.

Men den stora stjärnan är naturligtvis Ali, som med sitt ”fighting talk” får hela Zaire att skandera ”Ali bomaye” (Ali, döda honom).

Bästa citatet: ”I’m so mean I make medicine sick.” (Ali om varför han kommer att vinna.)

7. NFL-stjärnan som blev krigsoffer
The Tillman story (USA, 2010). Regi: Amir Bar-Lev.

Efter 9/11 tackade Pat Tillman, footballstjärna i Arizona Cardinals, nej till ett kontrakt värt 3,6 miljoner dollar för att i stället gå med i armén. 2004 fick ”USA:s mest kända soldat” skallen bortsprängd i Afghanistan, bara 28 år gammal.

Hans död exploaterades i propaganda­syfte av president George W Bush, men det visade sig senare att Tillman faktiskt var kritisk till Bushs krig. Dessutom visste Vita huset att han i själva verket beskjutits av sina egna trupper – inte dött av fiendeeld – under sin heroiska sista batalj mot talibanerna.

All bevisning brändes i Afghanistan, och soldater uppmanades att ljuga om hans död, men dokumentären visar hur Tillmans föräldrar vägrar ge upp kampen för att få svar på frågan: ”Vad hände vår son?”

Bästa citatet: ”I’m Pat fuckin Tillman! Why are you shooting at me?” (Tillmans sista ord.)

8. Vi grävde brons i USA
VM 1994 (Sverige, 1994). Regi: Albert Svanberg och Mats Nyström

SVT:s årskrönika om fotbolls-VM 1994 är förstås primärt sagan om Sveriges makalösa resa till bronset med straffräddningarna i kvartsfinalen som klimax. Hur bra Sverige var i USA? Under bronsmatchen gav Hristo Stoichkov förbundskapten Tommy Svensson ett uppgivet leende och skakade på huvudet. Dramat i dramat är Thomas Ravellis revansch. Om den på förhand hånade och ifrågasatte målvakten vore amerikan hade hans livshistoria blivit film direkt efter VM.

Bästa citatet: ”Jag tänkte att man inte kan slänga sig och göra kullerbyttor för att vi gör 2–2, jag ville vinna matchen.” (Tomas Brolin vägrar fira när Sverige, trots en utvisad Stefan Schwarz, kvitterar mot Rumänien.)

9. Basketduons hetaste batalj
Magic & Bird: A courtship of rivals (USA, 2009). Regi: Ezra Edelman.

I slutet av 1970-talet behövde NBA akut något som kunde rädda ligan. Publiksifforna var katastrofala. Tv visade inte ens matcherna live. Räddningen blev rivaliteten mellan Los Angeles Lakers svarta bollgeni Earvin ”Magic” Johnson Jr och Boston Celtics stora vita hopp Larry Bird.

HBO-producerade Magic & Bird följer dem från barndomen till pensioneringen. Missa inte partiet när Magic tvingas sluta efter hiv-diagnosen. Han får fortfarande tårar i ögonen när han berättar att Bird var en av få som ringde och frågade hur han mådde.

Bästa citatet: ”Jag hoppas att han kände sig mördad.” (Bird om varför en seger är bäst om den sårar Magic.)

10. Gäng, hiphop & touchdowns
Straight Outta LA (USA, 2009). Regi: Ice Cube.

Tanken bakom ESPN:s nämnda dokumentärserie 30 for 30 var att låta amerikanska filmmakare berätta historier om idrottsmän eller fenomen som berört dem personligen och som borde få mer uppmärksamhet.

I Straight outta LA skildrar hiphopstjärnan och skådespelaren Ice Cube NFL-laget Raiders 13 säsonger i Los Angeles innan flytten tillbaka till Oakland. Dokumentärfilmen koncentrerar sig framför allt på varför Raiders – med sin kompromisslösa brutala spelstil och utanförskap – adopterades av gäng som Crips och Bloods, men också blev minoriteternas fotbollslag.

Ice Cube är det självklara namnet för den här dokumentären. Raiders popularitet fick ett sånt enormt uppsving när hans NWA började uppträda i deras matchtröjor att varenda amerikanskt lag plötsligt ville ha svart och silver som klubbfärger.

Bästa citatet: ”Vi kunde inte ha blommor, bin och fåglar. Det är inte hur vi spelar.” (Snoop Dogg om varför Raiders piratlogga passade laget och fansen.)

Glittrande bucklor, brutala mord och magiska mål. Robert Börjesson listar tidernas 10 bästa sportdokumentärer. I dag presenterar vi fem av dem. Tidigare publicerad i Café 03/2011.

1) Knarkkungen och fotbollshjälten
The two Escobars (USA, 2009). Regi: Jeff Zimbalist och Michael Zimbalist.

Handlar om Colombias fotbollsstjärna Andrés Escobar – som mördades på grund av sitt självmål mot USA i fotbolls-VM 1994 – och hur hans liv är samman­flätat med en annan Escobar, knarkbaronen Pablo.

Genom Andrés Escobars tragiska öde skildrar dokumentären ”Narco soccer”-tiden då landets gangsters delade upp förstaligans lag mellan sig och använde fotbollen för att tvätta drogpengar. Colombiansk fotboll har aldrig varit så bra, men den har heller aldrig varit lika korrumperad. Bara människor med en dödsönskan ville vara fotbolls­domare under ”Narco soccer”-väldet.

Bästa citatet: ”Jag har mördat runt 250 människor. Bara en psykopat håller räkningen exakt.” (Pablo Escobars högra hand ”Popeye”.)

‘
2. Tårarna i Edmonton
King’s ransom (USA, 2009) Regi: Peter Berg

Tänk dig att Foppa hade tvingats spela för det finska ishockeylandslaget mot sin vilja. Så kändes det först för Edmonton Oilers fans när klubbens ägare Peter Pocklington, efter fyra Stanley Cup-segrar på fem år, sålde nationalhjälten Wayne Gretzky till LA Kings den 9 augusti 1988.

Gretzky grät under presskonferensen då affären offentliggjordes, men kallades senare förrädare för att han lämnat sitt hemland. Kanadensiska politiker försökte till och med stoppa övergången. Gretzkys fru, skådisen Janet Jones, fick ök­namnet ”hockeyns Yoko Ono” och anklagades för att ha tvingat Gretzky till Hollywood eftersom hon ville göra filmkarriär.

King’s ransom – regisserad av Friday night lights-skaparen Peter Berg – ingår i ESPN:s briljanta 30-for-30-serie (precis som The two Escobars). Filmen visar fans som bränner Pocklington-dockor och hur affären lyckades med det omöjliga: att skapa hockeyfeber i LA.

Bästa citatet: ”Wayne fejkade tårarna.” (Pocklingtons uttalande efter affären gjorde inte Oilers ägare mer omtyckt.)

3. Från slummen till NBA
Hoop dreams (USA, 1994). Regi: Steve James.

Under fem år följde regissören Steve James två unga baskettalanger och dokumenterade deras dröm om att lämna Chicagos slum för ett liv som NBA-stjärnor. Slutresultatet är inte bara en fantastisk berättelse om den brutala konkurrensen i amerikansk collegebasket, utan också en skakande skildring av segregationen i USA och hur idrott blivit det enda hopp många unga svarta har för att undvika droger och fattigdom. Steve James har senare medgett att han blev så gripen att han inte kunde hålla sig opartisk, utan hjälpte familjerna ekonomiskt. När spelarna berättar att kvarterens knarkbaroner ger dem pengar till de senaste basketskorna, för att på det sättet köpa en andel i deras framtid är det The wire, men på riktigt.

Bästa citatet: ”När jag blir NBA-stjärna ska jag köpa ett hus till min mamma, se till att min syster och bror har det okej och ge min pappa en Cadillac Oldsmobile som han kan glida runt i.” (Arthur Agee, 14.)

4. Tidernas snabbaste man
Senna (Storbritannien, 2010). Regi: Asif Kapadia.

Vissa idrottsögonblick är så tragiska att de inte går att radera ur minnet. Som läktarkatastrofen på Hillsborough. Ulrike Maiers brutna nacke under störtloppet i Garmisch Partenkirchen. Men framför allt: Ayrton Sennas dödskrasch på Imola 1994.

Häromåret röstade inte mindre än 217 formel 1-stjärnor i alla åldrar om vem som var tidernas främsta förare. Vinnaren blev det brasilianska underbarnet Senna.

Den här nya dokumentären speglar hans genialitet och död. Enligt Daily Telegraph grät McLaren-chefen Ron Dennis i tio minuter när han såg Senna, medan forne rivalen Alain Prost har vägrat se den.

Bästa citatet: ”Om du inte längre satsar allt på att gå förbi när du får en lucka på banan, då är du inte längre en racerförare.” (Senna om att ta risker.)

