petra-marklund

Megahits i USA och maximal kredd i klubb­världen. Ändå var September så gott som okänd för svenskarna. Två minuter i tv förändrade allt. För Cafés Jan Gradvall berättar Petra Marklund om genombrottet, varför mobiltelefonen är hennes viktigaste instrument och varifrån den där förföriskt hesa rösten kommer ifrån. Foto av Kambiz, exklusivt för Café.

* * * * *

Första gången Sverige förstod att September var en stjärna var sommaren 2006. Att en låt spelas på studentlastbilsflak är i Sverige den slutgiltiga indikationen på att refrängen trängt in i nationens ryggmärg. Låtar som Sommartider, Paradise city och Set the world on fire är numera för evigt associerade med lyckligt förfrusna studenter som duschar i Pripps Blå.

Men den låt som dundrade ut från varenda gatukorsning i slutet av maj 2006 var inte ens ett år gammal. Vid ett tillfälle hörde jag den från tre lastbilar samtidigt. Basen var så massiv att den fick lastbilarna att skorra. Samtidigt var refrängen pur popperfektion:

Even an angel can end up falling
Don’t you cry, because you’re crawling
Start again, it’s a beautiful morning
For satellites

Framför allt gick det inte att värja sig mot den lätt hesa sångrösten som lät både extatisk och melankolisk och exakt fångade ”Fy fan vad vi är bra”-känslan bland de studenter vars mascara gett upp för länge sedan. Artisten var September. Med Satellites hade hon sin fjärde topp-tio-hit i Sverige och, skulle det visa sig, sin första världshit.

Skillnaden den gången var att Sverige inte visste vem September var eller hur hon såg ut. Det lärde sig Sverige först fyra år senare, den 6 november i fjol.

När TV4 presenterade artistuppbådet till Så mycket bättre lade alla till ”Vem?” efter namnet Petra Marklund. Det spelade ingen roll att hon internationellt sålt fler skivor än de andra medverkande tillsammans. Klubbmusikvärlden är och förblir ansiktslös.

Men September fick ett ansikte när Petra Marklund ställde sig i tv på bästa sändningstid och sjöng Petters Mikrofonkåt. Reaktionen i svenska folkhemmet var jämförbar med scenen när tjurfäktningsarrangörerna upptäcker Tjuren Ferdinand i hagen: Ögon trängde ut ur ögonhålor. Hakor tappades till golvet. Cigarrök blåstes ut genom öron. Och tre generationer svenskar reste sig ur familje­soffan och skrek unisont: ”Henne ska vi ha!”

Ett par veckor senare var Mikrofonkåt etta på iTunes försäljningslista i Sverige. Och fem av de tio översta låtarna på listan tillhörde September.

– Jag blev helt jävla blown away när Petra körde Mikrofonkåt, säger Petter. Jag är ju själv van att sampla och låna från andras musik. Men jag har aldrig hört någon, vare sig i programmet eller någon annanstans, som tolkat min musik med så stor respekt.

– Det jag gillar mest med Petra är ögonblicket när hon förvandlas och blir September, fortsätter Petter. Efter att ha blivit ifrågasatt av så många – ”Vem är hon? Hon är inte känd!” – så klev hon upp, helt förvandlad, och sjöng hatten av hela svenska folket.

När man i detalj lyssnar på Septembers Mikrofonkåt slås man ännu mer av vilken unik tolkning det är. I TV4 var husbandet med och spelade, men det är hennes eget arrangemang, med 90 procent backtracks, som utgör låten.

– Jag ville få det att låta som en remix, säger Petra Marklund. Det finns till exempel ingen andra vers i låten. Att skippa andra versen är unheard of i pop, men inte i en houseremix. Man går direkt på det som lyfter.

Petra Marklund sitter uppkrupen i en soffa och äter en kyckling­sallad. När hon tar på sig sina hörlurar och drar upp luvan på sin hoodie kan hon vara vilken svensk tjej som helst på Stockholms gator. Skillnaden är att andra inte sjunger högt på Stockholms gator.

– Mamma kan bli jättegenerad när vi går på stan och jag börjar sjunga högt, men jag har gjort det ända sedan jag var liten. Jag är aldrig tyst. Jag sjunger konstant.

Att sjunga är också Petra Marklunds sätt att göra låtar. Hon tar upp sin iPhone och spelar in skisser till nya låtar.

– Jag hör hela låtar färdiga i huvudet, med arrangemang, beats och allt. Ofta kommer låtarna till mig när jag kör bil. Jag håller ratten med ena handen, min iPhone i den andra och spelar in melodierna för att inte glömma dem.

Innan jag hinner replikera läser hon av vad jag hade tänkt säga och svarar:

– Det är livsfarligt, jag vet.

Musikbranschen och musiklyssnandet har totalt förändras de senaste tio åren. Ändå fortsätter de flesta artister att jobba och tänka som man gjorde i den gamla musikvärlden. Men Petra Marklund framstår tillsammans med Robyn som den första moderna svenska popstjärnan. Hennes två enda arbetsinstrument är laptop och en iPhone. I dem lyssnar hon på all sin musik och gör all sin musik.

Hennes sätt att skriva låtar är också helt präglat av den digitala eran. En melodislinga och en ringsignal på mobilen är samma sak. Remixtänkandet finns redan i originalkompositionen. Det finns inget före och efter i en September-låt. Bara ett enda stort just nu.

En rockartist gör av tradition ett nytt album typ vartannat år och släpper sedan en singel i taget med ett par månaders mellanrum. Men varför då egentligen? Ingen lyssnar ju på musik på det sättet längre.

– Jag gör oavbrutet nya låtar, säger Petra, och äntligen behöver man inte längre vänta på ett album utan kan i princip släppa en låt samma dag den är klar. Det är bara att trycka på en knapp och ge ut den när man får feeling. Hur många singlar har Rihanna egentligen släppt det senare året? 20? Eller titta på Robyn. 10 singlar? Jag älskar det.

Innan Petra Marklund spelade in Så mycket bättre bodde hon i London i ett och ett halvt år. I London satsade hon 100 procent på musik och tillbringade dagarna med att resa runt bland olika producenter och låtskrivare. Med sin laptop i portföljen satt hon där, långa timmar på tunnelbana och pendeltåg, som en handelsresande i musik.

– Det var rätt tufft ibland. Jag åkte ju helt själv överallt. Några av de jag jobbade med kommer från r&b-värden och bodde långt ute i förorterna. Men jag lärde mig otroligt mycket. Fick nya skills hela tiden.

Var det svårt att som svensk få tid hos Londonproducenter? Tog de dig på allvar?
– Om man haft en topp-fem-hit i England blir man definitivt tagen på allvar. Det är väldigt få som haft det. Men har man en topp-fem-hit är det ett visitkort som öppnar alla dörrar. I England har man enorm respekt för framgång.

Septembers Cry for you var topp fem i England och etta på US Dance Chart. Enligt RIIA (Recording Industry Association of America) är Septembers Cry for you den första svenska låt som sålt guld i USA sedan Ace of Bases Cruel summer.

När Lou Reed presenterade en ny låt för Andy Warhol och förväntade sig beröm blev han i stället utskälld:
– Varför har du bara skrivit en låt, Lou? Du borde ha skrivit tio.

Petra Marklund jobbar i Andy Warhols anda. Inför det nya albumet hade hon till slut 40 färdiga låtar att välja mellan. Några av dem har hon i stället gett bort till andra artister, varav en, The killer, görs av ”någon vinnare i japanska X-Factor eller nåt sånt”.

I sin bok Framgångsfaktorn myntar journalisten och författaren Malcolm Gladwell något han kallar ”10 000-timmarsregeln”. Vad som förenar alla som lyckas på alla områden – affärer, idrott, musik, forskning – är att de lagt ned minst 10 000 timmar på att förkovra sig på området.

Petra Marklund är bara 26 år men har redan sina 10 000 timmar bakom sig. Hon var tio år när hon började tänka på en professionell karriär som artist.

– Jag gick på alla sorts auditions som fanns. Precis allt.

Varför då?
– Jag har funderat mycket på det, men kan inte riktigt svara på det. Jag ville bara sätta i gång min karusell.

