Mitt i vansinnet är envåldshärskaren en sjukt humoristisk figur. Jonas Cramby tar en titt på de mordiska narcissisterna som styrt några av världens mest tragiska stater – och hittar en parallell till vår vardag. För vem skulle inte passa på att fylla ett land med förgyllda kopior av sig själv om man bara fick chansen?

* * * * *

New York Times-journalisten Maureen Dowd beskrev en gång den irakiska diktatorn Saddam Hussein som en ”folkmordsbenägen Jerry Seinfeld”. Nu kanske det kan verka lite magstarkt att jämföra en vardagshumorist i mockajacka med en politisk ledare så grym och hänsynslös att han vid sin rättegång fick det tveksamma rekordet att inneha den längsta anklagelseakten i världshistorien. Men Maureen hade nog ändå en poäng. För mitt bland rapporterna om det fruktansvärda lidande som Saddam orsakat så sipprade det också ut små detaljer som det var svårt att inte dra på munnen åt. Som historierna om hans underliga dubbelgångare, hans extrema fåfänga samt att han var så orolig över att bli tjock att han begärde att FN skulle skicka med fettsugningsmaskiner i sina hjälpsändningar.

Så vad är det egentligen med dessa små män i sina stora uniformsjackor som vi, åtminstone ibland, faktiskt finner så himla roligt?

Hur kan vi till exempel tycka att det är kul att den blodtörstige, kongolesiska diktatorn Mobuto under 60-talet förbjöd att något annat namn än hans nämndes i media, att ingen annan fick bära leopardhatt samt att hans helt vanliga käpp var så tung att det krävde åtta man att lyfta den?

Varför fnissar vi när vi hör att han också bytte namn till ”den allsmäktige krigaren som genom sin uthållighet och obändliga vilja att segra, går från erövring till erövring lämnande ett spår av eld efter sig”?

Och hur kan vi skratta åt att Kim Jong Il bara har en enda stående order till sitt kulturministerium (”gör mer tecknat”) samt att han hävdar att han skrev 1 500 böcker under sin studietid, att han är världens bästa golfare samt att det är han som har uppfunnit hamburgaren – även om han kalla dem för gogigyeopbbang (koreanska för ”dubbelbröd med kött”)?

Och säg nu inte att vi garvar i något slags satiriskt syfte. Att om vi skrattar åt ondskan så förlorar den sin makt och yada yada. För även om det är en fin tanke så fungerar det nog inte alltid så (plus att den terroriserade befolkningen antagligen skulle föredra hjälpsändningar).

Adolf Hitler var till exempel en stor komediälskare och sägs ha blivit oerhört smickrad när hans stora idol Charlie Chaplin gjorde den politiska satiren Diktatorn om honom. Det sägs till och med att Hitler skaffade själva symbolen för total mänsklig ondska, sin karaktäristiska mustasch, för att hylla sina komedihjältar Charlie Chaplin och Laurel Hardy i Helan och Halvan. Lite som du tog med en bild på Oskar Linnros sist du gick och klippte dig.

Nej, den verkliga orsaken till att vi skrattar tror jag är så enkel att den genomsnittlige diktatorns personlighet nästan exakt är konstruerad som våra allra roligaste komedikaraktärer.

Jag läste en gång i en intervju att när Ricky Gervais arbetade med sin The office-karaktär David Brent analyserade han humorhistoriens roligaste figurer för att få reda på vad det egentligen är som vi tycker är så kul med dem. Och han fann att ju större skillnad det finns mellan en persons bild av sig själva och hur andra egentligen ser dem – desto roligare blir det.

Och vilka människor har egentligen mer uppblåsta egon än diktatorer?

Tänk på det: Om inte Kim Jong Il hade varit ledare för vår tids största kärnvapenbestyckade diktatur så skulle han vara lysande i rollen som ny parkförvaltare i Parks and recreation. Och Mobuto? Skulle inte han kunna vara värd i ett avsnitt av Saturday night live?

Eller ta Turkmenistans president mellan 1991 och 2006, Saparmurat Nijazov, skulle inte han ha kunnat bli den perfekta ersättaren till Michael Scott nu när han lämnat amerikanska The office?

Absolut! För den som inte gråter när han läser om denna bisarra mans påstådda nycker kommer förmodligen skratta så han lipar.

Medan hans befolkning levde under fruktansvärda förhållanden fullt jämförbara med de fattigaste afrikanska länderna, så ägnade Nijazov nämligen (som diktatorer ofta gör) dagarna åt att fylla landet med statyer och porträtt av sig själv. Allt, från samtliga sedlar till livsmedel och alkohol, bar hans allvarliga feja.

Han placerade till och med en solid guldstaty av sig själv, monterad på en roterande skiva så att han alltid var vänd mot solen, mitt i den 50-gradiga Karakumöken.

Där beordrade han också, av någon anledning, att ett ispalats till hans ära skulle byggas.

Vidare var landets bibliotek endast fyllda av böcker Nijazov skrivit själv och för att ta körkort var man tvungen att memorera hela hans nationalepos Själens bok – en bok som också sköts ut i rymden så att även utomjordingar skulle kunna läsa den. Nijazov hade även dille på att byta namn på saker – ofta efter sig själv eller sin älskade mor. Han bytte namn på städer, månader, meteoriter och veckodagar. Till och med ordet för ”bröd” ändrades och fick mammans namn. ”En halv surdegs-Britta, tack”. Han förbjöd heller inte bara balett, opera och datorspel utan också långt hår, skägg, guldtänder och manliga tv-presentatörer med make-up (eftersom han hade problem med att skilja män och kvinnor åt).

När han slutade röka förbjöd han så klart tobak och när han blev irriterad på en underhållare förbjöd han, lite mer förståeligt, playback.

Nijazov är kanske det tydligaste exemplet på hur extrem manlig fåfänga egentligen ser ut när den blir driven till sin yttersta spets. CIA:s diktatorexperter har till och med ett namn för detta tillstånd – de kallar det en ”narcissistisk explosion”.

Och jag slår vad om att du känner minst en person som skulle bete sig exakt likadant, bara någon gav dem chansen?

För är det inte därför vi finner dessa små män i sina stora uniformsjackor, åtminstone ibland, så himla roliga? För att skratt samtidigt funkar som en säkerhetsventil och att vi, på något underligt vis, känner igen dem från våra egna liv?

På samma sätt som det finns vardagliga versioner av psykopater – som kanske snarare försöker lura dig när du köper en mountainbike på Blocket än att ritualmörda dig till Vivaldi – finns det också människor som delar diktatorns personlighet, fast på en oerhört mycket mildare nivå.

Dessa personer kallas narcissister och du känner igen dem på att det är han eller hon (oftast han) som du skrattar åt, fast han inte är särskilt rolig, och att det är honom vars ego du ständigt känner dig tvungen att lirka med så att han inte blir sur och grinig och kanske till och med börjar jävlas med dig.

Narcissister anser sig nämligen stå över andra människor, förväntar sig uppmärksamhet och smicker utan att någonsin känna att de behöver ge samma sak tillbaka. De är missunnsamma, kontrollerande och ganska ointressanta – eftersom de inte är intresserade av något annat än att tillfredsställa sin egen fåfänga.

Och eftersom det kan vara så himla jobbigt att umgås med en narcissist ser de ofta till att sätta sig i en beroendesituation till andra människor. De kanske arbetar hårt för att bli din chef (som Michael Scott/David Brent), de kanske beter sig som diviga as när du är beroende av dem under ett arbetsprojekt eller så bjuder de dig på middag och köper dyra presenter bara för att sedan kunna spela på din tacksamhet.