5. Deffat världsgenombrott
Pumping iron (USA, 1977). Regi: George Butler och Robert Fiore.

Body­building handlar inte bara om stora muskler. Det handlar lika mycket om mental styrka. Ingenstans är det tydligare än i Pumping iron, dokumentärfilmen om hur en viss Arnold Schwarzenegger försvarar sin Mr Olympia-titel 1975.

”Arnie” ställs mot en ny ung utmanare, underbart naiva Lou Ferrigno, men psykar sönder honom så fullständigt dagarna inför tävlingen att den blivande Hulken till slut tröstäter gräddtårta i sitt omklädningsrum.

Filmen, full av underhållande oneliners, var det första tecknet på att Arnold Schwarzenegger egentligen inte var gjord för att bli actionfilmhjälte, utan manipulativ politiker.

Bästa citatet: ”Det är lika tillfredsställande som att ha sex med en kvinna och få utlösning. Kan ni fatta hur mycket jag är i himmel­riket. Jag får känslan av att komma på gymmet och jag får känslan av att komma hemma. Jag kommer dag och natt.” (En leende Arnold jämför kicken han får av att träna med sex.)

Se de fem andra filmerna i Robert Börjessons topp 10-lista här.

Mårten Nylén gör kometkarriär på att pumpa muskler med kändisarna. Hans klientlista är som en röd matta av blod, svett och tårar. Petter, Gustaf Skarsgård, Enrique Iglesias, George Scott, Josephine Bornebusch, Jessica Almenäs, Sara Sommerfeld,Backstreet Boys… Tidigare publicerad i Café 08/2011. Foto (beskuret): Stefan Franzen Hartzell.

****************

För allmänheten blev han ett riksbekant ansikte när han presenterades som tränare för deltagarna­ i TV4:s bantarprogram Biggest Loser. Den 35-åriga Karlshamns-killen som för 15 år sedan flyttade till Stockholm är i dag en av Sveriges mest eftersöka personliga tränare. Eller som hiphopstjärnan Busta Rhymes sa: ”Mårten really knows his shit.”

– Jag har inte marknadsfört mig mot just stjärnorna, men med word of mouth-effekten blir det mycket folk i samma krets. För mig har det blivit många artister, låtskrivare och musikproducenter. Men jag jobbar med alla. En klient är en klient för mig, oavsett vem det är, säger Mårten Nylén.

Men Busta Rhymes, Backstreet Boys och Enrique Iglesias åker knappast till Sverige för att bättra på sitt sexpack?
– De är artister och jobbar över hela världen. Är en artist fyra dagar i Stockholm och spelar in en låt kan han eller hon ta kontakt för att de vill träna under den tiden. Iband reser jag också utomlands för att träna med mina internationella klienter, till exempel Thailand eller London. Då jobbar vi intensivt några dagar, sedan lägger jag upp ett schema som klienterna kan följa själva.

Är du anställd eller kör du själv?
– Jag har frilansat under hela min karriär, men det finns de som är anställda av en gymkedja eller av ett företag som hyr ut personliga tränare. I början kan det annars vara svårt att få ihop tillräckligt med klienter för en heltidstjänst.

Hur får du nya kunder?
– Mycket är som sagt via word of mouth. Gör du en kund otroligt bra får du två-tre nya förfrågningar.

Var brukar du träna med dina klienter?
– Eftersom jag jobbar med många offentliga människor inom media och i affärsvärlden har jag det ganska bra förspänt och kan hyra in mig på olika gym. Dom ses många gånger som ett attraktivt klientel för flera gymägare.

Attraktivt var ordet. Vad krävs för att lyckas som personlig tränare?
– Kunskap, dedikation och erfarenhet. Men du blir inte en bra personlig tränare för att du har gått en kurs. Du måste sätta dig in i vad klienten vill prestera. En boxare har andra mål än en dansare. Det är viktigt att du har ett intresse för kroppen och för träning, men jobbet är mer än träningslära. Ibland handlar det om att hantera en människa i kris. Att bygga muskler är enkelt. Utmaningen är att få klienterna att utvecklas som människor.

Jonas Terning

********************

”Smile while you can, Busta. Soon you’ll eat mjölksyra.”

****************

Jobbet i siffror

2
– Mina klienter tar inte semester samtidigt, så jag har aldrig någon längre semester. Två veckor är lång tid för mig.

3
– Mina klienter tränar
i snitt tre timmar i veckan med mig.

4
– Jag går upp 04.00 och kör mitt första träningspass 04.30. I snitt kör jag runt 12 träningspass i veckan.

5
– Jag har runt fem klienter per dag. Då blir det mer kvalitet i träningen.

14
– Jobbet är som bäst när man får känna glädjen i en klients förändring. När det kommer ut 14 personer från ett program som Biggest Loser, och alla har förändrats… Det är en fantastisk känsla!

20
– Jag gick min första kurs när jag var 20 år, och utbildar mig än i dag. Det finns ett stort utbud av kurser, via bolag eller frilansande personliga tränare.

500
– Normaltaxan för en personlig tränare ligger mellan 500 och 1 000 kronor i timmen beroende på kunskap, utbildning och expertis.

Allsvenskans regerande skyttekung talar ut om näthat, tsunamin som nästan tog hans liv och hur man kapar lagkompisarnas Facebookstatusar. Intervju av Fredrik Backman. Tidigare publicerad i Café 5/2011.

* * * * *

Skytteligavinnare förra året och en av Sveriges hetaste spelare i år – men det var rätt nära att allt tog slut i Thailand 2004, eller hur?
– Ja, vi var där med familjen när tsunamin slog in. Den drog rätt över vår bungalow. Vi lyckades ta oss upp till ytan och rädda oss, men det var helt ärligt ett rent under att vi överlevde allihop. Jag är bara glad att vi kom därifrån.

Hur förändrade tsunamin dig?
– En hel del. Jag vet hur fort det kan gå och att man måste hålla fast i de saker i livet som faktiskt betyder något. I dag mår jag inte dåligt över det, jag är bara glad att vi kom därifrån.

2008 hade du en annan skräckepisod, när du föll på träningen och landade på ryggen.
– Ja, jag låg på sjukhus i nästan två veckor och hade ingen känsel över huvud taget i vänsterbenet. Det är ju lite jobbigt när man är en vänsterfotad fotbollsspelare.

Du landslagsdebuterade i vintras. Hur fick du beskedet?
– Alltså, grejen var att Mackan (Allbäck, spelaransvarig i lands­laget – reds anm) tydligen försökt ringa mig men inte fått svar. Så jag stod i hallen och höll på att klä på ungarna när det ringde en journalist och bara: ”Hur känns det att vara uttagen i landslaget?”

Vad svarade du?
– Jag var upptagen, så jag tyckte att det var jävligt onödigt att ringa och störa mig med ett sånt skämt just då. Jag sa bara att jag har inte tid med det här nu, och la på. Sen ringde han tillbaka och då fattade jag väl till slut.

Du bodde i lägenheten under Dulee Johnson när du spelade i AIK. Hur stökigt var det?
– Ja… alltså. Jag ska nog inte prata så mycket om det.

Men ni var väl kompisar?
– Vi umgicks en del under en period. Kollade fotboll och käkade ihop och så där. Men jag vet inte om det är så smart att prata mer om honom. Det hände lite grejer och så skar det sig mellan oss. Vi umgicks inte så mycket efter det, kan man väl säga. Fast jag bryr mig inte för fem öre i dag. Jag respekterar honom. Som fotbollsspelare.

Holländska Heerenveen var intresserade av dig, men du valde Helsingborg. Varför?
– För att jag gillar att spela fotboll. Handlade det bara om pengar så hade jag dragit direkt. Men jag vill inte sitta och tjäna pengar i ett avbytarbås. Jag vill vara på planen.

Flyttar svenska spelare generellt utomlands för tidigt?
– En del som dragit de senaste åren borde inte ha gjort det. Men det är väl olika från person till person hur man resonerar. Jag vet att om jag är tillräckligt bra här så kommer fler chanser. Och gör det inte det så har jag det bra här också.

Får man bonus när man vinner skytteligan?
– Jag får inte diskutera detaljerna i mitt kontrakt, men… nej, det fanns ingen sån bonus för mig.

Zlatan sa att han skulle köpa en lila Lamborghini med regnumret ”Toy” när han blev utlandsproffs. Vad köper du?
– Haha, ingen aning. Det blir nog ingen bil i alla fall. Jag kan tänka mig att det blir grejer till mina barn, som vanligt.

Du har inga dyra laster?
– Elektronik och prylar. Datorer, tv-apparater och telefoner. Där går det lite för mycket pengar ibland. Jag älskar prylar.