En av dessa auditions gjorde att hon fick en manager, Viktoria Ekeberg. När hon var 19 år hamnade hon via sin manager på en audition hos Jonas von der Burg som sökte sångerska till ett nytt musikprojekt. Jonas von der Burg hade dessförinnan gjort musik med Johan ”Stakka Bo” Renck och haft en världshit med Here we go.

– 2002 letade jag efter en sångerska att jobba med, säger von der Burg. Jag hade casting för säkert 25 sångerskor, men i samma stund som Petra kom in och sjöng var det ingen tvekan: ”Henne ska jag ha.”

Vad är hennes styrka som sångerska?
– Att hennes personlighet hörs i hennes röst. Men hör direkt att det är September, det viktigast för mig. Hon har en heshet i rösten som ger den karaktär. Hon har även ett unikt sätt att frasera. Hon är inte bara en bra sångerska, utan kan göra andras låtar till sina egna.

Du hade innan haft stora internationella framgångar med Stakka Bo. Lärde du dig något då som du kan förmedla till Petra?
– Ja. Att inte vara så creddig. Jag var själv det i 25-årsåldern. Ju konstigare, desto coolare. Fast innerst inne dunkade mitt pophjärta. Vad jag menar är att när det dunkar i hjärtat så är det bra, oavsett vad det är för musik.

Petra Marklund har inte varit delaktig i låtskrivandet i de låtar som Jonas von der Burg producerat, men låttiteln Satelites speglar verkligen hennes egen uppväxt. Att fråga om någon har en pappa som är ”rocket scientist” har blivit ett skämt, men Petra Marklund kan svara ja på riktigt.

Hennes pappa är rymdforskare på KTH i Stockholm. Dagen när Christer Fuglsesang sköts i väg ut i rymden fick Petra Marklund sjunga Satelites på KTH. Hennes mamma jobbar på den upphovsrättsliga organisationen Copyswede.

– Pappa och mamma älskar musik och sjöng alltid hemma vid pianot. Jag tror att både gärna skulle ha sjungit och spelat. Kanske var det därför de inte protesterade när jag som liten ville gå på alla auditions.

Petra Marklund sjöng i 14 år med sin pappas jazzcoverband och hennes egentliga musikaliska rötter är jazz – något som ger ytterligare en förklaring till hennes sär­egna röst. Hon har tagit med sig jazz­balladernas heshet till klubbvärlden.

– Att jag gillar att improvisera med rösten är något jag tagit med mig från jazzvärlden. Kanske även djupet. Jag gillar inte när man sjunger för glättigt eller för duktigt. Jag kan lyssna hur mycket som helst på Monica Zetterlund bara för att studera hur hon fraserar.

Tage Danielsson beskrev Monica Zetter­lund från Hagfors som ett lingonris i ett cocktailglas. Häller man häften vodka och champagne i det glaset är det en bra beskrivning även av Petra Marklund från Älta. Champagne får hon dricka mycket dessa dagar.

– På en Londonflygning kände flygvärdinnorna igen mig och bjöd på champagne. När jag skulle flyga hem igen, med en helt annan besättning, hände samma sak en gång till. Champagne igen. Så där har det varit.

Så vad svarar du nu när alla vill bjuda dig på champagne hela tiden?
– Tackar ja så klart. Det är lika bra att låta det vara fest så länge det pågår.

JAN GRADVALL

Bloggare, artist, modell, festfixare, modeikon, entreprenör. Rebecca Simonsson förkroppsligar den digitala erans nya mångsysslande stjärna: gränslöst frispråkig, inflytelserik och superkänd – på nätet. I Café 12/2010 bad vi en av dem som känner henne bäst, Cafémedarbetaren och expojkvännen Daniel Kjellsson, att ta reda på mer.

Här nedan ser du dessutom alla bilder – inklusive några opublicerade. Fotograf är Kambiz.

* * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * *

rebecca-simonsson

* * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * *

Rebecca Simonsson har tatuerat in mitt namn i ljumsken och exalterat meddelat detta per telefon från en thailändsk bungalow. Hon har erbjudit mig ”roliga amerikanska piller”. Hon har även frågat om det är en bra idé att operera in porslinständer i munnen, blivit avrådd – och gjort det ändå.

Sånt är vardagsmat för Rebeccas vänner. Särskilt om man, som jag, har varit lite mer än så: Vi var ett par under ett knappt år, ungefär runt Rebeccas Thailandsresa 2007.

Vår relation ser förstås annorlunda ut i dag. Vi är kompisar, men det är ingen normal vänskap. För mig känns hon som en styvsyster – med personlighetsstörning. Vi har mycket gemensamt, men befinner oss samtidigt inte på samma planet.

Döm därför om min tveksamhet när Café bad mig intervjua henne för den här artikeln, trots att det bryter mot alla skrivna och oskrivna objektivitetsregler. Vi har båda nya relationer i dag. Orkar jag ge mig in i hennes värld igen? Vill jag verkligen blottlägga vårt gemensamma förflutna?

Rebecca själv var inte heller odelat förtjust i idén: ”Ska du nu skriva den här texten får det inte bara bli på dina villkor”, mailade hon. ”Du måste intervjua mig ordentligt. Låta mig prata till punkt.”

Deal. Men först den obligatoriska bakgrunden: Rebecca, som föddes i Borås för 24 år sedan, gjorde i mitten av 00-talet artist­karriär i glamourmodelltrion Sunblock jämte Pernilla Lundberg och Oksana Andersson. De red på den tidens covervåg, turnerade runtom i världen och nådde vissa framgångar med Baywatch-låten I’ll be ready (fyra på Englandslistan). Men det var då.

I dag är Rebecca ett tidstypiskt exempel på den nya sortens mångsysslande svenska storstadsstjärna: inte känd på det ”gamla” sättet som en folkkär skådespelare eller program­ledare – men inflytelserik i många olika branscher genom sitt enorma nätverk.

Till vardags jobbar Rebecca för nattklubbs­kollegiet Stureplansgruppen i Stockholm och är chef på Hell’s Kitchen, ett av huvudstadens mest omskrivna inneställen. Hon har anordnat fester åt artister som Lady Gaga, Kanye West och Mötley Crüe – och själv blivit en institution på vimmelbilder tack vare sin experimentella klädstil och sina spektakulära hårkreationer.

Rebecca har också en stor digital publik. Hennes blogg på Stureplan.se närmar sig 45 000 besökare i veckan. Med hjälp av den, Twitter och Facebook fyller hon inte bara sin nattklubb varje kväll, utan är på god väg att skapa sig en karriär som stilikon och affärskvinna. Hennes kläder, smink och frisyrer kommenteras ivrigt av påhejande bloggläsare – främst unga kvinnor – och sedan i våras är hon det franska modehuset Thierry Muglers ambassadör i Skandinavien.

I oktober i år släppte hon – under artistnamnet ”Rebecca Stella” (Stella är hennes grekiska mellannamn) – låten Swag in a bag, producerad av Fireface, duon bakom bland andra Erik Hassle. Videon nådde 180 000 YouTube-visningar på bara några dagar. I skrivande stund rullar den ut på iTunes. Så när vi ses känns det naturligt att börja med en musikfråga.

Hur fan kunde du lämna mig för Darin?
– Haha, vilket lågt försök att provocera mig. För det första vet du att jag inte lämnade dig. För det andra vet du minst lika väl att Darin inte var inblandad. Jag har aldrig haft en romans med honom. Vi har festat ihop men är, och har alltid varit, enbart vänner.

Det är inte vad jag har hört.
– Jag hängde med honom som kompis. That’s it. Vänner.

Du har återupptagit din artistkarriär. Är ditt mål med det bara att bli ännu mer känd?
– Den här intervjun är ju redan ett skämt. Jag har börjat spela in låtar igen för att jag har ett genuint intresse för musik, elektronisk sådan. Och för att jag fick chans att jobba med extremt begåvade människor. Det brukade du alltid säga: ”Ska du lyckas med musiken så behöver du duktiga människor runt dig.”

