I natt drog äntligen Stanley Cup-slutspelet igång. Om nästa säsong blir lika stökig som årets upplaga lär KHL snart vara en ny maktfaktor. Det menar Cafés sportkrönikör Jonas Dahlquist.

* * *

Efter tre lockoutsäsonger på 18 år är det tydligt att NHL inte bryr sig särskilt mycket om sina fans. Detta har inte varit något problem då det inte funnits någon konkurrens.

Det gör det nu.

När den ryska hockeyligan ”re-brandades” och blev KHL 2008 så var det för att ta upp kampen med NHL. Från och med den här säsongen finns det lag från sju länder med i ligan, de senaste tillskotten kommer från Ukraina, Tjeckien och Slovakien.

Några av problemen som KHL stod inför har lösts. Medan många NHL-klubbar dras med stora ekonomiska problem finns det plötsligt pengar i KHL-lagen. Något som ger möjlighet att erbjuda bättre löner till bättre spelare. Många av de bästa ryska spelarna väljer att stanna kvar i Ryssland och spela i KHL framför NHL. Anfallaren Sergei Mozyakin (Metallurg Magnitogorsk) samt backen Dmitri Kalinin (SKA St Petersburg) kan nämnas. Den svenska närvaron ökar också – den här säsongen har över 20 svenska spelare kontrakt med KHL-klubbar. Mikael Tellqvist (Dinamo Riga), Erik Ersberg (HK Donbass) och Staffan Kronwall (Lokomotiv Jaroslavl) är några av dem.

Tv-tiderna är dessutom mer fördelaktiga för oss i Sverige. Det finns trots allt vissa problem med att behöva hålla sig vaken mellan 02.00 och 04.30 för att se Vancouver Canucks möta Tampa Bay Lightning. Det går numera att följa KHL på tv i 17 europeiska länder, och i Nordamerika visas det matcher på ESPN. Man kan även ladda hem en match från KHL:s hemsida för runt tio kronor.

Enda problemet är att statusen på ligan fortfarande är långt efter NHL, som tack vare historiken är så fastetsad i alla hockeysupportrars medvetande att det närmast är omöjligt att konkurrera på den punkten.

Man kommer liksom inte ifrån att Montreal Canadiens hamnar högre på coolhetsskalan är AK Bars Kazan. (Jag är dock förtjust i HC Traktor från Chelyabinsk.)

Men framtiden talar för KHL och tillgängligheten är en avgörande faktor.

Nästa gång det inte spelas matcher i NHL så kommer de intresserade att titta på något annat. Och ju bättre spelare som väljer KHL framöver, desto fler fans kommer att följa efter.

Du behöver alltså inte vänta dig att se drivor av folk med kepsar och jackor med KHL-loggor ute på stan. Ännu. Men tar NHL inte sina fans på allvar ökar risken.

Jonas Dahlquist

Krönikan är tidigare publicerad i Café nummer 3/2013. Läs Jonas Dahlquists blogg här. 

Första maj innebär långa demonstrationståg på stadens gator. I vår medvetna tid av amatördebattörer och hippa moralister har Jonas Cramby inte vågat erkänna sitt politiska ointresse. Men nu kommer han ut.

* * *

När jag i höstas bokade en resa till Texas var det inte superstormar, skallerormar eller landsvägsrånare som mina vänner oroade sig för.

Det var att jag skulle bli lynchad.

– Du måste på riktigt akta dig, sa en kompis när han hörde om mina resplaner. Som svensk i Texas, mitt under det amerikanska presidentvalet, skulle du kunna råka riktigt jäkla illa ut.

– Men… varför? undrade jag.

Min kompis himlade med ögonen .

– Hallå? Var har du befunnit dig de senaste åren? Vet du inte att rednecks hatar svenskar? Den konservativa debattören – och rövhålet, måste jag tillägga – Mark Steyn har ju till och med sagt att ”Obama försöker förvandla USA till Sverige”. Som om det skulle vara något DÅLIGT!

Han skakade upprört på huvudet och fortsatte:

– Om Obama vinner valet så kommer alla de här grottmänniskorna leta efter nån att ta ut sin frustration på. Och med största sannolikhet kommer det bli du.

– Jag?

– Ja, sa min kompis allvarligt.

Jag nickade tyst, som om jag förstod vad han menade. Men det gjorde jag inte såklart. För om jag har en enda smutsig liten hemlighet så är det att jag inte bryr mig om amerikansk politik.

Eller… Jag vet naturligtvis att Barack Obama är god och att Mitt Romney bär svart plasthjälm och verkar bygga på något slags dödsstjärna. Men jag förstår samtidigt inte riktigt vad jag skulle kunna göra åt saken?

Mitt ointresse är något som jag skäms över och försökt dölja (fram tills nu i alla fall) eftersom de flesta av mina kompisar är så engagerade i amerikansk politik att de när som helst skulle kunna hoppa in som talskrivare åt Obamaadministrationen. De postar smarta inlägg på sina bloggar och på middagar levererar de så dräpande roliga drapor om hur knäppa Tea Party-rörelsen är att de skulle kunna vara specialskrivna av Jon Stewart. Dagen före valet fylldes mina sociala medier-feeder med högtravande uppmaningar om att i dag måste alla ta sitt ansvar och rösta på Obama.

Och jag – jag visste inte ens att man fick rösta i det amerikanska valet om man bor på Södermalm i Stockholm.

* * *

Vi lever i det hastiga dömandets tidevarv. Om 90-talet handlade om musik och film och 00-talet om mode så
är 10-talet utan tvekan åsiktens årtionde. Aldrig tidigare har väl fler okvalificerade människor haft mer att säga om fler vitt skilda ämnen än just nu.

Det var väl egentligen bara en tidsfråga – för om historien egentligen bara består av en serie ganska förutsägbara reaktioner och motreaktioner så började det helt enkelt bli dags för lite gammal­dags engagemang igen.

Efter att proggarnas barn – 70-talisterna – revolterade mot sina politiskt medvetna föräldrar under 90-talet genom att inte bry sig ett skit om något annat än populärkultur så har motreaktionen i dag blivit att varenda jävel har åsikter flygande ut ur sin yahoo.

I dag anses det lika coolt för amatördebattörer att sparka in öppna dörrar på Twitter som det på 70-talet var för Robert Plant (googla om du är född senare än på 70-talet) att sparka in hotelldörrar på Hyatt House.

Detta visar sig inte bara varje gång jag öppnar min morgon­tidning eller webbläsare utan också i det svenska språket.

Uttrycket ”politiskt korrekt” användes till exempel förr i tiden för att beskriva självgoda människor med ganska allmängiltiga åsikter. I dag används uttrycket i första hand av ljusskygga personer som skriver elaka bloggkommentarer i versaler och blir jätte­jättearga om någon annan än en medelålders man har en åsikt.

Människorna som använder sina allmängiltiga åsikter som statussymboler har inte försvunnit, tvärtom är de fler än nånsin, men det finns inte längre något bra sätt att retas med dem utan att själv framstå som en komplett galning.

Ett annat uttryck som fått ett uppsving är ”moralist”. När jag växte upp var en moralist någon som tyckte att videobandspelare var ett verktyg för satan (eller åtminstone ville förbjuda dans i ungdomsfilmer). I dag är det inte bara accepterat att vara moralist, det anses till och med lite tufft. ”Hur fräscht är det egentligen när folk använder ordet ’moralist’ som något dåligt?”, läste jag till exempel en ung, hipp människa skriva på Twitter nyligen. ”Att vara moralist betyder ju bara att man BRYR SIG.”

Om det är något som är viktigt i dag är det just att ”bry sig” och att ”våga ta debatten”. Att vara konflikträdd och åsiktslös är ungefär lika attraktiva karaktärsdrag som att peta sig mellan tårna på tunnelbanan.

* * *

Eftersom jag är en ganska konflikträdd – och åsiktslös –person så vill jag bara förtydliga att jag i grunden givetvis tycker att allt det här engagemanget i miljöfrågor, jämlikhet och rasism är något oerhört positivt.

Men när engagemanget blir en massrörelse blir det genast lite mer komplicerat i min hjärna. Alla dessa rättrådiga åsikter i alla dessa kanaler får mig ibland att känna att någon har gett en kulspruta till en femåring i tron att ungen bara ska träffa måltavlan.

Det är helt enkelt en tunn linje mellan att vara en person som ”vågar ta debatten” och att vara en översittare. Precis som modetidningar sägs få sina läsare att känna att deras kroppar inte duger som de är så går det inte att öppna en tidning eller webbläsare utan att debattörer, krönikörer, proffs- och amatörtyckare tycks säga till mig att mitt intellekt och min personlighet inte är bra nog.

Därför behöver man ibland påminna sig själv om att man faktiskt inte behöver ha åsikter om precis allting – ibland kan det räcka att försöka leva sitt liv så bra som möjligt.

Att vara konflikträdd betyder ju dessutom bara att man vill nå ett samförstånd utan att bråka – och hur hippt det än är att vara moralist så får man inte glömma att definitionen av en sådan är någon ”som anser sig ha rätten att lägga sig i andras liv, och därmed sätter sig till doms över deras levnadssätt”.

Och hur fräscht känns egentligen det?

Sen är det naturligtvis inte så att fördomar, hyckleri och förutfattade meningar har försvunnit. De har bara skiftat fokus. Min kompis i första stycket hade till exempel aldrig kommit undan med sina fördomar om de inte hade handlat om just konservativa amerikaner.

* * *

För när jag väl var i USA visade det sig, såklart, att Texas­borna inte alls var såna rednecks som min vän hade påstått utan, tvärtom, både liberala (i amerikansk mening), lite bohemiska och ganska så jäkla trevliga.

Det enda jag reagerade på var hur lite de verkade bry sig om presidentvalet jämfört med mina kompisar hemma i Stockholm. Visst, det satt lite Obama- och Romney-skyltar nedstuckna i gräsmattorna, men dagen före valet verkade folk prata om precis samma saker som vanligt: vilka band som spelade var i kväll och var man egentligen hittade den bästa barbecuen.

När Obama till slut vann valet verkade folk inte ens särskilt intresserade av att lyncha mig.

Risken hade nog varit större om jag gått in på valfri bar på Södermalm med en ”Vote Romney”-knapp på jackslaget.

Jonas Cramby

Illustration: Graham Samuels

Krönikan är tidigare publicerad i Café nummer 2/2013. Läs Jonas Crambys blogg här. 

På lördag har serien Unge kommissarie Morse premiär på SVT. Cafés Jan Gradvall har högt ställda förväntningar när mordutredaren Morse gör comeback hemma i tv-soffan – fast i en något yngre skepnad.

* * *

Unge kommissarie Morse. Det finns ingen serie jag har lika höga förväntningar på under tv-året 2013. Kommissarie Morse, som spelades in från 1987 till 2000, är en av tidernas smartaste tv-deckare.

På ytan kunde den misstas för Morden i Midsomer. Pensionärer i loafers som bor i hus omgivna av lummiga häckar och dricker te ur antikt porslin. Och då och då slår ihjäl varandra med mässing,

Men medan att försöka se Morden i Midsomer alltid känts som att på en släktmiddag hamna bredvid en lomhörd faster och försöka förklara hur Internet fungerar – please kill me – så var den vithårige Morse mer som Thom Yorke i Radiohead, även han från Oxford.

Vresig, introvert, tvivlande. Och briljant.

Kommissarie Morses privatliv var alltid intressantare än mordgåtorna.

Skådespelaren John Thaw var också ett oväntat val för att spela eleganten Morse. Uppvuxen i arbetarklass, en mamma som lämnade honom när han var sju, rökt och druckit sen han var tolv.

När skådespelaren John Thaw togs av spelplanen 2002 – poppad av cancer – dog ett av brittisk televisions mest älskade (och lönsamma) franchise.

Suget efter mer mördande Oxford-intelligens var så stort att man gjorde en egen tv-serie om Morses assistent, Lewis.

Betyg: Lite som ett Radiohead-coverband.

Helt okej, Lewis har nu överlevt imponerande sju säsonger, men det går inte att se Lewis utan att se skuggan från Morse.

Men nu har man löst problemet med John Thaws död på ett sätt som till och med är bättre än 2Pac-hologrammet – genom att göra en serie om Morse i 20-årsåldern.

Piloten till Unge kommissarie Morse, som serien heter, är lysande.

Vi får följa Morses allra första uppdrag, se honom dricka sin första pint (fram till dess har han varit absolutist) och får en bakgrund till hans kärlek till opera.

Idén att göra en serie om en karaktär som ung är inte ny – minns till exempel tv-serien om den unge Indiana Jones – men så genial att man faktiskt förvånas över att den inte utnyttjas oftare.

