Den våldsamma MMA-grenen har blivit gigantisk i USA och utgör till exempel ramverk för Oscarsnominerade filmen ”Warrior”. Nu verkar resten av världen också ha fått seriös blodvittring.

Arrangemanget i Stockholm bankade luften ur det gamla publikrekordet – 13 000 biljetter har aldrig sålt slut så snabbt, enligt Aftonbladet. Och hemmafavoriten Alexander Gustafsson gav åskådarna valuta för entrépengen när han vann huvudmatchen mot Thiago Silva. Nu tisslas det för fullt om en potentiell titelmatch mot amerikanske mästaren Jon Jones.

(Klicka på bilderna för att se dem i större format.)

Damacio Page fryst i en pose från det klassiska tv-spelet ”Street fighter II”. UFC fick sitt riktigt breda genombrott i och med dokusåpan ”The ultimate fighter” som sändes i USA 2005.

Brad Pickett besegrade Damacio Page efter bland annat denna estetiska svängom. Domarens frisyr vann ingen match alls.

Reza ”Mad dog” Madadi avgjorde fajten mot Yoislandy Izquierdo med en så kallad giljotin-submission och blev så glad att han grenslade räcket. Madadi skrev därmed in sig i historieböckerna som den förste svensk att vinna en UFC-match på hemmaplan. ”Jag brukar ha bra nerver, men i kväll var jag faktiskt lite nervös”, sa han efteråt.

Jason Young har övertaget mot en lätt skärrad Eric Wisely. Det ryktas redan om att succéevenemanget ska återvända till Sverige för att inta Friends Arena – med en kapacitet på 50 000.

Siyar Bahadurzada behövde bara 42 sekunder för att knocka Paulo Thiago – kvällens i särklass kortaste match. Den Kabulfödde vinnaren firade som brukligt med ärevarv och Afghanistans flagga.

Totalt tävlade fem svenskar under kvällen. Här åker Magnus ”Jycken” Cedenblad på stryk mot Francis Carmont, som avgjorde genom att snitsa in en ”rear naked choke”. Inga konstigheter.

Kvällens huvudmatch var den mellan Alexander ”The Mauler” Gustafsson och Thiago Silva (som alltså delar namn med den monumentale Milan-försvararen). Här testar Gustafsson fotsulans svikt mot Silvas poppande magrutor. Under matchen annekterade publiken den traditionella hockeyramsan ”Slå han (sic) på käften” och bar fram sin favorit till en stabil seger.

Efter matchen uttryckte sig UFC-presidenten Dana White positivt om svenskens möjligheter att få en titelmatch i klassen lätt tungvikt och hällde lovord över honom. ”Jag har hört att det finns killar i Las Vegas som inte vill sparra med honom och det är där alla proffs håller till”, sa White till Expressen.

There will be blood. När Cyrille Diabate besegrade Tom Deblass lyckades fotografen Björn Terring fånga en arketypisk slagsmålsbild: den svagt L-formade näsan, den svårfixerade näven, bloddropparna som viner genom luften likt bomber i datorspelet ”Worms” – allt finns där.

Text: Emil Persson
Foto: Björn Terring

I nya numret av Café – som kommer i butik tisdagen den 22 februari – pryds omslaget av Solsidan-hjälten Felix Herngren. Cafés Tomas Andersson Wij möter Herngren i en synnerligen avslöjande intervju, om skräcken att inte få tjejer, åren i terapi och den spektakulära skilsmässan som förändrade hans liv.

Fotograf var Felix Solsidan-kollega Johan Rheborg. Under sessionen – där Felix bland annat poserade iförd tantkläder – deltog också två lamor. Det hela började bra, men spårade snart ur. Här kan du se ett unikt filmklipp.

fredrik-ljungberg__464

* * * * *

Fredrik Ljungberg har en egen tv-kanal.
Slår han på kanal 98 på sin tv ser han de två örnarna som bor i träden på strandtomten. Det är amerikanska naturvårdsverket som installerat kameror i träden. Seattle Sounders stjärna har fått sin egen sändning. Ljungberg kan naturligtvis inte dölja hur coolt det är att ha privat örn-tv.
Vem skulle kunna maskera det? Det är den extra detaljen som skulle knäcka alla fotbollsstjärnor som någon gång visat upp i sina fejkade Tudor-gods i MTV Cribs.

– Örnarna har en vingbredd på 2,4 meter. Men i början var det ett problem för jag kunde inte släppa ut Amadeus ensam, då kunde örnarna ta honom. Då var han fortfarande en liten valp. Nu är han större. Nu vågar de sig inte på honom, säger Ljungberg stolt som om det gällde en son.

Amadeus är Fredrik Ljungbergs senaste ”familjemedlem”, en Newfoundlandhund som fick följa med svenska landslagets tidigare lagkapten när han bestämde sig för att byta Premier League mot Seattle Sounders och den amerikanska MLS-ligan.

– Jag älskar honom. Jag har alltid drömt om att ha en stor hund, men det kändes inte rätt att skaffa en i centrala London. Han är svensk. Det är skönt att slippa vara ensam i ett nytt land, säger Ljungberg.

– Han är fantastisk. Men det säger väl alla hundägare om sina hundar.

Det låter kanske som om Ljungberg är ensam USA. Det är fel. Han ser Seattle Seahawks matcher från sidlinjen och är redan kompis med flera av NFL-lagets spelare, bland annat quarterbackstjärnan Matt Hasselbeck och lagets hårt kritiserade kicker Olindo Mare. Seahawks vill till och med värva Ljungberg som kicker, visar det sig.

– Ibland säger de till mig: ”Nej, nu får du gå ut och sparka bollen”, säger han och skrattar.

– Jag svarar alltid att jag håller mig till min sport. Jag har ju aldrig haft någon direkt kraft så det skulle inte gå så bra. Jag brukar säga att jag kanske skulle klara det om jag fick placera bollen var jag vill så att jag kan skruva in den som i rugby.

Ljungberg visar upp sina nya hemkvarter. Det sitter bevakningskameror överallt i bostadsområdet. Ljungberg kör sin svarta Hummer som han spelar fotboll. Han är snabb att ge råd till medtrafikanter som tar fel beslut. Stereon spelar lugna favoriter som Toni Braxton och Tracy Chapman. Ljungberg ser en inhägnad tennisplan i en park.

– Den har jag inte sett tidigare. Där ska jag klättra över och spela tennis. Sådant har man ju gjort förut.

Svensken bor i Seattles mest exklusiva område, på den östra sidan av en storstad som är mest känd för regn, grunge och IT-miljardärer. Evergreen Point Floating Bridge som leder till Ljungbergs nya hem omgärdas av några av USA:s högsta berg. Naturen är som hämtad ur en Peak Performance-annons. En av grannarna i kvarteret är Bill Gates. Microsofts grundare har ett modernt hus nära bromynningen som är så inbyggt i marken att det knappt syns. Gates tar en linbana till sitt hem från bilparkeringen.

– Men häromdagen hörde jag att han har varit tvungen att uppgradera linbanan. När de fick barn så tyckte frun att den gamla var för skraltig, skrattar Ljungberg.

En av svensk fotbolls mest framgångsrika spelare någonsin hyr ett 900 kvadratmeter stort trevåningshus. Ljungberg har rejäl tomt, brygga och båt. Modeintresserad som han är använder han ett rum enbart som garderob. Vardagsrummet har högt i tak, byggt nästan som en kyrka. Köket har stora fönster som ger utsikt mot havet. Han skrattar när jag säger att det fattas ett vattenflygplan, men han säger också:

– Jag såg en bild på John Travoltas hem som är byggd som en flygplats eftersom han behöver plats för sina plan. Det såg riktigt snyggt ut.

Fredrik Ljungberg är en av USA:s bäst betalda fotbollsspelare. Lönen var ett sätt att övertyga Ljungberg att lämna Premier League.
Många siffror har nämnts när det gäller Ljungbergs lön, men ofta glömmer skribenterna att han förutom lönen som redovisas av MLS dessutom har en mängd dolda bonusar som inte måste offentliggöras och som ger Ljungberg ett tvåårskontrakt värt cirka 40 miljoner kronor.
En mer ordinär spelare i MLS tjänar mindre än vad du gör i allsvenskan. Ljungberg förstår att hans lön kan provocera lagkamrater.
– I Europa har alla fotbollsspelare bra pengar. Men här tänker jag på att det är större skillnader ekonomiskt och är mån om att det inte ska sticka i ögonen på de andra att jag har andra förutsättningar.
– I England blev det en vana att gå ut och äta på restaurang med spelarna. Här har alla inte råd med det lika ofta, så det blir inte samma sociala liv.

När Ljungberg spelade för West Ham omnämndes han ofta i reservmålvaktens kolumn i matchprogrammet. Det var ofta skämt om svenskens modeintresse och kläder. Vid ett tillfälle stod det i matchprogrammet att Ljungberg skämtat om att hans senaste lila luvtröja kostade mer än reservmålvaktens bil.
Efter matchen träffade jag Ljungberg. Han bad mig att inte skriva något om det i svenska tidningar. Det lät illa och kunde lätt missuppfattas som att han skröt om sin förmögenhet.
Hans reaktion säger mycket om hans förhållande till sina pengar. Ljungberg, som tjänade över en miljon kronor i veckan i West Ham, gillade inte inlägget.

– Folk förstod inte att bilen jag kommenterade var skrot. Det lät inte bra. Den där bilen var ett stående skämt i West Hams omklädningsrum. Han hade råd med en mycket finare bil, men valde att åka i den där skruttibangbangen som ramlade sönder. Ingen förstod varför han hade den där bilen. Men det skrev han aldrig i matchprogrammet.

Vad använder du din förmögenhet till?

– Jag tycker att det är viktigt att investera pengarna och inte bara spendera dem. En dag slutar jag spela fotboll och då är det inte säkert att jag kommer att ha några intäkter alls, även om mitt mål är att jag ska kunna ha samma levnadsstandard som nu. Jag vet spelare i min årskull som redan har spenderat alla sina pengar. Sedan har de inget jobb från att de är 35 år. När jag väl unnar mig saker så försöker jag göra det på saker som jag alltid är i närheten av. Jag bor bra. Jag åker båt här. Jag kostar på mig fina semestrar.

Berätta om det fantastiska huset du byggt vid havet i Halmstad. Är det där du får utlopp för ditt stora intresse för arkitektur och inredning?

– Ja, vissa saker har jag ritat och designat själv. Det ser inte riktigt svenskt ut på insidan, utan är inspirerat av saker som jag har sett runt om i världen. Jag har en väldigt mixad smak. Jag tycker otroligt mycket om mysighetsfaktorn som du hittar i gamla hus. Den stora utmaningen när du gör ett modernt hus är att undvika att det blir stelt och strikt. Skalet ska ha raka linjer, men det ska vara mysigt och varmt. Jag hatar vissa moderna hus när det känns som att man går in på apoteket.

Ditt konstintresse är inte så känt. Hur investerar du i konst?

– Jag följer inga riktlinjer. Jag bryr mig inte om det är värt mycket eller om det är känt. Det enda som är viktigt är att jag gillar konstverket. Det jag tycker är intressant med konst är att det är så individuellt. Det är som mode. Det jag tycker är vackert kanske du tycker är skitfult.


Seattle Sounders har precis avslutat ett träningspass. Ljungberg svär över att det regnar.

– Alla pratar om att det alltid regnar här, men det har faktiskt varit fantastiskt väder fram till nu. Jag hade t-shirt på mig på Seahawks matcher i oktober, säger Ljungberg när vi går snabbt mot klubbhuset på Starfire Sportscentre.

Hans kompisar tycker att han lämnade den europeiska toppfotbollen ett par år tidigare än han behövde.

– Det kändes inte rätt med en gång för mig heller. Jag funderade länge. Kompisarna tyckte att jag var galen, medger Ljungberg.

Hur är det nu? Du måste ändå tycka att det är jobbigt att spela med lagkamrater som är så mycket sämre.

– Visst, det har varit en stor omställning. Men nu har jag tagit beslutet att komma hit för den här utmaningen och då får man ta det för vad det är och visa respekt. Det är ett annat liv, men ett liv som jag gillar jättemycket.

Ljungberg är inte bara offensiv mittfältare i Seattle Sounders. Han hjälper också tränaren Sigi Schmid och fungerar som fotbollsambassadör åt både Sounders och den amerikanska ligan.
Han håller föredrag för potentiella investerare och skriver krönikor åt den stora amerikanska sportkanalen ESPN. Ljungberg första krönika handlade om det brutalt fula spelet i USA. Svensken vill se renare spel som ger roligare fotboll och mer publikintresse.
Han har snabbt blivit populär, även bland motståndarlagens fans. Veckan jag besöker Seattle köar 2 500 människor för att få Ljungbergs autograf i en av varuhuskedjan Home Depots butiker.
På olika fanforum är en vanlig hyllningskommentar att han inte är David Beckham. Fansen gillar att Ljungberg kämpar och faktiskt verkar bry sig om hur matcherna slutar.
– Det är väl synd att folk säger så om Beckham, säger Ljungberg om sin kompis.
– Men samtidigt, för mig är det smickrande. Det är fantastiskt kul.

Hur allvarligt han tar jobbet som fotbollsambassadör blir tydligt när man ser honom tillsammans med amerikanska sportjournalister. En reporter förklarar för Ljungberg att han minsann vet mer om svensken än de flesta… och säger sedan:
– Spelade inte du i Arsenal?
Ljungberg, som tillhörde Arsenals klassiska ”Invincible”-lag som spelade en hel ligasäsong utan förlust, och som vunnit två ligaguld, tre FA cup-pokaler och var bästa spelare i Champions League-finalen mot Barcelona, svarar ”Naturligtvis”, men han gör det så vänligt och glatt att reportern går därifrån överförtjust.

I samband med Seattle Sounders match mot FC Dallas så träffar jag klubbens majoritetsägare Joe Roth, tidigare chef för Walt Disney Studios och skådespelerskan Julia Roberts mentor, utanför arenan Qwest Field.
Filmmogulen är klädd som för en husvagnssemester i Sounders träningsoverallsbyxor och en stickad tröja. I samma sällskap finns komikern Drew Carey, en minoritetsägare som älskar fotboll så mycket att han en gång fuskade till sig en VM-ackreditering som fotograf. Roth är nöjd med sin svenska investering. Sounders, som bildades den här säsongen, tog sig till slutspelet och vann amerikanska cupen under sitt premiärår. Men vad Roth verkligen bryr sig om är att Sounders haft bättre publiksiffror än flera NFL-lag.
Flera av fansen har med sig svenska flaggor till matcherna. Klassiska Premier League-ramsor blandas med musiken från brassorkestrar man annars hittar i amerikansk collegefotboll.
– Freddie är limmet som hållit samman det här laget. Han har varit ovärderlig. Utan honom hade det här inte varit möjligt, säger Joe Roth och pekar på en minnesplakett som satts upp på arenan med namnen på premiärårets alla säsongkortsinnehavare.

Tränaren Sigi Schmid är lika lyrisk. I omklädningsrummet efter 2–1-segern mot FC Dallas kommer han fram till Ljungberg och pekar på ett par röda skinnskor med tofsar högst upp i svenskens klädskåp.

– Spelar du så här bra så kan du få ha på dig vad du vill, till och med de där röda skorna.

När David Beckham flyttade till Los Angeles Galaxy ägnade brittiska dagstidningar helsidor åt mittfältsstjärnan nya svåra livsval – som huruvida han skulle flyga ekonomi med resten av truppen eller om han som enda spelare med förmögenhet skulle uppgradera biljetten till första klass.
Ljungberg har valt den solidariska linjen.
– Man delar hotellrum när man är ute och reser här, säger Ljungberg. Det har jag aldrig gjort tidigare. Det är en ny upplevelse. Men jag har öronproppar med mig för att slippa snarkningarna. Jag har dängt till min rumskamrat med kudden ett par gånger, men han är stor som ett skethus så det är säkrast att köra med öronproppar i stället.

Ljungberg hade nyligen Halloweenfest för hela laget. Han dekorerade huset med spindelväv och pumpor. Svensken var utklädd till den fisande Fat Bastard i Austin Powers-filmerna.

Då mejlar du bilden på dig som Fat Bastard i tjockdräckt så fort du hinner så vi kan ha den i tidningen?

– Yeah right.

Svaret kommer blixtsnabbt. Få fotbollsspelare har varit lika måna om sitt privatliv som Fredrik Ljungberg. Han var en av Calvin Kleins mest framgångsrika underklädesmodeller, men han har alltid vägrat prata om flickvänner och därför omgärdats av gayrykten sedan första dagen med Arsenalrött hår på Highbury.
Tittar man på pressfoton på Ljungberg så ser man att han alltid går fem meter framför eller fem meter bakom sina flickvänner. Det finns inga foton på Ljungberg hand i hand med någon av de tjejer han haft under de tio år jag bevakat hans karriär.

Känner du någonsin att du har varit tvungen att offra möjligheten att bilda familj för fotbollens skull?

– Det är klart att det hade varit enklare om jag inte hade haft min fotbollskarriär. Alltså, det här är något som jag aldrig har pratat om tidigare. En fotbollsspelare sa till mig när jag var 25 någonting i England att 80 procent av engelska fotbollsspelare skiljer sig efter karriären. Det skrämde mig ganska mycket, så jag kom fram till att det är bättre att inte gifta sig förrän efter karriären. Det kanske har varit fel av mig. Men jag tog till mig det där rådet väldigt mycket. Det finns olika anledningar till varför folk gifter sig med dig när du är känd. Jag har väntat med flit bara därför. Det kanske har varit ett misstag av mig att jag har försakat förhållanden hit och dit.

Du har inte vågat ta förhållanden till nästa nivå bara därför?

– Jag har haft det i bakhuvudet. Jag har sett hur många andra fotbollsspelare har gått på nitar. Då har jag tänkt att det är bättre att vara försiktig.

Du har nästan gjort det till en konstform att alltid gå fem meter bakom dina flickvänner.

– Det är väl kanske en av de sakerna som jag har känt…
Ljungberg tystnar.

– För mig är det nästan ett test. Vissa flickvänner har blivit förbannade för att de inte har fått vara med på en paparazzibild när jag har sagt: ”Gå du lite före mig”. För mig har det varit en stor varningssignal. Det är väl inget du ska gnälla över. Det är väl bättre att du slipper vara med i tidningarna och får leva ditt privatliv. Det är sådant jag haft för mig.

Finns det någon del av dig som ändå tycker att det är jobbigt att du inte får gå hand i hand med din flickvän? Det är ändå en fin sak i livet.

– Jo, det händer väl ibland, men jag är samtidigt väldigt privat och det är inget jag vill ”splasha” ut i hela världen. Det kanske händer när jag gifter mig.

Vill du hellre dejta någon som redan har en egen framgångsrik karriär av samma anledning? Är det ett sätt att slippa ”golddiggers”?

– Nej, jag tror på kärleken. Jag kan dejta vem som helst. Det spelar ingen roll vad du jobbar med eller vad du gör.

I Seattle kan du promenera omkring med din flickvän utan att folk bryr sig, men i London kan du fortfarande inte ens gå till en Starbucks utan att bli fotograferad.
– Ja, det har orsakat problem med flickvänner ett par gånger. Jag har varit någonstans med en kompis som haft med sig en tjej. Och så tar en paparazzi fotot så att min kompis inte är med i bilden och sedan heter det i tidningen att tjejen är min nya flickvän. Det kan jag säga, det går inte hem hos flickvännen man har. Det är alltid en kul sak att behöva förklara för sin flickvän att ”Nej, men vi var i själva verket många som var på det där kaféet eller var på det där stället och käkade”. Sådant är mitt liv.

Och samtidigt lever gayryktet fortfarande. Det verkar inte spela någon roll hur många gånger du säger att du inte är gay.

– Ja, jag har fått frågan och jag har sagt att jag inte är gay flera gånger, men folk bryr sig inte om vad jag säger. Många människor tycker att det är ett problem om de blir kallade gay. De anser att det är förolämpande, eller vad de nu tycker. Jag har aldrig förstått varför. Det är därför jag sagt att det är smickrande. De människor som jag känner eller har träffat som är homosexuella är fantastiska människor, som ofta dessutom är väldigt modeintresserade precis som jag.

Det har gått ett år sedan Ljungberg slutade i landslaget. Ändå får han fortfarande frågor om sin relation till Zlatan Ibrahimovic och den påstådda rivaliteten med Barcelona-anfallaren under landslagstiden.
Ljungberg svarar alltid samma sak, att det bara ”handlar om att vissa människor kommer sämre överens, inget allvarligare”.
Under den senaste EM-turneringen i Schweiz och Österrike spekulerade till och med svenska journalister om att Ljungberg, för att vinna en maktkamp med Zlatan, medvetet satt kvar i omklädningsrummet för att vara den som alltid gick ut sist på träningsplanen. Konspirationsteorin gick ut på att Ljungberg vill visa att träningen kunde börja först när lagkaptenen behagade komma. Nu är det dags att dra ett streck över hela maktkampsryktet en gång för alltid.

– Det var aldrig någon maktkamp, säger Ljungberg. Jag har hört det där om träningarna i efterhand. Den grejen är patetisk. Det är så att man garvar. Så här är det: Jag tejpar mina fötter ganska hårt. Jag har känsliga fötter så jag kan inte göra det i förväg på hotellet. Sjukgymnasten måste göra det precis innan jag spelar. Det tog fem till tio minuter då de andra gick ut på planen.
– Jag fick aldrig frågan varför jag var sen. Inte en enda gång. Journalisterna skrev det där ändå. Men jag bryr mig inte.

Sverige misslyckades som bekant med att kvalificera sig till VM i Sydafrika. Förbundskapten Lars Lagerbäck förklarade flera poängförluster med att landslaget saknade Fredrik Ljungberg.
Hade Sverige tagit sig till VM så hade Lagerbäck inte kunnat övertala Ljungberg att göra comeback. Flera spelare i truppen blev irriterade över att Henke Larsson kom in på en räkmacka till EM i Österrike och Schweiz. Ingen sa något utåt. Ljungberg skulle inte vilja orsaka samma ilska i en landslagstrupp, tror de av hans vänner som jag pratar med.
Ljungberg däremot säger bara att var sak har sin tid.