Du har alltid tagit dig an olika utmaningar med en befriande bära-eller-brista-attityd och gör extremt många olika saker i dag. Hur skulle du beskriva ditt affärssinne?
– Du kallade mig ”instinktivt framåt” en gång och även om jag tycker att det är en löjlig formulering så har du nog delvis rätt. Jag blir frustrerad när saker står still, för saker ska helt enkelt inte stå still. Jag har lätt för att se vad i en produkt, på en sajt och i en reklamkampanj som inte fungerar för min målgrupp. Min styrka är mina öron mot gatan.

Du väcker mycket uppmärksamhet på grund av din stil. Är det stressande att ständigt tvingas förnya sin look?
– Inte alls. Jag experimenterar med mitt utseende för att det är roligt. Att jag får uppmärksamhet på kuppen är bara kul. Jag ser extrem ut ibland, är vacker ibland och ser för jävlig ut ibland. Det här är inget fånigt Jessica Alba-citat: ”Hör och häpna – jag går också omkring utan smink.” Jag kan verkligen på riktigt se för jävlig ut, och det är nästan då jag trivs bäst.

Förstör jag din image om jag avslöjar hur mycket du anstränger dig för att se bra och annorlunda ut?
– Jag har två lägen. Antingen tar jag första bästa skit jag hittar och är klar på två minuter. Eller så anstränger jag mig för att verkligen se smashing ut. Då jobbar jag för att vara i framkant rent visuellt med mina kläder, min make-up och mitt hår. Livets teater. Fantastiskt.

Plastikoperationer har vi bråkat mycket om. Varför är du så besatt av dem?
– Jag är bara sjukt fascinerad av att man kan förändra sitt utseende så ”mekaniskt” och det är en fascination som liksom inte går över. Trots att jag vet att till exempel du tycker att jag ser för jävlig ut varje gång jag blonderar mig…

Hallå, det har jag aldrig sagt!
– Avbryt mig inte! Min poäng är den här: plastikkirurgi, tatueringar och hårfärger är nästan samma sak för mig. Det är bara förändringar. Och förändring är roligt och fint. Att fila till näsan lite är för mig inte en asmycket större sak än att blondera håret.

Hur mycket ”förändringar” har du hunnit med så här långt?
– Pass.

Brösten? Kindbenen?
– Haha, nej, nej, nej. Sprid ingen sån skit nu. Jag har inte gjort mycket alls. Jag har ersatt mina egna tänder med kritvita, fina tänder i porslin. Och jag sprutar mina läppar lite då och då. Men jag har naturliga bröst och ser mig själv som en naturlig brud.

En gång kom du hem med svullna kinder – du såg ut som den där ökända, skrämmande ”kattkvinnan”.
– Men lägg av nu. Jag hade testat en behandling. Och det blev lite svullet, ja. Men den typen av ingrepp är roliga och kan göras lite mer spontant, eftersom det man tar försvinner ut ur kroppen efter ett tag. Men jag vill inte framstå som ett freak nu. Jag tycker om förändring och att experimentera med min egen kropp, det är inte svårare än så.

Fortsätter man att gå till tandläkaren trots att man har tänder av porslin?
– Haha, fan ta dig. Man går till tand­läkaren, ja. Men man kan inte få hål.

Har du kvar tatueringen med mitt namn?
– Självklart inte, haha. Thailandsinfallet är omgjort till ett hjärta nu. Ska du med och tatuera dig nu, förresten? Min tatuerare väntar på mig på mitt kontor. Jag vill göra något mer på armen. Jag är lite besatt av tatueringar. Har glömt hur många jag har.

Dricker du för mycket?
– Det är lätt att dricka för mycket när man tycker om att dricka. Och dessutom arbetar i en sådan miljö som jag gör. Å andra sidan finns det inget mer effektivt uppvaknande än att missköta sig riktigt jävla ordentligt. Och jag har vaknat upp med den skammen alldeles för ofta. Nu dricker jag nästan inte alls.

Har du slutat se Jim Carrey-filmen Dum & dummare minst en gång i veckan?
– Haha, jag ser den ofta, men inte en gång i veckan. Jag är en tjej som skrattar mycket. Det är den egenskap jag älskar mest med mig själv. Fan vad jag skrattar!

Är en rik man mer attraktiv än en fattig?
– Jag älskar pengar. Men mitt intresse stannar vid att tjäna dem själv, och vägen dit. Andras pengar är helt ointressanta. Jag ligger hellre med en rolig kille än en rik.

Ja, det är ju jag ett levande bevis på. Du gillar även nördar. Varför?
– Nördar är så jävla härliga. Jag går igång på killar som pratar programmering och kod och sånt. Jag förstår ingenting, men gillar det. Tänk dig ett rum med tomma Colaflaskor, gammal tvätt, pizzakartonger och tvätt på golvet. Och så killen vid skrivbordet, med bara kod framför sig på skärmen, han har kläder från helvetet, risigt hår och stora glas­ögon. Men det är honom jag vill ha.

När jag bjöd in dig till en fest svarade du: ”Jag går bara på fester där det känns soft att klä ut sig som en frukt.” Vad menade du med det?
– Jag menar att jag är en allt-eller-inget-person, även när det kommer till fester. Du sms:ade mig när jag fyllde år senast och skrev: ”Grattis! Hoppas att du får ett smörgåsbord av plastikoperationer och så mycket lösögonfransar att du kan bada i dem.” Det sammanfattade mig ganska väl. Exakt så ser min drömvärld ut.

DANIEL KJELLSSON

sofi-fahrman__497

Skippa slasket för en stund och åk med Café och bokaktuella modeprinsessan Sofi Fahrman till Franska rivieran. På vägen avslöjar hon dessutom 20 saker som sig själv som du garanterat inte visste. Foto av Anders Hallberg. Intervju av Robert Börjesson.

* * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * *

20 SAKER DU INTE VISSTE OM SOFI FAHRMAN

1. Hon greps nästan för prostitution…

– Jag har blivit tagen för en hora på Genèves flygplats. Jag bestämde mig i sista stund för att åka skidor i Verbier. Packade bara ner det nödvändigaste i handbagaget, men i taxin på väg till flygplatsen ringde min kompis och sa att jag var tvungen att ha med mig en outfit till en Tusen och en natt-fest. Jag stannade på vägen och köpte en magdansösdräkt i en maskeradbutik. När jag kom fram till Genève blev jag stoppad av tullen som frågade vad jag skulle göra i Schweiz. Jag sa att jag skulle åka skidor, men de trodde inte på mig eftersom jag varken hade skidor eller pjäxor utan bara en liten söt väska. De gick igenom mitt handbagage och upp kommer en paljett-bh i guld. Där stod jag med två manliga tullare, som sa: ”Skidor? Really?”

2. … men skämtade sig ur situationen

– När tullarna hade sagt det och började skärskåda mig lite misstänksamt fann jag mig ganska snabbt och sa: ”Ni vet, killar, det är lågkonjunktur i New York just nu – man gör vad man måste för att få det att gå ihop.” De började skratta.

3. Hon blev blåst av en kompis i USA

– Jag uppskattar lojalitet. Det är därför jag har en svala tatuerad på handleden som står för just det. Får jag barn en dag vill jag tatuera in en liten svala bredvid den stora svalan. I trygga Sverige har jag aldrig blivit sviken, jag har ett dreamteam av vänner, men i New York blev jag nyligen totallurad. Jag kan inte inte gå på några detaljer, men folk ljuger ofta om vad de arbetar med. Utger sig för att vara manusförfattare, skådespelare och modeller när de i själva verket gör något helt annat.

4. Hon backar inte för någonting

– Frågar någon: ”Vågar du anta den här ut­maningen?” Då kommer jag att säga tuppen ja! En sån situation, ett pannkaksrace, slutade med att min motståndare gick ut och kräktes. Jag har inget stopp när det gäller pannkakor.

5. Hon har en helt livsfarlig röst

– Det finns de som sjunger sämre än jag gör, jag har bara inte träffat någon än. Jag brukar kompensera med luft­gitarr och visslande.

6. Hennes figur är ett mirakel

– Mina största laster är ost, jordnötssmör, kanelbullar och drinkar. Däremot har jag aldrig köpt smågodis, vilket många tycker är väldigt konstigt.