Vad var det senaste du köpte?
– En lite för dyr speldator. Jag spelar ingenting när jag är hemma, men när vi åker iväg med laget så lirar vi en hel del mot varandra.

Vilka spel går varmast?
– Call of duty, Starcraft… Ja du hör ju. Bara nördspel. Jag tycker att fotbollsspel är sjukt tråkiga.

Men du har kollat dina egna värden i FIFA-spelen i alla fall?
– Haha, inte ens det. Men jag vet att många andra spelare kollar.

Du är rätt aktiv på Facebook. Sist vi kollade hade du 757 vänner.
– Ja, och typ 1 000 förfrågningar. Jag måste ta tag i det där snart.

Blir det några Facerapes i HIF:s omklädningsrum?
– Hela tiden, och det är inga snälla grejer. Exakt vad får stanna i laget. Vi har väl vissa gränser, men det mesta är okej, haha.

Det sägs att du förlorar mycket pengar på kortspel i spelarbussen?
– Nu på slutet har jag faktiskt vunnit! Så det där är inte helt sant. Men visst, det var en period där när jag förlorade rätt mycket. Jag är bättre på fotboll än på kort.

Det cirkulerar många rykten om dig på nätet. En hel Flashback-tråd bland annat. Stör det dig?
– Alltså, det finns en viss person i mitt liv som skriver en hel del saker på sin blogg, inte alltid världens smartaste saker. Då blir det lätt för folk att spekulera och börja dra sina egna slutsatser, trots att väldigt få av de där sakerna stämmer över huvud taget. Men jag kan inte styra över det. De som känner mig vet vem jag är och de vet vad som är sant och inte. Det räcker för mig.

Hur mycket psykningar får du ta på planen?
– Inte mer än någon annan, tror jag. Men blir en del. Spelare som ska tjata på en för att få en ur balans. Jag skrattar bara. Lägger de tid på att psyka mig så tar det fokus från deras egen prestation. Det är bra för oss.

Vem är värst?
– Haha, sånt där ska man aldrig gå in på. Men Henrik Rydström i Kalmar snackar rätt bra.

Nu är säsongen igång igen. Festade du loss under vinteruppehållet?
– Nej. Jag festar extremt lite. Klart att det händer någon gång under uppehållet, men jag är inte en sån person som längtar efter att få gå ut och supa till. Jag sitter mycket hellre hemma och hänger med två eller tre riktiga vänner än är ute på krogen med 2 000 personer man lika gärna kunde ha varit utan.

* * * * *

PERSONFAKTA

Namn:
Alexander Clas Robin Gerndt.

Född:
14 juli 1986 i Visby.

Familj:
Två barn tillsammans med exfrun My Gerndt.

Karriär:
Visby IF Gute (2004–2006), AIK (2007–2008), Sirius (2008 på lån från AIK), Gefle (2008–2010), Helsingborg (2010). Landslagsdebuterade i november 2010 mot Tyskland. Har på 67 allsvenska matcher gjort 23 mål. Blev skyttekung 2010.

Aktuell:
Som Allsvenskans hetaste anfallare 2011.

Torbjörn Nilsson bredvid Didier Drogba på topp? Två välväxta mustascher i försvaret? Japp, när Café möter Sven-Göran Eriksson i Leicester och låter honom välja sitt favoritlag genom tiderna blir startelvan minst sagt färgstark.

I nya numret av Café följer vi, bland mycket annat förstås, den svenska tränarlegenden på hans nya hemmaplan i engelska Leicester. I ett öppet samtal om pengarna, de senaste årens fiaskon och kampen med den brittiska skvallerpressen reder vi ut varför han egentligen tagit jobbet – och vilka hans framtidsplaner är. Vi blir också uppdaterade om hur det går på den omsusade ”kvinnofronten”.

Hela reportaget finns i Cafés februarinummer, med Plura Jonsson på omslaget, som finns i butik tisdag 25 januari.

Faksimil ur Café 2/2010

Vi bad också ”Svennis” att välja fritt bland spelarna han haft under sin 34 år långa elitkarriär, för att sätta samman ”the perfect eleven” – en för England, och en för resten av världen. Här är hans val.

* * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * *

Svennis engelska drömelva
(Nuvarande klubbadresser)

Målvakt:
Joe Hart, Manchester City

Backar:
Ashley Cole, Chelsea
Rio Ferdinand, Manchester United
John Terry, Chelsea
Gary Neville, Manchester United

Mittfält:
Steven Gerrard, Liverpool
Owen Hargreaves, Manchester United
Frank Lampard, Chelsea
David Beckham, Los Angeles Galaxy

Anfall:
Michael Owen, Manchester United
Wayne Rooney, Manchester United

* * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * *

Svennis internationella drömelva
(Klubbadress efter var han tränade dem)

Målvakt:
Manuel Bento, Benfica

Backar:
Minervo Pietra, Benfica
Alessandro Nesta, Lazio
Sinisa Mihajlovic, Lazio
Giuseppe Favalli, Lazio

Mittfält:
Roberto Mancini, Sampdoria, Lazio
Paulo Falcao, Roma
Juan Sebastian Veron, Sampdoria, Lazio
Ruud Gullit, Sampdoria

Anfall:
Torbjörn Nilsson, IFK Göteborg
Didier Drogba, Elfenbenskusten

* * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * *

Du läser som sagt hela reportaget i nya numret av Café. Det ser ut exakt såhär.

Magiska matcher, stora stjärnor och bra lön. Canal Plus Jonas Dahlquist älskar sitt jobb på världens största arenor – och berättar här hur DU går tillväga för att följa honom i spåren. Intervju av Jonas Sandberg.

* * *

När Frederic Kanouté stänkte in sista målet i det sanslösa 5–4-derbyt mellan Arsenal och Tottenham brast det för den mörkhårige mannen. Gérard Houllier – tränaren som precis fått sparken från Liverpool och nu agerade expertkommentator åt fransk tv – ställde sig upp, skrek och gav Jonas Dahlquist en gigantisk high five.

– Jag trodde inte det var sant. Min första match som kommentator, Londonderby, nio målskyttar varav en var Fredrik Ljungberg. Och high five med Gérard Houllier. Vad är det här för jobb?

34-årige Dahlquist är sedan 2002 kommentator, reporter och programledare på Canal+. Han ser mycket hockey, men flänger främst runt mellan världens fotbollsarenor. Där både kommenterar han och jagar intervjuer med stjärnor.

Dahlquist har haft ögonen på yrket länge. När kompisarna i pojklaget sprang efter bollen refererade han spelet i sitt huvud och drömde om att få jobba med sin idol Arne Hegerfors. Och på gymnasiet skrev han ett 80-sidigt special­arbete om den engelska fotbollens historia.

Men om lärarna på journalisthögskolan fått bestämma skulle han ha varit någon annanstans. Jonas Dahlquist hade siktet tydligt inställt på sport- och tv-världen, men hans handledare ville inte acceptera praktikplatsen på Canal+.

– Jag fick tjata sönder lärarna. De tyckte hellre att jag skulle praktisera på typ Nya Wermlands-Tidningen än att bli sportjournalist i tv.

Väl på plats hos Canal+ började en helt ny utbildning. Teori i all ära – att arbeta som reporter och kommentator är ett praktiskt hantverk. Plugga statistik och spelarnamn samtidigt som du förädlar konsten att handskas med stormrika 20-åringar.

– Skandinaviska spelare är enkla. Andra ser journalister som ett nödvändigt ont. Får du sju minuter med en stjärna i Premier League har du bara sju minuter. Man får gå rakt på sak, ställ inga uppvärmningsfrågor du inte vill ha svar på.

Hur får du tag på de största profilerna?
– Mejlar, mejlar och mejlar lite till. Sedan ringer jag. Oftast går jag via en presskontakt. Det finns inte en möjlighet att få telefonnummer till spelarna i Premier League, förutom de svenska.

Krävs det vassa armbågar i den mixade zonen efter matcherna?
– Så farligt är det inte. I England går jag fram till den pressansvariga och säger vem jag vill prata med. De första önskningarna säger de ofta nej till. Har Manchester City precis förlorat ett derby får du inte prata med Carlos Tevez. Så är det bara.

Vad krävs för att lyckas med ditt yrke?
– Du måste vara envis och kunna prata för dig. Sedan får du inte vara rädd för att jobba långa dagar eller lyfta telefonen och jaga folk.

Men väl på plats är det ett bra jobb?
– Ja. Tänk dig att sitta på Anfield och få bra betalt för att se ett derby mellan Liverpool och Everton. Det är ett sjukt bra jobb!

* * *

YRKET I SIFFROR

5 år
– Det tar minst fem år i branschen innan du får de roliga uppdragen, och så ska det vara. Du är faktiskt inte redo innan dess.