Eller så mutar de militären och tar över ett litet land bara för att kunna fylla det med roterande guldbyster av sig själva.

Krönikan är tidigare publicerad i Café nummer 12/2011.

Läs Jonas blogg här!

* * * * *

Humorprogram och storslagna naturdokumentärer. Ända sedan televisionens barndom har det varit två av tv-mediets stöttepelare.

Alla vill skratta, ingen tröttnar på snyggt filmade gorillor. För att inte tala om hur bra snyggt filmade gorillor genom decennierna varit på att sälja dyrare tv-apparater, från färgteve till HD.

Så vad händer om man stänger in dessa två genrer i en bur, slänger in lite bananer och hoppas att de parar sig?

Svar: nästa riktigt stora amerikanska tv-trend.

Shark week är en av världens största tv-succéer. I 25 år har Discovery Channels temavecka om hajar varit kanalens främsta publikmagnet. Shark week sänds i dag till 72 länder.

Årets upplaga av Shark week programleddes inte av någon marinbiolog eller traditionell programledare utan av – Andy Samberg. Vid sidan av Kristen ”Bridesmaids” Wiig är Andy Samberg den största humorstjärnan i den nuvarande Saturday night live-ensemblen.

Framför allt är han den unga hippa amerikanska komikern som är mest förknippad med Youtube och sociala medier. För Discovery var Samberg ett perfekt sätt att göra hajarna både roligare och hippare.

En annan av Discovery Channels största succéer just nu är Extrem överlevnad, där den brittiske äventyraren med det fantastiska namnet Bear Grylls utforskar vild natur.

Fusionen mellan naturdokumentär och humorprogram i Extrem överlevnad började när Bear Grylls tog med sig Will Ferrell ut i naturen.

Ännu roligare blev det när Jake Gyllenhaal var gäst och det drogs fler Brokeback mountain-skämt än det någonsin gjorts på en ståuppklubb.

Ett tredje exempel på fusionen mellan humor och naturdokumentär är Animal Planet-serien Finding bigfoot. Humorn här ligger i att man gör en helt seriös dokumentärserie om jakten på den mytomspunne varelse som ser ut som en kusin till Chewbacca, Yetin i Tintin i Tibet och brollorna Bee Gees.

Lite som att låta David Attenborough göra dokumentären om Loch Ness-odjuret.

Nu väntar vi bara på att Henrik Schyffert får göra nästa Mattias Klum-expedition till Borneo. Eller att Filip & Fredrik för Kunskapskanalen får göra en dokumentärserie i åtta delar om fågellivet i Hornborgasjön.

Krönikan är tidigare publicerad i Café nummer 12, 2011.

* * * * *

Tror året var 1993 och jag och mina kompisar var inne på skatepunk och ryggsäckshiphop, australiskt importöl samt läderhalsband formade som den afrikanska kontinenten. Men mest av allt var vi nog inne på Sir Mix-a-Lots rumpanthem Baby got back.

Faktum var att vi avgudade den låten.

Förutom att den naturligtvis svängde så fanns det något härligt uppviglande med den. Sir Mix-a-Lot var inte bara, precis som vi, en riktig konnässör av den kvinnliga bakdelen – utan också en smittsam agitator, på riktigt upprörd över hur världen behandlade dem som begåvats med en lite tyngre gump.

Jag minns särskilt en förfest och hur uppeldad min kompis Native Tongue-Stefan blev.

– Precis som Sir Mix-a-Lot kan jag inte längre förneka det: jag gillar stora rövar, utbrast han plötsligt. Så enkelt är det. Det är så skönt att någon äntligen tar bladet från mun och säger det rakt ut: ”My anaconda don’t want none unless you got buns, hun!”

– Word, sa jag och höjde min Foster’s för en skål.

– Word, sa Native Tongue-Stefan.

– Jag förstår inte ens var alla de här sjuka skönhetsidealen kommer ifrån?, fortsatte han. Jag menar, det är inte vi killar som tycker att tjejer ska se ut som benrangel? Det är ju media. Som Mix-a-Lot säger: ”So Cosmo says you’re fat? Well I ain’t down with that!” Nä, det jag söker hos en kvinna är humor och intelligens plus att hon ser ut att ständigt gå omkring och bära på en säck med medicinbollar.

– Word, sa jag.

– Word, sa Native Tongue-Stefan.

– Vet du vad man borde göra? fortsatte han och reste sig upp. Någon borde säga till tjejerna att de är fina precis som de är och vet du…

Han bet sig själv i underläppen och pekade tankfullt på mig med sin Foster’s.

– … Jag tycker att det ska bli du och jag.

Jag svarade inte.

– Word? sa Native Tongue-Stefan och kollade på mig.

– Eeeeh… word, sa jag, plötsligt väldigt tveksam.

Precis som Native Tongue-Stefan – och de flesta andra killar jag kände – älskade jag verkligen de här stora, mjuka kvinnorna som Sir Mix-a-Lot rappade om (men, om man ska vara ärlig, var jag även mycket förtjust i de små och hårda). Så det är klart att jag också ville göra något för den kollektiva, kvinnliga självkänslan. Men vad? Det var något som inte kändes helt hundra.

En snubbe som måste ha ställt sig själv samma fråga är den svenske rapparen Toffer. När han tidigare i år lanserade den omdebatterade catchphrasen ”Inga smala gussar” så blev den nästan omedelbart föremål för en het debatt på främst bloggar och Twitter. Där vissa tyckte att det var bra att Toffer gick mot det spinkiga skönhetsidealet och lyfte fram ett alternativ så fanns det andra som fann hans uttalande som ännu ett exempel på den så kallade ”manliga blicken” – att män så ofta träder in som en slags all­s­mäktiga smakdomare med den självpåtagna rätten att bedöma kvinnors kroppar. En tredje grupp tyckte i sin tur att grupp nummer två gjorde samma sak – men att de försökte säga till kvinnor vad de ska tycka och vad de ska dansa till.

Eftersom världen är en rätt så komplex plats så hade väl alla, så klart, en poäng.

Samtidigt fanns det faktiskt inget unikt vare sig med Toffers catchphrase eller Stockholmssyndromets låt Lårparti (som också drogs med i diskussionen). De var bara de senaste i en lång rad av musikaliska hyllningar till den välbyggda kvinnan. För historien om dansmusik är också till stor del historien om den väl tilltagna bakdelen (och hur härligt det kan vara att skaka på den).

Redan storbandsmusikern Glenn Miller, nu mest känd som en artist som studierektorer knäpper med fingrarna till, sjöng till exempel att: ”It must be jelly, cause jam don’t shake like that.”

Sedan går det en rak linje av musikaliska kärleksförklaringar till den lite rundare kvinnan (och i vissa fall även mannen) – från 30-talets direkt tjockis­hyllande jumpblues till 70-talets stjärtfixerade funkmusik.

Under 80- och 90-talet kom sedan hiphopen – och plötsligt bågnade texterna som en fullvuxen kvinnas cykelbyxor av alla stjärtreferenser. Så gott som alla rapartister gjorde sina egna rumplåtar. Från LL Cool J:s Big ole butt till Wreckx-N-Effects Rump shaker.

De sanslösa rumphyllningarna kulminerade 1994 när Bass-N-Effect släppte sin The booty call – en låt som innehåller otroliga 126 referenser till kvinnans bakdel, nästan en booty varannan sekund!

Och det var inte bara heterosexuella män som uttryckte sig som smurfar med en anal störning. Även kvinnor (Beyonces Bootylicious), gaykillar (Queens Fat bottomed girls) och tecknade seriefigurer (Svampbob Fyrkants I like square butts) hyllade bakdelen.

Så, med en hel musikhistoria av referenser till välbyggda kvinnor, varför blev folk egentligen så irriterade på Toffer?