Vem vill till exempel inte se en serie om den unge Tony Soprano? Eller en serie om den unge Omar från The wire?

Jan Gradvall

Unge kommissarie Morse börjar visas på SVT klockan 21.30 den 13 april. Krönikan är tidigare är publicerad i Café nummer 12/2012.

Jonas Cramby är inte singel. Har egentligen aldrig varit. Men ibland drömmer han om att leva ditt liv i stället. Framför allt för att han skulle göra det så mycket bättre än du.

* * *

Kära singelkille.

Känns det som om alla andra människor har ett förhållande och du är den ende i hela världen som inte fyller din Instagram­feed med bilder på flinande barn, långkok och romantiska weekendresor till Berlin?

Känns det som om alla dina gamla party­polare hellre stannar hemma och blir tjocka framför X Factor än går ut och festar med dig?

Känns det, innerst inne, som om din galna singeltillvaro, hur kul den än varit i sina stunder, börjar bli lite patetisk nu när 20-årsstrecket (30-årsstrecket? 40-årsstrecket? 50-årsstrecket?!) mest börjar likna en prick vid horisonten?

Känns det till och med som om du får en liten klump gråt i magen när du nuddar vid tanken på att du kanske, kanske blivit den där killen som du och dina kompisar alltid brukade skämta om? Han den där ensamme, lite för gamla snubben vid baren som hoppfullt tittar upp från sin gin & tonic så fort någon går förbi – så ivrigt kontaktsökande att alla andra förutsätter att han är a) kliniskt galen, eller b) en sällskapssjuk australisk backpacker.

Tro mig kompis, jag vet hur allt det där känns.

Eller… det vet jag ju inte alls förresten. I princip sedan jag blev könsmogen har jag, när jag tänker efter, inte tillbringat särskilt många dagar utanför ett förhållande.

Medan du har juckdansat bakom en Chardonnayglad sjuksköterska i köket på en lägenhetsfest har jag suttit vid frukostbordet och tjafsat med hennes stadgade väninna om vem av oss som drack upp den sista mjölken. När du har vridit dig av söndagsångest efter att ha ringt nattliga bootycalls till den yppiga receptionisten på ditt nya jobb så har jag legat och kramats med hennes mer flatbröstade kusin.

Så, nej, jag har egentligen inte så mycket att säga om hur det är att vara en evig singel.

Vad jag däremot har en enorm erfarenhet av är att avundas dig och ditt singelliv.

Jag vet inte på hur många middagar jag stannat hemma med disken medan du och dina polare gått vidare ut i natten för att uppleva äventyr som skulle få Baron Münchhausen att skaka misstroget på huvudet. Jag vet heller inte hur många gånger jag kommit att tänka på saker jag borde ha gjort medan jag fortfarande kunde – och som du fortfarande kan göra.

För visst finns det fördelar med att vara hjärtslitande ensam.

Det gäller bara att bli påmind om dem ibland.

* * *

Det jag avundas dig allra mest, kära singelkille, är all tid du har till ditt förfogande.

För det som händer när man hamnar i ett förhållande – och sen förhoppningsvis får barn – är att den tid man har att läsa böcker, ladda ner tv-serier eller bara stirra i taket sinar mer och mer. Ibland kan jag drömma om att hamna i fängelse bara för att få tid att bajsa i lugn och ro.

Du, däremot, har oceaner av tid att rumla omkring som en berusad sjörövare på vattenskidor. Du har så mycket tid att du blivit bortskämd med den och säger dig bli ”uttråkad” så fort det är söndag, bussen är försenad eller Twitter inte har uppdaterats på 45 sekunder.

För mig, som inte ens minns sist jag läste färdigt morgon­tidningen, eller knappt ens en tweet, är detta ett slag i ansiktet.

Jag skulle älska att få bli uttråkad lite då och då – för då svischar inte livet längre förbi snabbare än, ja, en sjörövare på vattenskidor.

* * *

En annan sak jag är avis på är att du kan bli nyförälskad – om och om igen.

Förälskelse är ingen känsla, det är en drift. Det kommer från den glupska belöningsdelen i hjärnan som vill ha choklad, galna upplevelser och vackra saker.

När du blir förälskad sprutas det ut dopamin i kroppen och delar av hjärnan blir aktiv på exakt samma sätt som om du har tagit kokain. Du får en intensiv känsla av välbefinnande, energin ökar, du behöver mindre sömn och mat, du blir fokuserad och upplever en enorm njutning av de mest vardagliga saker: som hur din senaste förälskelses klänning rör sig när hon står på balkongen och pratar i sin mobil eller hur hennes solvarma nyckelben luktar när hon kommer in igen.

Den dopaminkick man upplever vid förälskelse kan vara så kraftfull att många människor misstar den för kärlek och tror att när den klingat av efter ett par månader – för tro mig, det kommer den att göra – så är det dags att leta efter en ny partner.

Och trots att vi förhållandekillar alla är nyktra dopaminister som vet att detta system inte fungerar i längden så betyder det inte att vi inte då och då avundas dig som är förälskelse­knarkande singel.

* * *

Sen har vi det här med ansvar. Du har inget.

Visst, du har ett jobb att sköta eller en tenta att klara. Men det där är världsliga saker.

Om du plötsligt känner för att backpacka ett halvår i Asien så behöver du bara sätta på dig skorna och gå ut genom dörren. För mig krävs det två veckors planering, ett avancerat flödesschema och i många fall en notarius publicus bara för att kunna åka på en tvåtimmars räkkryssning med jobbet.

För att inte tala om alla de saker som det över huvud taget inte går att göra längre när man har skaffat familj.

Plötsligt ångrar jag djupt att jag aldrig vandrade de 428 milen längs Pacific Crest Trail, tog en vända som fn-soldat eller skidade till Sydpolen medan det fortfarande inte gjorde så mycket att jag var borta i åratal – eller till och med strök med.

Samtidigt ser jag med bitterhet hur du, kära singelkille utan några åtaganden eller något ansvar, mest sitter på den lokala Kinakrogen och pratar om hur du borde dra iväg i stället för att faktiskt göra det.

Så kom igen, gör det för min skull. Åk på den där roadtripen du alltid drömt om. Ta det där vaktmästarjobbet på Abisko forskningsstation du läste om i Platsjournalen. Bestig världens alla 8 000-meterstoppar. Flytta på chans till Xian-provinsen. Gör vad som helst, egentligen, förutom att sitta där och ruttna.

* * *

Det sista jag avundas dig är att du har det bästa framför dig – att träffa någon.

Jo, jag vet vad du tänker nu:

När man hamnar i ett förhållande dröjer det inte länge innan man pussar varandra på kinden och frågar hur arbetsdagen varit i stället för slita kläderna av varandra och älska så vildsint i hallen att kassen till pappersinsamlingen välter.

Det där låter inte så upphetsande i dina singelöron, jag är medveten om det. Men allvarligt, hur kul är det egentligen att dag efter dag sitta med tända ljus, hålla varandra i händerna och stirra suckande i varandras ögon tills man får kramp i käkarna av hur oerhört lycklig man är hela tiden?

För med allt detta sagt får man inte glömma att vi tråkiga familjekillar är det av en anledning. Vi har faktiskt valt att inte vara singlar.

Att ha ett tryggt förhållande, och kanske till och med ett par ungar, är visserligen inte det enda sättet att leva sitt liv på.

Men det är ett ganska så jäkla bra sätt att göra det.

Jonas Cramby

Krönikan är tidigare publicerad i Café nummer 12/2012. Läs Jonas Crambys blogg här.

Glöm grävande i skivbackar efter okända låtar. Cafés musikkrönikör Victor Johansson förklarar hur vi numera upptäcker ny musik – och tar Icona Pop som ett av många exempel på svenska artister som gjort internationell succé på det viset.

* * *

Lena Dunham snortar omsorgsfullt upp det sista kokainet på toaletten innan hon rättar till det gula hustrumisshandlarlinnet, beger sig ut på dans­golvet och börjar dansa till Icona Pops I love it med armarna över huvudet och höfterna taktklöst från sida till sida.

Andra säsongen av HBO-serien Girls viger nästan en minut åt att låta sin huvudkaraktär sjunga med i den svenska duons pophit.

Med synthar som slirar likt en illa trimmad Yamaha DT och en sång med tonläget hos tonårsdottern precis när hon slår igen sovrums­dörren växte I love it från P3-angelägenhet till amerikanskt anthem över en natt.

Och Icona Pop var inte ensamma. I höstas fick Rebecca & Fiona sitt första USA-break med två låtar i Gossip girl och Robyn nådde hipster-Amerikas hjärtan när nämnda Lena Dunham dansade ensam till Dancing on my own i första säsongen av Girls.

På många sätt är tv-serien den nya skivbacken. Spotify lanserade förvisso nyligen sin discovery-tjänst, där man ska bort från slentrianlyssnandet och navigera sig fram till ny musik på ett enklare vis, men streamjätten har inte nått hela vägen än. Just nu är det nog främst 35-åriga män med axelremsväskor, bröderna Rongedal-glasögon och drömmen om att hitta sin alldeles egna indieprinsessa i den där bipolära bibliotekarien från Bagarmossen som lägger tid på att botanisera bland bortglömda tolvor eller nysläppta mp3:or.

För oss andra har tv-serien blivit källan till att upptäcka nya favoritband. De senaste årens kanske främsta exempel är finalscenen av The Sopranos, där Journeys Don’t stop believin’ gick från bortglömd 80-talslåt till världshit spelad överallt från pjäxklädd afterski till stek­vänlig nattklubb.

Sen har det bara fortsatt. Ta säsongsfinalen av Californication, där Hank Moody tar Porschen med trasig framlykta och kör i väg i solnedgången till tonerna av Rolling Stones You can’t always get what you want. Eller när Don Draper i ett försök att förstå den samtid han känner sig så alienerad från sätter på The Beatles Tomorrow never knows.

Eller min favorit: danska Oh Land i Girls. Tack vare serien blev den anonyma sångerskan ett av årets genombrott med sin pophit White nights. En låt som annars hade för­passats till en bortglömd, dansk bakgård ihop med Olsen Brothers Fly on the wings of love och den skalliga mannen i Aqua.

Victor Johansson 

I dag visas det första avsnittet av serien Hannibal med Mads Mikkelsen i huvudrollen. Cafés tv-krönikör Jan Gradvall ger oss bakgrunden till seriemördarens svartaste sidor.

* * *

Det är tv-serien som kommer att utlösa krismöten hos Fritidsresor.

Det danska granitfejset Mads Mikkelsen har synts som mysig charterfarsa i svartvita reklamfilmer för sol, vind och agua. Men nu är han plötsligt förvandlad till den man minst av allt vill ska dyka upp i solstolen bredvid – Hannibal Lecter.

Tycker Fritidsresor att det är okej att förknippas med någon som karvar hjärtan ur familjefäder och serverar med favabönor och ett glas Chianti? Annars måste man nog snarast byta koncept nu när Hannibal börjar sändas.

Alla minns scenen i När lammen tystnar när Jodie Foster ålar sig under metallporten i det lager där Hannibal Lecter förvarar alla sina souvenirer från folk han poppat i ungdomen.

I den scenen finns också hela idén bakom Hannibal.

Mads Mikkelsen spelar Hannibal Lecter under de år då han fortfarande var en fri man på stan.

Hannibal Lecter börjar få samma status som Rolling Stones i populärkulturen. Han kommer aldrig att sluta dra folk.

Fröet till hela denna märkliga seriemördarkult kan spåras till en dag 1970 då den 25-årige John Douglas blev anställd vid FBI. Först var han prickskytt i ett SWAT-team, därefter blev han gisslanförhandlare.
John Douglas grundade sedan FBI:s Criminal Profiling Program. Han började resa runt i USA och intervjua seriemördare: David Berkowitz, Ted Bundy, John Wayne Gacy, Charles Manson och dussintals andra.

Hans studieböcker, som Sexual homicide, fick stor spridning. En av dem som läste och fick upp ögonen för John Douglas var deckarförfattaren Thomas Harris.

När Thomas Harris gav ut Red dragon 1981, den allra första boken där Hannibal Lecter figurerar, baserade han FBI-agenten Jack Crawford helt på John Douglas.

Även i NBC:s tv-serie Hannibal har FBI-agenten (spelad av den engelske skådespelaren Hugh Dancy) som jagar Hannibal en större roll än Hannibal själv.

Hannibal är en NBC-serie. De fyra stora tv-bolagen i USA gör normalt 22 avsnitt per säsong.

Men Hannibal blir den första storbolags­serie som i stället följer kabel-tv-modellen med en kort säsong på endast 13 avsnitt.

En modell som både regissörer och manusförfattare applåderar. Serier som Homeland och Mad men hade blivit helt urvattnade med 22 avsnitt om året.