60 timmar
– Under fotbollssäsongen jobbar jag minst 60 timmar i veckan. En period jobbade jag 300 timmar i månaden tre månader i sträck. Men det måste man acceptera, Konkurrensen är stenhård. Vill du inte jobba gör någon annan det.

100 resdagar
– Resorna har jag tröttnat på. Jobbet som kommentator har kallats ”the noble art of waiting”. Det går åt fruktansvärt mycket tid till att vänta på flygplan, bussar och spelare.

43 000 kr
– Så mycket tjänar jag. I början var månadslönen dålig med tanke på den utbildning jag hade gått, men med tiden har det blivit bättre.

* * *

Tidigare publicerad i Café 8/2010.

Den 27 juli inleds friidrotts-EM i Barcelona. I Christian Olssons och Susanna Kallurs frånvaro, och med Carolina Klüft mil från toppen, står en stor del av det svenska hoppet till Skandinaviens snabbaste man, Johan Wissman. Cafés Ola Liljedahl träffade honom på ett mjölksyreladdat träningsläger i Sydafrika i våras. Foto av Torbjörn Selander.

* * * * *

Johan Wissman tar de sista stegen i den sista intervallen på Coetzenburg Stadium i Sydafrika och ramlar sedan omkull, när mjölksyran till slut tar över musklerna i hans kropp. Ett par höjdhoppare tittar medlidande på honom när de joggar förbi.

– Hur fan kan man vilja bli 400-meterslöpare? säger en av dem.

En längdhoppare som stretchar en bit därifrån ser ut att tänka samma sak. Många ställer sig den frågan. Många har också ställt den till Johan Wissman.

400 meter är löparvärldens mardröm, den mest plågsamma av alla distanser. Men i denna gren, som dessutom domineras av löpare från Karibien och södra USA år efter år, väljer alltså svensk friidrotts blondaste kille att försöka bli världsstjärna.

Jo, han är extremt blåögd.

Fast bara bokstavligt.

Wissman är också en av svensk idrotts mest strukturerade och genomtänkta personer.

Nej, han gick inte friidrottsgymnasium utan valde naturprogrammet på vanligt gymnasium för att inte få en överdos av idrott. Givetvis bra betyg.

Nej, han tränar inte bara kroppen utan håller igång även hjärnan med universitetsstudier i lite juridik, lite idrottspsykologi, lite nationalekonomi – en dröm om att bli arkitekt finns någonstans långt bak i huvudet.

Och, nej, han springer inte som en dåre för att se hur långt det bär utan har en noga utarbetad plan, där varje mjölksyrefyllt träningssteg han tar ska leda mot något.

Inne i Stellenbosch centrum dagen innan, nära stadion där han tränar i den sydafrikanska värmen för åttonde vintern i rad, försöker Wissman förklara sitt i mångas ögon omöjliga uppdrag: att som svensk satsa på att bli världsstjärna som sprinter.

– Tyvärr är sprint mycket talang, man föds med vissa gener. När jag sprang 200 meter visste jag att det fanns en gräns. Visst, jag tog silver på EM i Göteborg 2006, men när jag tittade på en del killar jag sprang mot visste jag att jag aldrig skulle kunna bli lika bra. Så har jag aldrig känt med 400 meter, den längsta av sprintdistanserna. 400 är mycket mer träningsbart, kräver mer mentalt, mer hård träning…

Och hård träning är Johan Wissmans signum.

Bara uppvärmningen, en timme värmen i vindistriktet nära Kapstaden, är det många andra skulle kalla träning. Sedan följer en sådan här dag mardrömsintervallerna i uppåt fyrtiogradig värme – och efter dem en timme när han kämpar för att bli som folk igen.

Det är som ett led i det senare han därför till slut reser sig efter sista intervallen, fortfarande lite yr, och stapplar till en iskall dusch där han sjunker ihop med vattnet rinnande över honom länge, länge.

Han förklarar:

– Tänk dig själv när syret tar slut i lungorna, det är ingen skön känsla. Det blir samma känsla i musklerna. Därför är jag död efteråt i bortåt en timme efter ett hårt pass. Jag har giftat ner musklerna totalt, jag blir som förlamad av mjölksyran.

Men han hatälskar på något sätt ändå sin mjölksyra.

– Mjölksyran är ett gift, en försvarsmekanism för kroppen. Det måste man förstå. Om jag inte fått den skulle jag springa tills jag dör. Mjölksyra är till för att förhindra det, den talar om för kroppen att syret tar slut i musklerna och att man inte ska springa längre nu. Det gäller för mig att pusha den gränsen hela tiden.

Han gör en konstpaus och tillägger:

– Det är en smärtsam process, det kan man lugnt säga. Det tar ofta en timme innan jag kan ställa mig upp och jag får ofta en enorm huvudvärk efteråt. Men jag är van vid det nu. Ett 400-lopp på tävling är jobbigt, men det är den här träningen, med flera lopp i rad, som är fruktansvärt jobbig.

Ett pass styrketräning på gymmet väntar senare, även om Wissman tror på filosofin som säger att den som vill bli bra på att springa ska springa mycket.

Vad skulle hända om en vanlig dödlig som jag tränade lika hårt ett pass?

– Kompisar som läst idrottsmedicin har förklarat att om någon som inte är van skulle få den mjölksyrenivån vi har skulle den personen inte klara att hantera det. Du skulle nog svimma, helt enkelt.

Vore det inte skönare att hoppa höjd?

– Jo, men jag gillar det där med att ta i. Ju mer jag kämpar för något, desto mer tillfredsställelse får jag när jag lyckas. Och jag har alltid sprungit, haft lätt för det och varit snabb. Jag spelade fotboll i tio år också. Det var samma sak då. Jag ville springa.

Långa bollar på Wissman?

– Ja, jag låg på topp och sprang och sprang. Rydebäcks IF:s ungdomslag utanför Helsingborg. Det var väl där löpartalangen upptäcktes, så jag hamnade i friidrotten. Men att hoppa över en ribba eller stöta en kula var inget för mig. Jag ville springa. Punkt.

Karriären började lysande. Han var kort sagt snabbast. Första motgången kom egentligen först i puberteten, eller rättare sagt när kompisarna kom i puberteten. Wissman växte inte. De andra blev två huvuden längre, fick ben som älgar och började raka sig. Stjärnan Wissman, dessutom född sent på året 1982, var plötsligt bland de sämsta i träningsgruppen.

Men i ett skede där andra skulle ha lagt av tränade han envist på.

Johan Wissman anses i dag vara en av landets mest målmedvetna idrottsmän alla kategorier. När han inte la av där i väntan på skäggväxt i tidiga tonåren, ja, det var kanske då målmedvetenheten föddes.

– Jag hade det tufft då, konstaterar han, men visste att jag hade en talang och viljan. Jag var trots att jag var så ung rätt klartänkt och fattade att jag växer också en dag.

Sedan dess har han att han alltid haft ”tydliga och långsiktiga mål för man kan inte vara målmedveten en månad i taget”. Hans och tränaren Kenth Olssons, tidigare förbundskapten för Sverige, långsiktiga tänk har hittills tagit honom till i princip alla delmål på vägen mot det stora målet:

OS i London 2012.

Långssiktigheten märktes kanske allra tydligast när han som 19-åring var en av världens mest talangfulla 400-meterslöpare och trots många höjda ögonbryn bestämde sig för att de närmaste fem åren satsa på – 200 meter.

– Mina tränare förklarade att jag om jag ville bli världselit på 400 meter, verkligen ville det, så måste jag gå ner på 200 meter först. De betonade att det finns inga genvägar att nå sina mål, det kommer att ta tid, du kommer att få slita för detta. När de ansåg att det krävdes sa jag att, okej, då kör vi på det. Planen var 200 meter i fem år och sedan, när jag var 25 och hade byggt upp mig, skulle jag börja ta världen med storm på 400 meter.

Ett delmål var EM i Göteborg 2006, 200 meter?

– De satte medalj som mål där, vilket kändes helt orealistiskt när jag var 19 år, men jag tog mig till final och kände i semin att allt var möjligt. Hela publiken stod och skrek ”Johan, Johan…” före loppet. Som en fotbollspublik.

Kan du beskriva känslan där inne på Ullevi?

– Jag hade sprungit semifinal en timme innan och var som i… trance beskriver det nog bäst. Publikstödet var otroligt stort och jag förstår nästan inte hur jag kunde hantera det. Men det gick. Det blev silver, min främste merit utomhus. Hittills. Jag var medveten om det som hände omkring men det påverkade mig inte. Det är inte många gånger man hamnar i den trancen, det är en stor känsla. Det går säkert att locka fram i andra sammanhang också, men i idrott är så mycket hormoner inblandade så det är kanske lättare där.