– Jag har varit ordinarie i 19 år. Det är en lång tidsperiod i fotboll om du aldrig sitter på bänken. Det är påfrestande för kroppen.
En landslagscomeback är en svår sak att prata om. Det är ett sådant där ämne som det bara är fånigt att kommentera förrän man faktiskt tänker återvända.

Skulle Sveriges nya förbundskapten Erik Hamrén besöka Fredrik Ljungberg så kan han dock räkna med ett varm mottagande. Ljungberg, som alltid älskat offensiv positiv fotboll, har varit ett Hamrén-fan i elva år sedan tiden i Halmstad.

– Hamrén spelade bra fotboll med Öis när jag var i allsvenskan. Jag kommer ihåg att jag alltid tänkte att han måste vara en bra tränare eftersom de alltid försökte spela rolig fotboll. Sedan har han haft imponerande framgångar både i Danmark och Norge.

Ljungberg hade även gärna sett Sven-Göran Eriksson som förbundskapten.

– Jag tror att det hade kunnat bli fantastiskt. Hans meriter talar för sig själv. Jag tror att det är bra för landslaget att ha någon som varit utomlands. Det är lite tuffare utanför Sverige.
Det är ett år till nästa tävlingsmatch för landslaget. I resten av Europa hånskrattar man åt den svenska drömmen om att en dag få se ett allsvenskt lag i Champions League-slutspelet. Frågar du Fredrik Ljungberg så skulle svensk fotboll må bra av mittbacken och Arsenallegenden Tony Adams dobbar.

– När jag kom till Arsenal så tog de äldsta spelarna, som Tony Adams, hand om mig väldigt bra. Det var hårdare hierarki där, vilket jag uppskattade. Där skulle du hålla dig på mattan när du var ung och inte hade bevisat något än. Om du tjattrade så blev du söndersparkad på träningarna. Det var en ordentlig uppfostran. Jag är väldigt tacksam för att jag fick gå igenom den skolan. När jag sedan klättrade i hierarkin så var det fortfarande väldigt strikt när det gällde respekt. Det tycker jag är viktigt. Det är bra för fotbollslag. Man måste lära sig att respektera vissa saker. Om någon gick över gränsen så blev det verkligen repressalier. Inte från tränaren, utan från de äldre spelarna. Spelarna var så starka då. I dag läser jag ibland att någon yngre spelare klagar utåt om något. Om det hade hänt när jag var yngre så hade det aldrig tolererats. Det hade blivit ett jävla liv! Du kunde bli fullständigt nedsparkad på träningen för att påminnas om att du skulle veta din plats. Det gör ont, men det är så man lär sig saker. Samtidigt fick man fantastisk ”pushning” om man gjorde något bra.

Hur ofta blev du nedsparkad?

– Ibland om jag var på något humör så tunnlade jag någon av de äldre spelarna och sa något eller garvade. Nästa tackling kan jag lova dig att då flög jag jävlar i mig tio meter ut ur planen. Det var väl mest för att visa: ”Här är vi professionella, det här är ingen lekstuga.” Annars klarade jag mig.

Ljungberg ler.

– Jag minns hur en ung kille, när juniorlaget skulle integreras med oss i A-laget, sa till Arsenals kock att maten inte var god. Då stod Tony Adams och skällde ut honom i tio minuter inför alla i hela matsalen och sa: ”Om du inte skärper dig så kan jag lova dig att jag tänker se till så att du inte spelar en minut till i den här jävla klubben.” Det var ord och inga visor. Det är på den nivån det ska ligga. Det är fantastiskt bra.

Försökte du skapa samma tuffa hierarkiska stil när du var lagkapten i landslaget?
– Det är lättare att göra i klubblag när man är med varandra alltid, men visst, ibland var jag tvungen att stämma i bäcken i landslaget. Men det blir aldrig samma sak. Arsenal är mycket hårdare än landslaget.

Ditt kontrakt med Seattle Sounders går ut om ett år. Vad ska du göra när du slutar spela fotboll?

– Jag vill resa och se världen. Det har jag längtat efter. Det har jag tvingats försaka på grund av fotbollen. Jag har rest mycket, men jag har mest sett hotellrum och fotbollsarenor. Jag ser fram emot att kunna vara avslappnad och njuta av platserna jag besöker. När jag rest så har jag alltid haft en match framför mig och känt en press att prestera.

Hur blir det med studier?

– När jag var yngre och satsade på fotbollen i stället för studier så hade jag många kompisar som pluggade på universitetet. När jag tränade som hårdast en vinter så minns jag att en kompis ringde en onsdagseftermiddag. Jag frågade vad han gjorde. Kompisen sa att han satt och pluggade till sin tenta och drack en konjak. Jag kommer fortfarande ihåg att jag tänkte: ”Vilken jäkla gottegris, fasen att jag inte får göra det!”

Fin konjak och pluggande om några år alltså?

– Ja, men han var väldigt lyckligt lottad och hade lätt för att plugga så det är inte säkert att jag kan dricka konjak samtidigt som jag pluggar.

Vad vill du studera?

– Jag vill åtminstone ta en sex månader lång ekonomiutbildning så att jag förstår plus och minus. Jag vill kanske starta ett företag, och då vill jag ha kontroll på allt även om jag har andra människor som arbetar åt mig. Jag vill åtminstone ha kunskap nog så att jag vet om någon lurar mig. Sedan har jag alltid sagt att det skulle vara kul att läsa arkitektur, men det är fyra-fem års studier och det är nog lite för lång tid för mig.

Vill du bli fotbollstränare?

– Ja, men jag vet inte om jag vill göra det på toppnivå. Om jag känner att jag är mogen för det och det är rätt fas av livet så skulle jag tycka att det var kul att utveckla ungdomsspelare. Jag tror att jag står för ett väldigt speciellt sätt att spela fotboll, och jag tror det är lättare att lära ut spelvision till ett P13-lag, som Dennis Bergkamp gör i Ajax, än att göra det med ett A-lag.

Det har blivit dags att säga hej då. Ljungberg ska köra över gränsen till Kanada för att se bröderna Sedin spela hockey i Vancouver. Han fyller framsätet med Twizzlers, ett substitut för svenska favoritgodiset Djungelvrål. Han är sen. Det är nu han skulle behöva sitt eget vattenflygplan. Men Ljungberg har mer modesta flygplansinvesteringar på gång, ett inköp som passar hans livsstil.
– Vad tror du om Stealthfärgen? Jag vill göra något speciellt med bilen, och nu har jag hittat ett ställe där man kan köpa samma matta kamouflagefärg som de använder till amerikanska flygvapnets Stealthplan.

zlatan

Mångmiljonär, nationalhelgon och varje internationell storklubbs våtaste värvningsdröm. Repetera efter oss: Zlatan Ibrahimovic har aldrig varit större än nu. Café åker till Milano för en exklusiv intervju med superstjärnan – om mediestormarna, familjelivet, jakten på nya titlar och vem han vill se som Lars Lagerbäcks efterträdare. Av Christofer Brask. Foto Fredrik Skogkvist.

På Inters träningsanläggning finns ett stort tält med en fotbollsplan. Där inne på konstgräset trängs 28 medie- och pr-människor samt en av världens bästa fotbollsspelare. Stämningen är som runt en Hollywoodstjärna på Croisetten, lätt hysterisk. Varje gång en fotograf fått sina bilder ekar det:
– Grazie mille!
– Fantastic!
Den enda som verkar helt avspänd är Zlatan Ibrahimovic själv. När man står bredvid honom slås man av att han inte bara är närmare två meter lång, utan också väldigt bitig. När jag frågar vad han tar i bänkpress flinar Zlatan och drar lite på svaret.
– Jag sa 120 kilo i en gammal Caféintervju. Men jag överdrev nog lite. Jag gillar inte styrketräning men… hm, 90 kilo kanske.

Det är kyligt i tältet den här tidiga vårdagen, max tio grader. I närmare tre timmar blir han fotograferad, ofta klädd i endast skjorta eller linne. Förutom Café har Gazzetta dello Sport och italienska editionen av GQ fått fototid. Zlatan huttrar mellan tagningarna, men gnäller inte. Emellanåt tar han på sig en värmande brun jacka med Intermärket på, men det blir inga långa stunder. Jag tänker: Detta kan inte vara bra. Carolina Klüft eller Per Elofsson skulle aldrig ha ställt upp på något liknande. Och Inter borde ha synpunkter på att klubbens viktigaste tillgång står och riskerar förkylning mitt i säsongens mest hektiska skede. Men som en person jag träffar den här dagen hos Inter säger:
– Han bestämmer själv. Han är störst i klubben. Hans ord är lag. Zlatan huttrar till igen. Och så fyrar han av sitt berömda skratt.
– Jävlar, vad Café kommer att sälja!

Kvällen innan har Inter spelat 3–3 mot Roma på San Siro. Det är en av få matcher Zlatan missat så långt i ligaspelet. Bakom sig har han en höst och en vinter som är hans bästa period i karriären hittills. Trots en lårskada som omöjliggör spel har tränaren José Mourinho valt att ha sin alfahanne på bänken och det känns som en signal till Roma: ”Akta er, annars släpper jag kopplet.” Efter matchen har Zlatan svårt att varva ner, trots att han inte spelat. Först vid femtiden på morgonen lyckas han somna.

Strax före klockan åtta morgonen därpå anländer José Mourinho till Inters anläggning i Appiano Gentile, tre kvarts bilresa norr om Milano. Tränaren är mindre än jag trott; huvudet sticker precis upp ovanför bilens fönsterkant. Mourinho sitter på passagerarsätet i en Volvo XC 90, en av de vanligaste bilmodellerna på Inters parkering som en följd av att den svenskamerikanska biltillverkaren är en av klubbens sponsorer. Även några V50 och C30 rullar förbi, liksom en skruttig Saab 9000. Men bland spelarna är Audi Q7 klart vanligast.

Utanför entrén till pressrummet tar ett par italienska fotografer varsin morgoncigg. Marco Materazzi ger demonstrativt extra gas när han passerar i kurvan med sin Audi. Fotograferna väntar på Zlatan, eller ”Ibra” som alla säger här. Halv nio skulle programmet dra igång med intervjuer på italienska, men det kastas hastigt om när nyheten om Zlatans sömnproblem når Appiano Gentile. Allt eftersom tiden går blir pr-människorna mer och mer stressade, medan journalisterna mest verkar uttråkade. Simone Stenti, redaktör på italienska GQ, småpratar om ”Ibras” status i Italien:
– Han är inte bara en bra spelare utan också en stark personlighet. Han är stolt över sig själv. Stenti utbrister:
– Se själv!

En dörr har plötsligt öppnats. Zlatan gör entré, klädd i mössa, hoodjacka, designerjeans, vita sneakers – vad Stenti kallar ”typisk fotbollsspelarstil”. Klockan är 10:24 och Zlatan tar genast plats framför Sky Italias kamera. Tv-teamet har hängt upp de nya röda Nikeskorna på ett stativ, så att de syns bakom Zlatan och får den rätta exponeringen. Simone Stenti ställer sig nära och lyssnar när Zlatan svarar på tv-reporterns frågor.
– Han har stora problem med språket, säger GQ-redaktören. Han talar många språk, men inget av dem särskilt bra. Efteråt ber jag honom återge de bästa bitarna av intervjun. Stenti ler trött.
– ”Ronaldo är en mycket bra spelare, bla-bla-bla. Mourinho är en mycket bra coach, bla-bla-bla.”

Klockan 10:34 lämnar Zlatan rummet. Nu väntar behandling och lunch. På en stol för sig själv sitter Andrea Elefante, som bevakar Inter och italienska landslaget för Gazzetta dello Sport. Han är troligen den journalist som Zlatan känner störst förtroende för. När Zlatan tilldelades Guldbollen 2007 och vägrade träffa någon från Sportbladet, gjordes intervjun i stället av Elefante. Senare under dagen ser jag dem tala förtroligt med varandra, med huvudena på viskavstånd från varandra. När jag frågar Elefante om det brukar dra ut på tiden så här mycket tittar han på mig som om jag inte förstått någonting alls. Sedan säger han allvarligt:
– ”Ibra” är skadad. Han behöver behandling.

Klockan 13:55 öppnas så dörren till klubbens restaurang. Längst in vid ett fönsterbord sitter Zlatan. Vid sin sida har han sin ständige följeslagare, Dick Landgren från Nike. Vi har bara suttit ner i ett par minuter när Zlatan får syn på någon i andra änden av rummet:
– Mister!
José Mourinho, på väg ut, stannar upp och ropar tillbaka:
– Swedish?
– The questions are about you all the time, säger Zlatan. Tränaren ler, kastar en blick på mig och säger:
– You want to know me? I am more or less like him.

José Mourinho illustrerar med den klassiska knäppskallegesten, ett snurrande pekfinger bredvid tinningen. Sedan går han skrattande vidare. Ända sedan Mourinho kom till Inter har den portugisiske tränaren och hans svenske anfallsstjärna försökt överträffa varandra när det gäller beröm. Mourinho har gång på gång sagt att Zlatan är ”bäst i världen”. Vilket i och för sig är ett omdöme av oklart värde, eftersom Mourinho själv förklarat:
– Jag säger alltid att mina spelare är bäst. När jag var i Porto sa jag alltid att Deco var bäst i världen. När jag var i Chelsea sa jag att John Terry var världens bästa mittback, Didier Drogba världens bästa anfallare och Frank Lampard världens bästa mittfältare. Det är så jag arbetar.

Och nu är det alltså Zlatan. Som i sin tur säger att Mourinho är den förste tränare som inte försökt få honom att ändra sig, som accepterat hans sätt att spela fotboll fullt ut. Men ingenting varar för evigt, särskilt inte en kärleksrelation mellan en tränare och hans stjärnforward. När Inter återigen missat möjligheten att vinna Champions League markerar Zlatan missnöje och öppnar för en flytt efter säsongen. Ytterligare några veckor senare säger han rakt ut att han efter fem år känner sig klar med Italien och gärna vill testa något nytt. Mourinho säger plötsligt att ”ingen är större än laget”, Interfansen buar och Zlatan tjurar. Men den här vårdagen i Appiano Gentile är harmonin fortfarande total. Zlatan är, åtminstone utåt, övertygad om att hans framtid är i Inter. Om José Mourinho säger han, med en nick mot dörren där tränaren just försvunnit:
– Du ser ju själv hur han är. Han är bra.

Vem är världens bäste spelare – enligt dig?
– Jag tror inte det finns någon i dag som är världens bäste. Det är flera spelare som håller hög klass – ena veckan är det en spelare, nästa vecka en annan. Det är inte som för tio år sen – då dominerade Ronaldo. Det var bara Ronaldo, Ronaldo, Ronaldo! Och sen var det Zidane, det fanns ingen som Zidane. I dag finns det ingen spelare som är på en egen nivå, som är från en annan planet.

Hur många är ni där uppe?
– Det handlar om tre till fem spelare som håller riktigt hög nivå. Messi, Cristiano… Kaká håller också hög nivå, när han väl är frisk. Sen gillar jag Rooney, han är riktigt bra. Och Torres har varit fantastisk. Sen har du andra spelare som inte syns riktigt lika mycket. En sån som Xavi är viktig. Och Iniesta.

…och du själv?
– Jag nämner aldrig mig själv. Det är upp till andra att göra det.

Finns det någon rivalitet, er superstjärnor emellan?
– Jag tror vi är glada för varandra. Jag är i alla fall glad för deras skull, jag är glad för det de gör. Det är såna spelare som folket njuter av, annorlunda spelare som gör det lilla extra. Eller – det mycket extra.

Byter du några ord med exempelvis Ronaldo efter en Champions League-match?
– Nä, jag känner inte honom. Vi snackar när vi ser varandra – professionellt snack, inget annat.

I alla omklädningsrum finns en benhård hierarki. Hur märks det att du har hög status i Inter?
– Det är inget man utnyttjar – i alla fall inte jag. Jag gillar inte sånt. Alla är lika viktiga, enligt mig. Utan mina lagkamrater kan jag inte göra det jag gör i dag – och utan mig kan de inte göra det de gör. Vi är tillsammans, vi måste hålla ihop. Som individ kommer du långt, men som lag kommer du ännu längre.

Mourinho har beskrivit dig som ”en arg pojke som vill vinna allt”. Har han rätt?
– Jag vill vinna allt. Jag menar, i slutändan handlar fotboll om hur mycket du har vunnit. Jag har vunnit tio, elva troféer men det räcker inte för mig. Jag vill vinna mer. Varje gång jag går ut på planen gör jag allt för att vinna. Ingen ska stoppa mig! Mourinho har rätt, det är min mentalitet.

Varför är du ”arg”?
– Jag gör allt för att vinna. Om du spelar med mig och jag ser att du inte gör ditt jobb, att du inte ger allt, att du inte kämpar – då blir jag förbannad och säger till dig. Så är det.

Märks din vinnarskalle utanför fotbollsplanen också?
– Ja, när jag spelar spel. Jag vill inte förlora. Jag vill vinna i allt. Jag är en vinnartyp. Jag njuter när jag vinner.

Stämmer det att du är grym på fotbollsspel på nätet?
– Haha! Jag vet inte om jag är grym, men jag kan spelet.

Åjo. Jag har hört att du är just ”grym”.
– Jag kan spela det och jag är bättre än genomsnittet. Det är Pro evolution jag spelar på nätet.

Hur reagerar dina motståndare? Brukar du ge dig till känna?
– Jag brukar inte säga att jag är jag, men ibland hör de min röst. Man kan ju prata med varandra och då är det många som säger: ”Du låter som Zlatan. Men det är nog inte du.” Då börjar de ställa kuggfrågor och jag svarar rätt på allt – men de tror fortfarande inte att det är jag. Det är ganska kul.

Om du ringer en restaurang här i Milano presenterar dig som Zlatan Ibrahimovic, vad händer då?
– Jag har valda restauranger jag går till. Ibland kan jag gå till ett nytt ställe, men då har jag blivit rekommenderad den av någon jag känner. Sedan har jag kontaktpersoner på de olika restaurangerna som jag ringer till.

Får du vara ifred när du går ut?
– Inte mycket. Men det beror på, du väljer själv om du vill vara ifred eller inte. Om det kommer fram folk kan du ju välja att säga: ”Jag är här med tjejen, jag vill vara ifred.” Men jag brukar vara öppen mot dem och ta mig tid. Vill de ha en autograf får de en autograf. Vill de ha ett foto får de ett foto. Men ibland blir det överdrivet.

Hur funkar det med kompisar? Hittar du några nya vänner utanför fotbollen?
– Det är inte så att man går fram och säger: ”Hej, jag är Zlatan.” Men kan hända att man lär känna någon som är god vän till en annan spelare. Eller om man går ofta till en restaurang, då lär man känna folk.

Är det svårt att veta vem du kan lita på?
– Oh ja. Men en smart person, en person som är vaken, märker oftast vilken typ den andre är.

Vad krävs för att vinna ditt förtroende?
– Betala hundra millar på kontot! Nä, jag bara skojar. Jag är inte den som går ut och skaffar nya kompisar. Jag gillar att ha ett fåtal. Det funkar bättre.

Hur många nära vänner har du?
– Inte många. En, två – max. Det är såna som jag känt länge, de ene lite längre än den andre. Det tar energi att ha en massa kompisar. Jag är inte den människan som umgås med 20 personer varje dag. Jag umgås när det finns tid. Nu har jag familj och då är det familjen som gäller. Jag umgås med min familj, mina närmaste och mina bästa kompisar.

Hur många har ditt mobilnummer?
– Ingen, hoppas jag! Utan det är jag som har deras nummer. Mitt nummer byts ofta. Det händer att det kommer ut och så är det någon som tycker det är kul att ringa mig – någon skojar eller så kommer det nåt skumt meddelande från ingenstans. Var tredje månad är en bra tidpunkt att byta nummer.

Hur många handlar det om, som faktiskt har ditt nummer? Tio personer?
– Max tio. Det är inte lätt att få tag i mig.

Har Lars Lagerbäck ditt nummer?
– Ja, faktiskt. Han fick det nu i slutet, i förra veckan.

Zlatan skrattar, han tar det som ett skämt. Anledningen att jag frågar är ett rykte som säger att fotbollförbundet alltid ringer Helena Seger när de behöver få tag i Interspelaren. Men Zlatan fortsätter:
– Nä, både Lars och Roland (Andersson) har faktiskt mitt nummer. De personer som behöver få tag i mig har mitt nummer – absolut. Det är viktigt. Jag är ju inte Michael Jackson. Jag måste ha kontakt med folk. Det är viktigt att ha en kommunikation, om inte på telefon så på mejl. Mejl jobbar jag mycket med.

Kommer du tacka ja till landslaget så länge du blir uttagen?
– Jag tror det, svarar Zlatan först. Men efter att ha funderat ett par sekunder fortsätter han: – Fast det skulle inte förvåna mig om jag tackar nej. Det är i så fall för att välja en längre karriär. Det kan vara ett skäl till att tacka nej till landslaget. Absolut.

Du menar för att spara kroppen och…
– Ja. Och om jag anser att jag inte håller lika hög nivå som den som ska spela i stället för mig.

Så småningom blir det dags för fotbollförbundet att rekrytera Lagerbäcks ersättare. Har du någon drömkandidat?
– Jag är dålig på svenska tränare, om vi ska hålla oss inom Sverige. Men du har ju Roland Nilsson, Jonas Thern och Stefan Rehn – han är i Göteborg, va? Jag tror man ska ha en gammal fotbollsspelare som varit med i landslaget, som gått igenom det och känner till hur det funkar.

Finns det något som skulle få dig att avsluta karriären med en säsong i Allsvenskan?
– Nej, knappast. Jag har varit negativ till det förut och det känns ännu mer avlägset nu. Om jag ska komma hem är det för att bli ordförande eller sportchef i Malmö FF. För att göra något för svensk fotboll.