Jag tror att det är så här: Dels var Toffers uppmaning tråkigt exkluderande – det finns väl egentligen ingenting som säger att inte spinkiga tjejer kan skaka vad deras mamma gett dem?

Sedan tror jag en del av oss män också skulle ha blivit småtrötta efter drygt 100 års tjatande om, säg, våra testiklar.

Till sist så lät också Toffers uttalande misstänkt likt en manstyp som jag brukar kalla för Fina killen-killen.

Fina killen-killen är heller inget nytt fenomen, han har retat gallfeber på oss sedan urminnes tider. Redan i Bibeln, faktiskt, så pratas det om hur sjukt störigt det är när folk ”basunerar ut sin godhet i synagogorna och på gatorna för att dra uppmärksamhet till sig genom sina goda gärningar”.

Det är denna urgamla drift att visa sig på fina linan som till exempel fick Joakim Hillson att skriva Vacker utan spackel eller Magnus Betnér att gå ut med att han är bisexuell – även om han så klart aldrig provat.

Det är också denna drift som får samtida stockholmare att sitta på fik och diskutera hur knäppa människorna i Tea Party-rörelsen är – och sedan titta sig nöjt omkring för att se så att alla hörde. (Samt, inser jag nu, skriva krönikor som den här.) Det var också exakt denna drift som fick Native Tounge-Stefan (och mig) att ge oss ut och peppa tjockisar den där fatala partykvällen 1993.

Native Tongue-Stefan stod mitt på dansgolvet i sin Jansport-rygga och spanade efter någon att ge gåvan av ett litet bättre självförtroende. Han var inte typen som brukade gå fram till okända tjejer, så för att samla mod (och spara pengar) hade han svept en flaska av dessertvinet Diamant precis innan vi gått hemifrån.

Nu började han bli rejält berusad, och jag kände någonstans att jag borde hindra honom. Men sam­tidigt: Han var ju på väg att göra en god sak? Eller?

Då satte dj:n på funk-o-metalgruppen Clawfingers, vid den här tiden, enorma hit Nigger och plötsligt insåg jag vad som var på väg att ske. Jag och Native Tongue-Stefan tyckte nämligen att denna låt var oerhört rolig med sitt extrema Fina killen-killen-budskap om att amerikas svarta befolkning borde sluta kalla sig själva för niggers – det är ju ett skällsord ju!

Denna åsikt kanske skulle vara befogad om det kom från till exempel Public Enemys Chuck d – men den blev bara fånig när den levererades av ett gäng väl­mående medelklassungdomar från Roslagen i jätte­stora shorts och pipskägg. Så för att förhindra att Native Tongue-Stefan gjorde ett fruktansvärt misstag kastade jag mig efter honom. Men det var för sent.

– Vet du? Du är bra precis som du är, hörde jag honom säga medan han försökte fokusera blicken på den välbyggda tjej han bestämt sig för att peppa.

– Ehh… tack? sa tjejen.

– Du duger, fortsatte han. Kom ihåg det. Och låt ingen annan säga något annat. Vi killar gillar runda tjejer. Och personligen… så älskar jag stora rövar.

– Vaddå? Jag har väl inte…

– Du behöver inte tacka, avbröt han. Och förresten är det ju insidan som räknas, gumman. Du är vacker inombords. Glöm aldrig det.

Native Tongue-Stefan vände sig om och började gå tillbaka åt mitt håll. Han nickade självbelåtet när han plötsligt fick en handväska i bakhuvudet.

– Vem fan är du och vem har bett om din åsikt!? skrek tjejen.

Och det tror jag är något vi alla borde fråga oss själva lite oftare.

(Krönikan är tidigare publicerad i Café nummer 11/2011.)

Läs Jonas blogg här!

* * * * *

Den nya säsongen av brittiska Downton Abbey är mer avslöjande än en Janne Josefsson med hela överrocken fylld av dolda mikrofoner.

Vad Downton Abbey gör är nämligen att avslöja att anglofili är en svensk folksjukdom.

Kan någon tänka sig att vi skulle sitta hypnotiserade framför säg en spansk eller polsk serie där människor gick långa promenader över gräsmattor, diskuterade sortering av porslin, tappade upp bad i realtid och omsorgsfullt dammade av ljusstakar?

Nej, hela magin i Downton Abbey bygger på att den är brittisk. Att karaktärerna går brittiskt, äter brittiskt, andas brittiskt, läspar brittiskt.

Och vi älskar varje sekund av det.

Downton Abbey, vars andra säsong redan nu rullar i gång i nyalerta SVT, är det största som hänt svenska angofiler sedan The Libertines debutalbum.

Inom bevakningen av mode betonar man alltid förändringarna från säsong till säsong.

Samtidigt vet vi alla att de tre ledande modetrenderna är återkommande: färgen svart, vita skjortor och utstrålningen hos en lagom lungsjuk britt.

Utstrålningen hos en lagom lungsjuk britt – likblek, insjunkna kinder, Marlboro-ögon – förenar Downton Abbey med inte bara The Libertines utan även Kate Moss, Amy Winehouse (vila i frid), Russell Brand och fåren i Fåret Shaun.

Downton Abbey följer också de två grundreglerna som vi hittar i alla brittiska serier av samma sort: Någon måste heta Julian (här är det manusförfattaren, Julian Fellowes). Och alla ynglingar måste ha vågiga Björn af Kleen-frisyrer.

Downton Abbey genom-­syras av BBC-kvalitet, men uppseendeväckande nog är det faktiskt inte BBC utan ITV – Storbritanniens svar på TV4 – som har gjort den.

För TV4 tycks tyvärr tanken på att satsa på kostsamt kvalitetsdrama vara helt främmande – trots närmare en miljard i vinst – men itv visar att kvalitet även kan bli en lönsam investering.

Downton Abbey, som är den största tittarframgången i England sedan Brideshead re­visited, har gått på export över hela världen.

De svenska tittarsiffrorna på 1,2 miljoner – ungefär tre gånger fler tittare än vad alla HBO-serier i svt haft – får Tony Soprano att framstå som det han faktiskt var: en renhållningsarbetare från New Jersey.

(Krönikan är tidigare publicerad i Café nummer 11, 2011).

Spritens roll i mannens liv förändras med åren. Frågan är: Till det bättre eller sämre? I en högst personlig korrespondens mellan sitt äldre och yngre jag dryftar Jonas Cramby fyllornas olika nyanser, från nakenbad med sombreros till tröttaste tänkbara gubbdrinkar. Tidigare publicerad i Café 10/2011. Illustration av Jonas Bergstrand.

* * * * *

Kära äldre jag, som nästan aldrig blir berusad längre.

För det första kan jag inte med ord uttrycka min avsky över att du faktiskt blivit precis sådan du lovade att aldrig bli: en smuttande, pösig Amaronefarbror som dricker måttligt och bara ”för njutnings skull”. Du vet det lika bra som jag – att säga att man dricker för att det är gott är som att säga att man tränar på gym för att man gillar hur det luktar i omklädningsrummet.

Din sjuka, gymshortssniffande tönt.

Du som en gång faktiskt brukade vara cool är alltså numera inte bara beredd att betala mer än 33 kronor för en flaska vin och kan namnet på fler druvsorter än California White – du har också börjat köpa mikrobryggd öl och tar iPhone-bilder på vinetiketter som du gillar? Jag är mycket, mycket besviken. Sedan sitter du där i din knarriga fåtölj och smuttar på en ”riktigt rökig” whisky alldeles högröd i ansiktet samtidigt som du pustar, frustar och smackar med läpparna som en livstrött ridskolehäst. Du håller upp glaset mot ljuset medan jag, ditt yngre jag, står i skuggorna och mår illa över att du med åren verkar ha glömt mer än vad du lärt dig. För en gång visste du att man dricker av en enda anledning – och det är för att förhöja vardagen ett snäpp.