7. Hon går omkring naken hela tiden…

– När jag blir full ska jag alltid ta av mig kläderna som ett partytrick. Jag gör det oavsett väder. Första gången jag träffade min nuvarande kille så gick han framför mig på en alptopp. När han vände sig om hade jag tagit av mig min topp. Nu är vi tillsammans, så jag måste ha gjort ett bra intryck – men jag kan fortfarande inte förstå varför jag gjorde det. Jag tror att jag är lite nudist. Helst skulle jag vilja leva mitt liv naken.

8. … exempelvis under en sjövild dejt

– Många av berättelserna i min nya bok Elsas värld är sanna. Jag har till exempel, precis som Elsa, knutit fast mina kläder i en boj. Jag var på en middag med en kille och föreslog att vi skulle ta ett nattbad. Jag simmade ut i vattnet, knöt fast mina kläder på en boj och simmade in naken. Mina förväntningar var att han skulle göra samma sak. Naken igen. Det är något fel med mig. Men jag gillar att chocka killar – ofta med utmaningar, som sagt – för att få dem ur balans. Det kan vara enkla saker som en stå på händer-tävling, anything goes.

9. Hon har trampat rejält snett

– Jag har berättat den här anekdoten i korta drag förut, men aldrig det verkliga skälet: enorm berusning. Jag hade varit på ett ställe som heter Apothéke i Chinatown i New York, druckit en massa drinkar och tyckte det var en bra idé att få skjuts därifrån av en sopbil som stod utanför. Den började plötsligt köra med sådan fart så jag tappade balansen och hamnade i sopnedkastet bland all sopjuice. Mitt vita linne var inte så vitt efteråt. Det blev ingen efterfest.

10. Hon kunde ha frusit ihjäl i Åre

– Sopbilen var ingen lek, men mitt livs fylla var när jag drack en bitig vakt under bordet i Åre. Vi hävde i oss Fernet och Jägermeister. Att jag inte somnade och dog i en snödriva efteråt är en kompis förtjänst. Han räddade mig. Är evigt tacksam för det. Senare sa vakten att det hade tagit honom flera dagar att återhämta sig. Jag ljög och påstod att jag inte hade haft några som helst problem när det i själva verket var en riktig Jesus Kristus-fylla då man står upp först tredje dagen.

11. Hon har varit pårökt på jobbet

– Jag intervjuade en känd designer i LA som hade rökt så mycket gräs i det lilla rummet att blev passivt hög. Min producent tog ut mig ur rummet och sa: ”Sofi, nu måste du skärpa dig!” Men jag kunde inte sluta skratta.

12. Hon var otroligt knäckt i fjol

– Ibland tror jag nästan att mina tårkanaler. har växt igen. Jag grinar max en gång per år. Bortsett från förra året, då det tog slut med min förra kille. Det var ett långvarigt förhållande och mitt liv blev kaos. Varenda vecka var det en ny kompis som fick barn eller som skulle gifta sig, men jag var singel. Det var inte hur jag hade tänkt mig att mitt liv skulle vara när jag var 30 år.

13. Hon gav Robbie Williams nobben

– Jag var i Los Angeles för att göra ett tv-jobb med min fotograf och min producent. Vi var på en fest när en full Robbie Williams kom fram och skulle prata. Jag frågade om jag kunde få en intervju. Han sa ja, så vi satte upp ljus och kameran direkt där på klubben. Vi träffades på en nattklubb nästa kväll. Han var festlig och hade glimten i ögat, men jag var i ett förhållande och kunde inte bjuda på vad han var ute efter. En liknande sak kommer att hända Elsa i den kommande boken.

14. Hennes franska är under all kritik

– Jag har semestrat 21 somrar i rad på Rivieran, utan att lära mig ett ord franska. Förutom fraise, eller om det är framboise, som betyder jordgubbar.

15. Hon går igång på snömän

– Jag skulle ha svårt att vara ihop med en kille som ogillar att åka skidor. Jag vill gärna göra ännu en säsong som skidlärare.

16. Stekare tråkar ut henne totalt

– Ge mig hellre basketbiljetter än smycken. Värsta dejten var en kille som tog fram sin Blackberry och visade foton på sin bil och sina föräldrars sommarhus. Avtändande!

17. Hon använder spökskrivare

– Min vän Caroline Winberg (modell) har spökskrivit ett kapitel i nya boken. Jag ville ha hjälp med att beskriva en typisk modellfest.

18. Hon har en rätt dement humor

– Mitt korttidsminne är nästan fotografiskt, jag lär mig tv-manus oerhört snabbt. Men mitt långtidsminne är pinsamt. Mina vänner kan berätta samma skämt om och om igen – jag skrattar som om jag hörde det första gången.

19. Hennes böcker är inga kassakor

– Jag har sålt 80 000 ex av den första boken, men du blir inte rik på att skriva böcker i Sverige. Även om det förhoppningsvis kan klirra in lite på uppföljaren nu. Det viktigaste är att jag har blivit en erfarenhet rikare. Historien om Elsa har hela tiden varit planerad som en trilogi, men jag har märkt att jag sitter inne på så många stories att jag inte längre ser något hinder att skriva fler böcker, om förlaget vill.

20. Hon blir en skrikare i sportbilar

– Jag älskar bilar. Både att beundra och köra. Jag blir lika irriterad på folk som inte kan köra bil som jag blir upphetsad över killar som är vassa på att ratta. På min 30-årsdag fick jag åka med (alpinstjärnan) Jon Olsson på Gotland Ring i hans omgjorda Ultima, det närmaste du kommer Formel 1. Jon sa att de flesta som åker med sitter tyst och ber honom sakta ned, men jag tjöt och bad honom köra ännu snabbare!

* * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * *

Sofi Fahrmans roman Elsas värld (Norstedts) finns ute nu.

izabella-scorupco

I nya numret av Café – ute 26/10 – möter vi Sveriges mest åtrådda kvinna de senaste två decennierna. Izabella Scorupco bevisar att 40 verkligen är det nya 20 – men hon vill inte kallas ”cougar” för det. ”Milf” går däremot mer än bra, berättar hon i intervjun som liksom plåtningen gjordes på plats i Los Angeles. Fler av fotograf Andreas Kocks Jonas Hallberg-stylade bilder och hela Robert Börjessons intervju hittar du i tidningen, som alltså finns ute nu i en affär nära dig.

10 ANDRA STARKA SKÄL ATT SKAFFA SENASTE CAFÉ:

1. Nicklas Bäckström!
Stor intervju med NHL:s nye supersvensk. Eller, 23-åringen som tjänar en miljon. I veckan.

2. Premier League-special!
Vi ger dig hela guiden till vinterns absolut skönaste resa.

3. Filmen som skakar Facebook!
Vi berättar sanningen bakom nya storfilmen The Social Network.

4. Sveriges hårdaste miljardär!
Café hälsar på hos lika excentriske som ofattbart rike Roger Akelius på Bahamas.

5. Sveriges bästa modesidor!
Vi lär dig allt om vinterns trender – och pekar ut de bästa köpen.

6. Maffigaste maffiaserien!
Vi kollar in din nya kvällsunderhållning, HBO:s storsatsning Boardwalk Empire.

7. 16 mil i Alperna!
Cafés Jonas Cramby ger sig ut på ”ultramara” på Mont Blanc.

8. Dofterna som får dem på fall!
Cafés Emine Sander och Victoria Nelson väljer parfymerna DU borde ha.

9. Björnen anfaller!
Café ger sig ut i skogen och möter männen som slagits med vilda djur.

10. Plura har ordet!
Eldkvarn-legenden sammanfattar sitt händelserika liv.

… med mycket mer.

helena-mattsson-i-cafe-92010

Efter sju tuffa år har Helena Mattsson äntligen fått en glimt av glamouren i Hollywoods toppskikt. För Cafés Robert Börjesson berättar Sveriges senaste skådisstjärna om rollen i Desperate housewives, Robert Downey Jr:s galenskaper och hur det känns att spela en – gris. Foto Christopher Schmidt. Stylist Jonas Hallberg.

* * * * *

Det är tidig morgon i Sherman Oaks i San Fernando Valley utanför Los Angeles. Sveriges senaste Hollywoodhopp Helena Mattsson har redan varit uppe i flera timmar och läst manus. Senare på dagen har hon fem provspelningar. Inför varje audition byter hon om i bilen eftersom varje roll kräver att hon säljer sig själv på olika sätt.