Jan Gradvall

Hannibal visas måndagar på Kanal 5 klockan 21.00, med start i kväll. Krönikan är tidigare publicerad i Café nummer 2/2013.

Cafés prisbelönte tv-krönikör om Revolution – den smarta serien som varvar våld med eftertanke.

* * *

Vad händer om all elektricitet i världen plötsligt slutar fungera?

Den första insikten är att alla hipsters får rätt – det blir närodlat och vintage som gäller.

Nästa insikt är mer skrämmande. En kvinna får frågan varför hon bär omkring på en iPhone när den ändå inte fungerar. Hon kramar den och svarar: ”För att här inne nånstans finns de enda bilderna på mina barn.”

En annan huvudperson, överviktig med glasögon, var innan katastrofen grundare av Google. I samma stund som elektriciteten försvann så försvann också hans 80 miljoner dollar på banken.

Nu konstaterar han att världen återigen blivit som den var på skolgården när han var liten: ”Det är mobbarna, de som slår, som bestämmer.”

De senaste åren har det kommit många postapokalyptiska serier, men NBC-serien Revolution är både den smartaste och mest underhållande.

När ingen teknik längre fungerar – det förklaras aldrig varför strömmen gick – så blir det pilbåge, armborst och svärd som gäller.

Men Revolution lyckas mitt i allt fäktande mellan snygga människor med perfekta överkroppar också förklara mer komplexa saker, som till exempel uppkomsten av fascism och varför den sortens ideologi är något som människor i vissa lägen dras till.

När strömmen går, och samhället slutar fungera, blir det först total anarki. Folk plundrar och slår ihjäl varandra. För att skapa ordning bildas milisgrupper. Dessa klär sig i svart och bildar republiker där de bestämmer allt. Andra åsikter förbjuds.

I denna nya totalitära värld bildas revolutionära grupper som drömmer om att återupprätta det fria USA som det en gång var. Deras förbjudna symbol är den amerikanska flaggan.

Samtidigt blir de stämplade som terrorister av de nya makthavarna. Och får ett pris på sitt huvud. Alla postapokalyptiska tv-serier som gjorts på senare år – Falling skies, Walking dead, Jericho, Survivors – är påverkade av Cormac McCarthys Pulitzerbelönade roman Vägen från 2006.

Efter att ha läst Vägen ser jag inte längre på världen på samma sätt. Man påminns om att vårt nuvarande demokratiska samhälle aldrig är något man kan ta för givet, utan något som måste skyddas och diskuteras varje dag.

Politiska debatter på tv blir inte längre tråkiga efter man sett postapokalyptiska serier som Revolution. Abstrakta frågor som ”Vilket samhälle vill vi ha?” blir plötsligt konkreta.

Jan Gradvall

Cafés nöjesredaktör Victor Johansson önskar en glad alla hjärtans dag – genom att tipsa om ett knippe lovesongs som , tro det eller ej, verkligen är bra. Om Lana Del Ray (bilden) finns med bland exemplen? Det vet du.

* * *

Det största problemet med att befinna sig i en lycklig relation är att jag inte längre kan lyssna på samma musik. Eftersom 90 procent av min skivsamling består av låtar om olycklig kärlek har jag fått radera i princip varenda playlist.

Ibland undrar jag nästan om det inte är värt att leva ensam bara för att få lyssna på The Smiths och riktigt Rolf Lassgård-gråta hulkande över stereon.

Bra låtar om lycklig kärlek, då, finns de? Ja, inte är de många, men här är i alla fall fem typer som jag har hittat.

1. Den dumglada. Den bästa med att befinna sig i en kärleksrelation är att intelligens­nivån sänks. Energin att grubbla mattas, skärpan trubbas. De dumglada kärlekslåtarna placerar lyssnarna direkt springande över en sommaräng, hand i hand, leende mot varandra, med ögonen nästan skelande av upprymdhet och någon matrest kvar mellan tänderna.
Exempel: Beach Boys, Wouldn’t it be nice. Ansiktet, Äckligt.

2. Den destruktiva. Vare sig du heter Pete Doherty eller är datatekniker med goretexjacka och innebandyfodral över axeln har du säkert drömt om en stökig romans där du får ducka kulor och Jack Daniels-flaskor från en arbetslös cocktailservitris som heter Candy.
Exempel: Florence and the machine, ­Breaking down. Frank Ocean, Bad religion.

3. En annan sorts kärlek. Det här är kärlekslåtarna som lika gärna kan handla om en stad eller en drog. Vad som helst utom en partner. Det är kärleken som en tillflyktsort, en räddare, något som aldrig sviker eller ställer några krav. Lana Del Rey är en modern mästare i genren. ”Alkoholen var mitt livs första kärlek. Och musa. Många av mina låtar handlar om detta”, har hon berättat.
Exempel: Lana Del Rey, Blue velvet. Familjen, Väger ett andetag.

4. Den drömska. Med virvlande Holly­woodstråkar och medicinerad sång ton­s­ätter den kärleken som den faktiskt är: svindel med fast mark under fötterna, yrsel i stillheten, avtrubbande och dimmig.
Exempel: Taken By Trees, ­Dreams. The xx, Angels.

5. Kärlek på distans. Låtarna om paren som tar tillfälligt farväl. Trummor i galopp och 80-talsgitarrer – det här är melodier som målar upp följande scen i mitt huvud: Det är sista kvällen innan jag ska skickas iväg till Afghanistan. Vi sitter med armarna om varandra på den tomma träläktaren och blickar ut över en öde fotbollsplan. Hon i bootcutjeans och topp, jag i collegetröja och hookad Yankeeskeps. Jag harklar mig: ”Kommer du att vänta på mig?”
Exempel: The Killers, Runaways. Bruce Springsteen. Back in your arms.

Victor Johansson

Twitter, Facebook, Pinterest… Jonas Crambys mobilberoende höll på att knäcka honom (och hans tjej). Så i somras började han sitt nya, urkopplade liv. Det fanns bara ett problem…

* * *

När jag och min sambo grälar är det oftast för att hon tycker att jag knappar på min mobiltelefon hela tiden. Och hon har rätt, det gör jag.

– Ett ögonblick bara, säger jag när min flickvän ber mig lägga bort mobilen och håller upp ett pekfinger medan jag kollar färdigt en Youtubefilm där en fet unge fäktas till Star wars-musiken.

När den första iPhonen med 3G släpptes i Sverige för fyra år sen började inte bara våra toalettbesök bli betydligt längre – den förändrade också hur vi umgås med våra vänner och familjer. Eller inte umgås med dem. Över en natt tystnade sorlet kring middagsborden och lekparkerna fylldes med oputtade barn i slaka gungor (jag lovar, det är jättesvårt att hålla farten på en gunga samtidigt som man leker med iBeer-appen). Jag slår vad om att vi om 20 år kommer få se unga performancekonstnärer kasta bajs på gamla mobiltelefoner och skrika:

– Du såg mig aldrig, farsan. MEN JAG FINNS! JAG FINNS!

Jag är, som sagt, inte bättre jag.

Men det är inte bara min familj som lider av mitt Internet­beroende, det är jag själv också. Internet kan vara ett fantastiskt verktyg och en oöverträffad underhållare. Men att ständigt vara uppkopplad kan också sno din tid, göra dig passiv och ouppmärksam på världen runtomkring.

Kanske är det därför en av vår tids senaste statussymboler är att unna sig lyxen att under en längre tid vara ”urkopplad”: sluta kolla mailen, strunta i att uppdatera Facebook, inte kolla Twitter eller ens leta på matbloggar efter ett riktigt bra pannkaksrecept.

Dessa människor, ”de urkopplade”, har jag nog sett som lite finare än oss andra eftersom de inte slösar bort sin tid på ”det meningslösa pladdret på internet” utan i stället ägnar sig åt det som verkligen är viktigt i livet: de tar sig tid att prata, verkligen prata, med sina barn, de luktar länge och sensuellt på ett nyplockat äpple och tackar hantverkarna för den senaste köksrenoveringen genom att respektfullt föra ihop händerna och buga.

Eller så gör de det som verkar vara ”de urkopplades” allra främsta uppgift här i livet: att i fenomenartiklar i dagspressen sitta uppkrupna på en torptrappa med sin brokiga, busiga familj i knät och prata om hur mycket lyckligare de blev sedan de slutade kolla smartphonen hela jävla tiden.

Man skulle kunna säga att ”de urkopplade” är vår tids vise män – och kvinnor – och jag, som alltid känt mig lite småkorkad, har naturligtvis länge velat ta del av deras insikter.

Om Internet, i synnerhet då sociala medier, är en digital version av det mänskliga samhället – ja, då har de som dragit sig undan denna gemenskap nog alltid setts som lite klokare än de som stannat kvar.

Inom de flesta religioner och trosriktningar finns det ju munkar, nunnor och vise hen. En eremit var till exempel, under den bibliska tidsåldern, en person som sökte upplysning genom att ensam irra omkring i öknen i exakt 40 år (lite jobbigare än att sluta pinna solnedgångar på Pinterest).

Under medeltiden fanns det till och med ett yrke som kallades ”ankorit”. Ankoritens arbetsuppgift var att muras in i en liten hydda längs en kyrkas vägg med bara två smala gluggar att kika ut igenom: en in i kyrkan, för att kunna kolla gudstjänsten, och en ut mot gården så att besökarna kunde pressa in (förmodar jag) platt mat. Sedan satt ankoriten där inne, alldeles helig, och mumsade pannkakor, tunnbröd och quesadillas. Om man, som jag, är för rastlös för att ens kunna åka tunnelbanan en station utan att plöja Twitterfeeden låter denna livsstil förstås rätt soft.

Även flera av de stora filosoferna predikar det avskilda livets fördelar. Redan på 1700-talet menade Immanuel Kant, som jag citerat på dessa sidor tidigare, att det finns två sorters lycka: den enkla, oförstörda som uppfyller oss när vi beundrar soluppgångar, ser vågor slå mot stranden eller plockar kantareller i prickiga Hunterstövlar – samt den fula, låga sorten som vi upplever när vi visar upp oss för andra. Vilket i dag innebär att vi lägger upp bilder på vår mysiga söndagsfrukost på Facebook (men inte när vi får skäll av vår partner för att vi har mobilen med oss till frukostbordet) eller länkar till en debattartikel på Twitter för att visa att vi har alla de rätta åsikterna.

Det avskilda livets försvarare nummer ett var dock Henry David Thoreau, som under arbetet med sin bok Skogsliv i Walden tillbringade två år och två månader ensam i en liten stuga vid sjön Walden i Connecticut. Thoreau mådde illa av samtidens besatthet av kommunikation och törst efter nyheter och ville ”leva på djupet och suga all märg ur livet, leva så ståndaktigt och spartanskt att allt som inte var liv drevs på flykten”.

Nu älskar jag visserligen Skogsliv i Walden – men hur jobbig kan egentligen informationshetsen på 1840-talet ha varit? Det fanns väl typ en telegrafmaskin i byn åtta mil bort.

Men i dag, när de flesta av oss har tusentals digitala vänner och mänsklighetens samlade information ständigt tillgänglig i byxfickan, är det kanske inte så konstigt att många längtar efter ett enklare liv.

Jag vet i alla fall att jag har gjort det.

Så i somras bestämde jag mig för att koppla ur.

* * *

Den främsta orsaken till att jag ville ta en digital paus var att jag uppfattade det som om all information jag sög i mig gjorde mig till en lite tråkigare människa.

Förutom att jag uppenbarligen blev sämre på att umgås med dem runt omkring mig hade mobilen också en för­ödande effekt på min lust att hitta på grejer. Om man fyller varenda liten lucka i sitt liv med att kolla Twitter så finns det helt enkelt ingen tid kvar till slut.

Att ständigt vara uppkopplad och utsättas för människors duktiga åsikter och skrävliga semesterbilder gjorde snart också min mobiltelefon till en groteskt uppblåst version av den sorts sociala kontroll som jag en gång flyttade från en småstad för att slippa.

Alla röster på Internet hade börjat göra det svårt för mig att lyssna på det som Thoreau menade var den största informationskällan av dem alla: mig själv.

I ett anfall av beslutsamhet tog jag en dag i slutet av juni först bort Twitterappen på min iPhone. Sedan Facebook, WordPress, mailappen och sist Safari. Jag var fri.

De första dagarna vet jag inte hur många gånger jag reflexmässigt plockade upp mobilen för att kolla vad som hade hänt i världen och vad mina bekantas bekantas bekanta hade för åsikter om det.