Var det svårt att byta till 400 efter det?

– Många sa att jag var en idiot. Men jag litade på tränarna och insåg att det varit korkat att byta den plan som funkat så bra. Därför gick jag upp till 400 och första säsongen, 2007, gick exceptionellt bra. Att gå till VM-final i Osaka (sjua i finalen, 87 år efter senaste svensk i final på 400 meter) hade jag inte trott, om jag ska vara ärlig. I den stunden förstod jag att jag kan bli ännu bättre än jag räknat med.

Hur långt borta är en VM- eller OS-medalj?

– Inte långt borta. De som tagit brons i senaste VM och OS har jag slagit ibland. Det handlar om att få till det vid rätt tillfälle, vilket jag brukar vara ganska bra på. Guld och silver är svårare. Amerikanerna Jeremy Wariner och LaShawn Merrit har varit outstanding. Jag tror inte det är omöjligt att slå de två heller men inser att det är en bit kvar. Det sköna är att jag inte känner att något är omöjligt på 400 meter, inte OS-guld 2012 heller, även om jag inte säger att jag ska vinna där. Men jag känner att jag har mycket kvar att utveckla.

Är du kompis med Wariner och Merrit?

– Nej, amerikanerna känner jag inte särskilt väl. Många av dem är, ärligt talat, rätt speciella också. De står lite över oss andra, tror de. I Europa däremot har jag väldigt många kompisar.

Vad är ditt närmaste mål nu?

– Mitt tydligaste mål nu är att bli bästa europé genom tiderna och slå Europarekordet. 23 hundradelar fattas, östtysken Thomas Schönlebe 1987.

I sommar väntar EM i Barcelona. Vilka blir dina svåraste konkurrenter där?

– Svåraste motståndarna, förutom min kropp, är irländaren David Gillick och britten Martyn Rooney. Tre belgare är också bra. Jag vet att jag kan slå alla européer, så är jag bara hundra procent tar jag guld. Men vi är en sju, åtta jämna löpare så är jag inte hundra kan jag givetvis missa.

När är man som bäst som 400-meterslöpare?

– Det finns löpare som varit som bäst vid 21 och andra när de varit 31. Michael Johnsson satte världsrekord när han var 32. Sven Nylander var 34, 35 när han satte sitt svenska rekord på 400 m häck. Jag är 27 år nu.

Två saker man måste prata med friidrottare om 2010 är Usain Bolt och, mindre kul, doping. Bolt först?

– Det märks även för oss andra att världens största idrottsman just nu är friidrottare. Det händer inte så ofta. Carl Lewis på 80-talet var kanske senast. Intresset för sporten är stort. Jag njuter av att se honom springa. Det är så att man sitter och skrattar. Han är fyra år yngre än jag och jag minns ju honom från tidigt i karriären. Han gjorde enormt bra tider som 16-17-åring. Jag har länge varit säker på att han en dag skulle slå världsrekord.

Var han en av dem du tänkte på när du sa att du såg 200-meterslöpare som du insåg att, nej, så här bra blir jag aldrig på den här distansen?

– Ja, står man bredvid Usain Bolt inser man att det är inte konstigt att han springer så mycket snabbare. Han är så stor men ändå så smidig. En annan dimension.

Hur mycket doping ser du inom friidrotten?

– Jag har aldrig fysiskt stött på doping, men klart att det diskuteras en del. Det är bra att en del åker fast, då vet man att dopingorganisationerna finns där och att det inte är som på 80-talet.

Då Europarekordet på 400 meter sattes…

– Det är mycket man kan undra över, givetvis, men det är ingen mening att lägga en massa energi på det. Vissa kan man ju räkna ut att de är dopade och blir inte förvånad när de åker fast. Andra chockas man nästan av.

Skulle du dopa dig om det blev tillåtet?

– Nej, eftersom det är farligt för kroppen. Av samma skäl håller jag ju inte på med droger heller. Långt ifrån alla skulle dopa sig även om det var möjligt. Du ska dels vara så puckad att du riskerar din kropp för att göra det, sedan ska den moraliska aspekten läggas till. Vi har en viss moral kring doping i Sverige. Åker du fast här är det nog bara att flytta sedan. Åker en ryss fast vet jag inte hur många som bryr sig. Det är olika kulturer och lätt som svensk att döma. För den som kommer från extrem fattigdom, till exempel, är det mer begripligt om de tar chansen, tycker jag.

Skulle du springa snabbare?

– Jag tror man kan bli lika bra utan, fast det tar längre tid. Min drivkraft är att se hur långt min kropp kan nå. Utan fusk i någon form.

Av åtta VM- eller OS- eller EM-finalister, tror du att någon är dopad?

– Just på 400 meter har jag svårt att peka ut någon, jag tror faktiskt inte det.

Sommaren blir på många sätt intressant. Johan Wissman har alla sina friidrottssår tävlat även inomhus på vintern – VM-silver på 200 m 2004 och EM-silver 2006 på 200 m, EM-guld på 400 meter 2009 – men förra sommaren stördes av en skadad sätesmuskel. Därför avstod han i vintras för första gången inomhussäsongen för att bygga långsamt och fokusera på sommaren 2010 och EM i Barcelona.

Problemet med friidrott är att det handlar om extrema belastningar hela tiden, precis på gränsen till vad kroppen klarar. Där en fotbollsspelare kan spela småskadad och försöka undvika att skjuta med vänsterfoten måste en 400-meterslöpare helt enkelt avstå.

– Friidrotten generellt sätt har inte så mängdbaserad träning som längdskidåkning och simning. Men när man tränar är det extrem belastning, hela tiden är det något som motarbetar kroppen. Hårt underlag blir därför som ett slag mot kroppen. I friidrott är det därför ofta kroppen som säger ifrån innan det mentala gör det. I många sporter är det tvärtom det mentala som säger ifrån först, förklarar Wissman.

Själv har han varit relativt befriad från skador.

– Min skada förra hösten är inget att gnälla över. Under en 15-20 år lång idrottskarriär kommer motgångar ibland. Man får ta det som en man.

Han flyttade i höstas till Stockholm och flickvännen sedan tre år, Jessica Samuelsson, landets bästa sjukamperska. De bor i Nacka och att byta träningsmiljö till Hellasgården, Bosön och Sätrahallen har varit en kick.

Hans förhoppning är att det tillsammans med den annorlunda uppladdningen vintern 2010, utan inomhustävlingar, kommer att ge resultat. Den 30 juli klockan 21.25 hoppas han att det visar sig ha varit ett genidrag.

Då avgörs 400-metersfinalen på Olympiastadion i Barcelona.

På andra sidan jordklotet, i Sydafrika månader tidigare men med tankarna på det loppet, säger han:

– Jag är väldigt nervös innan en sådan final, mår nästan dåligt. För mig är det en förutsättning för att kunna prestera. Balansen är att inte dra på mig mjölksyran för tidigt i ett lopp. Det är det jag tränar på. Den börjar komma smygande efter 300 meter men då gäller det att ha tränat på att kunna flyta på ändå. Mjölksyran får inte slå ut kroppen. Då tar man sig knappt i mål.

FOTNOT: Den 18 juli meddelande Johan Wissman att en överansträngning i låret sätter stopp för satsningen på 400 meter i EM. Istället kommer han att lägga fullt fokus på 200 meter, med sikte på finalen klockan 19.25 den 30 juli.

VM 2010. Myten om Afrika som fotbollens bakgård är betydligt överdriven, visar Café Sports kartläggning. Istället borde vi skyffla våra sympatier österut.

Har du hört uttrycket ”Afrikas hopp”? Ja, det har du. Afrika utmålas ständigt som fotbollens förlorade kontinent, som nu kanske, kanske ska kunna ”lyckas” i VM på ”hemmaplan” (varför exempelvis Algeriet skulle känna sig mer hemma i avlägsna Sydafrika än i, säg, grannskapets Frankrike är en annan fråga, som någon annan får besvara).

Detta fann vi lite märkligt, med tanke på att det finns en annan, större kontinent som ju haft det minst lika tufft i VM: Asien. Japans seger mot Kamerun på måndagen aktualiserade frågan och vi bestämde oss för att ta reda på hur det egentligen står till kontinenterna emellan. Här är respektive världsdels framgångar i de senaste 20 årens VM-spel. Självklart räknat enkom på slutspelsplatser, eftersom platserna i gruppspelet är kvoterade.

* * *

2006 – Tyskland
AFRIKA: Ghana till åttondelsfinal.
ASIEN: -

2002 – Japan/Sydkorea
AFRIKA: Senegal till kvartsfinal
ASIEN: Japan till åttondelsfinal. Sydkorea till semifinal.