Det är väldigt långt från det glamourliv som Helena Mattsson kan tyckas leva när man ser henne på bilder från filmpremiärer i svenska kvällstidningar. Helena Mattsson, som spelat rysk lyck-sökerska i tre avsnitt av Desperate house-wives och som hade en mindre roll mot Robert Downey Jr i Iron man 2, gjorde sin första resa till Hollywood när hon var 19 år för att försöka få huvudrollen i tv-serien Sweden, Ohio.

Helena, som delade en etta i London med fem andra tjejer, skulle egentligen uppträda som musikalartist på en lyx­kryssare i ett år. Hon fejkade en fotskada för att slippa jorden runt-resan.

– Jag gick till en läkare och påstod att jag hade väldigt ont när jag gjorde balettposer. Då fick jag ett sjukintyg så att jag kunde resa till Hollywood, säger hon och skrattar.

Hon hade bara en uppsättning kläder med sig till Los Angeles.

– Jag trodde inte att det skulle bli två veckors provspelningar. Jag hade på mig samma t-shirt varenda dag, på varje provspelning. Den var rosa och hade ett tryck där det stod ”It’s your lucky day”. Det enda jag hade råd att köpa i Los Angeles var en rosa turistväska som det stod Hollywood på. Den hade jag också med mig varenda dag. När de ringde och berättade att jag hade fått rollen så sa de: ”Guess what, it is your lucky day.”

Tv-serien dog dock snabbt.

– Den handlade om en svensk utbytesstudent som drabbades av olika kulturkrockar i USA. Det var tur att den försvann så snabbt för jag inser nu att jag inte var redo. Jag var så himla blyg och jag pratade dålig engelska.

Hur ofta har du varit nära att flytta hem?
– Jag har varit på väg att ge upp många gånger. Jag minns framför allt en kväll när jag tänkte: ”Vad fasen håller jag på med, nu skiter jag i alltihop…” Jag hade inget körkort så jag hade promenerat flera mil i Los Angeles och tagit bussen med en massa uteliggare. Sedan blev jag helt nedsprejad med vatten av en buss. Samtidigt fick jag dåliga nyheter om att en provspelning sög. Jag ringde till min agent och grät. Jag minns fortfarande hennes svar: ”Welcome to Hollywood, it’s a bitch!” Det var en nyttig sak att höra. Det här livet är en känslomässig berg- och dalbana.

Men nu kan du säga att du har spelat mot Robert Downey Jr. Hur var det?
– Robert är verkligen en karaktär. Han började varje dag på Iron man 2-inspelningen med att frenetiskt springa runt och runt sin trailer med en rykande stubbe. Det var som en jätterökelse. Jag frågade honom en gång: ”Robert, what are you doing?” Han svarade: ”Jag jagar bara bort alla onda andar.” Han är charmigt spirituell.

Hade du sett en vanlig 45-årig man springa omkring på stan med en rykande stubbe så hade du i och för sig inte tyckt att det var lika charmigt.
– Haha, sant. Men han är fantastisk. Det var otroligt stimulerande att jobba med honom. Han ville improvisera fram alla scener. Det var läskigt. Jag gillar att vara väldigt förberedd, men det var bara att slänga sig in och hoppas på det bästa.

Du spelade mot Gwyneth Paltrow också.
– Ja, men den scenen blev bortklippt. Det var otroligt mycket filmande. Vi höll på i flera veckor, men en hel scen blev bortklippt och en annan scen blev bara en tiondel så lång som planerat. Gwyneth var otroligt gullig. Vi smaskade i oss en massa godsaker och snacks tillsammans. De har ju så fantastisk catering med hur mycket godis som helst på sådana där stora amerikanska filmer.

Jag trodde att Gwyneth Paltrow bara höll på med makrobiotik och avancerade träningstrender som gyrotonics.
– Nej, faktiskt inte. Men hon har en helt fantastisk kropp så det märks att hon är riktigt ambitiös när det gäller träning och diet.

Håller du på med någon egen galen Hollywoodträning?
– Nej, jag håller mig i form genom att skratta mycket och äta mina hembakade svenska kladdkakor. Men jag har kompisar som har huvudroller i amerikanska serier som blivit tillsagda av tv-kanalerna att de måste gå ned i vikt. Ingen har sagt något liknande till mig, men jag märker att folk i Hollywood tittar konstigt på mig när jag slänger i mig en hel skål med M&M.

Vad händer i höst?
– Jag ska spela in en film som kommer att visas på Sundancefestivalen som heter Cheesecake casserole. Sedan hade jag en roll i piloten till nya tv-serien Defenders, en dramakomedi med Jim Belushi och Jerry O’Connell om några försvarsadvokater i Las Vegas. Jag spelar O’Connells flickvän, men jag vet inte än om jag kommer att vara med i fler avsnitt än det första.

Vad är det sjukaste erbjudandet du fått i Hollywood?
– Min första reklamfilm i USA. Den var för Campari. Jag var så glad att jag berättade för alla jag känner om jobbet. Först när jag kom till inspelningen och såg min garderob så insåg jag att jag skulle spela gris. Jag var tvungen att ha på mig en stor grisdräkt. Det enda som syntes var mina ögon. Min motspelare var dessutom en enormt tjock gris. Utan att överdriva så var grisen stor som en bil. Reklamfilmen gick ut på att vi var på grisdejt. Under en hel dag hade jag den där grisen slabbande över mig. Jag var dessutom tvungen att muta grisen med grisgodis för att han över huvud taget skulle vara intresserad av mig. Ett bra exempel på hur långt man måste vandra innan man når Hollywoodtoppen.

Blir du oftare igenkänd i Los Angeles nu när du varit med i Desperate housewives?
– Ja, många fans tror att jag är som bitchen jag spelade i Desperate housewives. De säger: ”Jag vågade knappt prata med dig, jag trodde att du var värsta häxan.”

Hur var stjärnorna i Desperate house-wives att jobba med?
– Jag hade hört att hemmafruarna inte skulle vara speciellt välkomnande, men jag hade otroligt roligt. Det var bättre än förväntat. Felicity Huffman var en helt fantastiskt härlig person. Jag beundrar henne otroligt mycket.

Den goda stämningen kanske hjälptes av att de visste att du skulle dö efter tre avsnitt.
– Haha, ja, man får inte vara för stort hot för huvudrollsinnehavarna. Det är hård konkurrens i Hollywood, men samtidigt: om du arbetar hårt och lyckas så är allt möjligt. Det är värt det.

Du syns allt oftare på röda mattan. Har du kommit till det stadiet av Hollywoodframgång att du inte behöver köpa dina egna festkläder utan får plaggen av modehusen?
– Ja, det är helt galet. Jag var på senaste Cannesfestivalen för att göra intervjuer om den nya Muminfilmen. Jag spelar ju Snorkfröken. Premiären av Javier Bardem-filmen Biutiful på Cannesfestivalen var första gången jag fick låna superdyra smycken att ha på mig. Jag hade på mig David Morris-örhängen för 24 miljoner kronor så jag var tvungen att ha livvakt med mig. Jag hade tolv miljoner kronor i varje öra. Jag tappade ett örhänge på röda mattan. Då rusade livvakten fram och kastade sig över smycket. Det var riktigt otäckt. Efter middagen åkte örhängena av. Det var de största diamanter jag sett, men jag orkade inte med ansvaret. Det är naturligtvis kul med röda mattan, men jag pustar alltid ut och tycker att det är skönt när det över.

Du får kopiera valfri skådespelarkarriär, vems liv väljer du?
– Jag älskar Meryl Streep och Charlize Theron, men har inte någon förebild när det gäller hur min skådespelarkarriär ska bli. Däremot vet jag hur mitt privatliv ska vara. Jag vill ha ett Svenssonliv vid sidan om galenskapen i Hollywood. Jag är ingen partyprinsessa. Jag är mer en huskatt.

kenza-zouiten__489

Cafés stora sommarnummer, i ordningen 8/2010, pryddes av bloggsensationen Kenza Zouiten. Här är hela bildspecialen i repris – förevigad av Kambiz.

cecilia-forss

Du känner henne från ICA-reklamen, Parlamentet och sexsketcherna i Ballar av stål. Nu storsatsar Cecilia Forss med en ny dramaserie på SVT och filmen I rymden finns inga känslor. Cafés Kristofer Ahlström förhör vår nya stjärnskådis om skamliga förslag, vilda teaterturnéer och lögnen som startade hennes karriär.