Men ganska snart började jag i stället ägna mig åt det som brukar beskrivas som livet i de där fenomenartiklarna: Jag lekte med mina barn, fyndade allmoge på loppisar, plockade kantareller, tog långa strövtåg genom naturen och till sist vågade jag, eftersom jag inte var exponerad för 600 samtidssatiriker på Twitter längre, att sätta min första egna surdegskultur (som jag döpte till Thoreau).

Det var urmysigt.

Problemet var bara att det var så himla urmysigt att jag av bara farten, som en ren reflex, började publicera bilder på mitt nya fria liv på den enda sociala medie-appen jag inte hade raderat: Instagram.

Jag hade alltså misslyckats med att vara urkopplad.

Men samtidigt, slog det mig plötsligt, vad gjorde det?

Det verkliga problemet, insåg jag, var ju faktiskt att jag börjat tänka lika kategoriskt som de åsiktspoliser på Internet som jag hade velat slippa genom att koppla ur.

Man behöver inte vara antingen i- eller urkopplad.

Saker kan vara både bra och dåliga. Samtidigt.

Internet och sociala medier är ju faktiskt bara ännu ett sätt för oss människor att umgås – och trivs du inte i ett sällskap är det bara att söka upp ett annat.

De olika sociala plattformarna är lite som lunchborden på en arbetsplats. Välj ett som verkar trevligt. Om du tycker att det är as­tråkigt att sitta vid Facebookbordet och lyssna på när småbarns­föräldrar diskuterar avföringsrutiner, Let’s dance och hur himla skönt det ska bli med helg – ta då i stället en sväng till Twitter­bordet och kasta dig in i en högljudd debatt om Vitryssland. Och när du tröttnat på folks chica politiska åsikter – sätt dig en stund med de quirky 35-åriga kidsen med gula kånkenryggsäckar som äter cupcakes och gör pärlplattor på Instagram.

Eller så går du bara ut i parken en stund, sätter dig under ett träd och luktar länge och sensuellt på ett nyplockat äpple.

* * *

Krönikan är tidigare publicerad i Café nummer 10/2012.
Läs Jonas Crambys blogg här.

Cafés prisbelönta tv-krönikör Jan Gradvall om hur hackigt redigerad tv står oss upp i halsen.

* * * 

Alla skrattar i dag åt axelvaddar, men på 1980-talet var det omöjligt att tänka sig ett liv utan dem.

Vad kommer att anses som tv-mediets motsvarighet till axelvaddar?

Svar: Pyttipannaredigering.

Vår tids besatthet av att servera tv upp­hackad i småbitar.

Det går inte att titta på ett svenskt tv-­program i dag utan att en FONKY VINJETT klipps in var femte minut. Även SVT, som inte har reklam­avbrott, klipper numera på det här sättet. Tittaren betraktas som en stor hårig fjärrkontroll som byter kanal om vi inte får se en OVÄNTAD INKLIPPSBILD på simmande änder mitt i en konversation.

Andra exempel på samtida visuella ticks är fejkat misslyckade omtagningar och att metamässigt visa kameran i kameran.

I övrigt bra program som Bergmans video och senaste säsongen av Pluras kök blev efter ett tag nästan omöjliga att följa.

I Bergmans video fick vi alltid se någon med skakig handkamera och medvetet oskarp bild som visade den riktiga kameran på stativ. Oh dear, how very meta.

I Pluras mage – förlåt, Pluras kök – ansågs det ”vi slår oss på knäna”-roligt att Plura och Måns Herngren 23 gånger i varje program ”misslyckades” med påannonser av bandade inslag.

Vad som började som ett sätt att visa respektlöshet för mediet – att så att säga bjuda in tittaren bakom kulissen – har ut­vecklats till axelvaddar större än dem Phil Collins och Paul Young använde i sina gamla videor.

Nej, det handlar inte om att längta tillbaka till den tiden när tv var filmad radio. Det handlar om att låta berättandet välja berättar­tekniken – inte tvärtom.

Fredrik Lindströms och Karin af Klintbergs visuellt banbrytande Värsta språket var ett utmärkt exempel på hur det faktiskt går att göra god pyttipanna, men det var tio år sedan.

Att det just nu är axelvaddar i kanaler bidrar också till att det är så otroligt skönt att sjunka ner framför ett program som Downton Abbey, vars tredje säsong rullar i gång nu i november.

Inga ironiska blinkningar i sättet att filma.

Inga redigerare som halsat Red Bull sen gryningen och är övertygade om att ingen kan koncentrera sig längre än fyra sekunder.

Bara kompetent historieberättande.

Jan Gradvall

Krönikan är tidigare publicerad i Café nummer 11/2012.

Jonas Cramby var en helt vanlig dagishämtande surdegsbakande storstadssnubbe. Så varför började han plötsligt lyssna på bredbent country om bilar, brudar och bärs?

* * *

Små skärvor av visdom kan man hitta överallt – inte bara genom att meditera, lyssna på P1 eller gå på pilgrimsvandring till Santiago de Compostela ihop med Agneta Sjödin.

Jag fick till exempel en insikt av country­stjärnan Brad Paisleys på alla sätt banala låt I’m still a guy.

Denna låt handlar om hur Brad ibland tvingas göra råpinsamma grejer, som att gå ut med sin flickväns chihuahua eller hålla hennes handväska när hon shoppar kläder. Men att han trots detta – och detta är han väldigt tydlig med – faktiskt inte bleker folieslingor, går på manikyr eller har drabbats av tillbakabildade testiklar.

Brad är, precis som titeln säger, fortfarande en man.

Och, insåg jag när jag hörde låten, det är ju ta mig sjutton jag också! Eller?

I’m still a guy fick mig i alla fall att inse hur gärna jag vill att låtarna jag lyssnar på ska handla om att dricka kall öl, köra bensin­slukande pickups och ge folk som kollar snett på oss på nöten. Detta trots att jag lyssnar på dem i en miljöbil, har en surdeg puttrande hemma och att jag sist jag såg ett slagsmål blev så rädd att jag ställde mig snett bakom min flickvän.

Trots att I’m still a guy är både djupt konservativ och lider av en släng metrofobi (stark och ogrundad rädsla för metro­sexuella män) så har den också ett par poänger. Det kan ju till exempel, som Brad sjunger, vara svårt att få ett ordentligt grepp om sin fiskeutrustning när man har hudlotion­krämiga händer.

Frågan är bara varför jag – det är ju faktiskt Jonas Cramby vi pratar om här, inte Ulf Brunnberg – börjat lyssna på Brad Paisley just nu?

* * *

Vi är män, alltså anses vi automatiskt vara lite löjliga. Vi vet det, vi har hört det sen vi var barn.

Slå upp en tidning eller kolla på valfri komediserie så får du reda på hur resten av världen ser på oss: vi är ett gäng överdrivet tävlingsinriktade, sexfixerade latmaskar som bara reser oss från tv-soffan länge nog för att bre en Dagobertmacka och kanske cementera lite könsroller innan det är dags att äta lunch.

Nästan allt med oss män är en källa till hånskratt: våra intressen, våra kläder och våra skäggfrisyrer. Vi vet att vår musiksmak är för ”bredbent”, våra matvanor för ”köttiga” och att våra djupaste, mest personliga drömmar främst är till för andra att skratta åt.

Och allt det här gör väl egentligen inget, eftersom vi fort­farande lever i en mans värld är det väl bara naturligt att det sparkas uppåt – mot oss.

* * *

Men lever vi fortfarande i en mans värld? I den enormt omdebatterade artikeln ”The end of men” i tidningen The Atlantic tidigare i år skrev journalisten Hanna Rosin att detta inte är så självklart längre.

För första gången i historien finns det nämligen fler kvinnor än män i det amerikanska arbetslivet, det finns också fler kvinnliga chefer och för varje man som går ut college gör en och en halv kvinna samma sak. Kanske, menar Rosin, är kvinnor helt enkelt bättre rustade för det postindustriella samhället. Kanske står vi nu inför ett totalt maktskifte mellan könen.

Och med tanke på det så är kanske Brad Paisleys I’m still a guy varken särskilt banal eller konservativ ändå? Kanske är den till och med oerhört modern?

Jag menar, den gamla stammens countryartister skulle ju aldrig ha skrivit en låt som I’m still a guy. Tanken på att Johnny Cash eller Waylon Jennings skulle ha skrivit en låt om att de fortfarande är män är ju lika absurd som att de skulle ha skrivit om att de fortfarande andas luft. För Johnny och Waylon, precis som för manligheten i stort, var det fullständigt självklart att de var karlar.

Och nu, när det inte är lika givet längre, är det kanske inte så konstigt att vi omger oss med sånt som kan påminna oss?

Kanske börjar det, som Brad Paisley sjunger, också bli dags för oss män att sluta be om ursäkt för vilka vi är. Kanske borde vi i stället bränna babybjörnen, resa oss unisont ur tv-sofforna och stolt deklamera för världen att…

Nej, vi gråter inte.
Eller, det är klart att vi gråter, men vi gråter i alla fall inte så fort en beagle fått en sticka i foten på Hundviskaren. Eller, det händer väl det med. Men vi tycker i alla fall inte att det är gulligt när vi gör det, vi skäms och försöker skylla våra tårar på att vi fått något i ögat eller är väldigt känsliga för plötsliga barometeromslag.

Och jo. Vi vet att det inte är helt lyckat att vår kultur säger att det är omanligt att gråta. Vi vet att det säkerligen har orsakat ett oändligt antal terapitimmar. Men det har säkerligen också förhindrat många pinsamma scener på stan. Så tack för det i alla fall, patriarkatet.

Nej, vi frågar inte om vägen.
Det kvittar hur mycket våra medpassagerare tjatar: Vi är män och kommer därför aldrig, någonsin stanna och fråga om vägen. Det kommer aldrig ske. För om jag skulle tvingas stanna i Arboga, veva ner rutan och fråga en 70-årig man med tax om vägen till Örebro så skulle det ju vara som om han vann över mig och i så fall skulle jag vara tvungen att brotta ner honom för att återställa ordningen i universum. Då är det bra mycket enklare att köpa GPS, visst?

Ja, vi tar oss på snoppen.
Okej, så vi rättar till paketet när vi går på stan då och då. När Michael Jackson gjorde det ansågs det ju bara vara sexigt. Okej, dåligt exempel, men ni hajar. Vi har ett okomplicerat förhållande till vår pillesnopp och det är väl inte så konstigt att vi är måna om att se till att den har det bekvämt bland folk, kupar handen kärleksfullt runt den i tv-soffan och, ibland när vi är ensamma, leker lite med den?

Ja, vi har totalt orealistiska drömmar.
Vi kanske närmar oss 35, har ett bra jobb som säljare, bostadsrätt, trivselvikt och munskägg. Men allvarligt, det här är ju bara nåt vi gör i väntan på vår riktiga karriär. När som helst kommer Manchester City att ringa. Vilken dag som helst kommer vårt AC/DC-tributeband Thunderstruck att brejka. Eller åtminstone börja repa igen.

Ja, vi snor våra tjejers schampo.
Vi är män, alltså tar vi inte hand om vår hygien ordentligt.

Okej, lögn. Det vore ju råpinsamt att lukta svett på dejt eller gå på jobbmöte med glansig panna. Vad vi däremot inte gör är att köpa egna schampon. I stället gör vi som män gjort sen urminnes tider, vi tvättar håret med det som råkar ligga närmast när vi duschar: tvål, hundschampo eller en gammal tub vårtmedel. Eller så tar vi en mikroskopisk klick av en flaska märkt ”Sebastian” eller ”Maria Nila” trots att vi vet att vi inte får. För då börjar våra flickvänner ropa nåt om att det där schampot kostar mer än ett fadderbarn i månaden och att det tog dem två år att övertyga deras frisör att sälja dem en flaska och att det förresten bara är för torrt hår och att vi män – faktiskt, minsann – har fettigt.

Ja, vi dödar djur.
Djur, särskilt kattungar, är visserligen söta och vi älskar vår hund så mycket att vi brukar smyggråta i duschen vid tanken på att den kommer dö före oss. Men det betyder inte att vi inte drömmer om att då och då blåsa iväg lite småvilt med en studsare (eller hur man nu gör?). Tyvärr saknar de flesta av oss den osentimentala läggning och handlingskraft som krävs för att bli en riktig jägare – så för att kompensera kollar vi på tv-serier om riktiga män som gör riktiga saker på Discovery. Varpå våra flickvänner genast påpekar att vi har machokomplex. Men det är absolut inte därför vi… Eller jo, det är det. Det är faktiskt exakt därför vi drömmer om att döda djur för vår överlevnad. Vi vill vara Hemingway. Vi vill inte sitta i kontorslandskap och lämna på dagis. Vi vill vara khakiklädda karlakarlar med krutrök i skägget och en kontorsstol av elefantbetar. Så. Nu var det sagt. Hantera det.