Apropå Malmö: Hur klarade sig ”Zlatans plan” när Rosengård brann i vintras?
– Den klarade sig. Hehe, ingen skulle röra den. Min plan är det sista som skulle falla. Förresten tänkte vi på det när den byggdes – den är gjord för att klara såna saker.

Snart åtta år har gått sedan Zlatan lämnade Malmö FF och Allsvenskan. Det har varit åtta galna år, åtta år då han varit omsusad, omdebatterad och hyllad som få andra svenskar. En fjärt har räckt för att skapa rubriker över tio kvällstidningsspalter, en klackspark för att sätta en hel nation i trans. I december 2001 var mycket annorlunda, men mycket också likt. Vi träffades på Amsterdam Arena några dagar före jul, Zlatan var ganska färsk som Ajaxspelare och mitt i en jobbig period i karriären. Han var redan den mest omskrivna fotbollsspelaren hemma i Sverige men hade mycket kvar att bevisa för den kräsna publiken på Amsterdam Arena. En halvtimme före vårt möte väntade jag i Ajax pressrum med en bunt tidningsklipp på bordet framför mig. En vaktmästare som passerade fick syn på en av rubrikerna – ”Kung Zlatan” – och började skratta.
– Ingen kung! Inte än.

Zlatan själv drog handen genom luften och försökte låta som ett flygplan:

– Sssssssssccchhh! Sssssssssssssccchhhhh!
Det var det närmaste ett självporträtt han kom. Han beskrev sig själv som en sorts vandrande vålnad, en skugga som rörde sig mellan de båda polerna i hans liv – Malmö och Amsterdam – och som då och då gick att fixera i trakten av offensivt straffområde.
– Ena minuten kan jag vara i Malmö, nästa kan jag vara någon annanstans. Ingen vet var jag håller hus. Ingen kan styra mig. Han tystnade. Det öppna, busiga leendet var borta.
– Jag kom från ingenstans och ska fortsätta så.

Han berättade om alla tv-program han hade nobbat: Sen kväll med Luuk, Bingolotto, Vänner och fiender.
– Jag behöver inte dem.
Enligt Hasse Borg, sportchef i Malmö FF och på den tiden ett slags mentor för Zlatan, sa att Zlatan hade känt sig bränd. Att han inte ville bli ”en sån som man gör narr av i tv”. Han hade även nobbat Malou von Sivers.
– Vem är Malou? sa Zlatan. Kvällen därpå blev han utvisslad av sin egen hemmapublik och tränaren Ronald Koeman förklarade att hans svenske nummer nio befann sig i ”en svår situation”.

Zlatan har sedan dess haft en fantastisk utveckling på flera plan. Den 28-åriga tvåbarnspappan jag möter i Milano är en annan person än 20-åringen i Amsterdam – trygg i sig själv, avspänd, med vissheten att han lyckats med precis allt han påstod att han skulle göra som kaxig parvel i Rosengård. Som sjuåring tejpade han upp lagbilder på Inter hemma i pojkrummet. Han förklarade för sina lärare att han inte behövde göra läxorna eftersom han en dag skulle bli proffs i Italien. I den nyutkomna boken Historiens 100 viktigaste svenskar har Zlatan placering 77 – före Bruno Liljefors, Jan Guillou, Elin Wägner, Karl Gerhard och August Palm. Enda idrottsmannen som hamnar före Zlatan är Björn Borg. ”Zlatan är det moderna, kosmopolitiska, avkristnade och avreglerade Sveriges främsta hjälte och skurk; ett helgon och en djävul i samma randiga klubbdräkt, och det lär dröja en bra bit in på det nya årtusendet innan vi ser en svensk lika berömd, omskriven och hyllad”, skriver författarna Petter Karlsson och Niklas Ekdal.

Att Zlatan platsar i deras bok utlöser förmodligen ilska från två håll, så som det brukar vara när Zlatan är inblandad: från dem som inte förstår vad han har på en sådan lista att göra – och från dem som tycker att han borde ha placerats betydligt högre upp.
– När han kom in i landslaget reagerade en del på hans sätt att vara. Han kommer ju från en miljö där jargongen är rätt tuff. I en grupp kan sånt lätt slå fel. Jag uppfattade aldrig Zlatan som hånfull eller överdrivet kaxig, men han stack ut genom sitt sätt att vara på planen och sin skämtsamma jargong. Det finns så mycket jante i svensk fotboll, säger förre landslagsmålvakten Magnus Hedman.

Trots all framgång på fotbollsplanen har Zlatan fortsatt vara omstridd hemma i Sverige. Det har funnits gott om experter som inte velat se honom i landslaget – även när han varit Sveriges mest framstående spelare i klubblagsfotbollen. Egentligen var det först under den senaste säsongen som Zlatan fick det stora erkännandet i den svenska pressen.
– Min relation med journalisterna har gått upp och ner, konstaterar han.
– Det känns som att de är mer tacksamma nu, för att jag är den jag är.

Håller du koll på vad som skrivs om dig i svenska tidningar?
– Nej, inte så att jag går in och kollar själv hela tiden. Förr eller senare når det fram till mig, men är det någon Ralf Edström som öppnat munnen är det lika viktigt som om nån visat mig fingret. Jag bryr mig inte.

Du står över det?
– Nja, jag står inte över det men jag vet hur det är. Det finns så mycket avundsjuka.

Men även beundran. Författaren Torgny Lindgren, som sitter i Svenska akademien, sa till mig: ”Zlatan Ibrahimovic är en betydande konstnär.” Kan du se dig själv på det sättet?
– Den här personen tänker säkert likadant som jag. De som pratar på det sättet tänker ofta på ett annorlunda sätt – det är också så jag ser på mig själv. Han har rätt
– fotboll är en konst, en passion. Du blir större efter att du lagt av. Du blir inte legend förrän du är död, brukar de ju säga.

Ute i sporttältet tvingar han ner sina fotbollslår i ett par Acnejeans som vi haft med oss från Stockholm. Jeansen är så smala, säger Zlatan, att han omedelbart vill åka ”till Stureplan och steka”.
– Haha! Jag känner mig som en riktig stekare.
En stund senare säger han:
– Om jag hade kommit så här till Rosengård, då hade jag inte fått ha dem kvar. De hade bränt både mig och jeansen. Nytt garv. Så där fortsätter det.

När han står barfota på konstgräset berömmer en kvinna från Nike hans fötter, säger att de inte är så fula som fotbollsspelares fötter brukar vara.
– Jag vet, replikerar Zlatan. Jag brukar putsa dem. Det är därför jag kan skruva bollen så bra.
Sent på eftermiddagen har teamen från GQ och Gazzettan lämnat tältet. Zlatan fryser, men skämtar mest om kylan. Under en paus pratar han med Helena i mobilen
– det här är ”en annorlunda dag” då han lämnar jobbet senare än vanligt. Jag frågar vad som brukar hända när han kommer hem.
– Ungarna kommer från dagis vid ungefär samma tid, men de brukar sova när jag kommer hem. Sedan, när de vaknar, är det fullt upp. Då är det kaos. Jag leker och busar med barnen, och sen käkar vi tillsammans. Vi umgås mycket, jag och Helena och våra två barn. Vi är ett kollektiv.

Vad gör ni ihop?
– Det är mycket inomhuslek. Vi har en stor lägenhet, men den känns som en labyrint. Det är inte öppet utan olika rum överallt. Max har sitt rum, Vincent har sitt. Det är leksaker överallt. Jag sitter i ett rum och kollar på tv – och plötsligt kommer Max på en motorcykel med Vincent krypande bakom. Det händer saker hela tiden. Varje sekund jag ser mina barn… det är som att få gåshud. Jag gör allt för mina barn. Allt handlar om att de ska ha det bra – inte att jag ska ha det bra.
– Problemet med Milano är att vi inte kan gå ut med barnen och leka i en park. För parkerna är inte som i Sverige. Om du går till en park i Sverige finns gungor och annat och det är fint och fräscht. Här är det sunkigt. Just därför har vi köpt ett hus med en stor trädgård. Jag ska göra en park i min egen trädgård, där de ska få leka. Det blir en stor park dit alla barn ska vara välkomna.

Är det huset i Malmö du talar om nu?
– Nej, nej. Det är här i Milano. Men det måste bli klart först, vi håller på och renoverar.

Du vågar ge dig in i det igen, trots allt strul med patriciervillan på Limhamnsvägen i Malmö? –
Ja, ja. Men det som hänt har hänt. Och huset i Malmö är snart klart.

Skämmer du bort dina barn?
– Nja, jag håller det på rätt nivå. De ska uppleva allt jag upplevt och ännu mer, eftersom det finns möjligheter till det. Samtidigt finns det gränser. Även om vi har möjligheter att göra saker som inte många kan måste de också lära sig att klara sig på egen hand.

Har du några tankar om barnuppfostran?
– Det måste vara disciplin. Det är så jag är uppväxt. Och det är så Helena är uppväxt. Om de är vana vid att alltid få det de vill får de det kanske inte så lätt när de är 20 och ska flytta hemifrån.

Vet Maximilian vad du gör på jobbet? Har han insett att hans pappa är fotbollsstjärna?
– Om han kollar på tv och det är fotboll ropar han ”pappa!” Men han förstår inte så mycket av det än. Barnen följer med Helena till hemmamatcherna när vi spelar tidigt. Men inte till kvällsmatcherna, de går alldeles för sent.

Hur många barn vill du ha? ”Ett helt fotbollslag”, sa du nån gång.
– Jag har alltid sagt att jag vill ha många barn. Men med dessa två – oj, oj, oj! Jag är nöjd. Så länge jag spelar fotboll tror jag att vi är nöjda. Det är ett tufft jobb. Nu när jag ser mina barn vet jag vad mina föräldrar gick igenom.

En intensiv dag går mot sitt slut. När vi ber Zlatan posera på bild tillsammans med Cafés utsända frågar han om han ska ta av sig den bruna jackan.
– Nej! utbrister AD-Joel. Det är ju en Interjacka. Zlatan flinar: – Men jag ser ju ut som en bajskorv! Innan vi skiljs åt frågar vi om han vill behålla de smala stekarjeansen, men han avböjer. De är inte gjorda för vilda pappalekar.

Publicerad: 2009-12-01

alex-skarsgard

Efter succérollerna i True blood och Generation kill spelar han plötsligt i en helt ny liga. Ändå förnekar Alexander Skarsgård att hans liv liknar den glassiga tillvaro som skildras i Entourage.
Cafés Martin Gelin skuggar Sveriges senaste Hollywoodstjärna en ett helt vanlig dag – komplett med galna agentmöten, Budweiserpitchers och romansrykten om USA:s hetaste unga skådespelerska… Foto Tobias Lundkvist.

Alexander Skarsgårds silvriga Audi ilar fram i hisnande fart på Sunset Boulevard.
Vi åker förbi västra Hollywoods nattklubbar, Jamba Juice-barer, scientologkyrkor och veganfik. I bilens bakfönster sitter en stor, avlång dekal med en välbekant grön text: ”Det svänger om Bajen!”
Vi har en kvart på oss till Beverly Hills, men trafiken på Sunset Boulevard går alldeles för långsamt.

– Fan! Jag hatar att vara försenad. När jag växte upp var farsan stenhård med sånt. Det var middag klockan sex och kom man fem minuter sent var man tvungen att ha en väldigt bra förklaring.

Alexander är på väg till agenturen Endeavor, eller ”Ari Gold-agenturen” som han själv kallar den.
Som vanligt i Los Angeles tenderar verkligheten att smälta ihop med fiktionen. Alexander har sagt att han inte vill att det här ska bli ett ”Vincent Chase-reportage” om hans förmodat glamourösa liv i Hollywood – han hävdar bestämt, som skådisar brukar göra, att det inte finns något sådant liv.

– Alltså, jag bara jobbar för det mesta.

Men nu är vi på väg till Endeavor, som alltså är den agentur där Jeremy Pivens omedelbart klassiska agentkaraktär Ari Gold jobbar i Entourage. De flesta scenerna från agenturen är inspelade på deras riktiga kontor, som ligger precis intill Rodeo Drive i Beverly Hills.
När vi kommer dit är Alexander fyra, fem minuter försenad. Han studsar ut ur bilen, slänger nycklarna till en parkeringsvakt och så tar vi hissen upp till Endeavor, som ser ut precis som i tv-serien – luftiga lokaler i matt stål, frostat glas och vita möbler. Fem unga tjejer som förmodligen extraknäcker som modeller sitter i en symmetrisk rad i receptionen och svarar på telefonsamtal i headset.
Två Endeavor-anställda killar med påkostat hår, svarta kostymer och pastellfärgade skjortor tar emot Alexander, boxar honom lite sällskapligt på axeln och imiterar en berömd scen ur Entourage.

– Du vet hur vi ska presentera dig va? ”Apple! Pepsi! Alexander! Vi ska göra dig till ett varumärke!”

I våras blev Alexander Skarsgårds agent av med sitt jobb på en av Hollywoods mellanstora agenturer, vilket tvingade Alexander att fråga sig om han skulle fortsätta jobba med henne på en mindre agentur, eller söka sig till någon av de större.
Han tillbringar därmed den här veckan med att ha ett halvdussin möten på olika agenturer – och erkänner att det är en tacksam egotripp att flänga runt till olika kontor där alla försöker övertyga honom om hur bra han är och varför de måste samarbeta i framtiden.
Men trots Endeavors ”roll” i Entourage är detta inte den mest prestigefulla agenturen i Hollywood. Det är en relativt nystartad agentur som nischat sig på yngre, hippare skådisar – de är i framkanten, men har inte nödvändigtvis de bästa kontaktnäten eller den mest erfarna personalen.

För ett par år sedan hade Endeavor varit en utmärkt hemvist för Alexander, men det har hänt mycket i hans karriär den senaste tiden. Han har gjort två av de största rollerna i två olika serier för amerikanska prestige-tv-kanalen HBO – vampyrserien True blood och Irak-serien Generation Kill.
Bland hans kommande filmer märks Straw dogs, en ny version av regissören Sam Peckinpahs kultförklarade klassiker från 1972. Där spelar Alexander mot Kate Bosworth (som är hans ex-flickvän i filmen) och James Woods (hans fotbollstränare).
Under ett uppehåll i inspelningen flög han också till Visby, för att medverka i den hyllade svenske regissören Johan Klings nya film Puss.

Just nu balanserar Alexander Skarsgård precis på gränsen till den exklusiva klass av Hollywood-skådisar vars namn är just varumärken, och han siktar högt när det är dags att byta agent. Han vill hamna på någon av de allra största agenturerna.

Vad gör egentligen en agent?

– Dels har jag en manager, dels har jag en agent. En manager har färre klienter och jobbar hårdare för just dig, medan en agentur har fler klienter. Jag vill gärna ha en stor agentur, för de har väldigt mycket tyngd, de får saker att hända, de får in en på de rätta mötena så att man träffar rätt regissörer och producenter. Men samtidigt vill man ha en agentur som prioriterar en. Ligger man på samma agentur som Julia Roberts och Tom Cruise är ju risken att man hamnar längst ner.

Har du fått något slags kurs i hur det funkar här i LA?

– Nej, jag är väl inte så intresserad av den sidan av industrin, men jag litar på min manager. Jag kan bara utgå från min egen magkänsla när man har ett möte. Typ ”näe, den där snubben kändes alldeles för mycket glassig LA-agent”. Sen får min manager komma med en mer saklig analys.

Tidigare den här dagen äter vi lunch på The Hungry Cat, en fantastisk liten fisk- och skaldjurskrog som symptomatiskt nog för den här staden ligger gömd bakom en småtrist shoppinggalleria.
Alexander är lite yrvaken, trots att klockan är ett på eftermiddagen. Hans långa sovmorgon beror dock varken på festande eller lättja, utan på att han spelat in en scen till True blood hela natten.

– Vi började spela in elva på kvällen och höll på till fyra, fem på morgonen. Det är ju en vampyrserie, så vi måste spela in alla exteriörscener på natten. Scenen vi spelade in var rätt kul, för vi skulle prata svenska. Det var en flashback till vikingatiden och regissören ville göra det genuint, så de hittade en universitetsprofessor från Chicago som är expert på hur folk talade på 900-talet. Han fick skriva replikerna så att det lät som svenska från 900-talet. Man fattar faktiskt inte ett ord, det låter som isländska.

Kan du säga en replik?

– Nä, det är det jag inte kan, haha. Det skulle låta för jävligt.

Hur är inspelningsförhållandena under True blood jämfört med Generation Kill?

– Det här är en piece of cake jämfört med Generation Kill. Visst, man kanske jobbar 16 timmar i sträck ibland, men sen kan man vara ledig och bara gå och flumma runt här i två dagar. Generation Kill var 145 dagars inspelning i Afrika, och vi filmade 142 dagar av dem, 12 timmar om dagen. Jag levde så i sju månader.

Hur gick det egentligen till när du började din skådisbana i Hollywood?

– Jag var här på semester för tio år sen, när pappa filmade här, och då fick pappas manager höra att jag var skådis hemma i Sverige. Hon föreslog att jag skulle gå på lite möten och jag sa: ”Visst, varför inte?” Så styrde hon upp lite möten och auditions, och den första jag gjorde var för Zoolander (den kultförklarade modebranschparodin med Ben Stiller och Owen Wilson och Will Ferrell i huvudrollerna) och så fick jag den rollen. Sen fick jag en egen agent. Så från början var det bara en kul grej. Jag var här på semester och plötsligt hade jag en Hollywood-agent och spelade in en film med Ben Stiller! Sen var jag i Sverige i två år och gjorde teater och var inte här någonting, men i Stockholm kände jag att de filmmanus jag fick inte var särskilt intressanta. Så 2004 började jag pendla mellan Stockholm och LA. Jag tänkte att om jag redan har representation här så kan jag lika gärna göra ett försök.

Hur var castingen för Zoolander?

- Det var verkligen min allra första audition här. Jag hade ingen aning om hur det funkade, jag var bara här och flummade runt och det var inget som stod på spel direkt, jag såg det bara som en del av semestern. Så jag bara garvade och tänkte att, visst, kul att få läsa de här replikerna. Jag garvade bara. Men de ringde tillbaka och jag fick göra en andra audition – och då var Ben Stiller med. Sen gjorde vi inspelningen i New York i två veckor.

Det tog två veckor ändå? Det är i och för sig en rätt avancerad scen när ni dricker isfrappuccinos i den där jeepen.

– Ja, precis, och bilmacken exploderar. Det krävdes många omtagningar!

Var du här mycket med din pappa Stellan när du var yngre?

– Han brukade ta med sig hela familjen på inspelningar, så vi reste runt en hel del, men han har faktiskt inte filmat särskilt mycket här i LA. Han spelade in i Holland, Skottland, Irland, Frankrike, Grekland, Kambodja, Ungern… Han var ju ingen internationell skådis när jag växte upp. Det var först med Breaking the waves som det hände, och sen Good Will Hunting efter det, men då hade jag redan flyttat hemifrån. Jag har småsyskon som är nästan 20 år yngre än jag, och de har ju levt ett helt annat liv med honom, de har upplevt Hollywoodglamouren mycket mer. När jag var liten jobbade han mest på Dramaten. Jag såg honom aldrig, för han repade på kvällarna. Ville man träffa farsan fick man springa runt i katakomberna på Dramaten.

Alexander Skarsgårds sätt att prata påminner lite om folk jag har känt i Stockholm, som är uppvuxna i kulturmedvetna familjer på Södermalm. Språket är slängigt och avslappnat, med mycket slang och svordomar, samtidigt som han kan citera Ibsen och Tolstoj utan att blinka.
När man tillbringar lite tid med honom märker man att det bakom den lättsamma söderkisen i Bajenmössa även finns en mer fundersam, kulturellt bevandrad skådis som verkar ha tillbringat många år med att grubbla kring sitt yrke, sitt arv och sin egen identitet.
Det han verkar ha kommit fram till är något slags tacksamhet över att ha en så begåvad far, med ett så intressant liv. Det är vanligt att barn till berömda människor utstrålar mängder av komplex och får ett outhärdligt hävdelsebehov, men Alexander visar inga tecken på det.
Han bjussar generöst på berättelser om ”farsan” och förnekar inte att det var Stellan som öppnade den första dörren här i Hollywood, genom att fixa en agent till honom.

Du har beskrivit din uppväxt som ganska bohemisk. Du sa i en intervju att du var avundsjuk på polare som hade ”normala” föräldrar med nio-till-fem-jobb och Saab. Var du inne på att skaffa dig en mer konventionell karriär när du växte upp, att undvika skådisvärlden?

– Ja. Jag gjorde ju en del jobb som barnskådis, men hade aldrig några tankar på det som en riktig karriär. När jag kom upp i åldern att jag började tänka på hur mina polare och deras föräldrar levde, på status och sådant, att ha rätt jeans… när den åldern kom kände jag att, vafan, en rödvinsdrickande teaterbohem som sitter naken hemma och röker i köket? Då var det mer lockande med polarna som hade farsor med glansiga kostymer och körde Saab 9000 och var hemma på kvällarna. Det var ju jobbigt att farsan aldrig var hemma på kvällarna.

Men?

– Men sen när jag blev äldre såg jag de positiva sidorna av det här, att det fanns väldigt många kreativa och intressanta människor i mitt liv, tack vare de här avdankade rackarna som farsan släpade hem.

Du gjorde lumpen som marinkårsoldat – det känns väl ändå som en reaktion på bohemlivet? I din generation fick man ju i princip välja själv om man ville göra lumpen eller inte.

– Javisst, jag sökte aktivt upp den tjänsten, det var väldigt målmedvetet. Jag var 19 bast och kände att antingen kan jag tågluffa i ett halvår, eller dra till Asien och hänga i Bangkok och sitta och fika, eller så gör jag det här. Men det är klart man frågade sig själv många gånger när man låg nedgrävd i en mosse i fyra dagar: Varför gör jag det här? Särskilt när man fick vykort från polare som var i Australien och hängde med kängurus. Men i efterhand har jag inte ångrat en sekund att jag gjorde det.