Foto av Jonas Walla. Publicerad i Café 7/2010.

* * * * *

Det är en tidig fredagskväll på krogen Ljunggrens på Söder i Stockholm och Cecilia Forss har 20 minuter på sig att gå från ”Hej” till ”Ska vi gå och knulla?”

Hon är inte särskilt nervös över att behöva göra det – det är en roll som vilken annan som hon brukar spela – men Cecilia är helt säker på att det inte kommer gå att genomföra: att träffa, hälsa på och förföra en slumpmässigt utvald man att erbjuda sänggående. Allt på 20 minuter.

Det går, visar det sig. Över förväntan.

– Det var sinnessjukt, en del nappade efter bara tio minuter. Då var klockan bara sju på kvällen och de hade inte hunnit dricka en droppe! Det var intressant för det funkade på varenda en. Men de bästa fick vi inte med i programmet för de var tvungna att godkänna i efterhand att vi skulle få använda det.

Det Cecilia Forss gjorde den där kvällen på Ljunggrens skulle bli det uppmärksammade inslaget Mansfällan i Kanal 5:s humorprogram Ballar av stål. Som en extra twist på sängkammarlockelsen slängde hon in en trekantspropå med en dieselflata bara för att se om killarna fortfarande var sugna.

– Många bara skrattade när de fick veta att det var fejk, men en del blev förbannade. Det viktigaste när man gör såna sketcher är att ha känsla för dem man lurar, det är aldrig roligt att sparka på nån som ligger. När vi gjorde tv-programmet Raj raj var det lärorikt på det sättet, ens samvete gick på ett par minor. Jag gick i terapi för mitt dåliga samvete ett tag. I Raj raj frågade vi heller aldrig de medverkande om lov – vi hade så liten budget att vi inte hade råd med fler än ett försök.

Så nu får de veta på det här sättet att det var fejk?

– Ja. Vi gjorde en sketch på Kulturhuset där vi låtsades lägga knark i en tjejs kaka och att hon blev neddrogad och borförd. Två år senare får jag höra en kille berätta att han såg det hända och än i dag trodde att det varit på riktigt. Han blev besviken sen: ”Det där är ju min anekdot jag brukar dra som det sjukaste jag varit med om!”

Missade du Ballar av stål och Raj raj känner du troligen igen 25-åriga Cecilia Forss från Parlamentet eller för att hon spelar Cindy i ICA-reklamen. Hon växte upp i Falun (där hennes pappa var chef för Gruvmuseet) filmdebuterade med en liten roll i Masjävlar 2004 och tog sedan sikte på Scenskolan i Stockholm – men missade antagningen med en hårsmån.

– När jag sökte dit för fyra år sedan bestod det sista provet av att läsa en monolog ur Strindbergs Pelikanen. Jag gick in och körde tokseriöst, verkligen tung teater. Och under hela framförandet satt juryn bara och gapskrattade åt mig. Så det är väl någon utstrålning jag har: ju mer allvarlig jag försöker vara, desto roligare framstår jag.

Det visade sig att just det humoristiska spåret gick bättre än det dramatiska. Tillsammans med Nour El-Refai slog Forss igenom som en Sveriges främsta kamikazekomiker med buss på-program som Raj raj och just Ballar av stål.

Men snart breddar hon repertoaren mer mot traditionellt skådespeleri igen. Dels genom sin roll mot Bill Skarsgård i filmen I rymden finns inga känslor, dels som en av huvudkaraktärerna i kommande SVT-serien Anneli och liket.

– Där spelar jag en innetjej i Malmö som är journalist. Hon dj:ar, festar och känner rätt folk. Det är en dröm för mig att få gestalta en sådan person.

Vad är så lockande med det?

– För att de är allt jag inte är eller någonsin kommer vara! Jag kommer aldrig bli så ”tuff”, jag skulle inte kunna vara sådan utan att skratta åt mig själv. Jag beundrar och föraktar dem, men framförallt fascineras jag av dem, säger Cecilia och rör runt med skeden i sin fruktyoghurt.

Det är en av sommarens första soldisiga, ljumna dagar när vi sitter och sammanfattar hennes förflutna och framtid på Vurma, en kafékedja där den största utmaningen är att säga namnet på deras mackor och samtidigt hålla masken (”En Älskade främling, tack”, tränar Cecilia för sig själv innan vi går in).

För att spåra var hennes framgångar i dag egentligen tog sin början måste man leta sig hela vägen tillbaka till klassrummet.

– När jag gick på lågstadiet var jag en riktig pajas, en Karlsson på taket. De andra barnen kallade mig till och med för ”Karlsson”. Sen på mellanstadiet blev jag snygg och då visste jag inte riktigt hur jag skulle bete mig. Jag var en Karlsson på taket fångad i en snygg tjejs kropp. Som tur var hittade jag tillbaka till den rollen på gymnasiet. Jag gick teaterlinjen så det var bara massa såna personer i min klass. Freaks.

Apropå dina unga år: om man youtubar ditt namn får man upp ditt första tv-framträdande någonsin, som nioårig testare av nya bilar i Trafikmagasinet. Hur fick du det jobbet?

– Haha, finns det där? Nå, då ska jag berätta en hemlighet: i klippet säger jag att bilen gör mig åksjuk för att man sitter är så lågt. Det var inte alls sant, jag bara hittade på det för att få säga något i tv. Så mycket linslus var jag. Jag hoppas inte att SAAB drog in alla sina modeller av den bilen på grund av min lögn, bara.

Det finns en annan Cecilia Forss också, som stavar precis som du. Hon är moderat kommunalråd i Uppsala. Får du ofta felringningar från folk som vill diskutera skolpolitik?

– Nä, däremot har den Cecilia Forss skrivit till mig på Facebook! Det var efter jag varit med i Parlamentet.

Vad skrev hon?

– Att hon tyckte att jag var rolig, men att det var synd att jag var på de rödas sida.

Tre veckor tidigare träffar jag Cecilia Forss i Gustavsberg, två och en halv mil utanför Stockholm. Där, på baksidan av en larm- och låsbutik i en hangarliknande byggnad som luktar vagt av avlopp, spelas nämligen ICA-butikernas reklamfilmer in. När jag är där ska vecka 29:s film spelas in. Den har semestertema och Cecilia Forss är iklädd en blommig sommarklänning.

Mitt besök bakom kulisserna blir dock kortvarigt: en assistent på inspelningen förklarar efter 20 minuter att min närvaro ”gör de andra skådespelarna uppspelta och ofokuserade” och att jag måste lämna området.

På vägen ut hinner jag i alla fall imponeras av hur noga teamet har byggt upp fejkade frysdiskar och tidningsställ för att skapa hägringen av en ICA-butik (även om kvällstidningarna i stället vid en noggrannare granskning visar sig vara en månad gamla).

Cecilia har varit med som ICA-Cindy i drygt ett och ett halvt år. Ungefär varannan månad träffas man och spelar in tio avsnitt på en vecka. Hon säger att hon inte är rädd för att fastna i den rollen. Och nej, det står inget i hennes kontrakt om att hon måste handla enbart på ICA. Däremot är hon väldigt medveten om hur folk identifierar henne, förklarar hon efteråt.

– En gång var jag inne i en ICA-butik och råkade riva ner en tavla som föreställde butikens anställda. Det blev en riktig krasch och alla vände sig mot mig. Jag kunde inte hantera det så jag fick bara ur mig ett, ”Öh, sorry” och sprang ut ur butiken. ICA-Cindy går in i en ICA-butik, river ner bilder på de anställda och springer sen därifrån. Jag vågar inte tänka på vad folk trodde om det.

En annan av dina insatser för folkligheten i Sverige är att du åkt på turné med Lars Winnerbäck. Såg du honom skratta någon gång på hela sommaren?

– Absolut! Lasse är supertrevlig, en glad person och inte tråkig alls. När jag och Nour hade våra genrep på dagen satt han alltid längst fram vid scenen, ensam, och skrattade högt åt våra skämt. Han är en väldigt varm person.

Hände det något mer intressant på turnén?