Krönikan är tidigare publicerad i Café nummer 11/2012.
Läs Jonas Crambys blogg här.

Och till varmrätt blir det… renpenis? Blir du också nervös av menyerna på dagens hippa storstadskrogar? Jonas Cramby lär dig slappna av vid middagsbordet.

* * *

När jag precis hade flyttat från landet till Stockholm och fått min allra första lön bestämde jag mig för att gå ut och äta. Och jag skulle göra det på det ställe som alla snackade om just då, Rolfs kök.

Det blev en totalt förödmjukande upp­levelse.

När jag med blossande kinder genomlevt en, som jag upplevde det, superkomplicerad servering fylld med en massa märkliga maträtter och outtalade krogkoder så bar en fnissande servitör ut desserten. Jag tog en sked och upptäckte att det inte var vit chokladmousse som jag beställt, utan en hel dessertskål med vitlökssmör.

Jag tittade upp. Bakom dörren till köket stod ett par snubbar i kockkläder och tittade på mig och skrattade. Jag visste inte vad jag skulle göra. Mina lantisinstinkter sa till mig att ge dem en magsopare medan den spirande stadsbon i mig bad mig att ta det lugnt. Så jag bad om notan och gick med rödglödgade öron därifrån.

I dag inser jag att jag nog borde ha gett dem den där mag­soparen ändå.

* * *

Förutom mitt jobb som krönikör här i Café är jag numera även krogrecensent. ”Krogrecensent?”, säger du. ”Det är väl en sån som sitter med servetten nedstoppad i skjortkragen och äter syltad ringmuskel från frigående gårdsgris samtidigt som han blundar och viftar med gaffeln framför sig som en fransman?”

Exakt. Det stämmer. Under det senaste året har jag ätit såväl confiterad tuppkam som torkad renpenis. Jag har börjat slänga mig med kulinariska buzzord som ”handdykt”, ”linfångat” och ”gräsuppfödd” och vid åtminstone tre tillfällen har jag blivit så mätt att jag drömt om en maskin som gör damskor hela natten.

Att vara krogskribent kan helt enkelt vara det bästa jobbet i världen. Förutom att jag faktiskt får betalt för att dricka öl och äta mat så får jag också bevaka en växande kulturyttring i en av världens just nu mest spännande matstäder.

Och genom att varje vecka tvingas prova ett nytt ställe – och inte bara återbesöka gamla favoriter – har jag efter hand också fått en överblick som de flesta amatörätare, och många proffskockar, faktiskt saknar. Och den där renpenisen? Den var utsökt. Grattis alla rendamer (och vissa renherrar).

En annan lycklig bieffekt av mitt nya jobb är att jag äntligen blivit lite mer avslappnad när jag går ut och äter. Jag oroar mig inte längre för att en stroppig servitör ska hostskratta i handen om jag råkar beställa in en aperitif som digestif, ej heller för att vara fel klädd eller inte riktigt kunna tyda menyn. Jag har inga problem med dricksandet, vinprovandet eller var jag ska lägga servetten. Det enda jag fortfarande är lite nervös över är att jag ska komma ut ur toaletten med en lång remsa toapapper hängande från min byxbak. Fast det är väl alla människor?

* * *

Men ibland när jag hugger in i ytterligare en högrevs­tartar från en elvaårig fjällko som heter Stina känns det som om det var alldeles nyss som jag åt ”nyslängt” (förklaring kommer senare) utanför Skara­grillen eller tyckte att höjden av gastronomisk förfining var att be om en extra skiva ananas till Hawaiipizzan.

Hur blev det så här? När blev jag en sån finsmakare? När slutade jag känna mig så bortkommen på krogen? Och hur återhämtade jag mig egentligen från min första, traumatiska finkrogs­upplevelse på Rolfs kök?

Vi tar det från början.

Mitt första riktiga matminne var ett Ballerinakex.

Jag tror att jag var fem eller sex första gången jag testade. Morsan gav mig ett enda kex och förslöt sedan paketet och satte tillbaka det utom räckhåll i skafferiet.

Jag minns hur jag vred av den där ljuvliga toppbiten, skrapade bort nougatkrämen med framtänderna och tuggade i mig kexen i ett moln av smulor.

Ända sedan dess har jag gång på gång sökt den där jungfrukicken. Snart drev jag omkring hela dagarna med mina kamrater och letade efter något sött att äta. I brist på annat tvingade vi i oss grånad, stenhård blockchoklad, bitsocker och strössel. Vi åt O’Boy-pulver med sked, hemkokt svartvinbärsgelé och hundchoklad.

Ibland när godissuget blev för stort stal vi läsk ur grannarnas garage eller strövade genom grönsaksland på jakt efter rabarber som vi doppade i strösocker. Vi njöt av hur det knastrade mellan tänderna, som en delikat sorts grus, men när kicken gick över behövde vi mer. Så vi letade igenom kök och medicinskåp, ringlade vällustigt hela tuber av tårtdekorationsgelé på tungan eller käkade nävar av barnalbyl med underbart hallonöverdrag.

Efter ett par år började vi i högstadiet och fick ett nytt fokus: att till varje pris undvika skolmaten. Vi började överleva på mjölk och den så kallade högstadiesmörgåsen: hårdmacka, ett tjockt lager smör och massor av giftgul aromatkrydda. Och sedan, efter ytterligare ett par år, gymnasiesmörgåsen: en hastigt uppriven fralla med en chokladboll ihoptryckt i mitten.

På kvällarna, när vi hade pengar, åt vi ”hälften av varje” (hälften mos och hälften pommes) från Skaragrillen och när vi var panka fick vi nöja oss med ”nyslängt” (upphittad, fortfarande ljummen gatuköksmat som en bil, helst, ännu inte hunnit köra över.

Mina enda riktiga restaurangupplevelser under den här tiden fick jag på söndagarna när hela familjen tog på sig finkläderna och åkte ut till E4:an för att käka pyttipanna och parisare på den lokala vägkrogen.

* * *

Efter gymnasiet flyttade jag till Stockholm för att börja jobba på en modetidning. Det var som att gå igenom garderoben och komma ut i ett väldigt hippt Narnia. Här drack folk café au lait, käkade croque monsieur och lagade mat ur Marco Pierre Whites kokbok White heat. De pratade om mat som om det faktiskt betydde något.

Jag fattade ingenting.

Men några dagar efter min förödmjukande upplevelse på Rolfs kök, när jag låg i ett badkar i en andrahandslägenhet i Abrahamsberg och läste På drift, hände något.

Jag hade köpt ett paket Ballerina och när jag nu tog ett kex så vek jag reflexmässigt ihop paketet för att som vanligt ställa undan det. Då slog det mig: ”Varför tar jag bara ett kex för? Jag är vuxen nu och gör vad fan jag vill.”

Och så moffade jag i mig hela skiten.

Insikten att jag numera faktiskt kontrollerade mitt eget liv gjorde mig närmast berusad av frihet (och snabba kolhydrater). Ballerinakexen blev en symbol för min personliga frihet och det var nog där och då som jag insåg att mat inte alltid bara är något som man stoppar i munnen, utan att den faktiskt kan ha en mening också.

Nyckeln till att bli lite mer avspänd på krogen, lite mer världsvan om du vill, är inte heller att du ska anpassa dig till några fåniga gamla etikettregler eller acceptera otrevligt beteende.

Nej, det handlar bara om att du ska inse att det är krogen som ska se till att du blir nöjd, inte tvärtom.

Detta betyder nu inte att du ska bete dig som ett arsle. Ett par exempel: En Dry Martini innan maten visar att du är en man av världen, men gör ingen grej av det. Detsamma gäller rökig whisky, fina viner och mikrobryggd öl – beställ det gärna, men håll dig till tumregeln att pratar man mer än tre meningar om sitt dryckesval så är man en douchebag.

Något av en douche är du också om du dricksar för lite, eller alldeles för mycket, eller om du skryter om hur dyr middagen blev. Mobilen ska hållas i fickan, ljudlös, och absoluta no-nos är att vara otrevlig mot serveringspersonalen eller att inte dyka upp till sin bokning.

Till sist: Är det något du inte fattar – fråga. Vi är alla människor här. Det finns ingen skam i att inte veta i vilken ordning man ska använda besticken eller vilket vin som passar bäst till torkad renpenis.

Mat ska vara gott, trevligt och något som för människor tillsammans, inte något som föser oss isär.

* * *

Krönikan är tidigare publicerad i Café nummer 7/2012.
Läs Jonas Crambys blogg här.

Cafés krönikör Jan Gradvall har upptäckt en förändring i hur vi tittar på tv: Vi följer inte serier längre, vi knarkar dem.

* * *

Mobilen avstängd. Persiennerna neddragna. Det kan inte hjälpas – jag har börjat knarka igen.

Efter att jag började titta på Breaking bad blev jag så beroende att jag till slut i princip injicerade fem säsonger intravenöst.

Timmar blev till dygn. Och vardagsrummet, med böjda yoghurtskedar och odören från pizzakartonger, liknade till slut en scen från Trainspotting.

Den första jag hörde som använde uttrycket att knarka tv-serier som ett vedertaget faktum var Agnes-Lo Åkerlind, producenten bakom suveräna SVT Play-produktionerna Rebecca & Fiona och Danne & Bleckan.

Hon refererade i sin tur till ett avsnitt av Portlandia där Fred Armisen och Carrie Brownstein knarkar Battlestar galactica.

Portlandia-duon blir så besatta av science fiction-serien att de under en vecka släpper allting i sina liv – och till och med slutar gå till jobbet.

Att få sparken är ett litet pris mot av få veta hur det går. Men när de 75 avsnitten av Battlestar galactica är avverkade så är Fred och Carrie så torsk på rymdcrack– deras hjärnor kräver mer, mer, mer – att de därefter betalar en manusförfattare och några av skådespelarna för att komma hem till deras hus och högläsa ett extra avsnitt. Man undrar vad som hänt om miljardärsjunkien Hans Kristian Rausing och hans tragiskt över-

dosande fru i stället varit beroende The wire? De hade definitivt haft råd att göra en privat säsong sex.

Förr i tiden tittade vi på alla sorts tv-program på ungefär samma sätt.

Men ny teknik skapar även nya former av tittande. Och på sikt även nya former av tv-program.

Laptoptittande med hörlurar har till exempel skapat ett ökat intresse för mer uppmärksamhetskrävande dokumentärer. Eller ”titta på bussen”-vänliga format som just Danne & Bleckan.

Hur länge dröjer det innan vi får serier som redan från början är gjorda för att knarkas i stället för att ses en gång i veckan?

Svaret är att de delvis redan finns. En serie som The wire är alldeles för subtil för att fungera om man bara ser ett avsnitt i veckan.

Den stora succén i England för nordic noir-serier som danska Brottet och svenska Bron har att göra med att de bryter mot den gamla engelska traditionen, med ett mord per avsnitt á la Morden i Midsomer, och i stället drar ut på fallen till 13 avsnitt.

Kritikerna tycker det känns nyskapande. Och tittarna tycker det är mer knarkarvänligt.

Jan Gradvall

Krönikan är tidigare publicerad i Café nummer 10/2012.

Jonas Cramby är knappast känd för sitt stora sportintresse. Men som ung var han osannolikt nog lovande som friidrottare – något som också formade honom som man.

* * *

Sommaren 1984 bubblade hela Västgötaslätten av förväntan inför de 23:e olympiska sommarspelen som snart skulle invigas i Los Angeles.

Under en kort period i världshistorien var nämligen inte friidrott sportvärldens motsvarighet till att ha byxorna lite för högt uppdragna i midjan – nej, på grund av den vackra, androgyne amerikanske friidrottaren Carl Lewis kändes sporten i stället sexig och modern.

Hajpen kring Lewis fick barn att börja träna friidrott. Såväl tonårsflickor som slöjdlärare klädde sig plötsligt i (lite för) högt slitsade shorts och klippte moderiktiga flat-top-frisyrer. Friidrott sommaren 1984 var som att spela indiepop 1993 eller skriva debattartiklar på Newsmill 2011: sjukt inne.

Detta var också oerhört vältajmat för mig. På grund av en biologisk slump var jag den regerande mångkampsmästaren på min mellanstadieskola. Inte på grund av talang, intresse eller att jag tränade särskilt ofta. Jag råkade bara vara ett huvud längre än alla andra samt först med att ha utvecklat en antydan till köns­behåring (tro mig, det fördes noggrann statistik över detta).

Du som läst mina krönikor i Café ett tag känner mig nog inte som någon stor sportälskare. Det var jag inte på den här tiden heller. Det var inte heller så att jag avskydde idrott, jag såg bara ingen mening med det. I mina ögon var det inget märkvärdigt att kasta en pinne genom luften eller springa 60 meter snabbare än Göte i B-klassen. Jag var helt enkelt som en döv man som hade begåvats med en ovanligt vacker operaröst.