1998 – Frankrike
AFRIKA: Nigeria till åttondelsfinal.
ASIEN: -

1994 – USA
AFRIKA: Nigeria till åttondelsfinal
ASIEN: Saudiarabien till åttondelsfinal

1990 – Italien
AFRIKA: Kamerun till kvartsfinal
ASIEN: -

SLUTSATS: 5-3 till Afrika i slutspelslag. Från och med nu står vi solidariskt bakom Nordkorea.

* * *

Fotnot: Turkiet tillhör Uefa och räknas till Europa i fotbollssammanhang.

Igår (1/6) slog han äntligen sin nemesis Roger Federer i Franska öppna. Det firar vi med att bjuda på vår stora omslagsintervju med Robin Söderling från Cafés majnummer 2010. Här läser du hela Christofer Brasks text.

* * * * *

Halvvägs in i matchen fick tränaren Magnus Norman nog. Han samlade ihop sina saker, lämnade sin plats på läktaren och åkte tillbaka till hotellet.

På banan stod en frustrerad 24-åring från Tibro, som inte bara hade tappat första set mot tysken Rainer Schüttler utan även humöret. En alltför välbekant syn när det gällde spelaren som sett till rå talang hade få likar på touren – men också rykte om sig att ha problem med psyket.

När Magnus Norman kom in i handlingen, inför 2009, bestämde han sig för att koncentrera sig på sin adepts svaga punkt. Gång på gång upprepade han samma budskap som Robin Söderling innan dess hört till leda från varje tränare han haft:
– Tappar du humöret går det åt helvete.

Frågan var om han skulle lyssna mer på en gammal världstvåa.

Allting ställdes på sin spets i Sunrise, Florida, dit de kom i mitten av mars för att spela en mindre tävling som uppladdning inför Masters Series-turneringen i Miami veckan därpå. I kvartsfinalen väntade Schüttler, en spelare som varit uppe på topp tio och sedan rasat på rankingen.

Från läktaren såg Magnus Norman snart att något var fel, att Robin Söderling föll tillbaka i gamla ovanor. Han blev förbannad, svor, hängde med huvudet. Norman försökte stötta så gott han kunde, men situationen blev bara värre och värre.

Tills slut reste sig tränaren och gick.

Thomas Johansson, som var med i Sunrise för att göra ett sista försök på touren, minns:
– Det var en markering från Magnus: ”Om du vill ha min hjälp beter du dig inte så här…”

Och budskapet gick fram. Robin Söderling tog sig samman och vände matchen, medan tränaren väntade på hotellet. Sedan vann han resten av matcherna i turneringen och en prischeck 18 000 dollar. Inte mycket jämfört med det som skulle komma senare den våren, men ett steg på rätt väg.

– Det kändes som en vändpunkt för Robin och Magnus, säger Thomas Johansson. Jag såg hur mycket Magnus jobbade med det mentala, med det som händer uppe i knoppen. Jag tror att Robin tyckte att Magnus var ganska jobbig i början. Magnus är ärlig, rak och tuff. Om Magnus tyckte att Robin uppträdde barnsligt på banan fick han höra det direkt efteråt, rakt i ansiktet. Magnus har vänt Robins beteende helt.

Alla som följt tennisrapporteringen under det gångna året känner igen delar av Thomas Johanssons analys. Varken Robin Söderling eller hans pappa Bo håller riktigt med – men så har historien om tennisvärstingens förvandling berättats på dagstidningarnas sportsidor.

Robin Söderlings svarta Porsche Cayenne Turbo smälter in fint på parkeringen utanför Kungliga tennishallen i Stockholm. Stockholms stora tennisarena, som byggdes på initiativ av Gustav V, är klassisk idrottsmark. Det var här Sverige besegrade Tjeckoslovakien i Davis Cup-finalen 1975. Det var här John McEnroe vrålade ”Answer my question, jerk!” under Stockholm Open-semifinalen mot Anders Järryd 1984.

Men kring lunchtid en vanlig tisdag är centercourtens träläktare ödsligt tom. Så här dags är Kungliga tennishallen en miljö som andas mer Östermalm, tradition och gamla pengar än svettig elitidrott. Det är hit börsdirektörerna kommer för att träna och efteråt prata affärer i restaurangen. I Kungliga Lawn-tennisklubben bygger de nätverk och sätter sina barn i tennisskola.

Robin Söderling är uppvuxen långt härifrån, i ett litet västgötskt industrisamhälle som ibland kallas ”Sveriges möbelcentrum”. I höstas utsågs han till ”Årets Tibrobo”, fast han sedan många år bor i Monte Carlo.

Det är också länge sen Söderling kom till Kungliga tennishallen som en bortkommen lantis. Det var egentligen bara ett stopp på vägen mot de större arenorna för en spelare som redan i de yngre tonåren pekades ut som en av landets största talanger.

Nu – när Jonas Björkman, Thomas Johansson, Thomas Enquist och Magnus Norman lagt av – är han inte längre svensk tennis framtid. Robin Söderling är svensk tennis. Han ler:

– Jag hör att tennisskolorna är fulla med knattar och att det spelas i hallarna igen. Många säger: ”Det är tack vare dig.” Jag vill inte ta åt mig hela äran, men… det känns otroligt roligt.

Han baxar ner sina 191 centimeter i en stol i klubbrummet en trappa upp, medan agenten Per Hjertquist hämtar mineralvatten i baren. Robin Söderling konstaterar att han får mer VIP-behandling nuförtiden – även ute på touren:

– Det är stor skillnad på servicen. Numera får jag alltid en stor svit på hotellet. Två, tre rum… eller så många rum jag vill ha. Men det är också smågrejer, som att det är lättare att boka en tennisbana när jag ska träna. Om det är fullt får jag gå före i kön. Egentligen är det orättvist, tycker jag.

Det måste också vara skillnad i de första omgångarna i grand slam-turneringar – du får spela inför mycket folk direkt i stället för att skickas ut till bana 17?
– Jo, det är klart. Det är roligare när mycket folk tittar. För några veckor sen satt jag och tittade på bilder som min flickvän tog i Paris. I första omgången var det typ bana 17. Sen såg man, match för match, att det blev lite större bana för varje gång. Men egentligen har jag inte brytt mig så mycket om det där. Just när jag står där vill jag vinna precis lika mycket om det är en person eller 20 000 som tittar.

Hur kom det sig att du blev en vinnare i fjol?
– Jag vet inte om jag egentligen är en så mycket bättre tennisspelare än tidigare. Men jag är jämnare i mitt spel, jag kan slå många fler spelare utan att spela min bästa tennis.

Tidigare förlorade han matcher som den mot Rainer Schüttler i Sunrise, Florida. Men 2009 var året då Robin Söderling bet ihop, gnetade på och blev en vinnare även dåliga dagar. Samtidigt hade han också dagar som var rent magiska – som den 31 maj, då han blev den förste att besegra Rafael Nadal på gruset i Paris.

När han summerade sitt 2009 hade han gått till final i Franska öppna, vunnit i Båstad, spelat kvartsfinal i US Open, klättrat till åttonde plats på världsrankingen och kvalificerat sig för Masters-slutspelet i London där han gick till semifinal efter att återigen ha besegrat Nadal.

Under de sista sju turneringarna 2009 nådde Söderling minst kvartsfinal.

– Jämnheten är det jag är mest nöjd med, sammanfattar han. Om du tittar på Federer, på alla de högt rankade spelarna – de spelar inte sin bästa tennis varje vecka. De har fyra, fem matcher på ett år då de tycker att det känns bra. Ändå vinner de många matcher. Det är något som kännetecknar en toppspelare.

Händer det att du känner dig maktlös när du möter Federer?
– Det är samma sak med alla spelarna i den absoluta toppen – när jag spelat mot dem är det sällan jag känt: ”Shit, vad bra jag är i dag.” Man får så lite tid på sig, eftersom de spelar så bra. De gör en dålig.

Vad skiljer dig från Federer och Nadal?
– Inte så jävla mycket. Jag minns hur det var när jag mötte Novak Djokovic för ett par år sen – jag tyckte att han spelade så jäkla snabbt, jag kände tidspress hela tiden. Men när jag möter honom nu är jag med på lika villkor, i London slog jag honom till och med. Mot Nadal och Federer känner jag samma sak. Jag tycker inte att de spelar lika snabbt längre. Jag har höjt mitt spel, så att jag är uppe på samma nivå.