– Det var precis när jag och Nour hade hälsat på Lasse och Lykke Li för första gången. Vi gick sen på toaletten samtidigt, på varsin Baja-Maja. Och självklart lyckas jag tappa ner mobiltelefonen och börjar rota runt i dasset efter den, men blir så äcklad att jag springer skrikande ut från toaletten. Nour får av någon anledning för sig att jag ramlat ner i dasset så hon kommer tjutande ut från sin toalett med byxorna halvt nere. Så det var så vi introducerade oss för de andra. Som en Pang i bygget-sekvens.

Du är även provmodell för Acne, som alltså syr sina kläder efter din kropp. Hur känns det att vara ansvarig för samtliga svenska kvinnors kläd- och passformsångest?

– Jag tänker inte riktigt så. Jag har måtten ”man ska ha” för en storlek 36 så det passar bra att nåla efter min kropp. De har ju andra modeller för andra storlekar.

Men du måste bli mer kroppsmedveten om du hela tiden ska hålla en 36:a.

– Jo, när jag stressar går jag ner i vikt snabbt så jag hade blivit en 34:a sist jag var där. Så jag försöker tänka på att äta mer när jag egentligen känner mig mätt.

Har du haft några andra minnesvärda möten med modeindustrin?

– När jag var 21 år fick jag sparken från NK Herrsko. Jag har lite sifferdyslexi så det blev fel när jag skulle ställa in skor på lagret, 43:or på hyllan för 45:or och så… siffrorna bara hoppade, så jag drog mig alltid för att räkna kassan. Men jag var så jävla bra som säljare, bäst i stan, så jag blev erbjuden jobb som vice butikschef. Men jag tackade nej för jag ville ta ett teaterjobb, så då fick jag sparken av chefen. Den sista tiden hamnade jag på lagret som straff, men det straffade nog dem mest med tanke på att jag aldrig kunde sortera storlekarna rätt, haha!

caroline-winberg

Caroline Winberg har lagt hela världen för sina fötter: från Vogue till Armani. Cafés Henrik Ek hälsar på den sensationella Sollentunatjejen i New York och får veta allt om pengarna, singellivet, galna fotografer och varför hon älskar svenska killar. Foto Tobias Lundkvist. Ur Café 7/2010.

* * * * *

Caroline Winberg sitter på New York-krogen La Bottega i en outfit som kunde ha varit hämtad ur Madonna-filmklassikern Susan, var är du? – punkig skinnjacka, vit t-shirt, svarta tights och nitbeklädda boots. Winberg är stammis här och rabblar lunchmenyn innantill för mig.

– I somras hade jag ett möte med min business manager, killen som tar hand om mina pengar. Han sa: ”Caroline, it’s really weird. You spend most of your money on food.” Det här var när jag var som smalast. Han förstod inte hur det var möjligt, säger Winberg och och skrattar.

Hon ber servitören om en rödbetssallad och carpaccio. Någon risk att den beställningen kommer att ruinera Winberg finns förstås inte, hennes revisor kan vara lugn. Det här är ju trots allt en av de senaste årens mest framgångsrika modeller.

25-åriga Caroline Winberg kan kryssa i nästan samtliga prestigerutor: från omslaget på Vogue till reklamkampanjer för bland andra Versace, Armani, Chloé, Valentino och Dolce & Gabbana. I höstas gick hon den prestigefyllda Victoria’s Secret-visningen i New York för femte året i rad.

Enligt Winbergs agent, Jenny Mardell på Stockholmsgruppen, är framgångarna frukten både av hennes unika utseende och en för branschen ovanligt hög arbetsmoral:

– Caroline är beundransvärt vacker, men tar också sitt jobb på största allvar. Hon är punktlig och pålitlig – inga sena festkvällar innan en plåtningsdag. Som modell så får man stå ut med en del: lite sömn, långa resor och mycket väntan. Caroline klagar aldrig, utan biter ihop och gör sitt jobb, vilket är väldigt uppskattat i den här världen.

Enligt uppgifter i Dagens Industri debiterar Caroline Winberg sexsiffriga belopp för kommersiella modelljobb. Per dag. Pengarna lägger hon på, förutom all mat då, bland annat en fin lägenhet på Manhattan och softa sommarsemestrar i The Hamptons. Samt, åtminstone nu under den senaste tiden, på att äntligen skaffa körkort.

– När jag kom till körskolan första gången skrek min lärare, en galen japan, åt mig att sätta mig i förarsätet. Sedan tvingade han upp mig på 14:e gatan och lät mig cirkulera kring Union Square. Jag bara: ”Ahh, är du inte klok!?” Den här mannen skäller verkligen på mig: ”What the fuck are you doing!?” Och så driver han med mig hela tiden, han hånskrattar åt att jag är modell. Jag försöker koncentrera mig på att köra och får vråla åt honom att hålla käften. Jag har inte bråkat med någon sedan jag gjorde slut med min kille, så det är ett ganska bra sätt att få ut aggressioner.

Ex-pojkvännen Winberg nämner är TV4-producenten Pelle Porseryd. Relationen tog slut för knappt ett år sedan, men präglas inte av några hard feelings nu.

– Vi är kompisar och jag tycker att han är jättegullig. Men det funkade inte bara.

Han bor i Stockholm och du här. Var det ert pendlande över Atlanten som tog död på kärleken?

– Det var nog mer jag. Jag gillar ju att hänga med mina polare och hitta på grejer med dem, så på det sättet är jag är liksom inte flickvänsmateria. Jag är inte tjejen som jämt vill göra saker enskilt med min kille. Om han frågar ”Ska vi åka på semester?” så svarar jag ”Visst, får jag ta med mig tio kompisar?”.

Det finns sämre saker än att vara singel på Manhattan.

– Ja, precis. Det kanske inte är lika kul i en liten by någonstans? Jag har inte varit singel på skitlänge, sedan jag var 16 typ. När det tog slut nu i våras så kände jag lite sådär: ”Åh, singel vad jobbigt”. Men nu är det snarare: ”Yeah, singel! Det bästa som hänt!” Det är ju grymt att inte ha någon som klagar, bråkar och frågar vart jag är. Jag kan gå vart jag vill, när jag vill. Jag har redan planerat in en massa resor och det är ingen som kan säga något om det. Men det blir nog ändå en kille hemifrån till slut, jag har en tendens att falla för svenska pojkar.

Hur kommer det sig?

– De är coolast. Det tycker mina amerikanska kompisar också. När det kom över ett gäng från New York till Stockholm första gången var de inte så imponerade av tjejerna, de tyckte att ”the girls here look like strippers”. Men alla älskade de svenska killarna, tyckte att de var sjukt snygga och trendiga. Mina tjejkompisar var väldigt nöjda och sa: ”Now we know why you only date Swedish guys.”

Det känns lite som om du lever i en pimpad version av Vänner?

– Ja, mina kompisar är min familj, i alla lägen. Jag är rädd för att gå till doktorn till exempel, så då får någon av dem alltid följa med.

Hur ter sig den rädslan?

– Jag störttjuter, svimmar och spyr om jag måste lämna blodprov. En killkompis  får följa med, säga ”ah, Caroline…” och himla med ögonen, medan jag spyr i en hink. Själva blodet är ingen fara, men kanyler klarar jag inte av. Jag blir svimfärdig när jag ska få en spruta. Jag blev erbjuden att jobba i Indien en gång. De ville ge mig något vaccin, men då sa jag att jag inte kunde åka. Malariatabletter har jag fått ta, men sprutor klarar jag inte.

Så du tar inte vaccinet för svininfluensan misstänker jag?

– Eh, nej. Jag tar hellre risken att åka på det i så fall. Det blir väl en vecka i sängen i värsta fall. Salmonella eller vad som helst – det gör mig ingenting om jag slipper ta en spruta.

Caroline Winberg växte upp i Sollentuna utanför Stockholm, upptäcktes för snart tio år sedan och blev ett världsnamn i samband med en Steven Meisel-plåtad kampanj för det anrika franska modehuset Ungaro.

De snabba modellframgångarna innebar slutet på en dittills väldigt lovande fotbollskarriär. Winberg spelade i AIK:s flicklag och var bland annat med om att vinna Sankt Erikscupen vid två tillfällen.