Det som intresserade mig mest av allt den här sommaren var i stället – science fiction. Och som science fiction-fan var naturligtvis 1984 – som i George Orwells dystopiska framtidsskildring 1984 – ett mytiskt årtal. Ett år vars blotta namn fick mig att fantisera om barbariska bensinkrig, läderklädda replikanter och androgyna flickor som dansade roboten med neonrör i händerna inne på Ica.

Framtiden var här. Västgötaslätten såg kanske ännu inte riktigt ut som en scen ur Bladerunner, men jag försökte dra mitt lilla strå till stacken. Jag hade köpt en midjekort, brittisk militärjacka som jag bar tillsammans med ett par lila ridbyxor samt en liten ridpiska som jag ständigt bar vikt under armen. Det var en look som hade kunnat uppfattas som både futuristiskt hård och läckert stötande – åtminstone om den burits av någon som faktiskt var könsmogen.

Men vid de fåtal tillfällen jag vågade bära min nya outfit offentligt belönades det på samma sätt: jag fick ett ”bögjävel” eller en folkölsburk kastad efter mig. Så nej, det dystopiska årtalet 1984 var verkligen inget vidare. Och det skulle snart bli värre: Jag hade nämligen utsetts att representera min skola i Mjölkkannan.

* * *

Mjölkkannan var en friidrottstävling för mellanstadie­elever och jag antar att det säger något om storleken på samhället jag kommer ifrån att denna tävling ansågs vara en stor händelse.

En bra placering i ”tävlingarna”, som vi kallade dem, garanterade inte en lokaltidningsnotis, lokal sportstjärnestatus samt att man slapp de regelbundna dopen i skolans toaletter (åtminstone ett halvår framöver). Jag, som hade tröttnat på omgivningens glåpord, bestämde mig för att vinna.

Så fort jag anlänt till storstaden (Tibro) för tävlingarna var det som om ryktet om den freakiga femman med fjunmustasch hade föregått mig. Utanför ”arenan”, som vi kallade den, stod ett gäng allvarliga femteklassare i pastellfärgade Adidasdräkter. En efter en presenterade de sig allvarligt för att sedan lägga till sin friidrottsspecialitet.

– Jörgen, sa en av dem och tog min hand.

– Tresteg.

– Jag heter Jonas, svarade jag.

Jörgen tog ett steg tillbaka. Det var som i en krigsfilm där ett befäl första gången mötte sin patrull handplockade soldater.

– Svenne, höjd.

– Lars-Henrik, kast med liten boll.

– Och vem är det där? sa jag och pekade på en långhårig snubbe som cyklade enhjuling borta vid omklädningsrummen.

– Han heter också Jonas, sa Trestegs-Jörgen och snurrade med pekfingret framför tinningen.

– Han är helt rudis.

Den andre Jonas hade inte pastellfärgade träningskläder som alla andra, utan ett par avklippta, fransiga shorts, rutiga Vans och ett par randiga tennissockor uppdragna till knät. Jag undrade hur han hade mage att vara så cool när jag såg hur han svajigt började cykla emot mig.

– Är det du som är den andre Jonas? sa han och hoppade av enhjulingen och ställde sig framför mig.

– Ja, sa jag.

– Jag är den riktige Jonas, log han belåtet.

– Det är du fan inte, sa Jörgen och slog honom på överarmen.

Jag visste inte vad jag skulle säga. Så jag väntade tills Jonas cyklat iväg igen och kastade iväg ett ”bögjävel” efter honom.

Jag kände mig äcklad över mig själv, men Jörgen, Svenne och Lars-Henrik skrattade högt åt min kvickhet och charm.

* * *

Efter dagens tävlingar – bland annat längdhopp, där jag kom femma, och 60 meter, som jag bröt – kom farsan och hämtade mig. På kvällen kollade vi OS-invigningen på tv och det som först verkade bli en snarkfest blev snart ganska intressant. En raketman med en jetmaskin på ryggen flög in över arenan och när horder av vältränade idrottare i uniformer marscherade ut var det nästan exakt som en scen ur Orwells bok (bortsett från alla solglasögon formade som os-ringarna).

Sedan började idrottarna springa och hoppa och skit, så då gick jag och la mig och läste en bok om en man som inte kunde sluta krympa i stället.

Nästa dag vaknade jag med en bitter insikt: att tävla i Mjölkkannan var inte alls som att vara bäst i klassen. Att plötsligt möta en massa 1,50 långa Gunde Svan-kopior kom lite som en chock.

Och ju fler deltävlingar jag förlorade, desto mer besvikna blev Jörgen, Svenne och Lars-Henrik på mig. Snart skrattade de inte lika högt åt mina skämt och jag fick allt oftare springa efter och ropa ”Vänta på mig!” när de skulle nånstans.

Under pauserna gick de hem till Jörgen och kollade på OS på tv. Det var råtråkigt. Då och då försökte jag skämta om hur pinsamt det vore om Carl Lewis pung skulle trilla ut ur sidan på hans högt slitsade shorts, men då bara hyschade de mig irriterat.

Jag tittade ut genom fönstret. Där utanför trixade den andre Jonas med sin enhjuling. Där hade vi en sport som jag kunde uppskatta. Spännande, egensinnig, graciös. Till slut blev det för mycket och jag smög mig ut ur lägenheten.

– Du, förlåt för det där med bögjävel, sa jag till Jonas.

– Det är lugnt, sa han. Vill du prova?

Att cykla enhjuling var svårare än jag trott. Men till skillnad från att bara springa rakt fram, hoppa eller kasta grejer var det i alla fall kul. När vi fjantat oss med enhjulingen ett tag kom Jörgen, Svenne och Lars-Henrik ut ur hyreshuset. De gick målmedvetet fram till oss och ställde sig med armarna i kors.

Utan att riktigt tänka efter puttade jag omkull den andre Jonas och hasade, utan att se mig om, efter de andra grabbarna.

– Vänta på mig! ropade jag.

* * *

När det blev dags för min paradgren – 800 meter – insåg jag att det var sista chansen att ta en medaljplats i Mjölkkannan. Jag stretchade ordentligt och drack Gatorade ur flaska med mjuk slang.

Sedan gick startskottet. Jag gick ut hårt och mina långa ben gjorde att jag snabbt tog täten. Det här krävde ingen teknik, bara fysik. Det här kunde jag faktiskt vinna.

Men så råkade jag titta mig över axeln – och längst bak såg jag hur den andre Jonas hasade sig fram. Han såg för patetisk ut i sina jeansshorts och sitt långa hår.

Jag började springa långsammare och långsammare och till slut, när jag stod helt stilla, passerade Lars-Henrik mig.

– Vafan gör du? sa han.

– Jag väntar in den andre Jonas, sa jag och la mig ner i gräset.

– Den riktige Jonas.

* * *

Krönikan är tidigare publicerad i Café nummer 8/2012.
Läs Jonas Crambys blogg här.

* * *

Jag har haft svårt att sova senaste tiden. Jag ligger vaken och obsessar över vad som ska hända i säsong två av Homeland.

Att något ”sätter sig på hjärnan” är ett gammalt svenskt uttryck.

Ingen annan tv-serie har satt sig på min hjärna som Homeland. Vad serien handlar om är också kampen mellan två hjärnor.

Två hjärnor som varje vaken minut – och även i sömnen – obsessar över olika alternativa valmöjligheter.

Den ena överbelastade hjärnan tillhör Nicholas Brody (Damian Lewis), en amerikansk soldat som efter fångenskap hos al-Qaida befrias och återvänder hem till USA som en hyllad krigshjälte.

Vad ingen vet är att han under fångenskapen har torterats och hjärntvättats för att bli en mullvad som efter hemkomsten till USA lurar alla för att utföra ett fruktansvärt politiskt attentat.

Eller har han det?

Den andra överbelastade hjärnan tillhör den besatta CIA-agenten Carrie Mathison (Claire Danes) som är den enda som är Brodys verkliga planer på spåren.

Eller är hon det?

Carrie lider av en psykisk sjukdom som hon måste dölja för sina CIA-kollegor.
Carrie tar medicinen Clozapine, vanlig för behandling av bipolaritet och schizofreni.

Under första säsongen kunde vi tittare därmed aldrig vara riktigt säkra på vilka konspirationer som var verkliga och vilka som bara fanns i hennes huvud.

Om man inte sett första säsongen av Homeland – jag har ansträngt mig här för att inte spoila – finns det inga ursäkter att inte släppa allt, springa iväg och köpa dvd-boxen, dra ned persiennerna och ta två dagars semester.

Efter den makalösa avslutningen går det inte en dag utan att jag tänker på vad som kommer hända när serien äntligen nystartar i amerikansk tv den 30 september och i SVT kort därefter.

Flera svenska kritiker var snabba med att fördöma Homeland som enögt pro-amerikansk.

Därefter fick de äta upp varje ord när Homeland visade sig innehålla den mest respektfulla skildringen av muslimsk tro som förekommit i en amerikansk tv-serie.

Homeland är den tänkande människans 24. En serie som aldrig kommer att lämna din hjärna.

Jan Gradvall

Jonas Cramby har alltid varit avundsjuk på de av sina kompisar som har jämn­åriga bröder. Men han skulle inte vilja byta ut sin syrra för det. Absolut inte. Det är bara det att hon inte är en… brorsa.

* * *

När jag var nio år gammal reste mina föräldrar till Sri Lanka för att adoptera ett syskon till mig. Jag var i extas. Innan mamma och pappa åkte bad jag dem hämta hem en bror i min ålder.

Jag minns också att jag hade en väldigt tydlig bild av hur denna brorsa skulle se ut.

Han skulle ha Mowglis frisyr och avväpnande sätt – både som personlighetsdrag och rent bokstavligt: jag fantiserade om att han skulle vara väldigt bra på att sparka pistoler ur händerna på kolonisatörer. Han skulle även ha Tarzans son Koraks list och deffade barnmuskler – samt en exakt likadan elefant som en liten indisk pojke jag hade sett på tv en gång.

Och när min bror och hans elefant äntligen kom till Sverige, då skulle vi kunna rida in på den tutande besten i min mellanstadieskola och den skulle inte bara stjäla medhavd frukt ur Salomonryggsäckar eller tvinga lärarstaben att knäböja. Den skulle också få Marina, tjejen jag var kär i, att äntligen se mig och tänka: ”Där är han, elefantguden.”

Ja, det skulle bli underbart att få en brorsa.

Det blev det också, men inte riktigt som jag tänkt mig. För efter tre veckor kom mina föräldrar hem med en pytteliten – syrra.

En syrra som snart skulle växa upp och börja klä sig i rosa Musse Pigg-t-shirts, staka sig igenom Roxettes Listen to your heart på pianot och störa när jag hade kompisar på rummet.

I dag är jag naturligtvis oerhört glad över att just min syster blev min syster. Ja, jag får till och med existentiell ångest av att tänka på vad som skulle ha hänt om mina föräldrar lytt mitt råd och adopterat en pojke i stället.

Den tanken är ungefär lika svindlande som att fundera över vad som skulle ha hänt om bara en enda av ens egna förfäder – från den första encelliga organismen och hela vägen fram till ens egen farsa – hade valt att kolla Sportspegeln ”den där kvällen” i stället för att krypa ner hos frugan.

Men ändå har jag aldrig riktigt kunnat glömma min fantasibror.

Och det är kanske på grund av honom som jag alltid varit både fascinerad av och avundsjuk på de av mina kompisar som har jämngamla bröder.

Pojkar som växer upp med bröder kanske grälar, slåss och konkurrerar med varandra. Men de har också alltid någon som har deras rygg. De av mina kompisar som vuxit upp med bröder är, tycker jag, ofta grabbigare och har fler översittartendenser än ensambarnen. Men jag inbillar mig också att de är mer handlingskraftiga, våghalsiga, mindre sjåpiga och reagerar starkare på orättvisor.

Att relationen mellan två bröder är speciell bevisas också av hur själva ordet ”bror” används. Vill jag lite lagom coolt berätta för en annan man hur mycket han betyder för mig så kallar jag ju honom inte för min ”tremänning”. Nästan alltid när vi vill beskriva manlig lojalitet använder vi varianter av ordet ”bror”. Barndomskamrater kallar varandra ”blodsbröder”, soldater ”vapenbröder”, Lundaspexare ”broder!” och fritidsledare som vill snacka med kidsen på kidsens vis säger ”eller hur, bruschan?”.

Och när man pratar om manlig gemenskap pratar man ofta om brödraskap. Ända sedan Killinggänget gjorde narr av företeelsen på 90-talet har det funnits ett slags löjets skimmer över ”män som gör saker tillsammans”. Med all rätt, kanske. Men det betyder ju inte att vi inte kan ha behov av det ändå.