Efter lumpen flyttade Alexander själv utomlands, till New York.

– Jag var 20 och kom in på en teaterskola där. Jag hade tänkt bo där i fyra år och plugga. Men sen träffade jag en tjej i Sverige på första sommaruppehållet. Så jag hoppade av skolan och åkte hem för kärlekens skull. Hon var 17 och jag 20. Vi kände inte ens varandra, vi hade bara hängt i fyra veckor och var nyförälskade. Det tog slut efter fyra dagar.

2004 började Alexander ”pendla” mellan Stockholm och Los Angeles.

– Men för två år sedan lämnade jag Sverige permanent, gav upp min lägenhet och bestämde mig för att flytta hit.

Kan du tänka dig att stanna i LA?

– Nej. Jag trivs bra här så länge jag jobbar, hela stan är ju uppbyggd kring filmindustrin. Alla är otroligt kompetenta och begåvade, det är en väldigt kreativ miljö. Men eftersom jag är uppvuxen i en stadsmiljö saknar jag intensiteten i en stad, det ger mig jättemycket energi att bara gå runt och trängas med människor. Här ser man inga människor. Det är bara bilar. Det bor 15 miljoner människor i LA, men man ser mer folk på gatorna i Skövde än här. Visst, det finns bra restauranger, mysiga kaféer, allt det där, men spontaniteten försvinner lite när man kör bil överallt. Man måste hålla på och parkera hela tiden. Sen går man ut och käkar middag och liksom: Ska vi inte ta en flaska vin till och ha lite trevligt ikväll? Men det kan man ju inte för man måste köra hem.

Vilka hänger du med här?

– Bland annat halva ligan från Generation Kill, de bor här.

De är lite som dina lumpenpolare?

– Ja, det blir ju så. Jag har aldrig varit med om det tidigare, att jag blivit så tajt med någon jag gjort film med. Men det var en sån speciell upplevelse att vara i öknen i sju månader med de här människorna, man hade ingen annan.

Vad är svårast att anpassa sig till med LA, förutom bilåkandet?

– Folk kan vara lite flyktiga här. Det är mycket ”Kul, då tar vi en lunch imorgon!” och så är man lite svensk och svarar ”Okej, Ska vi säga 14.00?”. Men så blir det aldrig något. Det planeras alltid grejer som aldrig följs upp och det är man ju lite ovan vid. Samtidigt är det en grym energi här. Folk är väldigt öppna, inbjudande och positiva. Man tillåts drömma och ha visioner och göra saker som kanske inte följer normen till 100 procent, vilket jag kan känna att folk har lite svårare att acceptera i Sverige. Allt som sticker ut är lite skrämmande hemma.

Var i LA hänger du mest när du är ledig?

– I östra Hollywood finns det rätt mycket bra klubbar och barer. Hela indiescenen är där… i Silverlake, Echo park och Los Feliz. Livemusikscenen är otroligt bra, det är bra musik nästan alla kvällar i veckan. Det är mycket mer intressant än Hollywood och Rodeo drive. Klubbarna i Hollywood är hopplösa. Men om man åker en halvtimme åt andra hållet är hela kusten fantastisk: Venice beach, Santa Monica, Malibu. Bara att åka dit på kvällarna och knata runt och se när solen går ner, det är så jävla fint.

Efter Alexander Skarsgårds möte på Endeavor ser han lite bekymrad ut. Han förklarar att det gick väldigt bra, men det är just det som är problemet. Det innebär nämligen att han förmodligen måste dumpa sin gamla agent. Han fingrar nervöst på sin BlackBerry och säger att samtalet som väntar kommer att bli ”lika svårt som att göra slut”.
Alexander stämmer träff med sin snart-före-detta-agent på ett kafé i Beverly Hills och i väntan på att hon ska dyka upp går vi och tröstshoppar på klädvaruhuset Barney’s tvärs över gatan.
Det är fem våningar med designerkläder, från traditionella lyxmärken till nya, unga klädskapare, Marc Jacobs och Prada såväl som Thom Browne och Band of Outsiders.
Alexander hittar världsvant till APC-avdelningen på fjärde våningen och börjar fingra på en marinblå, midjelång canvasjacka med en diskret krage i manchester.
– Den är lite som en Carharttjacka för överklassen, säger han och provar den belåtet framför en spegel.
Den är tjusig, men lite kort i ärmarna. Inte ens storlek XL räcker alltid till för 194 centimeter långa Alexander Skarsgård.

Vad tycker du om klädstilen här i LA?

– Det är svårt att generalisera, det finns ju 15 miljoner människor här. Åker man till rockklubbarna i Silverlake så är det hipsters som ser ut som i New York eller på Debaser i Stockholm. I Hollywood är det mycket pengar och det ska gärna synas väldigt tydligt, de tar i lite för mycket. I stället för att köpa en vanlig kavaj köper de en kavaj med typ dödskallar på ryggen och stora fransar som hänger från ärmarna.

More is more.

– Ja, precis. De ska ”tuffa till” grejer lite, de vill ha en skjorta som visar att de inte är en trist agentsnubbe som bara sitter på kontor, så då är det viktigt att ha döskallen på ryggen. Det är mycket Ed Hardy-mode här, men det är inte riktigt min grej. Jag får huvudvärk av det.

Vad gillar du själv för kläder?

– På samma sätt som jag kan sitta och vara fördömande mot LA-mode så tycker väl de att jag klär mig råtrist. Jag skulle inte säga att jag är konservativ, men jag har väl en lite mer nordisk stil, rakt och rent och enkelt. Jag gillar Whyred, Fifthe Avenue Shoe Repair, Acne, Raf Simons, Rick Owens.

Har du någon särskild epok när du skäms över hur du klädde dig?

– Jag hade en period när jag skulle göra uppror mot att Sverige var så lagom på alla plan, att man inte får sticka ut. Det var några år när jag skulle protestera mot det och köpte rosa brallor och hade en massa snoddar och typ en lila barnmössa som det stod ”Alexander” på.

När var det här?

– Jag önskar att jag kunde säga att jag var 14. Men jag var nog 21, 22. Fan, kan vi säga 14?

Senare på kvällen möter vi upp ett gäng av Alexanders skådiskompisar från Generation Kill-inspelningen.
Evan Wright, Vanity Fair-journalisten som skrev boken som Generation Kill är baserad på, har precis släppt en ny bok och har ett evenemang på en Barnes & Noble-butik i Los Angeles Farmer’s Market.
Wright var också med under inspelningarna i Afrika och sedan dess har han hållit kontakten med Alexander och de andra skådisarna.
Hans nya bok, Hella nation, handlar om USA:s mörka sidor – han har umgåtts med nynazister, crystal meth-pundare, porrstjärnor och vanvettiga konspirationsteoretiker.
Den här kvällen står han på en scen på Barnes & Noble och läser högt ur boken, medan Generation Kill-gänget sitter artigt nedanför på första raden.
Wright signerar lite böcker och sedan går vi och äter burritos och beställer in pitchers med Budweiser på en av restaurangerna i Farmer’s Markets food court.

Konversationen pendlar mellan det allvarliga (skådiskarriärer som går upp och ner) och det mindre allvarliga (en av skådisarna, ej Alexander, skryter om att han nyligen haft sex med en dvärg i Las Vegas).
För det mesta är det dock Evan Wright som håller låda.
Han verkar framför allt njuta av det är en journalist närvarande och att allt som sägs därmed kan bli offentligt. När en av skådisarna börjar prata om sin flickvän försöker Wright få ur honom så många detaljer som möjligt, men övergår till slut till att, lite retsamt och entusiastiskt, dela med sig av detaljer om Alexanders privatliv.
Enligt Wright försöker Alexander spela ”svår svensk” genom att ”komma själv till fester själv och prata självömkande om det hårda livet som singel”. Sanningshalten i detta är oklar – Alexander skrattar, rycker på axlarna och säger ”Sure…”.

Efter en stund får vi sällskap av en tjej som ser ut som en väldigt ung Audrey Hepburn. Det visar sig att hon kommer direkt från en modellfotografering. Hon slår sig ned bredvid en av Alexanders skådiskompisar, men sitter mest och knattrar på sin BlackBerry under större delen av kvällen.
Till slut blir Evan Wright otålig och frågar om hon är ihop med Alexanders kompis.
Utan att titta upp från sin BlackBerry svarar hon:

– Nä. Vi bara knullar lite.

I bilen hem pratar vi om Alexanders framtidsdrömmar. Hans två jobb för betal-tv-kanalen HBO har lyft honom till en helt ny liga i Hollywood.

– HBO har väldigt bra rykte som just eftersom de har så mycket större konstnärlig frihet än de stora kanalerna som är styrda av reklampengar. HBO kan göra saker som träffar en smalare målgrupp, så det innebär att allt det gör får ett slags kvalitetsstämpel.

Och du fick roller i två av deras stora satsningar, inom loppet av ett och ett halvt år…

– Det var en fruktansvärd tur. Jag fick faktiskt True blood-rollen innan Generation Kill, men det tog så lång tid innan vi började spela in att jag gjorde Generation Kill först. Sen ringde de mig igen om True blood när jag var i Mozambique och spelade in Generation kill. Som tur var för min del blev det manusstrejk. Då sköts hela inspelningen upp, och då kunde jag ändå vara med till slut. Det var ett otroligt flyt.

Kan du andas ut karriärmässigt nu?

– Nej. Jag trodde det först när jag fick de här två rollerna, att nu är jag liksom… inne i det. Men jag märker nu att jag fortfarande har de här tankarna om vad som ska hända sen. Nu har jag jobb resten av sommaren, men sen vet jag inte. Vad gör jag om sex år? Den ovissheten kommer man väl alltid få leva med så länge man frilansar som skådis.

Vilken regissör skulle du helst vilja jobba med?

– En dröm är att jobba med Gus van Sant. Paranoid Park var så oerhört bra. Den träffade mig enormt hårt. Milk är förstås också väldigt fin, men den är lite mer konventionellt berättad.

Är det någon särskild typ av roll du letar efter just nu?

– Jag skulle gärna spela någon som är lite mindre alfahanne. Det har varit lite mycket sånt. Jag skulle vilja spela någon som är lite mer osäker.

Senare under sommaren ringer jag upp Alexander när han befinner sig i Shreveport, Louisiana, för att spela in filmen Straw dogs. Rollen – en ny alfahanne.

– Jag spelar en kille som heter Charlie, en fotbollsspelare som är bäst i sitt lag på college, en riktig ”jock”, med lovande framtid. Men han skadar sig när han går på universitetet och blir tvungen att stanna kvar i sin småstad och jobba som snickrare. Han är ganska bitter för att han aldrig kom iväg. Efter ett tag kommer hans ex-flickvän tillbaka till staden, med en ny kille, en intellektuell manusförfattare från Hollywood. Så filmen handlar om den situationen, hur Charlie hanterar att hans ex hänger med någon som han inte ser som en riktig man.

Han har tillbringat ett par månader i Shreveport, en mellanstor stad som ligger nära gränsen till Arkansas och Texas i norra Louisiana. Det är den traditionella, amerikanska södern, bara ett par timmar från New Orleans, men kulturellt i en annan galax.

– Allt här handlar om religion, fotboll och vapen, konstaterar Alexander.

Jämfört med Hollywood, hur var det att spela in Johan Klings nya film Puss på Gotland?

– Visst är det stor skillnad. Det är lika många som lagar mat här i Louisiana som sköter hela produktionen i en svensk film.

I Sverige har Alexander Skarsgård vant sig vid att bli igenkänd, men numera är det likadant i USA.
True blood har haft en väldig framgångsrik sommar och Alexander är numera känd som sin karaktär ”Eric” på Los Angeles gator. Det har förstås både sina för- och nackdelar att bli igenkänd – veckan då vi pratar har Hollywoods skvallerbloggar påstått att Alexander dejtar Evan Rachel Wood (som också medverkar i True blood) efter att de två synts tillsammans i Louisiana. Bloggaren Perez Hilton skrev förtvivlat att Alexander ”förtjänar bättre”. Inte helt oväntat suckar Alexander bara åt detta.

– Vi är kompisar från serien bara. Det är sådant där strunt man får leva med.

Morgonen efter vår dag i Hollywood bestämmer sig Alexander Skarsgård till slut för vilken agentur han ska välja.
Det blir varken ”Ari Gold-agenturen” Endeavor eller den mindre agentur som hans gamla agent jobbar på, utan Creative Artists Agency, en av de största agenturerna i Hollywood.
Bland deras stora klientel finns filmstjärnor och artister som George Clooney, Tom Hanks, Julia Roberts, Sean Penn, Bob Dylan och Shakira, samt en hel del idrottsmän, bland annat Mats Sundin.
Det plågsamma samtalet med hans ex-agent är överstökat och det var inte alls så jobbigt som Alexander befarade.

– Hon förstod mig. Alltså… om jag skulle ha stannat kvar på hennes agentur hade det varit lite som om Zlatan skulle ha bestämt sig för att gå till Brommapojkarna i stället för Ajax efter Malmö.

paolo-roberto

Rektorn spådde fängelse, polisen en kula. Två decennium senare är Paolo Roberto framgångsrik multiföretagare och nybakad programledare för TV4-mastodonten Robinson. I sin ärligaste intervju någonsin berättar han om vägen från gatubrottsling till superentreprenör – kantad av groupies, knivhugg, dyslexi, arga feminister och uppercuts på italienska mafiosos.
Av Klas Ekman
Foto Joel Rhodin.

Paolo Roberto ligger utsträckt på en bänk i sin trädgård på Södermalm i Stockholm. Klockan är strax efter nio på morgonen och han har ryggskott. Egentligen skulle Roberto ha filmat träningsövningar till ett kommande mobilprojekt i dag, men en kung fu-spark på senaste träningen satte käppar i hjulet.

– Man är över 40 nu, konstaterar den nyblivne Robinson-programledaren från sin plats på bänken.

Men Paolo har i alla fall, något stapplande, lyckats visa upp sin lilla tomatodling en bit bort – och leka lite med barnen, femårige Enzo och tvååriga Elisa. De tar inte någon överdriven hänsyn till sin fars predikament.

– Vad händer om man muckar med pappa? försöker Paolo.

– Ingenting, säger Enzo.

Roberto reser sig från bänken för att hämta mer kaffe. I stället återvänder han med en flaska Amaro från Italien. Den är framställd av ”några coola munkar” – med den tydligen särskilt coole klosteräldsten Fra Giovanni, som Paolo känner, i spetsen. Det smakar som en mildare, godare variant av Fernet.

– Och det är bättre för magsmältningen, säger Paolo.

Sedan följer ännu en lovsång om hemtrakterna runt Neapel, maten, vinet och givetvis fastrarna – de som bidragit till att han har ytterligare ett par miljoner på sitt konto i den enskilda firman.
I kölvattnet efter matlagningsprogrammet Primo Paolo har hans två kokböcker Mina fastrars mat och Mina gästers mat (samt träningsboken 15 minuter om dagen) i skrivande stund sålt runt 280 000 exemplar tillsammans.

– De är i alla fall redan en väldigt bra affär för Bonniers, säger han med ett snett leende.

Paolo Roberto är big business numera. Han driver sex företag. Ett för egna projekt (som böckerna), ett produktionsbolag, ett som importerar olivolja, en kampsportstidning, ett eventföretag (som bland annat anordnar MMA-galor) och så en träningssajt som han siktar på att lansera internationellt.
Men trots att Paolo tjänar en bra bit över genomsnittet har han inte skaffat sig några särskilt dyra vanor. Soffan kommer från IKEA. Eftersom ungarna ändå är så förtjusta att hoppa i den ser han ingen idé i att köpa en fin och dyr.
Den enda lyx han han unnar sig är skräddarsydda jeans, eftersom byxor brukar sitta dåligt på kroppen ”om man är lite tränad”. De kostar 1 500 kronor.

– Jag plockar inte ut nån jättelön. Inte min fru heller. Vi har samma lön, samma pension. Jag investerar det mesta och startar nya företag. Alla går inte bra, men jag har mycket idéer jag vill förverkliga. Jag hjälper lite folk med kapital om de har något bra på gång. Och jag är nöjd med det, jag behöver inte tjäna bättre. Jag bor bra, äter bra och behöver ingen Porsche.

Vad gillar du mest med att driva företag?

– Jag har alltid varit entreprenör egentligen. Dels är jag jävligt svensk och välorganiserad med hög arbetsmoral: Jag tycker att man ska jobba och göra rätt för sig. Dels är jag napolitanare – och de har ett uttryck som jag gillar. Innebörden är att en napolitanare aldrig dör. Han kanske svälter och blir smal – men han dör aldrig, säger Roberto och vrider sig lite på bänken.

– Och det stämmer, fortsätter han. För de som bor där är verkligen överlevare, det har jag själv sett. Min familj kommer ju från Napoli. Det finns inga jobb där över huvud taget, men när du ska parkera bilen dyker det alltid upp en snubbe med kaptenshatt och vinkar in den. Sedan erbjuder han sig att ”passa den” för en euro. Det finns gott om sådana självutnämnda parkeringsvakter som passar bilen åt folk. Man får klara sig på bästa sätt.

Vad tycker du om Roberto Savianos bok Gomorra?

– Den är bra, men han målar en för svart bild av staden. Visst finns maffian och kriminaliteten där, som saltet i vattnet. Det är därför arbetslösheten är så hög och sophämtningen inte funkar. Så det kan vara lite farligt, särskilt om du driver en affärsverksamhet, men jag har aldrig haft några problem. Napoli har vackra och bra sidor också.

Vad har du för egna erfarenheter av maffian?

– När jag boxades tränade jag med deras benknäckargäng ibland, till exempel. Jag spöade alltid deras fighters, så de har riktig respekt för mig.

Det låter farligt.

– Nej. Maffialedarna äger klubbarna, men de har vissa gränser. Det fanns en kille i min viktklass som jag inte gillade, för att han var en så otrevlig typ. Så jag såg alltid till att ge honom en riktig blåtira. Tränaren tvingade honom ändå att skjutsa mig hem efteråt. Det var extremt spänd stämning i bilen, kan jag säga. Men han är död nu. Han drev in beskyddarpengar, men stoppade lite i egen ficka också. Det gick inte för sig. Många av de jag tränat med där nere lever inte i dag.

Det kunde som bekant ha slutat likadant för Paolo Roberto. Den tillhör svensk nöjesfolklore numera: historien om hur han som ung gatufighter satte skräck i huvudstaden och sedermera, via filmen Stockholmsnatt (1987), hela landets vuxna samhällsetablissemang.

– Första gången polisen tog mig var jag bara 15 år, minns han. Det hade varit något rån, som jag inte låg bakom, och de släpade mig i håret till ett förhörsrum på T-centralen. Jag skrek: ”Vad gör ni!? Jag svär på gud att jag är oskyldig!” De bara skrattade och frågade: ”Vilken Gud – Allah?” Sen drog de ett så kallat trumsolo på mig. De slog mig alltså med sina batonger. Vuxna män gav sig på en liten pojke. Ända sedan dess har jag velat ha revansch! Jag kommer aldrig att glömma den incidenten, även om jag skulle sälja två miljoner kokböcker.

I Paolos gäng ingick bland andra Liam Norberg, Sökarna-stjärnan som senare åkte fast för väpnat rån och som numera är föreläsare och väckelsepredikant. Liam medverkade också i Stockholmsnatt, och Paolo beskriver den här perioden som den galnaste i sitt liv.

– Kvällstidningarna ville stoppa filmen, eftersom den var ”farlig för ungdomar”. Lärarupprop, hela den grejen. Det kom så mycket folk på premiären att dörrarna sprängdes. Rena kravaller. Jag var inte okänd innan, alla ungdomar i Stockholmsområdet visste vem jag var, men Stockholmsnatt tog allt till en helt ny nivå.

Hur träffades du och regissören Staffan Hildebrand?

– Han ville göra en film om ungdomsgängen som växte fram i Stockholm då. Han frågade en kriminalkommisarie vilka som var de farligaste ungdomsbrottslingarna och vem av dem han skulle snacka med. Kommisarien svarade att jag var den som var mindre galen. Så jag satt på en uteservering med mitt hov av småbusar när Staffan kom fram och frågade om jag var Paolo.

Hur reagerade du?

– Jag undrade vem som frågade. Han sa att han hette Staffan och hade gjort filmen G – som i gemenskap. Jag bad att få se leg och han räckte fram sitt. Då sa jag: ”Det är lätt att förfalska leg, det kostar en hundring.” Sedan erbjöd jag honom att slå sig ner. Jag var en stöddig skitunge. Och så frågade jag om han ville ha något att dricka. ”Är det stulna pengar”, frågade han. ”Vad fan tror du?”, sa jag. Då ville han betala själv.

Vad fick dig att ställa upp?

– Jag fick ju spela huvudrollen i en film. Och jag blev mycket riktigt väldigt, väldigt känd. En tonårsidol. Liam och jag åkte runt i folkparkarna, dansade breakdance och sparkade lite i luften. Karatesparkar och några dj:s – exakt allt som var hippt på 80-talet. Varenda 16-årig tjej i hela Sverige ville ligga med mig. Det var tur att jag hade bra kondis.

Men inga okända barn har hört av sig?

– Faktiskt inte. Och det borde de väl ha gjort. Om jag haft det skulle jag stå för det, jag skulle bara tycka att det jävligt trist att inte få vara med om mitt barns uppväxt. Men jag var rätt noga med regnrock och sånt där.

Vad var det värsta du gjorde under dina år som slagskämpe?

– Jag har gjort mycket dumma grejer. Alla vi som var med i gänget har en örn tatuerad på våra armar. Många gick vidare till att styra Stockholms undre värld. Folk från mitt gäng var inblandade i Jokso-mordet. Och jag var med i början när de började bli riktigt kriminella på allvar. Men jag vill helst inte titta tillbaka på det där.

Vad gjorde att du till sist tog dig ur det?