Att du slog dig in på topp tio har skapat nya, högre förväntningar. Hur hanterar du trycket?
– Jag ställer ganska höga krav på mig själv, så jag bryr mig inte så mycket om vad andra tycker. Jag vill alltid vinna, vill alltid spela bra och försöker alltid bli bättre. Det där kan vara jobbigt såklart, att sällan vara nöjd. Samtidigt har det tagit mig dit där jag är nu. Men skulle jag börja bry mig om vad alla andra tycker också… då skulle det bli jobbigt, på riktigt.

Du hittar hela tiden detaljer du måste förbättra?
– Ja, jag behöver inte ens leta. Det kan vara att jag inte servar bra, att min backhandvolley inte funkar eller att jag känner mig långsam.

Hur var det efter segern mot Rafael Nadal i Mastersslutspelet – var du självkritisk även då?
– Ja, jag kunde ha servat bättre i den matchen. Det här är något som hjälper mig mycket. Det är en drivkraft jag har, att alltid försöka bli bättre.

Kan du känna att dina egna krav ibland är för mycket att bära?
– Ja, det kan jag. Förr kunde jag vinna en match och inte alls vara nöjd. Och jag kunde vara knäckt efter ett dåligt träningspass. Men nu har jag lärt mig att det inte alltid behöver kännas hundra – bara man vinner. Det är vinst eller förlust som räknas. Det står inte i historieböckerna om det var bra spel eller inte.

När njuter du av vad du uppnått på tennisbanan?
– Jag tycker inte om att njuta eller ta det lugnt för länge. Jag tycker det är roligt att försöka bli bättre. När jag slutar vill jag känna: Okej, jag nådde så här långt – och jag gav verkligen allt för att nå hit. Jag vill inte känna: Tänk om jag hade kämpat lite till, tänk om jag hade tränat lite hårdare – då…

Om det visar sig att ditt max var åtta på världsrankingen – är du verkligen nöjd då?
– Ja, jag hade varit nöjd om mitt max varit 800 också. Om jag verkligen hade gjort allt jag kunnat för att nå dit.

Som tennisspelare kan man ha ett väldigt bra liv, även om man ligger mellan 25 och 50 på rankingen. Det måste vara lätt hänt att man slår sig till ro?
– Ja, det tror jag. Det finns spelare som är nöjda med det. De måste fortfarande jobba hårt för att lägga kvar där, men de är inte beredda att ta chansen och krama ur det där sista.

Hur ont gör de där sista svettdropparna?
– Ja, du… Det är några operationer, några skadepauser. Det gör ont. Men jag gillar det också. Om jag tyckte det var skittråkigt skulle jag aldrig orka.

Hade du kunnat nå världseliten i någon annan idrott?
– Jag tror det. Jag har bra talang för idrott. Talang kan vara olika saker, ibland hör man folk säga: ”Han var en sån jäkla bolltalang, synd att han inte orkade kämpa.” Men det är ju också en talang. Jag har båda de talangerna och har man det kan man komma ganska lång. Jag säger inte att jag hade blivit bland de tio bästa i världen i fotboll, men jag hade definitivt haft chansen att lyckas.

Hade du verkligen funkat lika bra i en lagidrott?
– Nej, det var därför jag valde tennis. Jag tyckte det var roligare med en individuell idrott, för då var det upp till mig hela tiden. Titta på fotboll – spelarna vet att det är träning 10–12 och sen är det lunch. De har allt uppstyrt. Det blir nog lätt att man bara följer med och gör vad man blir tillsagd. Som individuell idrottare måste man ta ansvar och tänka mer själv: Vad vill jag bli bättre på? Inte bara: Vad är bäst för laget?

Händer det att du står på centercourten och nästan vill nypa dig i armen? ”Shit, det här är faktiskt på riktigt…”
– Ja, absolut. Att bli tennisproffs har varit min dröm ända sen jag var fyra, fem år. Mamma har berättat att jag en gång såg en tennismatch i US Open på tv. Jag var fem år och sa: ”Där ska jag spela! Och ni ska komma dit och titta, men då måste ni ha hjälm för de slår så hårda servar.” Det var min dröm att få spela där och ibland tänker jag faktiskt: ”Nu har jag lyckats, nu spelar jag här.” Och det är inte bara det att jag får vara med. Nu har jag faktiskt slagits om segrarna i de där turneringarna.

Vilka reaktioner mötte när du som pojke sa att du skulle bli tennisproffs?
– Jag har fått många klappar på huvudet. Jag kommer ihåg när jag var sju, åtta år och sa till några gubbar vid tennisklubben i Tibro: ”När jag blir stor ska jag spela Wimbledon.” De flinade och sa: ”Jaja, den chansen är minimal.” Jag märkte, fast jag var så liten, att de nästan hånade mig. Men jag var så himla säker på att de hade fel.

I november 1997 reste familjen Söderling till Göteborg för att se Davis Cup-finalen mellan Sverige och USA. Tennistalangen från Tibro passade på att be Jonas Björkman och Thomas Enquist om deras autografer.

Drygt sex år senare blev han deras lagkamrat, när kaptenen Mats Wilander tog ut honom till matchen mot Australien. Men det var ingen försynt 18-åring som gjorde entré i DC-laget.

– Själv smög jag nästan längs väggarna när jag var ny i laget, säger Thomas Johansson. Men Robin var tuff på träning direkt. Han sparrade mot mig och Thomas Enquist med inställningen att han bara skulle slå oss. Det kunde åka racketar om han förlorade och jag minns att jag tänkte: ”Vad fan!? Den här killen är bara 18 år och jag är rankad som nummer 15 i världen.”

Vinnarinstinkten var tidigt omtalad, men inte alltid på ett smickrande sätt. Så länge Robin Söderling kan minnas har han fått höra att han borde tygla sitt humör.

– Det är en balansgång, det där. Robin har också haft stor nytta av sitt temperament, säger Bo Söderling, som själv var känd för sitt hetsiga humör under sin tid som juniorlandslagsman i bordtennis.

Under hela 90-talet reste de landet runt i jakt på sparring och pokaler. Blev det inte seger var sonen otröstlig, men även segrarna tillkom ofta efter häftiga känsloutbrott. Robin Söderling var lika känd för sina svordomar, psykningar och kastade racketar som för sin vinnande forehand.

– Jag har alltid ogillat honom, både på och utanför banan, säger Alexander Neidert, som minns Kalle Anka Cup 1995 som en av höjdpunkterna i sin tenniskarriär.

Den gången slog han ut en förtvivlad Robin Söderling i kvalet. I deras sista möte, en SM-final ett antal år senare, vann Söderling med 6–0, 6–0. Neidert avbröt sin elitsatsning och bor numera i Oslo, där han vid sidan av studier jobbar deltid som tennistränare.

– Robin var känd för att bete sig illa, fortsätter Neidert. Jag tyckte att han var extremt kaxig och han hade liksom rätt att vara det, för han var ju bäst. Kanske måste man vara på det sättet för att lyckas i en sport som tennis. Han var en liten djävul, helt enkelt.

Men den kompromisslösa inställningen visade sig även på andra sätt, påpekar Alexander Neidert.

– Vi gick samtidigt på tennisgymnasiet i en halv termin. Vi andra festade en hel del, men det var inget som intresserade Robin. Det var bara tennisen som gällde.

Redan hösten 2004, som 20-åring, vann han sin första titel på ATP-touren. Men det dröjde inte länge förrän namnet Robin Söderling även här var förknippat med humörsvängningar och kontroverser.

Hösten 2005 blev han kritiserad av Jonas Björkman, sedan han hoppat av en Davis Cup-match på grund av skada men sedan spelat en ATP-turnering i Bangkok samma vecka. Ett år senare räddade Söderling kvar Sverige i Elitdivisionen, varpå Mats Wilander gav honom en klapp på huvudet:

– Han som alla lär sig och visade nu att han är en lagspelare.

Bland konkurrenterna på touren hade Robin Söderling rykte om sig att vara en spelare att se upp för – på flera sätt. Thomas Johansson minns:

– Om en spelare tappar huvudet sprider det sig snabbt på touren. Alla visste att Robin Söderling en katastroflottning, för hans spel har alltid hållit hög klass. Samtidigt visste man: om du fick honom ur balans kunde det gå snabbt. Du kunde läsa Robin som en öppen bok.

Under Masters-slutspelet i London i november pratade ingen längre om Robin Söderling på det sättet. Konkurrenterna sa vänliga saker om hans förvandling, men mer oväntat var kanske berömmet från Goran Ivanisevic.

Den förre Wimbledonmästaren var under karriären ökänd för sitt humör och förklarade en gång:

– Det finns tre spelare som kan dyka upp i mig: den bra Goran, den dålige Goran och den galne Goran – och alla tre kan göra ess. I Söderling såg Goran Ivanisevic sig själv – en risktagare med hett temperament – och hans råd var:

– Du ska inte ändra ditt humör för att folk säger det till dig.