Om livet är en pistol så är alkohol avtryckaren. Den får saker att hända, saker du aldrig kunde tro att du skulle kunna få vara med om.

Det är en magisk dryck. Ett flytande, statligt kontrollerat trollpulver som får dig att skratta, gråta och dansa roboten på 7-Eleven. Utan en kraftigt överdriven dos alkohol då och då är livet bara en ändlös radda upprepningar. Du vaknar, åker till jobbet, åker hem, kollar på tv, somnar. Men med lite alkohol i kroppen pressas du snart genom kaninhålet och träder in i Underlandet: Du midnattsbadar naken från broar mitt i stan, du fullbordar förhållanden du inte tror kommer leda någon vart och du blir regelbundet så full av liv (och dessertvin) att du inte ens kan ligga raklång på golvet utan att hålla i dig. Alkohol kan få dig att i tre timmars tid, på största allvar, vakta ett par övergivna skor i ett trapphus eller plötsligt finna dig själv gående rakt ut i en becksvart skogstjärn med en naken kvinna på dina axlar.

Den får dig att äta kräftor med skalet på, vakna på ett järnvägsspår utanför Kalmar eller att, mitt i vintern, gå till kiosken för att köpa en påse Gott och Blandat – endast iförd en sombrero. Spriten kan helt enkelt få dig att, som Tom Waits sjunger, ”trilla ut ur fönstret med konfetti i håret”.

Och är inte det allt man vill ha ut av livet?

Snoop sippade sin gin och juice, Oasis drack sin gin och tonic. Benjamin Franklin sa att ”Öl är bevis på att gud älskar oss och vill att vi ska vara lyckliga”, Raymond Chandler att ”Alla män borde av princip bli fulla åtminstone två gånger per år – så att de inte tillåter sig bli snorkiga”.

Det är ett råd som du verkligen borde ta till dig.

Inte bara vår populärkultur prisar alkoholen, utan även vetenskapen. Två beteenden är nämligen unikt mänskliga: vi ägnar oss åt att skapa konst och vi berusar oss. Alkohol har existerat längre än det mänskliga minnet sträcker sig. Det har överlevt krig, dynastier och epoker. Alkoholen är en så stor del av den mänskliga utvecklingen att man, de facto, kan säga att ”öl byggde denna vackra kropp”.

Mayaindianerna tog regelbundet spritlavemang för att uppleva den gudomliga berusningen (men undvika den hemska smaken som du, numera, säger dig gilla). Kineserna såg alkoholen som andlig föda och grekerna dyrkade galenskapens, extasens och vinets gud Dionysos – han som representerar allt det som är kaotiskt, farligt, oväntat och som sträcker sig förbi det mänskliga förnuftet.

Samma förnuft som du, min genomtråkige Amaronesmuttande äldre vän, numera låter råda.

Tönt.

* * * * *

Kära yngre jag, som regelbundet brukar göra ett arsle av sig. Jag vet att det här kommer som en chock för dig, men det är faktiskt inte riktigt lika coolt som du verkar tro att blundande spela luftgitarr till Paradise city på julfesten medan resten av företaget fortfarande står vid buffébordet med tallrikar i händerna, långsamt skakande på huvudena. Jag tror inte heller att det är ett utslag för någon slags ”gudomlig berusning” att somna i trapphuset med hemnyckeln fortfarande utsträckt i högerhanden. Och jag vet inte, något säger mig också att din halvbakta teori om ”alkoholens inverkan på den den mänskliga artens utveckling” egentligen bara är ett utslag för att du fortfarande har bakfylleångest för att du fick låna den där snälla tantens lägenhet i Visby – och återgäldade det genom att kräkas rödvin på hennes hemvirkade spetsöverkast. För när du drar dina högtravande teorier så glömmer du att jag känner dig. Jag minns.

Jag vet att du dricker för att du egentligen är en ganska blyg och osäker kille. Och jag vet att när den där tjejen på Riche en gång sa att du var ”full lika snyggt som Jim Morrison” så fick det konsekvensen att du i en massa år kraftigt överskattade alkoholens inverkan på din charm. Jag menar, Jim Morrison fick ragg till och med när han var så väck att han helt uppenbart hade kissat ner sig. Om du verkligen hade en gnutta av hans attraktionskraft – hur kommer det sig då att du, kväll efter kväll, stapplar ensam hem och somnar framför Yo! mtv raps med en halväten mosbricka på magen? No offence.

Nu säger jag inte att det är alkoholen i sig som gör dig till en lite tråkigare människa. Men att låta ens liv bara kretsa runt uteliv, status och vilka klubbar och fester man ska gå på – det gör ens personlighet snart ungefär lika mångfacetterad som en pottekula. Om du bara kunde lyfta blicken från bardisken en sekund, skulle du se att det finns en hel värld att upptäcka där ute.

För om man bortser från alla problem som alkoholen för med sig  och för ett ögonblick antar att jag, vi, är en del av de lyckliga procent som faktiskt kan hantera detta underbara gift så har alkohol andra effekter som jag till slut tröttnade på.

Jag tröttnade på att tillbringa helgerna – och stora delar av veckan – bakfull och deprimerad. Jag blev less på att käka tefatspizzor och kolla på Lyxfällan-repriser när jag egentligen ville bli entusiastisk och göra grejer. Alkohol kan vara sjukt kul men det kan också få dig att bli den typ av snubbe som kväll efter kväll sitter med bästa polaren på en kinakrog och tjatar om hur man ”bara borde dra iväg” – i stället för att faktiskt, på riktigt, dra iväg.

Och jag vet att du, mitt yngre självgoda jag, tycker att jag är en tönt som säger detta men det skiter jag i: för det dummaste man kan göra, har jag insett, är att låta sig dömas av sina tidigare jag.

Vi måste tillåta oss att förändras.

Jag kan knappt tänka mig något tråkigare än att vara precis likadan, år efter år.

För till skillnad från dig så har jag faktiskt börjat se vitsen med alla stadier i ens liv. Till och med en sådan kaotisk, farlig, och oförnuftig ungdomstid som din. För även om jag inte vill ha det så längre så ångrar jag inte en sekund av den: Dionysos avbildas trots allt alltid som en hårlös ung pojke och de där vetenskapliga rönen du talar om, berättar att den biologiska driften att supa sig drängfull beror på
det unga människans behov av att bevisa vilka överlägsna gener man har genom att göra farliga grejer.

Att jag i dag har lärt mig att också gilla hur alkohol smakar kanske just beror på just detta. Att smaken fungerar som en slags Madeleinkaka – en påminnelse om ungdom och dumheter, ångest och extas och att långsamt gå ut i en beckmörk skogstjärn med en naken kvinna på mina axlar.

Tönt.

JONAS CRAMBY
Läs Jonas blogg här!

Cafés tv-krönikör om Usama Bin Laden-epoken och hur den avspeglats i tv-rutan. Efter ett mörkt Jack Bauer-decennium med terrorreferenser i var och varannan serie har vi nu något nytt att vänta. (Krönikan är tidigare publicerad i Café nummer 8, 2011).

* * * * *

Först en utrikespolitisk dementi: Nej, det var inte Jack Bauer som poppade Usama Bin Ladin.

Det som till slut gjorde att Bin Ladin kunde spåras var inte vattentortyr eller bomber. Det avgörande blev tio år av outtröttligt detektivarbete av folk som satt hukade vid skrivbord och lusläste rapporter och protokoll.