– Det utlösande var ett förhör hos polisen 1989. Innan jag skulle plockade kriminalkommissarien fram ett kort och sköt det över skrivbordet. På bilden fanns en kompis till mig, skjuten. Han låg i en pöl av blod och sin egen avföring. Du vet, tarmfunktionen slutar ju fungera när man dör. Det är allt annat än snyggt. Kommissarien sa att om jag fortsatte på samma spår var det snart min tur.

Vad hände sen?

– Jag ställde mig på Vasagatan utanför Citypolisen, knöt händerna och bad: ”Om det finns en gud, rädda mig.” Sen började jag jobba som dörrvakt på Café Opera och fann boxningen.

Hur var det att jobba på Café Opera?

– Alla 00-talets brats kan festa sig blå. De kommer aldrig i närheten av 80-talet, när folk hade så jävla mycket pengar. Det var ett sånt jävla drag. Folk åkte från andra länder för att gå på Café Opera. Jag minns särskilt när Prince var där – det var helt sjukt. Han var en tvärhand hög, vitsminkad och gick runt i höga klackar. Sedan satt han helt tyst i en hörna i två timmar. Då reste han plötsligt på sig bara för att gå fram till dansgolvets snyggaste tjej, knacka henne på axeln och gå hem med henne.

Var det verkligen bara kul?

– Det var en del tragiska incidenter, jag skulle kunna dra miljoner historier om kändisar som misskött sig. Det finns många jag tagit i nackskinnet och burit ut.

Råkade du aldrig illa ut?

– Allt som allt har jag blivit knivhuggen tre gånger. Och skjuten några gånger. Det här ärret är det sista (pekar på ett streck i ansiktet). Det fick jag i dörren på Café Opera. Det var tre snubbar med kniv. Jag vann.

Ett par veckor senare dyker Paolo Roberto upp på hotell Rival vid Mariatorget. Han har några timmar över mellan alla affärsmöten och vill ha en bra cappuchino och det finns där.

– Man får ofta bättre såna här än i Italien, även om det förstås är där man kan få de allra bästa. Men generellt är nivån högre i Sverige, säger han.

Paolo, hans fru Lena och barnen bor i ett av de sötaste och mest pittoreska husen på hela Södermalm, en gammal söderkåk som blivit radhus och ligger på höjden nära Zinkensdamm.
Men familjen flyttar snart ut till en nyinköpt villa i Nacka, där Paolo Roberto äntligen ska få en riktig trädgård, gym och ha en brottningsmatta. Han hoppas att det finns ”en elak jävel i kvarteret” att träna med.
Annars får han ge sig på någon av sina medarbetare. Paolo säger skämtsamt att det ingår i anställningsformen i hans företag att även kunna sparra lite mot chefen då och då.

– Min assistent har det värsta jobbet i världen. Han måste hålla reda på en gammal snurrig proffsboxare hela dagarna. Det är han som får säga åt mig vart jag ska och vad jag ska göra, jag har svårt att hålla reda på det själv.

Paolo Robertos boxningsbana inleddes under åren på Café Opera. Han började pendla till London, där det fanns en levande barfightingscen. Paolo kunde ställa upp i småmatcher och jobba som sparringpartner.
– I början var jag där två månader åt gången, bodde på ungkarlshotell i Brixton och tränades av en snubbe som hade suttit inne för mord. Matcherna på barerna var oftast regelrätta slagsmål, utan invägning. Jag fick typ 10 000 kronor per match. En gång ställde jag upp på ”dinner boxing” på en adelsklubb. Alla hade smoking och fick applådera, men om de började ropa så sa organisatörerna: ”Please behave.” Så det blev artiga golfapplåder när man fick in en bra träff.
Hur betalades pengarna ut?

– De delades ut direkt, i bruna kuvert. Sedan köpte man guldkedjor. Efter fajterna fanns det alltid en guldsmed på plats.
Har du en gettokätting?
– Det är klart att jag har en gettokätting! Jag använder den inte längre, men tycker fortfarande att det är lite snyggt. En del av mig är stilfull italienare, den andra delen är förtjust i linne och guldkedja.

Slogs du på några riktigt otäcka ställen?

– Ja. På många platser var jag mer rädd för publiken. En gång kördes jag ut i en lada mitt i skogen utanför Berlin som var helt fullsatt med bara bikers. Det är ett av de mest obehagliga ställen jag varit på i hela mitt liv.

Men senare tog du dig upp till mer glamorösa arenor, bland annat en förmatch till en Oscar de la Hoya-gala i Las Vegas. Hur var det?

– Det är enda gången från alla mina matcher som jag faktiskt kommer ihåg publiken. För på ringside satt Pamela Anderson, Jack Nicholson och Magic Johnson. Och många andra. Las Vegas är ju världens plastarsle, men det är coolt när man partajar. Man får gå runt på alla ställen och åka limo – det betalar promotorn.

Körde du celibat innan matcherna?

– Åtta veckors celibat ska man köra. Man ska hålla på gottpåsen, som min gamla tränare sa. Men jag lyckades bara med fyra.

Saknar du boxningen?

– Varje dag. Boxning kräver en total närvaro då är allt påslaget. Det är svårt att hitta någon annanstans. Men företagandet är också en kick. Det kräver också arbete, svett, tidiga morgnar – det är en fajt det med. Motsvarigheten till titelbältet är ett bra bokslut, haha.

Paolo Robertos karriär som boxare tog slut inte långt efter att Lena blev gravid med Enzo. En kort tid senare gick Paolo sin sista match mot Sebastian Lujan i Mariehamn och åkte på sitt livs första och enda knockout. Det var den 4 oktober 2003.

– Dagen efter kom jag hem till löpsedlarna: ”Paolo Roberto knockad.” Då började det sjunka in på allvar att karriären var över. Efter ett enda slag var både jag både arbetslös och medvetslös. Och så skulle jag bli pappa bara någon månad efteråt.

Knocken blev punkten på en karriär som inkluderat två förlorade VM-titelmatcher (i lätt mellanvikt respektive mellanvikt) och två vunna (WBC:s och WBO:s interkontinentalbälte i weltervikt).
Där och då föddes dagens Paolo Roberto – superentreprenören. Redan måndagen efter knockouten startade han sitt första företag. På onsdagen hade han sålt in sex dokumentärer till TV3. Bland annat en egen version av Super-size me – där han levde på skräpmat i några veckor och gick upp 16 kilo – samt en dokumentär om dörrvakter.

Och nu ska du leda Robinson. Varför fick du det jobbet?

– De ville väl ha någon som kan kontrollera tävlingen? Och jag har ju blivit folklig på gamla år. Ibland undrar jag vad fan som händer. Efter Stockholmsnatt var jag jävligt impopulär – folk skällde ut mig på gatan. När jag boxades i Solnahallen 1994 reste sig de 4 500 i publiken upp och buade. Nu är jag uppenbarligen tillräckligt populär för att leda Sveriges största nöjesprogram.

När märkte du av den svängningen?

– När jag ställde upp i Let’s dance. Det har alltid funnits en viss grupp som tyckt att min stora käft är rolig, framför allt förorts- och invandrartyper som fattar att det där skrytsamma tugget inte är fullt allvar. Men nu fick två miljoner tittare se en gammal proffsboxare i pumps och kroppstrumpa med paljetter. De såg att jag hade självdistans.

Vad gillar du med Robinson?

– Hela konceptet. Dels tävlingsmomentet, dels den machiavelliska sidan. Pakter är kul, för de misslyckas alltid och det är jävligt spännande. Dessutom är ju deltagarna hungriga och arga på riktigt – precis som i kampsport. Sånt är svårslaget.

Från fightande till företagande. Paolo Roberto är inte ensam om den resan. Alla gaturelaterade subkulturer, från gängbildningar till graffiti- och skateboardscenen, har genererat en mängd entreprenörer.
– En polares företag omsäter 100 millar per år, säger Paolo. Och han var den obehagligaste av oss alla. Jag ser klara likheter mellan kriminaliteten och företagandet: du har samma drivkraft, vilja och bokstavskombination – du vet, allt som gjorde att det inte funkade i skolan, när det brann i arslet och man inte kunde sitta still. Svenska skolan är bra på att ta fram mellanstadiefröknar, men dåliga på att ta fram entreprenörer. Sen har jag ingen formel på hur en kille som jag ska tas om hand. Jag ville bara slå alla på käften och ligga med tjejer.

Paolo var ”egentligen en ganska töntig kille i plugget”, säger han.

– Jag gick i gummistövlar jävligt länge, ända till högstadiet. Var naturintresserad och älskade historia. Men samtidigt tävlade jag i judo, blev bra på det och tränade med vuxengrupper redan som pojke. I sjuan försökte några äldre i nian sätta sig på mig – och det blev bråk som jag vann. Efter det var jag kung. För en ung kille ger våldet dig allt du har drömt om. Makt och tjejer.

I samma veva började studieresultaten dippa. Först helt nyligen fick Paolo Roberto veta att han är dyslektiker. Han skickade några synnerligen felstavade sms till en kompis, som började skratta åt dem under en familjemiddag. Dennes pappa, som enligt Paolo är ”någon sorts nervprofessor”, reagerade och ringde upp.

– Han frågade om jag vänder på B och D. Det gör jag, så nu har jag en diagnos. Men i skolan reagerade ingen. Jag pluggade hårt och var skitbra på det muntliga, men man blir ju bedömd från vad man kan fästa på papper. Och då framstod jag så klart som en idiot.

Paolo understryker att hans struliga tonår inte var frukten av några dåliga familjeförhållanden. Han beskriver föräldrarna och uppväxten i Upplands Väsby som ”hur bra som helst” (pappa Vicenzo flyttade till Sverige på 60-talet). Paolo, som än i dag är troende katolik, var till och med korgosse.

– Jag och en annan kille var chefsministranter i kyrkan. Jag blev proffsboxare, den andre främlingslegionär, skrattar Paolo.

Här formades de familjevärderingar som Paolo Roberto på sistone har rört om i den svenska genusgrytan med.
I en P3-intervju hamnade han på kollisionskurs med programledaren Hanna Fahl. Det bitvis mycket underhållande resultatet mailades runt i hela Sverige och citerades till och med på Svenska dagbladets ledarsida.
Ett förkortat utdrag:
Hanna Fahl: Hur ställer du dig till feminism till exempel?
Paolo Roberto: Jag är militant motståndare. Det finns militanta feminister, jag är militant motståndare till feminism.
Hanna Fahl: Men gud, hur menar du då?
Paolo Roberto: Jag tycker att det är en extrem vänsteridé om jämställdhet med alla galna queerteorier. Vadå att kön bara är en konstruktion? Det kan ju bara nån som har suttit på universitetet och snackat med andra såna här queerteoretiker tro. Det är väl bara att öppna fönstret och sticka ut huvudet så ser man hur världen funkar. Då ser man att det är skillnad på män och kvinnor. Det är skillnad på vår biologi, det är skillnad på vår muskulatur, det är skillnad på våra hjärnor. Det är annorlunda. Däremot är jag en militant jämställdhetsivrare. Det är väldigt väldigt viktigt att vi är jämställda. (…) Kvinnor vill ju vara hemma med sina barn och vi delar hyfsat lika i Sverige. Vi är världens mest jämställda land men svenska män får ju bara skit liksom.
Hanna Fahl: Oj oj oj, alltså, jag blir lite upprörd nu, fast jag tror att vi ska lämna det här ämnet.
Paolo Roberto: Nänä, jag kan diskutera det med dig när du vill, för jag har rätt! Och jag ser ju på dina händer att du blir upprörd. Det är för att du jobbar på Sveriges Television och här tycker alla som dig och så går du ner på fiket här och så tycker alla som dig. Och så diskuterar man aldrig saker fullt ut och man möter aldrig folk som tycker annorlunda och då blir man bara cementerad i sin idé om hur saker och ting i världen ska vara.

Paolo ler mot mig när han berättar om reaktionerna på ordväxlingen.

– Jag har aldrig fått så mycket kärlek för något tidigare. Och programmet har aldrig fått så många mail. Det bara brann till i servern. Det började förstås med akademiker, tjejer med konstigt klippt lugg, som var arga. Men efter det var 90 procent av mailen positiva.

Är svenska män alltså för mesiga som inte säger ifrån?

– Jag tycker det. Det är klart att det finns klyftor och könsskillnader och det är klart att vi ska reda ut det. Ingen tjej ska få mindre lön än en kille för samma jobb. Men om man bara tittar på klyftor med genusögonen blir man enögd, det finns andra förklaringar också. Fast i de blindas värld är den enögde genusvetaren kung.

Han skjuter sig fram över bordet.

– Nu är jag Jan Guillous arvtagare som feministernas fiende nummer ett. Folk kallar mig macho för att jag är en gammal boxare, men fan… Jag är sveriges mjukaste kille, för guds skull! Jag är hemma med barnen och lagar all mat. Folk ser bara musklerna på mig – och män med muskler är dumma, det vet ju alla…

Ångrar du att du skaffat muskler?

– Jag gillar muskler. Det bästa klädesplagg en man kan ha är ett par breda axlar.

Sedan en tid tillbaka ger Paolo Roberto relationsråd i Expressen tillsammans med Leif GW Persson och Robert Aschberg. Paolo påpekar dock att han är lika mycket lekman som alla andra här.

– Jag och Lena har hållit ihop i tio år, men det betyder inte att jag är någon mästare på relationer. Det är betydligt lättare att berätta vad andra ska göra. Men vi tuffar på, jag och frugan.

Hur träffades ni?

– På gymmet. Jag ägde det, så det får nog räknas som mitt livs bästa affär. Jag stod och skurade med bar överkropp, så när Lena kom in såg hon mannen som hade allt: Han var vältränad och kunde städa. Jag frågade vad hon skulle göra den sommaren – och sa att ”om en vecka drar jag till Italien, ska du med?” Så åkte vi dit.

Och sen levde ni lyckliga i alla era dagar.

– Ja, nu är vi en modern bondefamilj. Man ska dra in pengar, se till att det finns mat på bordet. Vi jobbar ihop, har samma lön, pensionssparar lika mycket – allt är lika. Hon är bättre på ekonomi och kan stava, jag kommer med idéerna.

Hur stora risker vågar du ta?

– Jag gör ju en del affärer som kostar och ibland bränner det till i fickan. Man ska förstås aldrig göra affärer som slår omkull en, men ibland måste man våga. 100 000 kan man förlora ibland, det är bara bra.

Varför blev du kokboksförfattare?

– Mina fastrar samlas varje kväll på en gammal bakgård med anor från 300-talet. I orten finns 33 kyrkor, tre medeltida försvarstorn och ett romerskt tempel som alla småstäder med lite stil borde ha. De berättade historier om mina förfäder när jag var liten, och när jag fick min son skrev jag ner historierna. Jag var rädd att han skulle tappa kontakten med sitt förflutna, för ett träd utan rötter blåser omkull. Men ju mer jag tänkte på fastrarna desto hungrigare blev jag. Och då blev jag rädd att han skulle glömma hur man lagar en bra tomatsås.

Hur gick du vidare?

– Min fru tyckte att jag skulle ringa ett förlag. Det trodde jag inte att var så lämpligt, eftersom jag är ordblind. Då frågade ho: ”Är du rädd eller?” Dagen efter ringde jag Bonniers, de gav ut boken och den sålde slut på en vecka. 15 minuter om dagen har också sålt jävligt bra. De tog i och tryckte 10 000 ex, de tog slut på tre dagar.

Så nu är du bestsellerförfattare.

– Och prisbelönt till och med. Av Kockakademin. Det var en revansch för någon som inte gått ut skolan. Det sista jag hörde var rektorn som skrek efter mig: ”Killar som du hamnar alltid i fängelse, Paolo.” Han hade fel. Jag leder Sveriges största nöjesprogram, har sålt över 200 000 böcker och har två mästarbälten på väggen hemma. Jag är en av sex svenskar som tagit bälten. De som lever är Armand (Kranjc), Lillen (Eklund), George (Scott) och jag.

Vad kan man dra för slutsats av det?

– Jag brukar bli bra på det jag gör.

Vad gör du om tio år?

– Om tio år? Det vete fan. Jag är glad om jag vet vad jag befinner mig imorgon. Folk säger att man ska ha långsiktiga planer, och det är klart att det är bra – men jag går upp och gör det jag ska göra ordentligt. Jag är sån som spelar det som finns framför fötterna. Men jag vet vart jag vill nå. Som med olivoljan och den italienska matgrejen. Det säljer bra och bättre ska det bli.

Ska du utmana Zeta?

– Once a champ always a champ.

pelle-alqvist

Skippa allt pråligt blingbling och ”gå ner i rockgruvan” iförd vassa vintagekostymer och perfekta skinnjackor. Så skapar man stilhistoria, menar Sveriges bäst klädda man 2009: Howlin’ Pelle Almqvist. Café synar The Hives frontman i sömmarna – om fyllebrottning, stalkers, slafsiga IT-miljardärer, Iggy Pops flipflops och hur det känns att tjäna tolv miljoner dollar. Av Klas Ekman Foto Calle Stoltz.



Howlin’ Pelle Almqvist är pappaledig. Han har visserligen inga egna barn, men en av de andra medlemmarna i The Hives väntar nytillskott så bandet har tagit en paus. Det betyder att han tillbringat den senaste tiden med att göra ”ingenting alls” och eftersom han börjar bli rastlös så har han tackat ja till att delta i Konstig talkshow på Kulturhusets tak i Stockholm.
När han kommer in genom dörrarna på bottenvåningen till byggnaden utstrålar Sveriges bäst klädde man 2009 inte riktigt det patenterade, närmast seriefigurartade, självförtroende som han annars är känd för.
Anledningen är något som hände under helgen på den bortregnade festivalen Where The Action Is. Almqvist har upptäckt en allvarlig brist i sin garderob.

– Jag har ett regnställ från Arc’teryx som är någon slags vildmarks-Gucci, säger han. Det är fantastiskt på alla sätt, även om man ser ut som en KTH-student. Men så dök min kompis Gustav upp och hade köpt ett i PVC från 1958 som såg ut lite som en Gestapo-uniform och luktade svagt av lösningsmedel. Det är ju så man vill se ut när det regnar! Han hade köpt det på Ebay, och visst, man måste komma upp i en viss nördighetsnivå för att leta regnställ på Ebay, men det är total konsekvens och det beundrar jag mer än något annat.

Just konsekvensen har Howlin’ Pelle annars i blodet. Pappan till honom och brodern, gitarristen Nicholaus Arson, är pensionerad läkare hemma i Fagersta äger enbart plagg i en enda färg.

– Han brukar komma hem och säga: ”Nu har jag köpt en ny tröja i en pigg, mörkblå färg.” Därefter rör han den inte på ett år. Han tycker att alla plagg måste ligga till sig. Det är ju lite galet, men samtidigt väldigt The Hives. Jag tror hela vårt uniformstänkande kommer därifrån.

Den här dagen är Pelle klädd i mörkblå chinos, vita sneakers, vit skjorta och en svart skinnjacka utan krage, köpt i en vintagebutik på Venice Beach i Los Angeles. Han har inget armbandsur eller några andra accessoarer. Han berättar att det finns tendenser till klocksamlande och andra liknande lyxinköp i The Hives, men själv klarar han inte av att ha annat än kläder på kroppen.
I höst är det tänkt att The Hives – som totalt har sålt ungefär två miljoner album så här långt – ska börja arbeta på en ny platta igen. Pelle är dock lite orolig, på det senaste spelningarna har gruppens förr så osvikliga stilkänsla börjat chansera rejält.

– Jag tror att de beror på scenkostymerna. Efter två år i tajt kostym kan det lätt kollapsa lite när man släpper saker helt fritt igen. Man känner sig fortfarande välklädd av ren vana, trots att man går runt i ett par mysbrallor med målarfläckar på. Ibland ser det bedrövligt ut. Men de andra har lovat att anstränga sig eftersom vi tror att nästa skiva låter kommer att låta bättre om vi ser snygga ut på repen.

För egentligen är alla medlemmarna ganska eniga om att all bra stil är minimalistisk, däremot har det varit väldigt förtjusta i modemässiga internskämt.

– Under en period ville vi klä oss som skivbolagschefer, eftersom vi träffade så mycket höga höns och tyckte att de såg så hemskt roliga ut. Vi kallade deras klädstil för flygplatsmode. Den bygger helt på att den enda tid man har att köpa kläder är när man är i Berlin på en timmes mellanlandning. Då har man bara de där menlösa dyra märkena som säljs där att välja på. Det blev lite av en sport för oss som vi höll på med ganska länge. Men det var en väldigt finstilt stil, lite som hos brittiska huliganer med sin casualspryl. Det krävs ett tränat öga för att se vad som är det rätta flygplatsmodet, och det var nog dessvärre bara vi fem som fattade vilka regler som gällde.

Men hur såg ni ut?

– Vi gick omkring i lite manchesterbrallor, någon slipover och en grön, lite höstig jacka. Och såg ut som ett gäng 50-åringar.

Hade ni några kända stilförebilder?

– Typ Steve Jobs, det var den sortens killar som dök upp i logerna där ett tag efter att vi slagit igenom.

Hur var han?

– Det starkaste minnet av Steve Jobs är att han var skittrevlig, hade sin fru med sig och hälsade glatt – men att skjortan stack fram genom gylfen. Det går verkligen inte att vinna då, man kan vara hur framgångsrik som helst och världens mest briljanta man, ändå är det något viktigt som skiter sig.