Det sägs att den gamla tidens bondesamhälle var tryggt, men att det var enerverande att alla kände varandra och hela tiden la sig i varandras liv. I dag lever vi friare – inbillar vi oss. För den sociala kontroll som kommer av att ha 2 658 Facebookvänner som står redo att missförstå vartenda ord man yppar kan också vara jobbig. Så det kanske inte är så konstigt att man behöver en fristad där man kan visa känslor genom att ge varandra näsblod och skämta på ett sätt som skulle vara totalt stötande om inte alla i rummet fattade att man bara skojar.

Så varför är då egentligen ”bror” ett så värdeladdat ord för oss män?

Jag tror att det är så här: En brorsa är någon som delar två av de tre faktorer som gör oss till dem vi är, arv och miljö. Den tredje delen kallar forskare epigenetik och representerar alla de slumpmässiga faktorer som påverkar oss under livets lopp. Så den delen kan vi strunta i. Och att miljön påverkar oss är väl inte heller så konstigt.

Kvarstår då generna.

Det biologiska arvet kan dock vara lite knixigare att diskutera utan att, som det heter, ”skapa debatt”. Det kan bli oerhört fel att säga att ens gener påverkar vilka förutsättningar man har som människa – men det behöver inte vara mindre kontroversiellt att påstå motsatsen.

Att säga att människors intelligens är medfödd tangerar gamla tiders rasbiologi och att pojkar gillar Spindelmannen och flickor cupcakes är sexism. Samtidigt är det till exempel klar Carola­varning på att hävda att homosexualitet inte är medfött utan ett val och att man därför kan bli ”botad” från det.

Men hur vårt biologiska arv nu än påverkar oss så är det inget snack om att den faktiskt gör just det.

Det visar inte minst syskonforskningens hardcorevariant, den om enäggstvillingar.

I Ohio föddes 1939 ett enäggstvillingpar som skulle få stor betydelse för forskningen kring arv och miljö. De bortadopterades som nyfödda pojkar till två olika familjer och när bröderna återförenades 39 år senare uppvisade de en mängd likheter.

Båda hade blivit döpta till Jim, båda var 180 centimeter långa och vägde exakt 82 kilo. De var båda frånskilda från kvinnor som hette Linda och numera gifta med kvinnor som hette Betty och de hade båda söner som de hade döpt till James Allan (okej, en Jim stavade Alan med ett ”l”). Både två arbetade som sheriffer och gillade att snickra på fritiden, de rökte Salem och drack Miller Lite. De led också av migrän samt hade haft varsin hund som hette Troy när de växte upp.

Flera av dessa förbluffande likheter var kanske bara sammanträffanden, men de gav upphov till en mängd forskning som i dag har gett hos en ganska exakt skala på vad som är ärftligt och hur mycket.

Och det är kanske därför vi har en sådan hangup på broderskapet. Män är intresserade av andra män. Vi ser till andra män för att hitta förebilder och varnande exempel, för att få svar på frågor som: Hur ska jag leva mitt liv? Hur ska jag komma över mina svårigheter? Hur ska jag bli en lycklig människa?

Vi behöver helt enkelt någon att jämföra oss med – och vem står oss då närmare än en bror?

Detta blev uppenbart när jag i vintras satt med min flickvän på BB och väntade på att vår andra dotter skulle födas. En sjuksköterska började småprata med oss och när hon hörde att vi redan hade ett barn och att det skulle skilja tre år mellan dem sa hon:

– Precis som mina grabbar.

– Så hur är det med tre års åldersskillnad? sa jag.

Hon funderade en stund.

– Jag ska inte ljuga, sa hon till slut. De var absolut för jävliga när de var små pojkar. Höll på att slå ihjäl varandra mest hela tiden. Men i dag är de 29 och 32 och ringer varandra varenda dag.

Hon var tyst ett tag innan hon la till:

– Vi föräldrar får vara glada om vi hör av dem en gång i månaden.

Då insåg jag. Det var inte främst jag som skulle få en dotter till. Det var min äldsta dotter som skulle få en syster.

Eller närmare bestämt: den sortens jämnårig lekkamrat som jag aldrig fick.

Just precis: en ”brorsa”.

Någon min dotter skulle gräla, slåss och konkurrera med – men som också alltid skulle ha hennes rygg. Och någon som fortfarande finns kvar när jag och min flickvän är borta.

Även om just den sista tanken är deprimerande så förstod jag också att detta är det finaste man kan ge någon.

Eller hur, bruschan?

***

Krönikan är tidigare publicerad i Café nummer 5/2012.

Läs Jonas Crambys blogg här.

* * *

Årets tv-händelse? OS i London.

Det finns många olika skäl till det.

Ett av dem är enligt The Times briljanta krönikör Caitlin Moran att ”we’re going to have the Canadian men’s swimming team pissing around the Piccadilly line looking slightly lost and needing help from sexy milf’s”.

För att inte tala om hur mycket man vill se rumänska brottare prova sig igenom de senaste kollektionerna från Comme des Garçons på Dover Street Market.

Stadslivet i London kommer att bli magiskt under OS-veckorna.

Ett annat skäl till att OS kommer att spöa allt under 2012 är att BBC redan nu börjat spänna musklerna för att ta guld i tv-produktion.

Förutom att själva sändningarna kommer att vara fyllda av ögonblick när vi med våra tekoppar i händerna utbrister ”Oh dear heavens!” och ”Good lord!” – tekniken 2012 är så mycket bättre än i Peking 2008 eller Aten 2004 – så inleder BBC redan nu i vår en satsning på att etablera London som OS-stad.

”Det är inte länder som arrangerar OS, det är städer. Vi tänker visa det med en satsning på dokumentärer om London och dess historia”, sade Jana Bennett, en av BBC:s tyngsta chefer när jag träffade henne inne på BBC:s område i västra London i höstas.

Satsningen inför OS bär namnet ”London Calling”, en referens de flesta i dag associerar med The Clashs monumentala låt och album med samma namn.

Men The Clash tog det i sin tur från BBC. Under andra världskriget sände BBC World Service ut radiosändningar till de ockuperade nationerna som började med ”This is London calling”.

BBC:s ”London Calling”-satsning kommer vi även att kunna ta del av via kanalens app för iPad. BBC har lanserat en global iPlayer för iPad (ej att förväxla med den iPlayer som är BBC:s motsvarighet till SVT Play) som är som gjord för temasändningar. Att klicka sig fram påminner mer om att bläddra i ett magasin än att titta på tv.

Innan OS brakar lös i slutet av juli kommer BBC – och London – även att storsatsa på The Queen’s Diamond Jubilee i slutet på juni då drottning Elisabeth II:s 60 år på tronen ska firas. 2012 blir ett brittiskt år.

Jan Gradvall

Hur kommer det sig att moderna män som är politiskt medvetna, handlar ekologiskt och använder ordet ”hen” oironiskt – ändå drömmer om att ta jägarexamen?  Varför är något så farligt som vapen samtidigt så fascinerande? Jonas Cramby tittar närmare på saken – och analyserar sig själv på samma gång.

* * *

När min gamla kompis Alexander för ett tag sedan berättade att han funderade på att ta jägarexamen reagerade jag lite som om Jan Guillou plötsligt förklarat att han skulle bli latte-artist: Jag log osäkert och väntade på att han skulle säga att han skämtat. Alexander är nämligen den sista person jag kan tänka mig braka omkring i skogen med ett gevär. Han är bekväm och modern, en sådan typ av vänster­intellektuell snubbe som får oss andra, lite mer impulsdrivna, att verka ytliga och hjärtlösa. Han följer med och har egna åsikter om nyhetsflödet, blir inte självmedveten av att använda det genusneutrala ordet ”hen” och prenumererar på den ekologiska Årstiderna-lådan.

Och jag är ganska så säker på att han vid ett flertal tillfällen upprörts över såväl de ”idiotiska, amerikanska vapenlagarna” som att ”Sveriges rovdjurspolitik är lika primitiv som driften att ta livet av andra levande varelser”.

Och han skulle alltså skaffa jaktlicens?

– Ursäkta mig, sa jag, men… varför?

– Därför att det inte längre är en fråga om det ekonomiska och biologiska systemet kommer kollapsa, utan när. Och då vill jag kunna förse min familj med föda. Han tog en klunk till av kaffet och tittade ut genom fönstret.

– Och sen har jag så klart alltid velat ha en puffra.

Som vanligt när man stöter på en liten summering av det mänskliga psyket skrattade jag. För visst är det så att även om de flesta av oss skakar upprört på huvudet när vi läser om vapenfixerade massmördare förvandlas vi till fnittriga småpojkar så fort det vankas svensexa och vi får provskjuta en MP5 på skjutbana. Och är du inte inne på just det så slår jag vad om att det finns något vapenrelaterat du romantiserar lite för mycket.

Kanske har du en egen Battlefield-klan som invaderar Irak varje onsdag mellan sju och nio på kvällen? Eller en plansch föreställande Patty Hearst med ett maskingevär framför symbiotiska befrielsearméns sjuhövdade orm? Eller så är du kanske typen som skriver hundratals inlägg om taktiska handeldvapen i ankelhölster på utrustning.se?

Själv älskar jag främst vapenreferenser i gangstarap, får hjärtklappning när Vic Mackey stoppar sin Smith & Wesson i en pedofilmun i The shield och kan inte hålla mig från att viska ”wow” när en actionhjälte får en ny sorts jättestor pistolprototyp precis innan hen ska konfrontera skurken.

Och även jag funderar på att ta jägarexamen.

Så var kommer denna fascination från, när det lilla, lilla pirret vi får av att hålla i vapen på långa vägar inte uppväger allt elände de orsakar?

Svaret hittar man, som vanligt, om man kollar på vad som både förenar och separerar oss från resten av djuren.

Det brukade heta att människan är det enda djur som regelmässigt mördar sin egen art. Forskare har nu kommit fram till att så inte är fallet. Flera andra djur bedriver ”krig” mot varandra (bland annat myror och vargar) och i ett gorillasamhälle löper man ungefär lika stor risk att bli mördad av en artfrände som människor gör i Stockholm. Hos schimpanserna har man till och med iakttagit massutrotningar av konkurrerande apgrupper.

Men till skillnad från människan är de bara inte särskilt bra på det. Där det tar aporna månader, till och med år, att systematiskt ta kål på sina grannar kan vi numera göra det på ett ögonblick (vilket vi, tyvärr, också gör).

Genom att utveckla vapen som kan döda på avstånd och i massor är det inte längre bara vår förmåga att skapa konst och språk som anses vara något unikt mänskligt – utan att vi också är den enda art på jorden med makten att utrota oss själva.

Så varför fortsätter vi då att älska ett verktyg som faktiskt hotar vår överlevnad?

En teori lyder så här: ju mer vår räckvidd ökar med hjälp av ett föremål, desto mer njuter vi av att använda det. Att till exempel ta upp en lång pinne på skogspromenaden fyller oss med ett visst välbefinnande för att vi plötsligt har makten att peta bort kompisens toppluva och sedan hålla den i luften medan han hoppande försöker få tag i den. Och om man tänker på att kulan från en del gevär kan färdas fem-sex kilometer och att det finns prickskyttar som kan träffa mitt i prick på två till tre kilometers avstånd förstår man kanske lite mer varför vi njuter så av att hålla i ett laddat vapen. Plötsligt kontrollerar vi bara inte så långt våra armar räcker.

Utan så långt vi kan se.

Och det bästa av allt är att man inte ens behöver vara särskilt smart för att kunna göra det.

När det första handhållna skjutvapnet började dyka upp i Europa under 1400-talet var det en slags toppladdade järnrör som kallades ”handkanoner”. Dessa blev oerhört populära – inte bara på grund av sitt tuffa namn, utan också för att de hade kraften att tränga igenom riddarnas rustningar. En annan faktor, troligen ännu viktigare, var att pilbågar och armborst krävde flera års träning innan man ens kunde hantera dem bra nog för att inte släppa fel grej och få bågen i ansiktet. Handkanonen, däremot, pekade man bara på någon så var saken biff. Bokstavligen.

Handkanonen visade sig helt enkelt vara ett perfekt verktyg om man var ett maktgalet, korkat kontrollfreak som kräver omedelbar tillfredsställelse – vilket väl också beskriver stora delar av mänskligheten?

Så är våra vapen bara dumma och dåliga då?