Robin Söderberg skiner upp när Ivanisevics ord kommer på tal. Det är uppenbart att han inte gillar hur hans framgångar 2009 förklarats i medierna. Han är glad över samarbetet med Magnus Norman, men håller inte med om att tränaren tvingat honom att ändra sitt beteende.

– Det är väl en liten del. Men jag har samtidigt blivit mycket bättre som tennisspelare, säger han och får stöd av sin pappa.

– Det här handlar också om Robins egen mognad som människa. Jag tror inte att man ska överskatta Magnus Normans betydelse i det avseendet, säger Bo Söderling.

Robin Söderling menar att temperamentet snarare varit en fördel så här långt under hans karriär.

– Det har pratats väldigt mycket om hur många matcher jag förlorat på grund av mitt humör – vilket jag i och för sig gjort. Men det har aldrig någonsin pratats om hur många matcher jag vunnit tack vare mitt humör – vilket är många, många fler.

Kan det finnas något bra i en kastad racket?
– Ja, många gånger. Jag har vänt många matcher tack vare att jag har varit helt skogstokig. Jag har varit så förbannad och har tänkt: ”Jag ska vinna den här matchen om det så är det sista jag gör.”

Fredrik Rosengren, en av Sveriges mest ansedda tennistränare, suckar. Han blir förvånad över Robin Söderlings syn på de tidigare utbrotten.

– Det stämmer inte över huvud taget. Det är tack vare att Robin blivit så mycket starkare mentalt som han har blivit en bättre tennisspelare. Alla människor som kan något om tennis har sett detta. Alla utom Robin själv, förmodligen därför att det är svårt att erkänna att man har mentala problem.

Vi talas vid dagen efter att världsåttan blivit utslagen i första omgången i Australian Open, årets första grand slam-turnering. En match som följde gamla, välbekanta mönster: en märkbart frustrerad Robin Söderling tappade ledning 2–0 till förlust 2–3 i set mot en på papperet betydligt sämre spelare. Efteråt tog Magnus Norman på sig ansvaret för förlusten – enligt honom fällde fysiken avgörandet – medan diverse kommentatorer såg en spelare som föll tillbaka i gamla synder.

– Det finns mängder av spelare som haft ett bra år och sedan inte lyckats hålla nivån. Nu återstår att se hur det blir för Robin. Jag har en hel del åsikter om hans tennis men dem tar jag direkt med Magnus, säger Fredrik Rosengren som tidigare tränat Magnus Norman.

När jag frågar Robin Söderling i vilka lägen hans humör gett honom fördelar på tennisbanan, kommer svaret snabbt:

– Egentligen alltid. För jag har viljan. Jag har aldrig gått av banan och känd att jag inte gett hundra procent. Det är i så fall att jag ibland har velat för mycket. Att spela match är som att gå på slak lina – man får inte trycka ner alla känslor och bli för lugn, men man får inte heller falla över åt andra hållet och bli för hetsig. Det gäller att hålla sig i mitten, på linan. Det har jag lyckats med oftare det senaste året. Men jag har inte ändrat någonting. I grunden har jag fortfarande samma humör, jag har bara lär mig plocka fram det på rätt sätt.

Kan du identifiera dig med John McEnroe?
– Ja, det är klart. Alla känner ju likadant som honom – egentligen. Men han var exceptionell. Han tappade inte koncentrationen när han blev arg, utan blev bara bättre. Det är väldigt ovanligt.

Var går gränsen för dig? När blir det för mycket?
– När jag lägger all energi på att vara arg i stället för att kämpa för att vinna nästa boll. Till slut kokar det över och man tänker bara på hur dåligt man spelat.

Finns det några oskrivna regler för vad som är OK och inte när det gäller utbrott på banan? Det måste vara skillnad om du riktar ilskan mot dig själv eller mot motståndaren?
– Självklart. Det är stor skillnad. Visst har jag haft hatmatcher mot motståndare också, men det är sällan. Nästan alla bra spelare blir arga på sig själva eller på domaren. Men blir du arg på domaren handlar det ju egentligen om att du är arg på dig själv. Till slut bubblar det över och då måste du hitta någon annan att rikta ilskan mot. Jag beundrar domarna. Tänk dig själv, att resa runt vecka efter vecka och få skäll.

Under timmarna i Kungliga tennishallen visar Robin Söderling ingenting av sitt berömda temperament. I stället är han precis så artig som svenska tennisspelare brukar vara. Svaren är lagom ärliga, för att inte ge upphov till nya kontroverser.

Det är också något han tar upp när jag undrar om han mognat som människa.

– Tidigare sa jag alltid precis vad jag kände och tyckte. Men jag har insett att det inte är värt det. Numera ljuger jag på i princip varenda presskonferens. I längden är det tyvärr bättre.

Bland det värsta golfstjärnor vet är rubriker om hur mycket pengar får efter en seger. Är det likadant med dig?
– Nja, det känns inte riktigt relevant. Jag hade spelat tennis även om det inte varit prispengar. Jag tror inte det är så mycket pengar i skidskytte eller curling, men de satsar lika hårt ändå. Det är ju sporten man brinner för.

Med tanke på att du trots allt dragit in närmare 40 miljoner kronor i prispengar: Unnar du dig något?
– Jag lägger ganska mycket pengar på klockor. Kanske lite för mycket, men jag är intresserad på riktigt. Ofta unnar jag mig något när jag spelat bra eller vunnit en tävling. Då tänker jag: ”Nu är jag värd att köpa en klocka.”

Hur mycket har du lagt på klockor?
– Det vågar jag inte säga. Det är mycket pengar.

”Chippen” berättade att han en gång impulsköpte en Rolex för 60 000.
– Jaha. Jag har köpt mycket dyrare klockor än så.

Håller du kontakten med dina gamla kompisar i Tibro?
– Det blir inte så. Jag är aldrig i Tibro och inget ont om dem – men de är kvar där och gör lite samma saker, medan jag gör andra saker nu. Man glider ifrån varandra.

Din flickvän Jenni bloggade tidigare om livet på tennistouren. Varför slutade hon?
– Det blev så mycket större än det var tänkt. Hon började skriva och ta bilder eftersom hennes familj och kompisar undrade hur hon hade det. Men så skrev hon något om mig – och till slut var det bara tennisfans som följde bloggen. Och då kom alla de negativa sakerna, kommentarer där de kallade henne saker som jag inte ens kan nämna. Det ville hon inte vara med om, så hon slutade. Då kändes det som att det var mitt fel, att det är jag som drog in henne i det där.

När du gick till final i Paris sa din mamma att det var roligt med positiv uppmärksamhet, för det har skrivits så mycket negativt om dig tidigare. Håller du med?
– Det låter som min mamma. Hon tar åt sig väldigt när det skrivs negativa saker. Jag har fått säga åt henne flera gånger att inte bry sig.

Någon jämförde dig med Zlatan: Två starka individualister som bryter mot en del normer och som inte bryr sig så himla mycket om vad folk säger. Kan du själv se ett släktskap mellan er?
– Jag känner inte Zlatan personligen, men det stämmer ganska bra. Hur man än gör finns det folk som inte gillar en, det är bara att acceptera. Jag kör min egen väg och gör det jag tror på, utan att för den skulle bli odräglig eller divig.

Händer det att folk tror att du är en diva?
– Ja, alla som är bra är diviga i mångas ögon. Tyvärr är det så. Det finns mycket avundsjuka, folk som bara sett mig på tv bildar sig en uppfattning som inte alltid stämmer med verkligheten.

Varför är det så viktigt att inte verka divig?
– Det skulle vara jäkligt tråkigt, för jag känner mig absolut inte så. Jag känner mig som en vanlig bondpojk från Tibro.

Du tränar tillsammans med Roger Federer, reser flera varv runt jordklotet varje år och samlar på exklusiva schweiziska klockor. Hur mycket finns egentligen kvar av den där bondpojken från Tibro?
– Inuti mig finns han kvar. Jag tycker det är konstigt när folk som pratar med mig blir nervösa, eller när de viskar och pekar. ”Jag är precis som ni”, vill jag säga till dem.

Utanför fönstren har det börjat skymma. På väg mot utgången passerar vi baren där Thomas Johansson och Jonas Björkman sitter och planerar höstens Stockholm Open. De verkar inte se sin förre lagkamrat och han lägger inte märke till dem heller, utan går rakt ut till parkeringen.

En stund tidigare hade vi talat om hans umgänge på touren och Robin Söderling sa:

– Av spelarna är det väl… någon svensk. Och så Magnus. Jag ser tennisen som ett jobb. Jag vill inte ha några ovänner, men jag är inte där för att skaffa vänner heller.

CHRISTOFER BRASK