Uppe på Kulturhusets tak väntar tidningen Nöjesguidens konstredaktör Anders Kornell. Det är han som håller i Konstig talkshow. Samtalet går ut på att en inbjuden gäst får associera till några mer eller mindre välkända konstverk och sedan diskutera sina synpunkter med Anders.
Här uppe är det ganska kyligt, blåsten drar rakt in på uteserveringen och delar av publiken är gömd under filtar. Pelle Almqvist själv är placerad på en barstol med den svarta skinnjackan knäppt så att bara en liten del av den vita skjortkragen syns under.
Att just han bjudits in är ingen slump, Pelle Almqvist är omslagspojke på det första numret av tidningen Art lover där han berättar om sitt samlande av Olle Baertling och Öyvind Fahlström samt sin stora beundran för Carl-Johan de Geer, en av de få kändisar han inte skulle våga prata med. Och då handlar det alltså om en person som träffat Mick Jagger och Bruce Springsteen och fått beröm av Jennifer Lopez.
För att vara konstintresserad uttrycker han sig tämligen opretentiöst. Samtalet får snarare karaktären av hans uppmärksammade mellansnack på konserterna – med sägningar som ”vi vill tacka alla våra förband” i samband med att The Hives fick äran att avsluta Hultsfredsfestivalen 2004.
Det är samma blixtsnabba rapphet nu. Och konsekvenstänkandet går igen även här. Inför en bild på en enorm jättespindel med en massa marmorägg som är uppförd av en konstnärinna som hatade sin mor, undrar Pelle om hon bara gjort spindlar.

– Jag tror faktiskt det, säger Anders.

– Då tycker jag att det är fantastiskt. Gör man spindlar i fem år tycker nog folk att det är skitbra, när man gjort det i tio år undrar folk om man inte kan något annat – men när man gjort det i 15-20 år, då är man ju ett geni!

Det är samma resonemang som han för om personlig stil – Pelle är en stor en beundrare av Albert Einstein som hade sju likadana grå kostymer som han alltid växlade emellan.
På frågan om The Hives haft några konstförlagor till omslagen svarar han:

– Vi har bara oss själva på dem, vi tycker att det blir snyggast så.
Det sista uttalandet kan förstås låta som en sedvanlig kaxighet och avfärdas med ett småskratt. Vilket nog de flesta på Kulturhusets tak också gör. Men det är inte heller helt taget ur den inblåsta luften från Stockholms innerstad.
The Hives och Howlin’ Pelles historia är präglad av ständiga diskussioner om kläder, hur gitarrer ska hänga och hur man ska föra sig på scen. Detta är gissningsvis den kanske viktigaste faktorn bakom deras världssuccé.

The Hives har kanske inte samma momentum som när de slog igenom i hela världen 2001 och 2002 – men de spelar fortfarande på lika stora arenor och inför lika stor publik vart de än kommer.

– Det är lite skönt att tänka att vi är vår generations AC/DC som dundrar runt och bara spelar om och om igen. De är kanske inte hippa, men en snygg kostym har varit snygg sen 60-talet och ett bra riff har låtit bra sen 50-talet. Quality never goes out of style, säger Howlin’ Pelle.

Och det var den där eviga kvaliteten som The Hives var ute för att uppnå redan när de tog sina första stapplande steg hemma i Fagersta vid början av 90-talet.
Ett par dagar senare, över en middag på krogen Bistro Süd på Södermalm, förklarar han hur de tänkte.

– Johnny Ramone har någon gång sagt att det viktigaste man gör på hela konserten är hur man ser ut när man går fram till gitarren. Det är otroligt sant och det insåg vi redan från början, när vi var 14 år gamla hemma i Fagersta. Spela gitarr kunde vi hjälpligt, skriva låtar kunde man väl lära sig – men det svåra var att träna upp sig så att man ser ball ut. Men det hoppas och tror jag att vi kan vid det här laget.

Vad är tricket?

– Det går inte att formulera, men viktigast är att det inte får synas att man bryr sig över huvud taget. Tänker man för mycket så ser man ut som Liam i Oasis. Det märks att han koncentrerar sig på hur man går coolt när han drar fram och slänger med armarna, medan en sån som Nick Cave kanske också tänker på det, men han lyckas dölja det. Och det är väldigt viktigt. Man får inte se trollkarlens händer. Japanska Guitar Wolf har förresten gjort en lista över vad som är viktigt i rockmusik. Teknik och låtar kommer först på femte och sjätte plats. Etta och tvåa och trea är ”Looks, guts and jumping”. När jag var liten tyckte jag alltid att ett band var skitbra om de hoppade högt på scen. Det gäller ju fortfarande för man minns sällan att någon var bra på gitarr en viss konsert, man minns mer om han som spelade såg bra ut. Det är väldigt underskattat att se cool ut, och svårare än vad folk tror.

Därmed inte sagt att The Hives fick till det riktigt från början. Under själva inledningsfasen hade de skatepunkkläder som alla andra – i samband med sin första, ej publicerade intervju lurade de i journalisten att de var Millencolin bara för att de tyckte att det verkade så kul att få prata med medierna.

– Alla såg ju likadana ut då. Internet fanns inte och man hade inte så mycket att gå på, särskilt inte om man ville vara punkare. Jag har en kompis som spelade med Umeås första punkband någon gång i skarven mellan 70- och 80-talen och han har berättat att de inte visste hur de skulle se ut, så de fick uppfinna sin stil helt själva. Det var en annan värld.

Hur såg han ut då?

– Han hade skinnjacka, ridstövlar och en damhandväska på huvudet. Det är ju en extremt, osannolikt jävla mäktig stil. Fullständigt stenhård. Går man runt och ser ut som att ingenting är ett problem med en damhandväska på huvudet, då är man ju helt livsfarlig. För det kräver verkligen sin karl att gå och handla på ICA i den utstyrseln.

Vilken är din värsta stilmiss?

– Samma grej, det var också när jag skulle bli punkare… Jag kanske var elva år gammal och visste inte vad jag skulle ha på mig. I efterhand är det nästan lite coolt, för jag hade ett helt stentvättat jeanskit, rosa Converse och på huvudet en svart skepparmössa med en rävsvans i. Det är otroligt bisarrt att som elvaåring se så gay ut.

Kommer du ihåg första gången du över huvud taget reflekterade över att någon såg cool ut?

– Den första rocker jag tyckte var ball var en som syntes på en Jerry Williams-skiva som morsan hade. På mittuppslaget fanns en bild där bandet var i replokalen och en snubbe hade lite långt hår, fjunig mustasch, jeans och jeansjacka med snusnäsduk runt halsen. Och bredvid honom stod en schäfer med en likadan snusnäsduk runt halsen. Jag tänkte att det var den absolut coolaste kille jag någonsin hade sett.
Vilka var de allmänna idealen i Fagersta då?
– Hockey var ju galet stort, så man skulle ha en extremt muskulös stjärt i ett par tajta Levi’s-jeans med tjock plånbok i bakfickan. Jag har alltid avskytt lagidrott, men brorsan höll på med det. Han har fortfarande mycket hockeystjärt, det syns på våra livefoton. Och jag kan tänka mig att det tilltalar våra kvinnliga fans.

Blir de andra i bandet avundsjuka på dig nu, eftersom de har samma kläder som dig men du blir Sveriges bäst klädda man?
– Det är ju det roliga – att de klär sig likadant i alla offentliga sammanhang. Jag berättade det faktiskt för dem över en falafelrulle på grillen i Fagersta. Men de tyckte bara att det är kul, de är rätt bekväma i att knuffa fram Pelle så att han får sköta allt sånt här.

När bestämde ni er för att klä er likadant?

– Tidigt. Uniform är det bästa. Vi älskade gamla 60-talsband för att de såg coola ut i likadana kläder. Dessutom gjorde det oss rätt tydliga, även för fansen. I början kunde man se kopior av oss i folkhavet framför scenen. Idag är det inte riktigt lika lätt för dem, tyvärr. Plymer och damasker hittar man kanske inte var som helst, direkt. Det var kul att se ut över en armé av svarta skjortor och vita slipsar, man fick vara diktator för en och en halvtimme vilket är precis lagom. Ändå kan jag bli sur på att folk ser oss som ett extra fåfängt band bara för att vi har kostymer, för de är egentligen bara praktiska. Man vet vad man ska ta på sig. Men det kom en historieomskrivning på 90-talet om att punk inte var fåfängt. Det är extremt fåfängt. Det är ingen slump om du har en rosa tuppkamm som står en meter rakt upp. Då har du uppenbarligen jobbat på det. Och ta Guns N’ Roses, hur lång tid tror folk att det tog för Duff att fluffa upp håret egentligen? Och tror du att Slash hade hatten framför ögonen för att han tyckte att det var skönt att inte se någonting?
Nej.

– Vi i The Hives var tidigt överens om att det inte fick vara några accessoarer. Inte en massa ringar, broscher, bälten, halsband och fan och hans moster. Det tar bort lite från uniformstänkandet och så syns det för tydligt att man brytt sig. Grejen med att vi har haft likadana kostymer är också att man ska slippa tänka på kläder under turnéerna. Vi tar bara på oss dem och går ner i rockgruvan och bryter lite rock.

När The Hives släppte sin andra skiva, Veni vidi vicious, år 2000 var de helt färdigpaketerade. Man skulle kunna dra till med ett ”dressed for success”, för den svartvita färgskalan fanns där redan.
Likaså myten om att de är ett pojkband ihopsatta av den mystiske Randy Fitzsimmons, vilket också visade sig vara ett pr-mässigt genidrag. För till skillnad från andra svenska band hade The Hives en story. Att de skapade några extremt furiösa rocklåtar med hitpotential hjälpte förstås också till. Redan innan de hunnit slå på allvar i Sverige hade de erövrat resten av världen.
Gissningsvis gladde detta Pelles och Niklas föräldrar som oroat sig en smula, särskilt för den yngste sonen som hoppat av studierna på psykologprogrammet i Örebro redan efter ett halvår.

– Jag var 19, men alla mina klasskamrater var 40 och hade kommit in på grund av arbetslivserfarenhet – så när vi fick vår första turné slutade jag. Innan andra skivan, den som blev vårt genombrott, satt jag bara hemma hos mamma och pappa i morgonrock och stirrade in i väggen. Och jag tror att de tyckte att det var ganska irriterande. Men vad de inte visste var att jag höll på att skapa ett mästerverk.

En dag 2000 svarade Pelles mamma i telefon och hörde en engelsman på andra sidan luren. Det var Alan McGee, mannen som en gång upptäckt Oasis.

– Alan sa att han ville släppa en skiva med oss, men han ville ha en ny. Men inspelningen av Veni vidi vicious var så sjukt jobbig att jag inte trodde att vi skulle fixa det. Då ville han släppa en greatest hits i stället och det tyckte jag var en oerhört kul idé eftersom vi bara gjort två plattor. Så vi tog hälften av varje och slog ihop dem.

Skivan släpptes i Storbritannien år 2001 och blev en succé. Enligt Pelle var framgångsreceptet mycket enkelt.

– Vi kallade vår skiva för Your new favorite band. Engelsmän är faktiskt precis så lättlurade. Ett Oasis dundrar in och säger att de är världens bästa band och efteråt tycker alla engelsmän också det. Ett folk som har bott så länge på en ö och blivit så genetiskt homogent är lätt att fånga i en håv.

Följande år påbörjades invasionen av USA. Först då började medlemmarna bli medvetna om att de var med om något exceptionellt. De buntades ihop med band som White Stripes och The Strokes och blev fixstjärnor för den nya garagerockvågen.

– Första gången du hör att tusen personer har köpt ens skiva tycker man det är absurt, när du säljer miljoner skivor känns det självklart. Då har man redan tappat huvudet lite grann. Men när vi blev jagade av fans på Radio City Music Hall utan att ha varit i USA så insåg man att något hänt. Vi behövde inte ens åka på turné för att bli populära.

Under sensommaren 2002 blev The Hives inbjudna till MTV:s Video music awards. Där spelade de Main offender i ett ”battle of the bands” mot de andra, nu bortglömda, nykomlingarna i australiska The Vines.

– Alldeles innan så gick vår basist in i Justin Timberlake som knackade på sina två livvakter och pekade på Matte. Sedan vakade de över Matte som en hök. Och J-Lo kom fram och sa att vi var skitbra, det var ju kul.

Ser man framförandet på Youtube idag är det lätt att tro att någon råkat trycka på framspolningsknappen på en gammal video, så intensivt och snabbt spelade de.

– Precis när vi slutade drogs det upp en ridå och The Vines skulle börja spela. Vigilante är väldigt duktigt på att skjuta iväg plektrum med fingrarna och ett träffade nästan deras sångare i ögat när de drog igång. Det var battle of the bands rent bokstavligt talat. Sen var det kanske lite dumt av oss att inte spela vår hit. Hate to say I told you so var ju dörröppnaren, men vi skulle förstås vara envisa och bestämma själva.

Pengarna dröjde dock. Även om det inte gick någon nöd på bandet var det först inför inspelningen av uppföljaren Tyrannosaurus Hives som de blev mångmiljonärer.

– Det är skivbranschen det handlar om, så pengarna hamnar nästan aldrig hos banden. Rent ekonomiskt var det när vi skrev på det första stora skivkontraktet för Universal som vi fick ut något.

Inte så lite heller. The Hives fick tolv miljoner dollar för kontraktet, enligt Pelle Almqvist.

– När vi gick ut från mötet sa Vigilante ”tjena din gamle miljonär” till min brorsa och sedan så gjorde de high five. Fast vi firade inte, vi hade en konsert och hade inte tid – det fanns rock att spela.

Tyrannosaurus Hives släpptes år 2004 och gick också väldigt bra, och Hives spelade förband till Rolling Stones.

– De var nästan mest knäckande att träffa av alla vi mött. Vi kollade på när de spelade biljard backstage och Mick Jagger förklarade för oss att man inte ska köpa en dyr båt, man ska hyra den. Det var hans samlade livsvisdom.

Tror du att Rolling Stones hörde att du sa att de såg ut som en blandning mellan ET och små barn?

– Jag hoppas att de inte vet om det.

Därefter fortsatte det ständiga turnerandet fram tills det att bandet drog till USA 2007 för att spela in sin fjärde skiva – The black and white album.

– Den skulle bli den sista bomben tänkte vi, en dyr jävla skiva eftersom vi är det sista rockbandet som får göra det. Inget rockband som inte låter som en blandning mellan U2 eller Coldplay kommer någonsin att få en sådan budget igen. Det var alltså vår förbannade plikt.

The Hives jobbade bland annat med Pharrell Williams i hans studio.

– Det var väldigt lärorikt. Pharrell jobbar fort. Han är en oerhört begåvad kille och han saknar all form av självkritik. I The Hives kan ingen sätta ihop två toner utan att någon annan börjar klaga. Han utvärderar först efteråt och plockar ut det som blev bra. Det vi lärde oss var att man kastar spaghetti mot väggen och ser om de fastnar.

Men ni tog inte upp några stilinfluenser?

– Vi fick en hel del kläder, bekväma munkjackor från hans märke Billionaire Boys Club och sånt. Det är de som kan dyka upp ibland under repetitionerna nu. Jag tycker att det är kul med hiphoplyx – för det är inte lyxiga grejer egentligen, det ska bara vara nytt. Så Pharrell fick en ny munkjacka budad till studion varje dag att ha på sig. Pharrell var också jävligt inne på att täcka saker med guld, så hans mobiltelefon vägde säkert fem kilo. Jag frågade om han fick höftproblem av den, och han trodde att det var mycket möjligt att det skulle dyka upp så småningom.

Var det en kulturkrock?

– Nej, han har egentligen lite samma bakgrund som oss. Han åkte skateboard och kom från ett villaområde, det är inte så annorlunda. Världen var globaliserad redan när vi var små. Så vi och Pharrell har nog mer lika uppväxt än man tror.

Resten av inspelningen ägde rum i Oxford, en universitetsstad mitt i den djupaste amerikanska södern.

– Det är söderns Ivy League. Vi kämpade hela tiden för att få gå på en keggfest, men när vi var på väg togs vi för fyllekörning. Ingen av oss körde, bör jag kanske tillägga. En taxichaufför tipsade polisen om oss efter att vi kastat krukor utanför en restaurang, för övrigt samma taxichaufför som sen körde oss till hotellet.

Det var storsint av er.

– Jo, men man får inte gå därifrån om man är full. De stoppade oss, arresterade killen som körde och tog honom till finkan. När vi ville gå därifrån sa de: ”Om ni går en meter tar vi er för drunk in public – ni måste skaffa skjuts.”

Vad utlöste bråket?

– Det var en skojbrottning som urartade. När någon kastade en växt trodde taxichauffören att den kom från rådhuset och då vart södermänniskorna helt tokiga för det är tydligen väldigt gammalt. Det var lite som när Ozzy kissade på Alamo. Men bara en vecka efter det fick vi nyckeln till staden av borgmästaren. I motiveringen var en putslustig kommentar om att vi introducerat plantwrestling i Oxford.

Blev det en ceremoni?

– Nej, bara ett kort möte. Tydligen fick vi de billigaste nycklarna, för av någon anledning var det villkoret för att han skulle få dela ut dem. Min ligger på skrivbordet, men det är en bedrövlig liten grej. Den är i bronsmålat tenn. När vi gick därifrån böjde Vigilante på sin – och då gick den av.

Under de första sex första åren av 00-talet var du ihop med Maria Andersson i Sahara Hotnights. Blev du bitter när det tog slut och ångrade att du inte varit singel och legat med typ Lindsay Lohan?

– Nej, för om inte målet är att ligga med Lindsay Lohan när man bildar bandet är det nog svårt att skifta senare och tycka att det är hela grejen. Allt arbetet med The Hives handlar om det ska bli så bra det bara går och att inget får sabba det vi byggt upp. Vi är väldigt noggranna med det.

Så det är vad som skiljer The Hives från en Ryan Adams eller valfri medlem i The Strokes?

– I ett ord: Ja.

Har du ett förhållande nu?

– Ja, fast det tycker jag inte att vi pratar om.

Tillbaka till Kulturhusets blåsiga tak. En tavla som Anders Kornell drar upp från högen bakom sig är Anders Zorns bild av en naken badande dalkulla. Pelle berättar att Zorn är storfavorit hos en av världens bästa garagerocktrummisar (”en titel som är i stort sett likvärdig med att vara bäst på varpa”).
Strax därefter halar Anders Kornell fram något av ett triumfkort, den sortens bild man inte riktigt kan undvika att känna sig en smula ställd inför. Det är ett foto från en performance av konstnärinnan Carolee Schneeman som kom att utgöra själva grunden för fenomenet Vaginamonologerna, en feministiskt betonad uppläsning vars blotta namn förklarar det mesta av konceptet. På bilden är Carolee helt naken och drar ut en lång vaselinindränkt pappersradda ur sitt skrev.

– På rullen fanns det sågningar av hennes verk, skrivna av manliga kritiker, berättar Anders.

Pelle som knappt rört en min inför fotot, rynkar med ens på pannan. Han inleder sitt resonemang kring bilden med att det förstås är ett viktigt ämne, men att han inte riktigt köper uppträdandet.

– För vad är det som säger att hon verkligen inte gjort rätt dåliga grejer?

Efteråt går vi till Leijonbaren i Gamla stan. Pelle leder sin cykel. Till och med den präglas av den stilmässiga konsekvens som såväl han som The Hives visat det senaste decenniet. Det är en sjuväxlad Skeppshult ARC. Ramen är grå och stänkskärmarna svarta. Hade det grå partiet i stället varit vitt hade det varit en perfekt Hives-cykel, men det är förmodligen så nära han kunde komma utan att behöva köpa en som ser alltför medveten ut.

– Inget tjafs, det är så man vill ha det. För då tänker jag mig att jag kan ha samma cykel i 25 år och den tanken är tilltalande för då är jag klar med det. Det är samma sak med plagg, jag letar efter de enklaste och mest ultimata.

Blev du mer noggrann med klädval när du blev kändis?
– Nej. Jag var lite fåfäng innan och är fortfarande lite fåfäng, men det ska helst knappt synas att man lagt ner någon energi. Alla som jag tyckt klätt sig coolt har sett rätt vanliga ut. Man har kanske en vit skjorta, men det är å andra sidan den snyggaste vita skjortan som setts.

Har du några exempel på vilka de är?

– Alfred Hitchcock såg alltid helt fantastisk ut. Han var ju stor och tjock, men han hade snygg stil. Charlie Chaplin också – inte på film, men privat. Jag har en bok där han ser otrolig ut.

Inga modernare än så?

– Jag gillar ju inte moderna grejer, får jag höra att något märke gjort samma sak i 150 år så gillar jag det nästan per automatik. Jag köpte till exempel ett par Levi’s-jeans och blev skitförbannad, de såg inte alls ut som mina 501:or från åttan. Eviga klassiker, det är vad jag gillar – konsekvens och enkelhet.

Så du är nästan tvingad att handla mest på second hand?

– Jag blandar, men föredrar vintage. Jag köpte en ny dyr kostym en gång, det var en Thom Browne och det var på rea men kostade svinmycket ändå. Tyvärr fick jag den justerad av en skräddare på ett exklusivt varuhus i New York och jag tycker att han gjorde allt fel. Man provar en kostym som man gillar för att den är lite för liten, sedan kommer någon och gör den lagom och det förstör allting.

Vad har du för favoritplagg?

– Det finns många plagg som jag skulle bli upprörd över om de försvann. En hel del av det jag hittat på second hand går ju inte ersätta. Jag köpte ett gäng ganska fantastiska kavajer på ett ställe i Australien, dem skulle jag inte vilja förlora för allt i världen, och den här skinnjackan är jag väldigt nöjd med. Nu är jag klar – jag har min perfekta skinnjacka – och kan ha den tills den faller isär.

Nu låter du nästan lika sparsam som Ingvar Kamprad.

– Men jag kan inte tycka grejer är snygga förrän de har tio år på nacken. Och det kommer nog från min farsa.

Under de första försöken att styra upp intervjun har jag märkt att Pelle Almqvist har en smula svårt att hålla reda på tiden. Ofta inleds samtalen med en fråga om vilken veckodag det är. Har man inget nio till fem-arbete blir det en smula svårt att hålla isär måndag från torsdag. Egentligen gäller det även under The Hives turnéer, men där har de hittat en lösning.

– Vi har en annan rider på fredagen så att vi ska veta vilken veckodag det är. Det är perfekt, då kan vi räkna från vilken dag man fick champagnen, säger Almqvist.

Vad har ni mer på ridern än champagne?

– Vi gör om den lite då och då. Det är mest helt vanliga grejer: snacks, mackor, sprit och öl. Sedan har vår trummis, Chris Dangerous, skrivit dit levande ljus och snittblommor. Det blev faktiskt lite trevligare sen han gjorde det.