Spioner i källaren. Precis den sortens mullvader som alldeles för tidigt nedlagda Rubicon handlade om.

När vi nu äntligen kan sätta parentesklamrar runt det klaustrofobiska Bin Ladin-decenniet – hur vi överlevde det är något vi kan berätta om för våra barnbarn – så kommer 24 att vara motsvarigheten till vad En värld i krig-boxen är för dem som upplevde andra världskriget.

Vi har i tio år sett på världen med Jack Bauers ögon. De där kvarglömda väskorna på tåg. Panikstämningen på flygplatser.

2001 till 2011 var tio år av paranoia.

Och tv-serierna vi såg på visar det.

Alla de tv-serier som definierat 2000-talets första decennium har innehållit referenser till 11 september. 24 hade sin premiär två månader efter att tvillingtornen föll.

Även serier som inte direkt handlade om terrorism, från Sopranos till Lost, innehåller Bin Ladin-referenser.

Time Magazines James Poniewozik skrev i en summering av Bin Ladin-epoken att till och med 2000-talets bästa komediserie, Arrested development, egentligen var en allegori över Irakkriget.

Men den serie jag tänkte på när Bin Ladin äntligen spårades var som sagt Rubicon, AMC:s spionserie som lades ned efter endast en säsong.

Rubicon visade att dagens spioner inte åker vattenscooter med James Bond, utan sitter i vanliga kontorslokaler. De läser, letar och tänker. En andra säsong av Rubicon hade verkligen haft guldläge denna höst.

Vad vi i stället får se fram emot är att denna höst är starten på ett nytt tv-decennium. Det kommer naturligtvis inte vara slut på terrordåd bara för att Bin Ladin är borta, men den symboliska betydelse hans död har i USA ska inte underskattas.

Och kommer garanterat även att påverka tonen och innehållet i tv-serier.

Jämför det mörka Bin Ladin-decenniet med det 1990-tal som gav oss Seinfeld, Vänner, Ally McBeal och Arkiv X.

JAN GRADVALL

* * * * *

Charlie Sheen var länge ganska ointressant för mig. Jag hade bara en vag uppfattning om vem han faktiskt var och det hände att jag misstog honom för både hans pappa Martin Sheen och skådespelarna Tom Sizemore och Corey Feldman (eller om det var Corey Haim?).

I mina ögon var Charlie Sheen bara ännu ett bortskämt skådespelarrövhål, någon som visserligen gjort ett par intressanta filmer i början av sin karriär (Plutonen och Wall street) men som nu var med i den sorts komediserie som man reflexmässigt zappar förbi på tv3. På ett privat plan var min (helt korrekta) uppfattning att Charlie Sheen brottades med det vanliga Hollywoodvardagspusslet: balansera karriären och familjelivet med regelbundna besök på rehab, misshandelsanklagelser och ångesten som följer med att vakna upp varje morgon och minnas att man kvällen innan betalade för en avsugning med sin nya Bentley.

Medan de unga Hollywoodhunkarna mest verkade dricka smoothies på gymmet var Charlie Sheen en av de medelålders män, med Mel Gibson och David Hasselhoff i spetsen, som fortsatte att festa som om det var 1999. Eller kanske snarare 1989.

Men så plötsligt hände något.

I januari i år antog Charlie Sheens skörlevnad plötsligt, som man sa då, episka proportioner. Men det var inte rapporterna om sönderslagna hotellrum, tennisbollstora kokainklumpar eller att han hyrt ett extra hus där han planerade att inkvartera hela sin ”porrfamilj” som fascinerade (i alla fall inte bara).

Nej, det som verkligen fångade min uppmärksamhet var att Charlie Sheen plötsligt började nå nästan poetiska höjder med sina underliga uttalanden och våldsamma påhopp.

Sakta men säkert började jag omvärdera honom. Och jag var sannerligen inte ensam. När detta skrivs har Charlie Sheen fått ur sig 303 tweets på sin
Twitter – som han öppnade så sent som den 1 mars i år – och han har redan skrapat ihop 3 796 344 followers.

– Jag älskar Charlie för att han är allt det jag inte är, sa min kompis Johannes en dag. Jag betalar mina räkningar i tid, går till jobbet även om jag är krasslig, tar inte droger ens på helgerna och är pretty fucking far från att bilda en porrfamilj.

Det ligger förstås något i det där. Charlie Sheen är ett ställföreträdande arsle för alla skötsamma, professionella, trofasta män – någon som beter sig på ett sätt som man själv varken vill, orkar eller vågar, men som man ändå ibland önskar att man kunde göra (oftast när man klär på en krånglande dagisunge bävernylon­overallen och för åttahundrade dagen i rad handlar samma grejer på samma Ica på väg hem från samma jobb).

Men, tänker jag, är det hela sanningen? Eller finns det andra orsaker till att vi fascineras så av just Charlie Sheen? Och att vi gör det just nu?

Charlie Sheen åkte in på rehab första gången i 25-årsåldern. Sedan dess har han varit där fyra gånger, varav två det senaste året. Detta skiljer honom inte nämnvärt från många andra Hollywoodskådisar, men när han i vintras under en semesterresa till Bahamas tillsammans med tre kvinnor (en modell, en av hans ex-fruar och en porrstjärna) började skicka sms, maila och ringa in live till tv-program och radioshower tog han sin weirdness till nästa nivå.

Under bara en vecka producerade han ungefär lika många fantastiska citat som det tog Oscar Wilde en livstid att knåpa ihop. Sheen var av någon anledning rasande på sina arbetsgivare i allmänhet och Två och en halv män-skaparen Chuck Lorre i synnerhet. Han gjorde antisemitiska insinuationer, kallade tv-showen som betalar honom 1,8 miljoner dollar – per avsnitt! – för en ”spyfest som alla avgudar” och cheferna på kanalen cbs för ”Anonyma alkoholister-nazister”.

Detta fick bolaget att lägga ner inspelningarna och, som en konsekvens, blev över 200 personer arbetslösa. Då kontrade Sheen genom att kräva en 50-procentig löneökning, trots att han redan var den högst betalda tv-stjärnan i världen.

Samtidigt som allt fler rapporter om hans missbruk nådde medierna försäkrade Charlie Sheen att han var 100 procent ren från droger och alkohol eftersom han befriat sig från sitt beroende genom att ”sluta ögonen och på en nanosekund bota mig själv från denna löjliga sjukdom”.

– Drogruset jag har befunnit mig i får Sinatra, Flynn, Jagger och Richards att likna glosögda barn utan armar, sa han om sitt gamla liv.

– Men nu är jag hög på en drog som heter Charlie Sheen. Den finns inte att köpa någonstans, för om du skulle prova den skulle du dö. Ditt ansikte skulle smälta och dina barn skulle gråta över din exploderade kropp.

Vidare hävdade Sheen att han hade både tigerblod och Adonis-dna, att han var en trollkarl och en ”rockstjärnelönnmördare åt Vatikanen”, att det fanns poesi i hans fingerspetsar samt att han var farlig som ett f-18-stridsplan – till och med när han tar en tupplur.

– Jag är trött på att låtsas som om jag inte är en totalt bitchin’ rockstjärna från Mars, sa han och hävdade att han inte kunde hitta en smokingkavaj som passar eftersom ”mina bröstmuskler och biceps är för stora”.

I talkshowen Conan beskrev Sheens kollega i Två och en halv män, Jon Cryer, ett typiskt småprat under tv-inspelningarna:

– Jag säger: ”Hur är läget, Charlie?” Och han svarar: ”Det är okej. Förutom att någon snodde min bil i går kväll och körde ut för ett stup.” Normalt skulle man kanske tro att den man pratar med ljuger eller skojar. Men Charlie är typen som talar sanning, och det där har faktiskt hänt honom. Två gånger!