Det kanske man kan säga. Om man är en människa som av princip inte skivar bröd eftersom det faktiskt sker hundratals knivöverfall per år. För förutom att hota vår överlevnad har vapnen faktiskt ombesörjt den också. Under hela mänsklighetens utveckling, i cirka 200 000 år, har vi jagat efter föda. Medan vi bara suttit framför datorer och kallat jägare för primitiva machoidioter i ungefär 15. Det betyder, såklart inte, att människor som faktiskt använder vapen till något konstruktivt inte kan romantisera dem också.

– Det finns naturligtvis många svenska jägare som är vapenkåta men inte på det där amerikanska sättet med automatkarbiner och granatkastare, berättar min jägarkompis Kalle.

– Svenska jägare gillar mer gamla vapen. Snirkliga silverornament och dyra träslag och sådant. Själv ser jag geväret som ett redskap, som en spade eller en iPhone typ.

– Samtidigt finns det bilder på dig där du poserar med gevär på Facebook, säger jag.

– Absolut. Men där är ju geväret som en del av en person jag drömmer om att vara. Bergsguiden. Överlevnadsexperten. Själva vapnen är inte så viktiga som det de representerar, säger han.

Och där har vi det, varför även jag funderar på att ta jägarexamen. Jag vill helt enkelt börja jaga för att jag vill vara en typ av människa som jagar. En sån som tillbringar sin fritid i naturen. Som ägnar sig åt något ursprungligt. Som är miljö­vänlig, självförsörjande och som har en puffra.

Men det kan jag väl inte säga?

– Ska du börja jaga? sa min flickvän när hon fick höra mina planer. Men… varför?

– Därför att det inte längre är en fråga om det ekonomiska systemet kommer kollapsa, svarade jag lugnt. Utan när. Och när det sker vill jag kunna förse min familj med föda.

– Men allvarligt, sa min flickvän, du kan ju inte ens rensa en vittling utan att få tårar i ögonen och börja hyperventilera.

Jag tittade på henne.

– Det går ju inte att snacka med dig när du är hysterisk, sa jag till slut.

Och gick ut på stan för att shoppa lite grejer till mitt nya intresse. När jag kom hem hade jag med mig ett par svinsnygga, gröna funktionsbrallor med förstärkt gren, vattentäta dragkedjor och en massa onödiga fickor. Jag stod och beundrade dem i spegeln när min flickvän klev in.

– Jag tycker att mina nya byxor är rätt snygga faktiskt, sa jag.

– Ja, det är de, sa min flickvän.

– Jag tycker jag ser lite manlig ut i dem, sa jag.

– Ja, det gör du faktiskt, sa min flickvän.

Jag hukade mig ner, ställde mig brett isär med benen, tog fram en imaginär AK-47 och avlossade en snabb kulsprutesalva in i väggen.

Tjoff-tjoff-tjoff-tjoff.

Krönikan är tidigare publicerad i Café nummer 2/2012.

Läs Jonas Crambys blogg här.

* * *

Tv om tv. Det är så lätt att förlöjliga och förminska det. Att droppa meta-referensen och skratta hela vägen till kultursidesseminariet. Men vad påverkar våra liv i lika hög grad som tv?

Jag själv tillbringar kanske två-tre timmar om året med att gå i skogen, men jag ser på tv två-tre timmar om dagen.

Att få ta del av bakom kulisserna-skildringar där tekniker pratar i kontrollrum är för mig mer relevant än att se naturprogram om hur bofinkar häckar.

Två-tre timmar är också snittet för hur mycket svenskar tittar på tv. Program av typen Mitt i televisionen borde vara lika självklara inslag som Mitt i naturen.

Ingen har gjort så mycket tv om tv som Aaron Sorkin, det crackpuffande übergeniet bakom Vita huset.

Aaron Sorkin är under 2012 aktuell med sin tredje serie som handlar om ett tv-program.

Den första var Sports night  från 1998-2000, en underskattad komediserie om ett sportprogram med Peter ”Six feet under” Krause och Felicity ”Desperate housewives” Huffman. Den andra var Studio 60 on the Sunset Strip, en dramaserie om en direktsänd komedishow av typen Saturday night live.

En anledning till att den floppade var att Tina Fey precis samtidigt presenterade en rappare serie som byggde på precis samma idé, 30 Rock.

Den nya Aaron Sorkin-serien är inköpt av HBO och har arbetsnamnet More as this story develops. Serien ska handla om livet bakom kulisserna på ett seriöst nyhetsprogram på en kabelkanal.

Sorkin säger i en intervju att han med den nya serien hoppas uppnå samma effekt som med Vita huset. Vad Vita huset lyckades med – en serie där alla karaktärer var dubbelt så smarta och välklädda som i andra serier – var att göra politik sexigt.

Fråga svenska politiker under 30 om vad som fick dem att ge sig in i politiken och de lär namndroppa Toby Ziegler och Donna Moss före både Maud Olofsson och Göran Hägglund.

På samma sätt vill Aaron Sorkin visa att det ”i en tv-värld så många föraktar” – hej alla projektledare på produktionsbolag i era nya stadsjeepar – faktiskt finns människor som på allvar brinner för samhällsfrågor och arbetar för en bättre värld.

Fotnot: Seriens namn blev till slut The newsroom. Krönikan är tidigare publicerad i Café nummer 1/2012.

Mitt i vansinnet är envåldshärskaren en sjukt humoristisk figur. Jonas Cramby tar en titt på de mordiska narcissisterna som styrt några av världens mest tragiska stater – och hittar en parallell till vår vardag. För vem skulle inte passa på att fylla ett land med förgyllda kopior av sig själv om man bara fick chansen?

* * * * *

New York Times-journalisten Maureen Dowd beskrev en gång den irakiska diktatorn Saddam Hussein som en ”folkmordsbenägen Jerry Seinfeld”. Nu kanske det kan verka lite magstarkt att jämföra en vardagshumorist i mockajacka med en politisk ledare så grym och hänsynslös att han vid sin rättegång fick det tveksamma rekordet att inneha den längsta anklagelseakten i världshistorien. Men Maureen hade nog ändå en poäng. För mitt bland rapporterna om det fruktansvärda lidande som Saddam orsakat så sipprade det också ut små detaljer som det var svårt att inte dra på munnen åt. Som historierna om hans underliga dubbelgångare, hans extrema fåfänga samt att han var så orolig över att bli tjock att han begärde att FN skulle skicka med fettsugningsmaskiner i sina hjälpsändningar.

Så vad är det egentligen med dessa små män i sina stora uniformsjackor som vi, åtminstone ibland, faktiskt finner så himla roligt?

Hur kan vi till exempel tycka att det är kul att den blodtörstige, kongolesiska diktatorn Mobuto under 60-talet förbjöd att något annat namn än hans nämndes i media, att ingen annan fick bära leopardhatt samt att hans helt vanliga käpp var så tung att det krävde åtta man att lyfta den?

Varför fnissar vi när vi hör att han också bytte namn till ”den allsmäktige krigaren som genom sin uthållighet och obändliga vilja att segra, går från erövring till erövring lämnande ett spår av eld efter sig”?

Och hur kan vi skratta åt att Kim Jong Il bara har en enda stående order till sitt kulturministerium (”gör mer tecknat”) samt att han hävdar att han skrev 1 500 böcker under sin studietid, att han är världens bästa golfare samt att det är han som har uppfunnit hamburgaren – även om han kalla dem för gogigyeopbbang (koreanska för ”dubbelbröd med kött”)?

Och säg nu inte att vi garvar i något slags satiriskt syfte. Att om vi skrattar åt ondskan så förlorar den sin makt och yada yada. För även om det är en fin tanke så fungerar det nog inte alltid så (plus att den terroriserade befolkningen antagligen skulle föredra hjälpsändningar).

Adolf Hitler var till exempel en stor komediälskare och sägs ha blivit oerhört smickrad när hans stora idol Charlie Chaplin gjorde den politiska satiren Diktatorn om honom. Det sägs till och med att Hitler skaffade själva symbolen för total mänsklig ondska, sin karaktäristiska mustasch, för att hylla sina komedihjältar Charlie Chaplin och Laurel Hardy i Helan och Halvan. Lite som du tog med en bild på Oskar Linnros sist du gick och klippte dig.

Nej, den verkliga orsaken till att vi skrattar tror jag är så enkel att den genomsnittlige diktatorns personlighet nästan exakt är konstruerad som våra allra roligaste komedikaraktärer.

Jag läste en gång i en intervju att när Ricky Gervais arbetade med sin The office-karaktär David Brent analyserade han humorhistoriens roligaste figurer för att få reda på vad det egentligen är som vi tycker är så kul med dem. Och han fann att ju större skillnad det finns mellan en persons bild av sig själva och hur andra egentligen ser dem – desto roligare blir det.

Och vilka människor har egentligen mer uppblåsta egon än diktatorer?

Tänk på det: Om inte Kim Jong Il hade varit ledare för vår tids största kärnvapenbestyckade diktatur så skulle han vara lysande i rollen som ny parkförvaltare i Parks and recreation. Och Mobuto? Skulle inte han kunna vara värd i ett avsnitt av Saturday night live?

Eller ta Turkmenistans president mellan 1991 och 2006, Saparmurat Nijazov, skulle inte han ha kunnat bli den perfekta ersättaren till Michael Scott nu när han lämnat amerikanska The office?

Absolut! För den som inte gråter när han läser om denna bisarra mans påstådda nycker kommer förmodligen skratta så han lipar.

Medan hans befolkning levde under fruktansvärda förhållanden fullt jämförbara med de fattigaste afrikanska länderna, så ägnade Nijazov nämligen (som diktatorer ofta gör) dagarna åt att fylla landet med statyer och porträtt av sig själv. Allt, från samtliga sedlar till livsmedel och alkohol, bar hans allvarliga feja.

Han placerade till och med en solid guldstaty av sig själv, monterad på en roterande skiva så att han alltid var vänd mot solen, mitt i den 50-gradiga Karakumöken.

Där beordrade han också, av någon anledning, att ett ispalats till hans ära skulle byggas.

Vidare var landets bibliotek endast fyllda av böcker Nijazov skrivit själv och för att ta körkort var man tvungen att memorera hela hans nationalepos Själens bok – en bok som också sköts ut i rymden så att även utomjordingar skulle kunna läsa den. Nijazov hade även dille på att byta namn på saker – ofta efter sig själv eller sin älskade mor. Han bytte namn på städer, månader, meteoriter och veckodagar. Till och med ordet för ”bröd” ändrades och fick mammans namn. ”En halv surdegs-Britta, tack”. Han förbjöd heller inte bara balett, opera och datorspel utan också långt hår, skägg, guldtänder och manliga tv-presentatörer med make-up (eftersom han hade problem med att skilja män och kvinnor åt).

När han slutade röka förbjöd han så klart tobak och när han blev irriterad på en underhållare förbjöd han, lite mer förståeligt, playback.

Nijazov är kanske det tydligaste exemplet på hur extrem manlig fåfänga egentligen ser ut när den blir driven till sin yttersta spets. CIA:s diktatorexperter har till och med ett namn för detta tillstånd – de kallar det en ”narcissistisk explosion”.

Och jag slår vad om att du känner minst en person som skulle bete sig exakt likadant, bara någon gav dem chansen?

För är det inte därför vi finner dessa små män i sina stora uniformsjackor, åtminstone ibland, så himla roliga? För att skratt samtidigt funkar som en säkerhetsventil och att vi, på något underligt vis, känner igen dem från våra egna liv?

På samma sätt som det finns vardagliga versioner av psykopater – som kanske snarare försöker lura dig när du köper en mountainbike på Blocket än att ritualmörda dig till Vivaldi – finns det också människor som delar diktatorns personlighet, fast på en oerhört mycket mildare nivå.

Dessa personer kallas narcissister och du känner igen dem på att det är han eller hon (oftast han) som du skrattar åt, fast han inte är särskilt rolig, och att det är honom vars ego du ständigt känner dig tvungen att lirka med så att han inte blir sur och grinig och kanske till och med börjar jävlas med dig.

Narcissister anser sig nämligen stå över andra människor, förväntar sig uppmärksamhet och smicker utan att någonsin känna att de behöver ge samma sak tillbaka. De är missunnsamma, kontrollerande och ganska ointressanta – eftersom de inte är intresserade av något annat än att tillfredsställa sin egen fåfänga.

Och eftersom det kan vara så himla jobbigt att umgås med en narcissist ser de ofta till att sätta sig i en beroendesituation till andra människor. De kanske arbetar hårt för att bli din chef (som Michael Scott/David Brent), de kanske beter sig som diviga as när du är beroende av dem under ett arbetsprojekt eller så bjuder de dig på middag och köper dyra presenter bara för att sedan kunna spela på din tacksamhet.

Eller så mutar de militären och tar över ett litet land bara för att kunna fylla det med roterande guldbyster av sig själva.

Krönikan är tidigare publicerad i Café nummer 12/2011.

Läs Jonas blogg här!