Är han mysigast i bandet?

– Det är väl snarare han som tycker att det är roligast att skriva till sånt i ridern. Ganska länge ville vi även ha en snäll, välutbildad tjej att prata med. Men jag tror aldrig att det kom med på listan. Det skulle vara så jävla trevligt, för det blir lätt så grabbigt. Men det skulle kännas extremt konstigt och kanske lite läskigt att skriva upp personer som eventuellt inte vill vara där av egen fri vilja.

Och så går ni på konstmuseum, det känns ju inte så typiskt för rockband?

– Det blev ett riktigt intresse först nyligen. Efter senaste skivan, i slutet på 2007, var jag jävligt låg – både på grund av att man var tömd av inspelningen och av privata grejer. Så då gick jag på museum. I ett ställe som Arkansas kanske det inte finns så mycket att göra egentligen, men gör man ett försök så hittar man något att se. Vi har alltid haft ett visst intresse. Första turnéerna fattade inte andra band vad vi gjorde eftersom vi bara var ute och kulturturistade på helt vanliga grejer. Vi brände av Louvren, Tate och Eiffeltornet – de andra grupperna satt bara fulla i logen och var rädda för människor.

Vad har du för konst?

– Jag köper rätt billiga grejer. Lite Olle Baertling och Öyvind Fahlström. Och sen hade jag en hangup på fåglar ett tag, gamla bilder på fåglar urklippta från biologiböcker tryckta på 1800-talet. De täcker en hel vägg. Men det började faktiskt med en pungvarg. En gång såg jag en filmsekvens av den sista som levde. Pungvargen gick cirklar i sin bur – och sen sköt de ihjäl den, det allra sista exemplaret. Det är så planlöst och mänskligt. Men jag hittade inga fler och samlade fågelbilder i stället. Till och med bilderna på pungvargar verkar vara utrotade.

Vad gillar du för design?

– Jag gillar Eero Saarinen, Alvar Aalto och Jean Prouvé – hans standard chair ska jag äga en dag. Ett tag hade jag en särskild vurm för framtiden från det förgångna. Framtiden såg ju aldrig bättre ut än 1950. Allt jag gillar ska alltid ha en anknytning till historien oavsett om det är kläder, möbler eller bilar. Jag har slutat ifrågasätta mig själv på den punkten och har accepterat att jag helt enkelt inte vill vara modern.

Berätta något om dina rockkollegor som folk inte vet.

– Nästan hela E-Street Band luktar jättestarkt av vanilj och Iggy Pop har ofta bara en flipflop på sig. Vi trodde det var en cool stil, men han har olika långa ben efter att ha hoppat från scen för mycket och sabbat höften. Och jag har samma handikapp. Och Little Richard med, så det är ett bra sällskap. Sångaren i Weezer har också det problemet och har opererat sig, så jag frågade honom lite om det när vi träffades. Men han hade väldigt stor skillnad mellan benen, så det var tvunget. Jag tror det räcker med att stretcha och träna.

Finns det många nedtystade skandaler kring The Hives?

– Nej, vi är nog hyfsat vettiga, vilket kanske har ganska mycket att göra med att fyra av fem bandmedlemmar är gifta och har barn. Sedan sker skandalerna i ett ganska slutet sällskap. Och jag gillar det. Ta Kraftwerk, de gjorde säkert nästan lika mycket dumheter som Mötley Crüe, men man vill inte veta det om just dem. Hives är lite samma grej, jag tycker att det vore fult rent estetiskt. Det passar inte med det minimalistiska.

Så ni har aldrig varit på några särskilt dekadenta turnéer?

– Vi blir jävligt arga på oss själva när vi inte är bra. Jag måste vara nykter, annars blir jag andfådd och glömmer texter. Jag tycker att det är skönt att göra folk som har en förenklad bild av det där besvikna. Sen tror jag att Fagersta visade de negativa sidorna av knark, det fanns kompisar som höll på och vi träffade tidigt gamla rockhjältar och det är hemskt när man förstår att de knarkat så att de aldrig kan ha kul igen… Därför att inget slår heroin. Det verkar vara ett sånt jävla straff, tycker jag. Det sista jag vill ha är ett liv där allt bara är helt okej. Själv får jag det bara roligare och roligare, de första 15 åren var ganska tråkiga sen har det bara blivit bättre och bättre.

Vilka anekdoter kommer du att berätta för dina barnbarn?

– Kanske när farfar spelade gitarr med Iggy Pop. Kanske när farfar träffar Rolling Stones och Bruce Springsteen. Kanske när farfar blir jagad av fans på Radio City Music Hall. Kanske när farfar blir mött på flygplatsen i Chile av 30 skrikande fans och sedan får en ursäkt av de andra fansen för att inte de kunde möta upp – eftersom de var på jobbet.

Vilka fans är värst?

– Tyskar eller amerikaner med något att bevisa. Som när någon kille tycker att vi ska kicka vår trummis för att han själv är mycket bättre och sedan nästan kan bli våldsam. Och vi har en del galna kvinnliga fans, det finns till exempel en tjej från Östeuropa som brukar förfölja oss och smyga in i loger och sånt där. Det känns lite otäckt. Men det måste vara dyrt att vara stalker… Vi spelar mycket.

Har hon några vanföreställningar som att ni är gifta?

– Jag vet inte vad hon tror. Vi är rockstjärnor, det är väl lätt att få en hangup på oss? Men vår fördel är att vi är abstrakta, vi är seriefigurer och då slipper man den personliga stalkern. De som ger sken av att sjunga om sitt eget liv får nog ta mycket mer sånt. Jag vet att Chris Isaak råkade ut för en kvinna som såg honom le på en restaurang en gång och hotade att mörda honom. Anledningen var bara att hon tyckte att han skulle vara lika ledsen som hans musik. Så vill man ju för fan inte ha det.

Nej, sånt kanske knappast drabbar er.

– Jag är glad över att ha en otrevlig framtoning. Jag utstrålar inte att jag är någon jävla känslig kille, jag bara kliver upp och exploderar. Jag skriker allt jag orkar och kastar micken i huvudet på någon trummis. Det signalerar ju bara en enda sak: håll er undan för fan!

filip-fredrik

Med miljonsatsningen Söndagsparty med Filip och Fredrik tog Sveriges största tv-duo klivet mot det slutgiltiga målet: ett genombrott i USA. Men pallar de för trycket?

I nummer 5/2009 följde Tomas Andersson Wij med firma Hammar/Wikingsson från stockholmsk förortsidyll till ett myllrande Manhattan – och kom hem med en berättelse om prestationsångest, psykiska sammanbrott, pretentiösa kollegor, dåligt sex och konsten att uppfostra barn med tv-spelsvåld.

per-morberg

Per Morberg är inte bara landets galnaste tv-kock – han är också Sveriges mest frispråkiga skådis.

För Cafés Christofer Brask avslöjade han i nummer 3/2009 av Café sina hårdkokta sanningar om pengarna, psykopatrollerna, raseriutbrotten, nya kokboken och varför kvinnor fortfarande tänder på buffliga machomän.

moneybrother

Läs Cafés intervju med Moneybrother här!

henrik-rydstrom

I nummer 4/2009 av Café  avslöjar han Zlatans tramsiga trash talk, varför han inte vill spela i landslaget och sanningen om den omsusade kärleksaffären som kunde ha kostat Kalmar SM-guldet i fjol.

Här kan du se alla Henrik Halvarssons bilder på guldhjälten.

Folkungagatans Robert DeNiro hukar i duggregnet och rundar hörnet från Östgötagatan. Fem månader gamle cockerspanieln Charlie Nyqvist hänger hjälpligt med. DeNiro kisar mot mobilens klocka, det är en knapp timme tills de kommer och hämtar honom för dagens tagningar i filmatiseringen av Stieg Larssons Millenniumtrilogi.

Han är taggad.

Så pass att han den gångna natten satte sig upp i sängen klockan fyra. Klarvaken. Han smög in i vardagsrummet och började zappa mellan filmkanalerna. Han fastnade framför kostymdramat The virgin queen. Han tänkte på scenerna de ska filma i dag. Hans hjärtescener. Uppe på tidningsredaktionen på Millennium, som filmteamet byggt upp på Gamla Riksarkivet på Riddarholmen.

Nyqvist lutade sig framåt mot tv:n och njöt av de brittiska skådespelarna. Pulsen gick lite fortare. Handsvetten trängde fram. Sakta ljusnade det utanför fönstret.

Charlie Nyqvist skakar av sig regnet och följer husse in genom porten.

Folkungagatans DeNiro tittar på mobilens klocka igen. Det är mitten av november 2008. Det är bara några veckor kvar. Snart är maratonloppet med Millennium över.

Ett år tidigare i en taxi på väg till Hovet. Regnet öser ner och när bilen stannar vid ingången släpps vi inte in. Det hjälper inte att Micke Nyqvist säger:
– Hej, jag heter Micke Nyqvist och vi ska in till Hovet.

Vakten svarar:
– Vad ska ni göra där, om jag får fråga?

Vi stiger ur och börjar gå runt hela Globenområdet. Nyqvist drar upp kapuschongen, ler och nickar tillbaka mot vaktkuren.
– Jag kände kärlek från honom. En kombination mellan skorpion och pitbull.

Inne på grannen Globen pågår förberedelserna till finalen av Tv4:s Idol. Nyqvist berättar om kvällarna med Ladies night, showen han gjorde ihop med Kjell Bergqvist och Martin Stenmarck. Och som fick Dagens Nyheter att skriva: ”Får han tiotals miljoner eller har han bara en ovanligt självdestruktiv ådra?”

Nyqvist skakar på huvudet i regnet.
– Jag visste att jag skulle få skit. Det var så jävla politiskt korrekt att man spydde. Typiskt medelklass P1-gnäll. Men det var total succé. Utsålt. Och skitkul!

Det är december 2007. Företaget Svensk Nöjesutveckling arrangerar A classic Christmas night, en show de själva kallar ”Sveriges mest storslagna julproduktion genom tiderna”. För ändamålet har man flugit in den amerikanska musikallegenden Liza Minnelli, 63, och på scen de här kvällarna finns även Carola och Jan Malmsjö.

Michael Nyqvist är inhyrd som konferencier.

Han kysser Carola på kind. Minnelli och Carola repar Silent night. Minnelli röker. Alla stargazar och tar bilder på henne med sina mobiler. Även Nyqvist. Backstage virvlar några dussin unga, vackra, lättklädda kvinnor runt – stylade som Minnellis klassiska karaktär Sally Bowles i filmmusikalen Cabaret. Sveriges mest kände och bäst betalde manlige skådespelare försitter inte chansen att gå fram och hälsa på några av dem. Livet har ändrat sig på den här punkten också. Så här hade han det inte i skolan.

– Då hade jag bara finnar och dåligt självförtroende, säger Nyqvist. Jag snubblade både med benen och i talet.

Så det är inte svårt att njuta nu?
– Nej. Men ändå så väntar man på att den där tegelstenen ska landa i skallen. Att nån lärarinna från högstadiet ska titta fram och säga: ”Jag ser dig!”

Det är en kvart tills Nyqvist ska upp på scen. Blicken är långt borta. Han repeterar texter. Jag ser inga papper. Han pekar på huvudet.
– Nu börjar det bli pirrigt. Nu kan jag inte prata. Måste umgås med demonerna lite.

Halvvägs in i showen är det dags att introducera kvällens stjärna:
– Om man lägger ihop Liza Minnellis priser med mina så får man tre Tony Awards, tre Golden Globe Awards, en Emmy Award, en Legend Grammy Award och… en guldbagge. Det är inte illa!

Han driver med sig själv och med Dramaten:
– Jobbar man där så ska man inte förekomma i kommersiella sammanhang. Men ibland kan man låna ut sig till experimentella saker som Ladies night och A classic Christmas night.

Något senare lämnar Liza Minnelli scenen, en låt tidigare än tänkt. Hon skulle ha avslutat kvällen med New York, New York. Men hon vägrar. Det är kaos backstage. Sally Bowles-kopiorna stretchar. Föreställningens regissör, Edvard af Sillén, är blek:
– Det var amerikanarna som levererade ett berusat vrak, som inte sjöng sin största hit. Hon var full, säger han.

Nyqvist försöker göra det bästa av stunden och bryter ut på bred, västsvensk dialekt:
– Det ska jag också vara när vi spelar i Göteborg! Jag ska vara sketafull och bara dra Göteborgsvitsar!

Så blir det inte på Scandinavium. Däremot rasar Minnelli ihop på scenen och levererar ännu mindre än på Hovet. Nyqvist går upp, förklarar att Minnelli blivit plötsligt sjuk, och att Carola och Jan Malmsjö nu ska sjunga Stilla natt. Publiken svarar med att börja kasta stolar upp mot Nyqvist och de andra på scenen.

Man kan tycka att Sveriges mest kände och bäst betalde manlige skådespelare inte skulle behöva stå där och ducka för stolarna. Han tillhör Dramatens fasta ensemble, han har gjort tre ”miljonfilmer” (filmer som setts av runt en miljon människor):Tillsamms, Grabben i graven bredvid och Så som i himmelen. Han är svensk films Kung Midas.

Vi delar taxi från Hovet och jag frågar varför han tog det här jobbet.
– För att det är kul och för att jag aldrig gjort det. Det är faktiskt så enkelt. Jag gillar att göra saker som jag aldrig har gjort. Det gör nämligen att jag blir lugnare när jag står på stora scenen på Dramaten.

Ett halvår senare. Stockholm badar i solsken trots att klockan ännu inte slagit åtta på morgonen. Michael Nyqvist bär solglasögon och pratar i mobilen, precis så högt att man inte uppfattar vad som sägs.

Vi möts på Riddarholmstorget. En svart bil rullar upp. Lena Endre stiger ur och är så vacker som nästan bara hon kan vara strax före åtta på morgonen. Endre gör rollen som Erika Berger i Millenniumfilmerna. Hon som äger tidningen Millennium tillsammans med Nyqvists karaktär Mikael Blomkvist och dessutom är hans älskarinna.

Vi går en kort tur inne i det gamla Riksarkivet. Inne på ”redaktionen” ligger ”autentiska” tidningar slängda på bordet. Dagens Nyheter ”skriver” den 9 juni 2008 om ”Kalle Blomkvists déja vu”.
– Vi har helskön grafisk avdelning, roligast är paparazzibilderna av mig och Lena på en strand. De gjorde det i studion i en sandhög. The beauty and the beast…

Rekvisitören kommer fram och viskar:
– Stäng av mobilen, annars kostar det en whisky.

Nyqvist vet.
– Jag har byggt ett hus i skärgården samtidigt som vi spelat in. Det är inget jag rekommenderar. Man säger att film och teater är flummiga branscher. Men byggbranschen! Där står folk och ljuger en rakt upp i ansiktet. Det är helt vansinnigt hur de bluffar.

Ljuskillen Joakim avslöjar att Nyqvist redan är skyldig teamet två flaskor.
– Ja, jag ska köpa en billig jävla Old Glen. Jag tror vi är uppe i sammanlagt 17 flaskor, så det blir väl ett jävla fylleparty.

Nyqvist sätter sig i sminket och blir pudrad. Sminkösen klipper bort några näshår.
– De växer fort! Jag hade inga i morse.
Lena Endre kommer in.
– Nu ska jag strippa, så nu får ni gå ut. Eller, Micke, du kan stanna, om du vill. Vi är ju rätt intima vid det här laget!

Nyqvist:
– Jag ser Richard Hoberts arga ansikte framför mig hela tiden.

Endre:
– Han brukar säga: Ha inte för trevligt på inspelningen!

Märkligt nog är det första gången Nyqvist och Endre möts på film. De spelade teater i Platonov, och redan där gick det hett till.

Nyqvist:
– Vi hånglade bakom den där telegrafstolpen, minns du det?

Endre:
– Gud, ja! Och det var nog tur det. Jag har blivit tagen på sängen i några dagar, så att säga. Vi hade ju en pratscen i din stuga i Hedestad och så plötsligt sa Niels (Arden Oplev, den danske regissören): ”Nu är ni helt nakna och ramlar ner på sängen!” Va, helt nakna, tänkte jag. I manus stod det något om att det var ”sex i luften”, men inte att det skulle synas något!

Alla som läst Stieg Larssons tre böcker vet att huvudkaraktären, den undersökande journalisten Mikael Blomkvist, har framgångar hos kvinnor. Nyqvist skakar på huvudet.
– Jo, men han är ju lite för mycket. Varenda en som han ska jobba med ska han knulla. Därför har vi valt att tona ner det lite i filmen. Skulle jag vara ihop med alla de där kvinnorna blev det ju sexmissbruk. Så vi har tagit bort två i alla fall.

Han pausar, och ler lite.
– Men det kan jag ju säga, att det inte är så tungt att gå till jobbet vissa dagar. En massa vackra kvinnor som är helt nakna. ”Hej då, barn, nu går pappa till jobbet!”
Han vinkar mig närmare, viskar nu:
– Daniel, han som gör b-foto, är den som mäter. Han var en dag tvungen att mäta avståndet mellan dicken och linsen. Jag bara satt där och blundade. Till slut sa han: ”Micke, du kan ta bort den nu, jag är klar!”

Vad säger din fru om den här rollen?
– Jag hade reagerat med våld och hot och hade väl lagt ner hela filmbolaget. Men hon är mognare, så hon fixar det. Hon är vuxen, jag är barnet.

Hur är det att se sig själv på film då?
– Skitjobbigt. Jag kommer ihåg premiären av ”Grabben”. Min mamma, min moster, min fru och min dotter var med. Så brakade vi loss på något bord där på duken. De andra satt upp, jag låg ner. Min moster är död nu. Jag vet inte om den upplevelsen bidrog…

Rollerna som försteälskare har sina sidor. Vilket är det mest skamlösa erbjudande du fått?
– Det var nog när jag och Micke Persbrandt var och filmade i Trollhättan. Vi hade käkat och skulle upp tidigt dagen efter. Så vi gick in i en videoaffär för att köpa lite godis. När vi kom in blev det en rätt konstig stämning. Då kom en tjej fram till oss och sa: ”Vill ni ha mosbricka?” Micke och jag: ”Va?” Och hon svarade: ”Ja, korven i mitten och varmt runtom!” Det är nog den bästa.

Eller, hejdar han sig:
– En gång när jag skulle gå hem från Dramaten var det en kvinna som började springa efter mig. Hon sa: ”Du ser trött ut.” Och, jo, det var jag ju. Hon fortsatte då: ”Jag bor alldeles intill. Min väninna kan ta överkroppen och jag kan ta underkroppen!”

Jag tänkte: Antingen är hon sexdåre eller obducent. Så det blev taxi. Fort som fan.
                    
Dagens första, och största, scen är när Mikael Blomkvist kommer tillbaka till Millennium efter sin tid i fängelset. Han ska gå in på redaktionen, där kollegerna ska möta med jubel och bubbel.

Vad tycker du om din karaktär Mikael Blomkvist?
– När jag läste böckerna kände jag igen mig själv, både i generationen och i tänket. Han är ju en sån som alltid har på fötterna. Han har en hemlig agenda, verkar ha en hög eq, och kan läsa av folk och stämningar väl. Det kändes, då när jag läste, som jag skulle kliva in i en mänsklig stor zeppelinare. Han var en jättemänniska.

Men efterhand har Nyqvist fått en mer nyanserad bild av böckernas Blomkvist.
– Han växer till sig, blir allt svartare, ju mer paranoian kommer över honom. Och han är inte jättetrevlig på jobbet. Jag kan känna hur hans roll färgar av sig på mig. Jag har också blivit mer: ”Okej, jag ska vara helt ärlig nu med det jag säger, take it or leave it.”

Författaren Stieg Larsson, vars böcker sålts till mer än 30 länder, fick som bekant själv aldrig uppleva sina framgångar. Han dog den 9 november 2004, vilket gör att Nyqvist aldrig fick chansen att ställa några frågor om Blomkvist.

– Fast jag vet inte om jag skulle velat fråga något. Jag tror nog mest att jag hade velat sitta och umgås. Jag fattar inte hur han vågade skriva så hejdlöst. Så enormt utdragna situationer. Lisbeth (Salander, datahackern som är böckernas andra huvudkaraktär) tömmer ett bankkonto och blir miljardär! Och ändå går man på det hela tiden. Han måste ha haft ett enormt självförtroende.

Nyqvist ser trött ut. När vi möttes i morse sa han:
– Jag har inget närminne, ser inga närbilder.

Våren var tuff mot honom.
– Jag har inte varit ledig på tre månader. Film om dagarna, teater på helgen. Jag går upp sex på morgonen, gör middag till ungarna, skriver lappar om vad de ska värma. Och jag är löjligt påpassad. Behöver fan knappt gå och pissa själv. Varje dag kommer de och hämtar mig. ”Ja, han är här nu, vi åker in till stan.” Som om man vore villkorligt frigiven.

Han plockar upp mobilen, som är på ljudlöst. Tittar på displayen. Klickar.
– Fan, skådespeleri är verkligen förnedring. Det gäller att gilla läget. Jag beklagade mig nyligen för en kompis, att det är ett så utsatt jobb. Han bara tittade på mig: ”Är du dum i huvudet? Det är ju din utsatthet jag betalar för!”

Det har han väl rätt i?
– Ja, det är inte helt osant. Och bekvämlighet har ju inget med det här jobbet att göra. Du måste bli blöt under armarna, annars är du inte ”där”.

Hur hamnar man ”där” då? Hur går du in i rollen?
– Genom att öka min fantasi. Jag lär mig rollens drömmar. Om min roll kör taxi hela dagarna, vad skulle han helst vilja göra? Då är det ju ingen poäng med förbereda mig genom att köra taxi, det blir jag inte smartare av. Då skulle jag bara tömma rollen.

När du gjorde pjäsen Personkrets 3:1 med Lars Norén sa du: ”Om jag ska spela pundare måste jag hämta fram knarkaren i mig själv.”
– Det gäller att egga upp sig så mycket att jag skulle tycka det var skönt att få en sil i armen. Och det gör man med sin fantasi, genom att tänka: bara slippa ifrån det här. Vilken grej det skulle vara. Alla har det ju i sig.