När Sheens barndomskamrat Sean Penn nyligen uttalade sig om sin vän i en tidningsintervju fick vi möjligen ytterligare en ledtråd till hans urspårade beteende:

– Om man lägger sina moraliska fördömanden åt sidan, sa Penn, så ser man en snubbe som har en klarare bild av världen runt honom än vad det kanske är bekvämt att ha. Och det är ofta just sådana personer som har en tendens att fly med hjälp av droger. Samtidigt är han en väldigt ironisk människa. Han använder sitt sinne för humor för att säga något väldigt djupsinnigt. Jag tror att han egentligen försöker säga att vi lever bara en gång, så ta inte allt så jäkla allvarligt.

”Ta inte allt så jäkla allvarligt”, kan det vara förklaringen?

Jag, på sätt och vis tror jag det.

– Ingen har ballat ur med samma magnitud som Charlie Sheen tidigare, säger min kompis Klas. I alla fall inte till allmän beskådan på samma sätt.

Där de flesta kändisar eller förebilder gömmer sig undan medierna när de har personliga problem så gör Charlie Sheen precis tvärtom: han basunerar ut dem inför hela världen och iscensätter en av de mest spektakulära mänskliga härdsmältor vi någonsin sett.

– Och, fortsätter Klas, det kan vi tacka de sociala medierna för. Dels för att Charlies bisarra beteende kunnat spridas så snabbt, men också för att det är förklaringen till varför vi upplever hans bisarra beteende som så befriande.

Charlie Sheen viftar stolt med sin freakflagga – och det är kanske precis vad vi behöver just nu?

En bieffekt av det åsiktssamhälle som vuxit fram med hjälp av bloggar och Twitter och sånt är att det är lättare än någonsin att låtsas vara en fin människa. Folks högtravande åsikter och klyftiga ord har blivit viktigare än hur de faktiskt beter sig mot sina medmänniskor. En annan följd är att människor knappt kan göra några misstag längre utan att hånas och bespottas i dessa kanaler.

Man brukar ibland säga att det finns två sorters människor: de som gör saker och de som går efter och kommenterar. De senaste åren har det skett en överetablering av den senare typen. Varenda jävel med internetuppkoppling har förvandlats till beskäftig kvällstidningskrönikör som går efter dem som faktiskt gör något och tjattrar maniskt om deras fel och brister.

Så jag tror inte främst att det är Charlie Sheens dåliga beteende i sig vi älskar. Jag tror att vi älskar Charlie Sheen för att han faktiskt vågar stå för den han är, hur risig hans personlighet än råkar vara.

För det har nog aldrig varit svårare än just nu.

De flesta män har inga problem att dra ihop hela gänget för en grabbmiddag med bärs, biff och bearnaise. Men föreslå en finare middag med ett bättre rödvin på tu man hand – och du är genast ute på minerad mark. Hög tid för en förändring, menar Cafés prisbelönta krönikör Jonas Cramby. (Tidigare publicerad i Café 6/2011. Illustration (beskuren) av Jonas Bergstrand.)

* * * * *

Vi är väl alla mer eller mindre moderna män numera, är vi inte det? Vi dyker väl ganska sällan upp på bröllop iklädda fiberpäls och gummistövlar?

Vi tycker väl inte att armbrytning är en acceptabel form av konfliktlösning och vi luktar väl inte längre på våra egna fisar genom att vifta upp luften runt skrevet mot ansiktet med högerhanden? (Eller?)

Vi tycker väl numera att det är självklart att alla människor ska ha samma förutsättningar, vi använder väl inte längre ”bög” som ett skällsord utan umgås fritt med alla sorters människor (så länge de inte är tråkiga)?

Och om det efter ett squashpass kommer fram att en i sällskapet har lagt 1 800 spänn på att klippa sig hos kändisfrisören Bobby Uduncu så skrattar vi väl inte rått och snärtar honom med en ihoprullad handduk så som våra förfäder gjorde?

Så varför umgås så många av oss fortfarande som om vi levde i en Tuffa Viktor-serie? Varför måste vi göra saker så fort vi träffas, varför måste vi träffas i grupp och varför kan vi bara prata hobbies, projekt och jobb fram till ungefär sex stycken stöl?

– Jag försökte nyligen bjuda en gammal vän på middag, berättade min kollega Johannes när vi nyligen pratade om just det här.

– Vi hade inte setts på ett bra tag så jag föreslog en liten mysig kvarters­italienare där vi kunde käka gott, dricka lite rödvin och prata ostört.

Reaktionen från Johannes polare blev omedelbar: ”Du ska väl inte fria till mig?”, sms:ade han. I stället föreslog han att vi skulle ses i baren på Riche eftersom ”han hade ett gäng polare som skulle dit”.

Johannes, som inte haft en tanke på att det han föreslog skulle vara konstigt, hade ovetande snubblat in i det som är en av den moderna manlighetens mest svårnavigerade gråzoner.

Han hade ovetande bett om en mansdejt.

Precis som jag också en gång gjorde – i en episod som jag sedan dess alltid refererar till som ”mitt livs kanske mest pinsamma ögonblick”.

Ordet ”mansdejt”, eller ”man date”, myntades i en artikel i New York Times för ett par år sedan och är ett av alla dessa begrepp som amerikanerna älskar att konstruera för att sätta ord på en manlighet i förändring.

Andra putslustiga exempel på dessa nyord är ”manscaping” (trimma köns­håret), ”guyliner” (eyeliner för grabbar) och ”mancation” (grabbsemester).

En ”man date” definierades i nämnda artikel som ”två heterosexuella män som umgås utan hjälp av sport eller jobb. Två straighta män som träffas under samma yttre förhållanden som om de skulle dejta en kvinna.

Att äta middag mittemot varandra utan hjälp av tv är en mansdejt, att äta vid en bar är det inte. Att ta en promenad i parken är en mansdejt, att jogga ihop är det inte. Att gå på bio ihop är en mansdejt, att gå på fotboll ihop är det inte.

Själv ägnar jag mig regelbundet åt samtliga av de exempel som artikeln definierar som mansdejter – men jag har aldrig tänkt att det skulle vara just en sådan. Det är ju bara sånt man gör. I alla fall jag.

Med detta sagt finns det naturligtvis situationer som även jag skulle kunna bli obekväm i.

För samtidigt som jag inte har några problem att ta en lång, vacker höstpromenad med en kompis skulle jag nog tycka att det var lite underligt om, säg, en ytligt bekant föreslog att vi ensamma skulle ta en ballongtur över stan för att sedan picknicka ur en medhavd rottingkorg?

Jag skulle utan problem kunna åka på, säg, en weekendresa till Berlin med bara en polare, jag skulle inte tycka det vore ett dugg weird att dela dubbel­säng eller ens broderligt dela den hjärtformade chokladbiten på huvudkudden (jag har till och med gjort just det). Men skulle samma vän föreslå att vi skulle ta en helg på spa ihop, dricka champagne och äta jordgubbar och ”bara njuta” skulle jag antagligen frånvarande låtsasbläddra i min iCal och hävda att jag ”har en grej” just den dagen.

Och jag skulle förstås aldrig kunna åka gondol i Venedig eller hästdroska i New York ensam med en annan man utan att ironiskt famla efter hans hand och lägga huvudet på hans axel.

Jag antar att jag är lite gammeldags på det sättet.

En annan vän, vi kan kalla honom Johan, är inte ett dugg gammeldags utan, tvärtom, kanske den mest moderna man jag känner. Han klär sig som en italiensk pastaimperiearvtagare, är extremt inredningsintresserad och en krognörd av rang.