Den 25 oktober 2007 avslöjades det vilka som skulle spela huvudrollerna i filmatiseringen av Stieg Larssons Millennium­trilogi. Noomi Rapace skulle göra Lisbeth Salander, författarens fria fantasi om hur en Pippi Långstrump i 2000-talet skulle kunna se ut, och Michael Nyqvist fick rollen som Mikael Blomkvist. Spekulationerna var många innan, Millenniumfilmerna är den svenska filmbranschens guldkalv det här decenniet.

Själv visste Nyqvist om det hela en månad tidigare, men fick inte säga något.
– Det var väldigt konstigt, jag fick tänka på vad jag sa till barnen hela tiden. Och det var märkligt att dagligen läsa i tidningen vem som skulle få rollen.

När Nyqvist först fick frågan var han inte så angelägen.
– Jag hade inte läst böckerna. Men när jag fick veta att det var Niels som skulle regissera blev jag nyfiken. Han hade ju gjort både (tv-serierna) Taxa och Mordkommissionen. Så jag gick till provfilmning för att träffa honom.

Men det blev ingen provfilmning. De pratade en lång stund, och sen var det klart.
– Några dagar senare ringde producenten Søren Stærmose och bad mig komma till Restaurang Tennstopet. Han sa: ”Jeg vil godt at du gør dette.” Då började jag läsa böckerna. Och fastnade direkt.

Vi sitter i ett hörn på Östermalmshallen. En äldre kvinna tränger sig fram till vårt bord.
– Tack, Michael, för din enorma utstrålning och för allt du gör! Jag vet vad jag talar om, för jag var med i Studentteatern med Folke Arbenius, så gammal är jag!

Nyqvist ser van ut, men ändå uppriktigt glad.
– Du ser, jag har lite äldre groupisar…

När jag porträtterade Mikael Persbrandt i Café, för två år sedan, frågade jag om han var Sveriges bäst betalde skådespelare. Persbrandt bara garvade:
– Nädu, det är Micke Nyqvist.

När samma fråga ställs till Nyqvist rycker han på axlarna och ler.
– Det är roligare att gå till banken efter att ha gjort tre miljon­filmer, det är sant. Och jag möts med en helt annan respekt när jag träffar producenter i dag. Det kunde vara rätt obehagliga möten innan. Jag får också ett helt manus att ta ställning till. Och folk till­talar mig med namn. Förr var folk mest taskiga.

Vem då?
– Ja, jag skulle till exempel provfilma i en liten roll som smed, för Söndagsbarn, Daniel Bergmans film. När jag kom in sa han: ”Nä, fy fan, nåt sånt vill jag inte se.” Så ska man inte säga. Det är inte bra. Det är något jag verkligen avskyr inom teatern, när folk behandlar varandra illa.

Nyqvist nämner hur Thorsten Flinck ramlade in i salongen under en av föreställningarna av Gustav III på Dramaten. Precis när Nyqvist gjorde entré reste sig Flinck upp och lämnade lokalen. Dagen efter uttalade Flinck sig i Aftonbladet:
– Jag var tvungen att gå ut under Gustav III. När Micke Nyqvist sa sin första replik gick jag ut. Det är inget fel på killen, han är bra på att småfisa repliker framför kameran, men att stå på scenen kräver lite mer. Han klarar inte det här.

– Efteråt blev jag livrädd, minns Nyqvist. Jag förstår inte hur man kan ta in något i tidningen från någon som inte sett föreställningen. Jag kände verkligen att hur man än gör så är rumpan inte bara bak, utan fram också.

Några dagar senare, när Nyqvist kom till Dramaten, ropade man från receptionen:
– Du har ett meddelande.
– Det var ett skrynkligt kolapapper, där Thorsten hade skrivit med spretig blyerts: ”Ursäkta en avundsjuk kollega.”

Hellre då, säger Nyqvist, ”ska man vara vänlig mot folk, springa i skogen och inte dricka för mycket.”
Fast, tillägger han, det händer att han bryter mot sina regler. Som när han och Lukas Moodysson reste till Venedigs filmfestival med Tillsammans. De flög ner i ett flygplan som var ”något mindre än en cykelpedal” och dessutom färdades de genom ett åskväder.

– Lukas sa: ”Jag har whisky, ska vi?” ”Ja”, sa jag.
Och den whiskyn slog till på Nyqvist ungefär lagom till den internationella presskonferensen på Lido i Venedig.
– Jag tyckte jag var kanon! ”No, I think he’s the new Bergman! Yes? What? Sorry!”
Dagen efter vaknade han ”med cementkeps och dödsångest”.
– Det var ingen lek, kan jag säga. Jag gjorde 45 intervjuer den dagen. Alla som var på presskonferensen tyckte jag var lite flippad. ”Stormen från norr”, liksom.
På kvällen började bakfyllan sakta släppa. Då kom en kvinna fram till Micke och pratade engelska med en märklig tysk brytning. Hon var lite hemlig och böjde sig fram och viskade:
– Michelle wants you.
– What?
– Michelle!
– Who’s Michelle?
– Michelle Pfeeeeiifffer!

Nyqvist blev alldeles förvirrad, tittade sig runt, är hon här?
– Yesss, at a private party, at Palazzo Ricci! She thinks you have the mean eyes!
– Och då sa jag det dummaste jag någonsin sagt: ”No, thank you, I’m married.” Och gick därifrån. Först efteråt fattade jag att det var en fest för 300 gäster…

Det var inte givet att Michael Nyqvist skulle bli skådespelare. Som barn ville han bli historielärare, advokat eller rockstjärna. Det senare ser han för övrigt fortfarande som en utmärkt ”exit-karriär”.

Hans pappa var advokat och försvarade Norbert Kröcher, den tyske terrorist som 1976 planerade att kidnappa politikern Anna-Greta Leijon och senare utvisades samt dömdes till elva och ett halvt års fängelse.
– Jag var tuff på skolgården då: ”Jo, ni vet, pappa och Baader-Meinhof, va…” Det var en biljett in till de balla killarna.

Fast det tog ett tag innan Nyqvist verkligen förstod vad pappan sysslade med. På lekis satt barnen i ring och skulle berätta vad deras pappor gjorde. Det var lokförare, poliser och konduktörer.

– Och farsan var advokat! Inte fan kunde jag säga det, jag visste ju inte vad det var. Så jag sa: ”Min pappa är jättestark, han slänger ut min mamma genom fönstret varje lunch.” Det var nog första gången jag kom på att man kan säga vad som helst bara man själv tror på det.

Han växte upp i området Käppala på Lidingö.
– Det var lite mer arbetarklass, mer höghus. Lidingö är som Sydafrika, med enorma klasskillnader. Vid några tillfällen har jag gått av en station för tidigt för att det skulle se ut som vi bodde i villa med stort badrum. Men så fint hade vi det inte. Vi fick nöja oss med att byta duschdraperi.

Nyqvists biologiska föräldrar skildes innan han föddes. Mamman lämnade bort honom och han hamnade på S:t Görans barnhem första året av sitt liv. Därefter blev han adopterad av föräldrar, som i sin tur skilde sig när han var sex år.

– Mellan sju och elva var det ingen styrsel. Men i sexan fick vi en lärare vi kallade Rödskägg. Han sa: ”Micke, du är ju en smart grabb, varför skärper du dig inte?” Och då vände det i plugget. Innan identifierade jag mig med förlorarna, de dumma.

Samtidigt är Nyqvist noga med att tona ner allt som skrivits om hans ”stökiga uppväxt”.
– Jag är så trött på alla skådespelare som säger att de varit värstingar. Jag vet ju att det inte stämmer. Annars skulle de inte hålla på med teater. Men lite förortsliv var det. Det fanns ögonblick där det kunde gått åt helvete. Men det är oerhört förstorat. Som när jag gjorde en intervju. Jag sa: ”Ursäkta, vad sa du?” Sen stod det: ”Trots sin dövhet spelar Micke Nyqvist teater.” Det var i Expressen! Jag fick en massa uppmuntrande brev och sen ringde Se & Hör, eller vad dövtidningen nu kan tänkas heta.
                    
När Nyqvist var 17 år åkte han till Omaha, Nebraska, som utbytesstudent. Det var i usa han tog sina första steg som skådespelare, bland annat med en roll i Arthur Millers En handelsresandes död. Men när han kom hem blev han förälskad i en flicka som var balettdansös och bytte spår.

– Hon retade mig för att jag inte kunde knyta dojorna utan att ramla ihop. Så jag sökte in på Danshögskolan, det var en sån där könskvoterad grej. Det var bara snubbar. Eller, snubbar och snubbar… det var min första kontakt med den världen!

Han hoppade av efter ett och ett halvt år.
– Det funkade inte med de där benvärmarna. Jag har ju ben som en undulat, så de bara rasade ner.

I stället sökte han till Birkagårdens teaterskola och kom in. Där blev han kallad närvarofascist av klasskamraterna. Inte utan anledning. Vid den här tiden såg han också skådespelaren Keve Hjelm i en uppsättning av August Strindbergs tragedi Fadren. En avgörande upplevelse.
– Jag ringde honom dagen efter: ”Tjena, jag heter Micke, jag håller också på med lite teater.”

Han lyckades lura ut Keve Hjelm till Birkagården och spelade upp några scener för honom. Nyqvist tittade uppfordrande och frågade vad han tyckte.
– Keve lutade sig tillbaka, nickade och sa: ”Intressant. Du spelar jävligt akut!”
Det var likadant med Stellan Skarsgård. Nyqvist bjöd in sig själv, satt och drack tinto i Skarsgårds kök i fyra timmar och insisterade på att få tala ut om sin konstnärliga kris.
– Jag funderade på om det skulle vara en förlust för Sverige om jag inte skulle spela teater. Jag påminde Stellan om den där kvällen när vi nyligen sågs på Arn. Men han kom inte ihåg mig.

Du var väldigt fräck!
– Det kan ju se ut så. Men jag tyckte ju, på fullt allvar, att det var kul för dem att träffa mig!

Efter Birkagården sökte Nyqvist in på Scenskolan i Malmö, som han gick åren 1986–1989. Därefter gjorde han sin praktik på Folkteatern i Göteborg – ”jag började prata göteborgska direkt, jag trodde väl man skulle låta som Sven Wollter” – och vidare några år på Länsteatern i Örebro och Teater Aurora i Stockholm, innan han fick ett genombrott i Stadsteaterns uppsättning av Angels in America 1995.
Men det stora, professionella genombrottet kom 1997, med rollen som multimissbrukaren Karl-Erik i Lars Noréns Personkrets 3:1 (som visades i tv året efter).

Nyqvist berättar om hur han, Göran Ragnerstam, Shanti Roney och Lars Norén blev som syskon. Det var en resa, äktenskap sprack på löpande band i ensemblen. Dock inte Nyqvists, han säger i stället att det var en ”prövotid” och att ”det kanske är därför vi har det så bra i dag”.

– Min son Artur var jätteliten. Jag sov inte, gick av vid ettiden, somnade vid tre, fyra, upp igen sju. Jag vinglade till dagis.

I augusti 2009 släpper Nyqvist boken När barnen lagt sig på Norstedts förlag. Han låter mig läsa delar ur den. Om tiden med Personkrets 3:1 skriver han:

En dag följer jag med ner till Plattan för att titta på narkomanerna. Vi sätter oss på ett fik med utsikt över hela scenariot. Genom de stora fönstren kan man se rakt in i helvetet; vi sitter på insidan och ser på dem på utsidan. Vi dricker kaffe och glor.
Vi får se allt. Hur de skjuter upp, säljer, kommer med nystulna tröjor från Åhléns. Allt är som i pjäsen. Först sitter vi och kommenterar det vi ser och försöker hålla oss vetenskapliga. Men vi tystnar allt mer.

Jag säger inget till mina kolleger, de skulle tro att jag ljög, vi har redan kommit in i ovanan att försöka bräcka varandra med kontakter i den undre världen.
Timmo börjar knäa som alla tunga heroinister.
Och jag lämnar min fönsterplats.

Allt hände då, 1997. Utöver jobbet med ”Personkrets”, analys fyra dagar i veckan och ett litet barn, avslutade Nyqvist en annan betydligt längre resa, som påbörjades redan sommaren 1966 och som kom att förändra hela hans liv i grunden.

Det var den sommaren som Michael Nyqvists föräldrar tog med honom på bilsemester, i pappans nya amerikanare, till Italien. Och det var den sommaren som familjen till slut satt på en uteservering i Venedig, då hans mamma plötsligt sa: ”Michael, vi måste prata.”

Det var då han fick reda på att de där två vuxna som satt där framför honom på uteserveringen i Venedig – inte var hans föräldrar. Och det var då han fick veta att hans riktiga pappa var italienare.

Michael, snart sex år, tittade på sin pappa och jämförde hans mjölkvita ansikte med de svarta kalufser och mörka ögon som satt vid borden intill. När de kom hem igen sa hans mamma att han inte fick tala med någon om det som hade hänt i Italien. Att det var deras familjehemlighet.

Det skulle dröja nästan 25 år, till den dagen då Michael Nyqvist själv blev pappa, innan han tog upp tråden igen. Det var då hans dotter Ellen föddes. Det var när han såg henne som han förstod att ingen kom ihåg något av hans eget första år. Allra minst han själv.

Så här skriver han i När barnen lagt sig:

I mig själv, i min historia, är den här tiden avklippt, exakt som en filmremsa. Jag måste ha registrerat något när folk har gått, skrattat, öppnat dörrar. Minuter, timmar, dagar. Allt har försvunnit, filmremsan är borta.

När min dotter kommer att fråga var jag bodde som bebis kommer jag att flacka med blicken. Jag som ska ge henne stöd och styrka kan inte svara på det enklaste, varifrån jag kommer.

Det var då Nyqvist tog första steget. Han sökte upp sin biologiska mamma. Hon träffade honom – motvilligt – i en och en halv timme på Medborgarplatsen. Båda var lite blyga. Mamman berättade som det var, att hon träffade Michaels biologiska pappa i Paris 1958, att han började på Kungliga Tekniska Högskolan, men att han reducerades till blatte i allas ögon. Att han inte stod ut, att han stack till Marocko.

Men han fick ett namn också. Där, på Medborgarplatsen, 30 år gammal, fick Nyqvist veta att hans riktiga pappa heter Marcello.

Det gick några år. Nyqvist praktiserade i Göteborg, jobbade i Örebro, skiljde sig, gick i terapi och träffade sin nya hustru. Det var när hon blev gravid, när han skulle få sitt andra barn, som känslan slog till igen.

Han satte sig med dator och telefon och började ringa runt till alla ambassader i Europa, till Lutherhjälpen, till män i Italien, Frankrike och Marocko. En del skrattade åt honom, andra skällde ut honom.

Då tog han ett steg till. Han började ljuga. Han berättade för personalen på ambassaden i Italien att han led av en obotlig, genetisk blodsjukdom som han inte ville föra vidare till sina egna barn. Och att han därför måste hitta sin pappa.
– Det fanns ett korn av sanning. Min svenska pappa hade en sådan sjukdom, han till och med dog av den.

Michael Nyqvist berättade den här historien i sitt sommarprogram på radio 2007.
– Jag kommer ihåg när programmet sändes. Jag satt ute på en kobbe i skärgården där mobilen inte hade någon mottagning. Och jag var livrädd. Jag tyckte det var för privat. Men jag kände samtidigt att jag delar ett öde med många människor. Och jag kände att ju mer personlig du är, desto större integritet har du.

Skrönan med den genetiska blodsjukdomen gav honom ett spår till Florens i Italien. Namn och ålder stämde. Det enda han var orolig för var om hans mamma verkligen hade gett honom rätt namn. Han kunde ju inte vara helt säker.

Men sommaren 1997 bokade han ändå en vecka och tog flyget från Stockholm till Florens. Han hade adressen till ett apotek, dit han gick redan den första dagen och bad att få träffa ägaren Marcello. En kvinna bakom disken förklarade för honom att det säkert skulle gå bra – om han kom tillbaka om en vecka, när Marcello återvänt från sin semester i Irland.

Det blev en frustrerande vecka i Florens. När jag lyssnade på sommarprogrammet höll jag andan. Tänk om han inte hittar honom.
– Men det fanns inget att förlora. När jag landade på Arlanda kände jag – jag försökte i alla fall. Jag hade gjort vad jag kunnat.

Två veckor senare ringde det i telefonen. Än i denna dag vet Nyqvist inte varför han svarade ”Si, pronto” när han lyfte luren.

Mannen i den andra änden av luren talade också italienska:
– Ciao, e ti padre.
Hej, det är din pappa.

Han berättade också att kvinnan bakom disken på apoteket i Florens var Michaels syster. Beatrice hette hon.

Två månader senare reste pappan till Stockholm. Han skulle bo på Hotell Malmen på Södermalm.
– Jag satt i lobbyn och fick reda på att planet var försenat med en timme. Då gick jag till Kvarnen. Sen kom jag tillbaka. Då var det försenat två timmar. Då gick jag tillbaka till Kvarnen. Och sen till Malmen igen.

Han var spänd som en fiolsträng, och samtidigt skör som glas.
– Jag kände: ”Det är klart att han inte kommer, det är klart att det här inte stämmer.” Och jag tänkte: ”Vem är jag? Varför sitter jag här som en jävla hundvalp?”

Men plötsligt öppnades dörren till lobbyn, och där stod en man i kamelhårsrock.
– På en sekund visste jag. Det var min pappa. Så gick jag fram till honom, det var rätt flippat. ”Buona sera” sa jag. ”Buona sera”, sa han. Sen började han gnälla på flygplanet. Så där helt vardagligt snack, bara.

Far och son tog en lång promenad, till Ulla Winbladh på Djurgården. Marcello berättade att han hade jobbat som diskare på Operakällaren. Han pluggade här, han försökte doktorera. Men han blev svartskalle direkt. Han gillade aldrig Sverige. Han tyckte det var ett rasistland.

– När vi satte oss ner på Ulla Winbladh berättade han storyn om hur min farfar blev skjuten i huvudet av maffian, på flygplatsen i Palermo. Det första jag fick ur mig var: Ska min son Artur ner på Sicilien och göra vendetta? Är jag med i Gudfadern? Allt var så nytt.

Ett år senare gick resan tillbaka till Italien. Systern Beatrice skulle ha bröllop. Ett litet bröllop, med italienska mått mätt, med ”bara” 300 gäster. Ceremonin hölls i trädgården hemma hos familjen Locicelo (ett gammalt sicilianskt namn).

– Den var den dagen jag skulle bli accepterad av hela släkten. Jag hade med mig mina barn och min fru och vi kom in i trädgården. Jag gick in först. Ljudnivån i trädgården var som ett måsberg. Ett enormt tjatter. Och när jag kom in bara tystnade alla.

Nyqvists farbror Pierrot gick långsamt över gräsmattan. Han kom fram till Micke, lade armen på hans axel.
– Det var fortfarande alldeles tyst. Till slut sa han: ”Det här är äkta Locicelo-spermier!” Så var jag accepterad.

Tio år senare har Nyqvist fått distans. Det är bland annat därför han kunnat skriva tankeboken När barnen lagt sig.
– Jag har fått det första kapitlet i min lilla livsbok. Jag kan säga: ”Min pappa är italienare, jag har växt upp i Sverige, så jag är inte så bra på italienska.” Utan att skämmas.

Nu vet Nyqvist också att ju mer man vet om sig själv, desto lättare är det att vara skådespelare.
– Det finns en klyscha som säger: ”Det är mina nojor som gör att jag är skådis.” Men det är precis tvärtom. Jag behöver inte vika med blicken, vare sig i spelet eller i livet. Jag kan säga till mina barn var jag kommer ifrån. Men den stora grejen är att jag nu accepterar mitt öde som mitt liv. Innan var det som en defekt.

Och det är klart han ibland funderat på vilken riktning hans karriär hade tagit om detta inte hänt.
– Jag vet att jakten och sökandet gav mig ett allvar och en akut spelstil. Och jag vet nu att man kan nå hur långt som helst med sin vilja och sin längtan. Åtminstone till Italien.

Mats Weman

Se Cafés alla bilder på Michael Nyqvist här

michael-nyqvist

Läs Mats Wemans intervju med Michael Nyqvist här.


Foto: Calle Stolz

henrik-larsson

Men efter det långa skadeuppehållet och den nya mördande konkurrenssituationen i klubblaget väcks frågan: Hur ska 34-åringen från Högaborg behålla formen och motivationen över VM 2006?

Cafés fotograf Peter Cederling följde Henrik Larsson under tre intensiva dygn i Barcelona.

patrick-demarchelier

Nu ställer den 64-årige mästerfotografen ut sina bilder på Paris pampigaste museum.

Exklusivt för Café bjuder han på en tjuvtitt.

mikael-persbrandt

I en unik intervju berättar Sveriges skickligaste skådespelare om sin längtan efter  att regissera film, sanningen om rattonykterheten, kvällstidningarnas förföljelse  och varför han inte längre kan leva ”on the edge”.

Foto: Henrik Halvarsson.

Läs hela Cafés intervju med Mikael Persbrandt här.

nicke-andersson

The Hellacopters är aktuella med sitt avskedsalbum Head Off. Café tog ett snack men Nicke Andersson – om allt annat än albumet.

”Det var rätt konstigt att vakna stående i en trappuppgång.”

Läs hela Markus Kyléns intervju med Nicke Andersson här.

christian-wilhelmsson

Hur kan man inte älska Christian Wilhelmsson?

Läs hela Christofer Brasks intervju med Christian Wilhelmsson här.

bildspel-fredrik-reinfeldt

”Fredrik kan bli vad han vill, och det här vill han. Det kan jag tycka är slöseri, jag som gillar närings­livet… Det hade varit kul. Han hade tjänat mer.”
/ Reinfeldts mamma Birgitta

Läs hela texten här.

bildspel-johan-renck

Läs hela intervjun med Johan Renck här.