En gång när jag frågade om han någonsin varit ute och shoppat med en manlig vän och tagit en paus för att dricka ett glas iskallt vitt vin så svarade han:,

– Kanske tusen gånger.

Wow. Det kan man kalla modernt. Men samtidigt har Johan aldrig, i hela sitt liv, ätit middag med bara en vän. Grabbmiddag går bra, eller att ta en bärs med en kompis, men att dricka vin och äta en trerätters… nej, skulle inte tro det.

Och det är här det blir krångligt. Vi har nog alla högst individuella tankar om var gränsen mellan en mansdejt och en regelrätt dejt går. Och eftersom vi är moderna män som respekterar och ser alla människor – även de med avvikande åsikter – så måste vi väl acceptera att somliga män har problem med att ”dejta” sin polare?

Nej. Jag tycker faktiskt inte det. Jag tycker faktiskt att det är dags att vi accepterar mansdejten rakt av och börjar umgås lika avspänt över en bit mat som våra flickvänner gör. Det finns flera goda skäl till detta:

Dels är det ärligt talat ganska jobbigt att hela tiden behöva gå ut med ett stort, brölande grabbgäng.

Dels så vill man kanske inte alltid äta vid baren eller dricka öl.

Sedan är det också till viss del en mognadsfråga: när man bildat familj och är upptagen med sin karriär och kanske inte har så mycket tid för kompisarna längre, ja, då vill man ju faktiskt att den tid man har ihop ska bli så trevlig som möjligt.

Man vill kunna fråga sina kompisar, som man träffar så sällan, hur de har det (och gärna höra vad de svarar). Helst vill man ju också kunna prata om mer personliga saker än Zlatans senaste utvisning eller vem som åkte ur Let’s dance senast – och det är ofta svårare om den person man ska träffa, utan att fråga, tar med sin gamla gymnasiekompis från Flen som under hela middagen sitter och vickar nervöst på foten, ser sig runt i lokalen och undrar om vi ”inte ska dra till Privé snart”.

Det är helt enkelt dags för oss att sluta vara så jäkla känsliga hela tiden.

En lite mer avspänd attityd till mansdejten hade i alla fall jag haft nytta av när jag upplevde det som jag alltså kallar ”mitt livs kanske mest pinsamma ögonblick”.

Jag hade hört ryktesvägen att mitt absoluta drömjobb var ledigt och på vinst och förlust skickade jag i väg ett mail där jag presenterade mig själv och varför jag trodde att jag skulle passa för jobbet. Och tro det eller ej, snart kom ett meddelande tillbaka om att det var okej att komma på ett personligt möte.

Mannen jag skulle träffa var i 55-årsåldern och oerhört respektingivande, lite av en gigant inom sitt område. Jag var naturligtvis nervös, men trots detta gick intervjun bra. Om man bortser från en kort sekund på vägen till kaffemaskinen, då våra händer råkade snudda varandra och han hastigt drog undan sin, så kan man säga att det gick perfekt.

På vägen hem var jag så glad och lättad att jag bestämde mig för att detta måste firas. Jag plockade fram mobilen och skrev ett sms till en tjej som jag precis börjat dejta: ”Vad säger du? Middag hemma hos mig i kväll? Jag gör min specialarbolognese och så dricker vi ett par flaskor snuskigt dyrt rödvin.”

Bara efter ett par sekunder pep min telefon till.

”Tack, men jag tror att jag föredrar min hustrus matlagning”, stod det.

Jag tittade på avsändaren. Det var mannen som jag precis haft möte med.

Jag hörde aldrig av honom om jobbet. Och jag vågade heller aldrig fråga honom om det igen.

JONAS CRAMBY
Läs Jonas blogg här!

Cafés tv-krönikör Jan Gradvall tror att Beavis & Butt-heads comeback kan bli höstens stora mediehändelse.

* * * * *

Bland det roligaste med sociala medier är att kommentera tv-program i realtid. Tusentals sitter i tv-soffor med paddor och telefoner och försöker överträffa varandra i sarkasmer.

Men redan i början av 1990-talet – innan Internet hade slagit igenom – fanns det två sofftyckare som gjorde samma sak: Beavis och Butt-head.

Mellan 1993 och 1997 sände MTV ett egentligen helt osannolikt program som i princip gick ut på att två tecknade figurer satt och
hatade 90 procent av kanalens alla rockvideor.

För den som är för ung för att minnas Beavis och Butt-head i högform finns risken att man i efterhand bara uppfattar dem som tokroliga brats.

Men det bästa med Beavis och Butt-head var att de också var sylvassa kritiker. De sade allt det där förlösande som ingen
annan förmådde eller vågade formulera.

Och deras kommentarer överskred sällan 140 tecken. Om Paul Simon: ”That old dude from Africa who used to be in the Beatles.” Om Stakka Bo: ”Ace of Base sucks.” En ny Marilyn Manson-video kommenterades rätt igenom med den
fasta övertygelsen om att det var en helt ny video med Cher.

Nyheten om att Beavis and Butt-head i höst gör comeback på MTV skulle kunna få varningsklockor att ringa – nej, västvärlden behöver sannerligen inte mer nostalgi – men två detaljer talar för att det här kan bli höstens tv-händelse.

För det första är seriens skapare, Mike Judge, med ombord och styr projektet. Det var han som skrev alla manus och gjorde båda figurernas röster.

Efter att Mike Jugde var smart nog att pensionera Beavis och Butt-head i tid har han gjort briljanta saker som långfilmen Office space och den i Sverige kroniskt underskattade King of the hill.

Beavis och Butt-head borde i dag vara i 30-årsåldern men i nyversionen kommer de att fortsätta vara uttråkade tonåringar. Däremot kommer de inte endast att kommentera rockvideor – utan även virala filmer, YouTube-klipp med katter, you name it.

Kort sagt: allt det som alla i dag länkar till.

Men ännu viktigare är att man faktiskt är genuint nyfiken på vad Beavis och Butt-head ska säga om medieklimatet 2011.

JAN GRADVALL

I Sverige har vi nu haft fred i drygt 200 år. Så varför är så många män intresserade – nej, besatta – av krig? Cafés Jonas Cramby intervjuar ett antal ”soffgeneraler” och gör vad han kan för att hålla sina egna perversa krigsfantasier i schack. Tidigare publicerad i Café 5/2011. Illustration (beskuren) av Jonas Bergstrand.

* * * * *

Jag har vissa kuftendenser. Börjar jag intressera mig för något – bilar, tatueringar, mexikansk mat, ja, till och med skönhets­ingrepp (se sidan 100 i Café 5/11) – så vet jag att det hela tiden finns en risk att detta intresse tar över hela mitt liv.

Om jag inte passar mig kommer jag snart att sitta ensam i bara brynjan medan de halvt förvildade katterna som är mitt enda sällskap dricker vatten från den droppande bidén (som jag mer och mer börjat tänka på som min toalett).

Det viktigaste, har jag tack och lov insett, är att jag aldrig blir för intresserad av andra världskriget – det absolut säkraste sättet att förvandlas till enstöring.

Jag kan förstås koppla av med en krigsfilm då och då, eller till och med se hela Band of brothers under en helg. Men börjar jag läsa biografier om Churchill eller förlägga semesterresor till Cu Chi-tunnlarna i Vietnam så vet jag att jag är ute och marscherar på tunn is (precis som Karl X Gustav gjorde under sitt berömda fälttåg över Stora Bält 1864).

Och jag är inte ensam. Under mina år som Cafékrönikör så är det utan tvekan mäns överdrivna intresse för krigshistoria som är det mest efter­frågade ämnet bland mina läsare.

”Varför inte skriva om alla oss soff­generaler?”, skriver de. ”Vi syns! Vi finns! Vi är många… och vi kan omotiverat mycket om slaget vid Somme!”

Min tveksamma inställning till den speciella dragningskraft som krigshistoria tycks ha även på moderna, konflikträdda män, som får hjärtklappning om bara en bil tutar åt dem i trafiken, stärktes när jag började göra research inför den här krönikan.

– Jag vet inte om det är så bra att rota i det här, sa min mycket krigshistoriskt intresserade kollega Frank. Du vet inte vilka krafter du väcker hos de här männen.

– Hur menar du?

– Snart kommer länkarna till modellbyggarföreningarna. Youtubeklippen med super-8-filmer från slaget om Saipan. Ebay-tipsen. De utländska facktidningarna om stridsvagnar. Inbjudningar till underliga ”World war II-mässor” i Komethallen i Solna där du köper ditt första järnkors. Och då är du fast.

Jag tittade på Frank för att hitta ett tecken på att han skämtade. Men icke.

– Snart börjar du hänga i dammiga arkiv och på underliga forum på nätet och snart måste du börja tejpa ihop din portfölj eftersom den är så fylld av dokument och arkivhandlingar att den hela tiden hotar att brista. Och en dag går du ner i källaren och upptäcker att du har en provdocka med en komplett tysk alpjägaruniform där nere. Du börjar inse vad du gjort men då är det för sent, din flickvän har sedan länge flyttat – efter ett gräl då hon envisats med att inte hänga med på en semesterresa till Holland där du och tusen nyfunna tyska vänner planerat att rekonstruera slaget vid Arnhem.

Jag nickade tankfullt och lovade mig själv att aldrig låta det gå så långt. Men så en dag fick jag ett sms från min krigsintresserade kompis Klas…

Om du inte känner till uttrycket soffgeneral så är det helt enkelt en man som helst av allt sitter hemma med en filt över benen och ett paket choklad i knät och tittar på dokumentärer på Discovery Channel eller läser historiska krigsskildringar – och kanske då och då tittar ut i luften med handen under hakan och funderar över Percivals dilemma när han tvingades kapitulera för japanerna i Singapore 1942. Kanske har han kartor på väggarna, kanske inte.

Att förutsätta att en soffgeneral skulle vara våldsammare än andra, eller att han kompenserar för något slags förlorad manlighet, är dock billigt amatör­problematiserande. Dels för att det så klart finns krigsintresserade kvinnor (tror jag), dels för att det främst verkar handla om något betydligt mer grundläggande: klassisk nördighet.

– Jag ser det först och främst som att jag inhämtar kunskap, säger historieintresserade tvåbarnspappan Markus. Krig är en del av vår civilisations kulturella beteende. Ju snarare vi accepterar detta faktum, desto mer motiverade kommer vi att bli i våra försök att undvika det.

– Så är det absolut, säger 28-årige webbchefen Peter. Medan man läser sina krigsböcker funderar man på vad kan man se för paralleller i dag, hur tekniken utvecklades, hur det påverkade samhället och sånt. Och man tänker in sig själv i situationerna. Funderar på hur man själv hade klarat påfrestningarna.

– Jag kan åka omkring på landsbygden i Normandie och känna att fan, här flydde de för livet, på just den där satans kullen, säger David, en annan kollega.

– Jag kan känna samma sak vid Kungälvs fästning. De här murarna är på riktigt. En gång i tiden pågick livet här. Tiden kom och sedan gick den. Kanske är det tid, och inte krig, jag är mest fascinerad av?

– Samtidigt är krig historieämnets Formel 1, säger Frank. Allt utspelas på en begränsad arena. Det finns en början och ett slut, hjältar och skurkar, hjälte­mod och feghet, och i regel en tydlig segrare som tar hem spelet. Där emellan en massa ond bråd död, krascher, eldsvådor och oväsen.

– Sen har vi så klart också det populärkulturella arvet, fortsätter han. Särskilt andra världskriget lever genom filmerna, musiken, böckerna och de sällsynt snygga uniformerna. Cafés modechef Daniel Lindström refererar gärna till Montgomerys sandfärgade shorts, mer sällan till Gustav II Adolfs älghudskyller.

Någonstans mellan 30 och 35 händer det något underligt med många män: Vi börjar utveckla hobbies igen. Många kvinnor kommer att hävda att dessa nyväckta, smått besatta intressen är ett uttryck för en livskris. Men så är oftast inte fallet. Du har ju bara gått in i en ny fas i livet där det inte är lika viktigt att bara hänga på krogen längre – och något måste du ju göra? Så du börjar spela golf, intressera dig för matlagning eller inreda vindsvåningar.

Eller så gör du som många andra – återknyter till det som intresserade dig som barn.

– Mitt krigsintresse var som absolut störst när jag var barn, berättar min kollega Frank. Jag läste allt. Sedan gör vi män ju ofta en paus mellan 15 och 25 eftersom vi vet att det uppfattas som sjukt oattraktivt att vara medlem i Militärhistoriska biblioteket.

Nästan alla soffgeneraler jag pratar med har detta barndomsintresse gemensamt. Så om du är 22 år gammal och vill veta hur du kommer att tillbringa din fritid från 30 och uppåt – tänk på vad som fascinerade dig när du var 12. Krigsintresset kan också hjälpa 30-plussare att hantera det så kallade livspusslet, får jag höra.

– Krigsteoretikern von Clausewitz skrev att varje befälhavare måste ta hänsyn till krigets ”friktion”, säger Frank. Att det alltid inträffar en massa strul som gör att saker tar längre tid än man tror. Det måste man alltid planera för. Och det är en insikt man kan ta med sig när man ska lämna barnen på dagis.

Jag hade faktiskt precis lämnat min dotter på dagis när jag fick det där sms:et från min krigshistoriskt intresserade kompis Klas. Han skrev att han precis hade beställt brä­dspelet Diplomacy på nätet eftersom det ”var Kissingers och Kennedys favoritspel”. Spelet skulle vara ungefär som Risk, fast oerhört mycket större och med oerhört många fler smådelar. Plus
att det tydligen tar sjukt lång tid att spela.

”Lycka till”, tänkte jag och småskrattade för mig själv eftersom Klas är nybliven pappa.

Men så tänkte jag efter lite: Om man hyrde en källarlokal där man kan ha spelet stående, då kanske det skulle fungera? Man skulle kunna köpa två billiga pingisbord på Blocket och såga till en masonitskiva att lägga över. För att få den rätta känslan skulle man också bygga upp ett storpolitiskt landskap runt spelet – ja, inget överdrivet förstås, bara en skalenlig modell av de inledande dagarna av Ardenneroffensiven.

Att vi skulle ha sandsäckar och ett kamouflagenät hängande i taket i lokalen såg jag som självklart. Likaså en strikt regel om att man bara skulle få bli insläppt om man hade på sig en exakt replika av en militäruniform eller, ännu hellre, en äkta. Vi skulle bara få lyssna på tysk 40-talsschlager, dricka Johnnie Walker (Churchills favoritdrink) och äta baklava (Hitlers älsklingsefterrätt). Ja, den skulle kunna bli bra, vår lilla Diplomacy-vrå.

Enda problemet vore om ungarna kom nerspringande och rörde våra grejer. De skulle förstöra månader, nej, åratal av spelande! Detta dilemma, tänkte jag då, skulle man i och för sig lätt kunna lösa med ett bilbatteri och ett par sladdar kopplade till dörrhandtaget.

Det skulle lära de små odågorna att…

Jag svarade aldrig på Klas sms.

JONAS CRAMBY
Läs Jonas blogg här!