Men intresset lever kvar. Winberg fick kämpa för att hålla tillbaka tårarna när Sverige missade VM och svär fortfarande elakt över de bortdömda målen mot Danmark som raserade drömmarna om blågul närvaro i Sydafrika.

– Det kändes hemskt. Men AIK:s dubbel var ett litet plåster på såren. Fast jag har ju lite svårt att hänga med i svensk fotboll förstås. Jag ser någon match på nätet ibland, men det är allt.

Det finns ju annan sport att ta för sig av här. Du brukar hänga på vip-platserna under New York Rangers NHL-matcher i Madison Square Garden, eller hur?

– Ja, och när jag går på hockey här är jag helt fokuserad på ”fight, fight, fight!”. Det är det roligaste med matcherna, när de kastar av sig grejerna och börjar slåss. Då skriker jag. Jag tycker att (hårdföre forwarden) Sean Avery är ganska het. Han slåss ju med spelare i det egna laget ibland till och med. Det är ballt.

Har du varit på hans restaurang, Warren 77?

– Nej, jag kanske borde gå dit och lägga in en stöt?

Gör det. Eller så får du bli sportreporter och börja hänga i omklädningsrummet.

– Det var faktiskt ett mål jag hade förr: att bli sportjournalist, antingen i tv eller för någon tidning. Jag vet inte om jag har det där breda språket som behövs, men jag kan ju fotboll och gillar tennis. Och när jag var yngre följde jag alltid med min låtsaspappa, som var från Dalarna, på Leksandsmatcher i hockey.

Skådisbranschen då? Det känns som om alla modeller sneglar dit förr eller senare.

– Ja, så fort man är i Los Angeles frågar alla gubbar om man inte vill bli skådis. Fan vad jag hatar LA förresten. Folk klär sig så dåligt och slösnackar typ ”Oh my god, I love you!” hela tiden. Hur som helst… När folk frågar om skådisgrejer säger jag alltid: ”Nja, jag vet inte.” Men om det dök upp något som verkade roligt så skulle jag nog prova. Jag vet inte om jag skulle vara bra på det, jag tar ju inga skådiskurser som vissa gör. Det pratades en gång om att jag skulle göra Entourage, men det blev inget.

Har du fått några andra minnesvärda erbjudanden?

– TV4 frågade faktiskt om jag ville vara med i det där Kändisdjungeln. Och Let’s dance… så heter det va? Nej tack! Jag skulle bli extremt utskämd eftersom att jag är helt taktlös. Jag gillar att gå ut och dansa, men jag är verkligen inte bra på det.

Så vad är din masterplan framöver, förutom att fortsätta med modellandet?

– Vi får se. Just nu njuter jag av att inte behöva planera någonting för framtiden. Men det är klart: någon dag vill jag ju ha familj och åtminstone en parallellsyssla till modellkarrären. Jag har ju aldrig bott själv i Stockholm utan flyttade till New York väldigt ung, för sju år sedan, och började bygga mitt eget liv här. Jag var en skitunge i början, gick ut till tre om nätterna och jobbade dagen efter utan problem. Nu är jag mer disciplinerad: ”Åh, jag ska jobba, jag orkar inte ikväll.” Och så funderar jag på att börja plugga.

Vilken sorts studier?

– Jag har ett år kvar på gymnasiet, eftersom att jag flyttade hit innan studenten. Så nu pratar jag med distansutbildningar i Sverige. Efter det kan söka in på New York University till exempel. Modellivet är fantastiskt, men förr eller senare måste man ju börja göra något annat också.

Vad är det bisarraste som har hänt under din karriär?

– Ett av mina första uppdrag var för en stor modekampanj när jag var 16. Jag fick ledigt från skolan och allt för att flyga till Paris. När jag kom dit sa min agent : ”Fotografen är lite speciell, men gå inte därifrån.” Han sa helt bisarra grejer. Han kunde säga ”you have to look more happy” ena sekunden och i nästa kalla mig för ”fucking slut”. Jag höll ut och stannade kvar i alla fall. Men det här var inget jag berättade om för mina föräldrar, de skulle ha låst in mig.

Vad tänker du i de lägena?

– Alltså, ibland när man står där i baddräkt någonstans, mitt i vintern, med otrevliga människor… Då brukar jag försöka se pengarna framför mig och tänka: ”Ah, jag ska köpa mig en jättefin juvel efter det här!”

* * * * *

Här träffar du henne!

Caroline Winbergs stamkrogar och favoritbutiker i New York

Mezzogiorno (195 Spring Street): ”En italiensk restaurang som ligger mittemellan mig och mina vänner. Vi är där typ varje dag.”

Onieal’s (174 Grand Street): ”En typisk bar med stora tv-skärmar. Hit går vi ofta, det är ett perfekt ställe att dricka Bloody Marys på när man är bakis.”

Omen (113 Thompson Street): ”En mer klassisk sushirestaurang, till skillnad från Nobu och Koi och de andra kända som är så amerikaniserade.”

Boom Boom Room (848 Washington Street): ”Det här med klubbar och barer ändras ju rätt ofta vart man går, men hit har vi gått några gånger. Det är väldigt snyggt där uppe.”

What Comes around Goes around (351 West Broadway): ”Jag älskar den här butiken, det är typ second hand, fast de har egna märken också. Mycket coola vintagegrejer helt enkelt”.

Opening Ceremony (35 Howard Street): ”En annan butik med coola kläder och skor från olika blandade designers”.

Rick Owens (250 Hudson Street): ”Här älskar jag att shoppa, men borde inte. Det är alldeles för dyrt egentligen.”

camela-leierth

Text: Fredrik Strage. Foto: Jimmy Backius. Ur Café 6/2010.

Alla tog för givet att hon skulle bli Sveriges nästa världsartist, men karriären havererade i en dimma av festande och skivbolagsbråk. Nu tar Camela Leierth äntligen revansch: turnerar med Kent och släpper sitt första soloalbum. Fredrik Strage följer comebacken på nära håll – och får den sanna historien om de kraschade miljonkontrakten, hennes vilda modellår och vänskapen med Michael Hutchence.

* * * * *
Hon fäster papiljotter i sitt blonda hårsvall, böjer sina ögonfransar med en tång och gräver i sminkväskan efter läppstiftet. En glaskula med en liten ängel inuti rullar ut på golvet. Camela berättar att det är hennes ”’worry angel’, den tar bort oro”.

Just nu oroar sig Camela för sina stämband. Hon sitter i en loge på Tap 1, en arena i Carlsbergbryggeriets gamla lokaler i Köpenhamn, och ska snart uppträda för 6 000 Kent-fans. Camela värmer upp publiken för Sveriges största rockband men har halsbesvär. Efter gårdagens gig i Århus hostade hon blod. Nu andas hon in ånga från en tekokare, suger på halstabletter och meddelar att hon hädanefter inte ska prata utan bara vissla – en gång för ”ja”, två gånger för ”nej”. Men när hon läst en recension av gårdagens spelning måste hon fråga vad ”storladne” betyder. En dansk kritiker hyllar hennes ”storladne melankolske kompositioner”. ”Storslagna”, upplyser hennes gitarrist Johan Carlberg.

– Jag är så jävla storslagen, säger Camela och glömmer bort sitt tystnadslöfte när Kents sångare Jocke Berg kliver in i rummet.

– Såg du att ni fick fem stjärnor i tidningen? frågar hon.

– Och du fick fyra, svarar Jocke. Du var bra igår.

– Men ni var en stjärna bättre.

– Vi fick spela fler låtar. Och vi hade fler lampor.

Jocke Berg går tillbaka till den betydligt större Kent-logen där resten av bandet halvligger i en soffa och tittar på en Blur-dokumentär. Camela lärde känna Kent redan på 90-talet och sjöng duett med Jocke i låten Generation ex på Tillbaka till samtiden. Trots det oroade hon sig för turnén. Under de första konserterna var hon så nervös att hon ville ”gå av scenen, sätta mig i logen och äta chips”.

Varje kväll möts hon av ett enormt jubel när ljuset släcks, men applåderna mattas av när publiken märker att det bara är förbandet. Medveten om sitt underläge har Camela inlett en charmoffensiv mot Kent-fansen. Efter att ha spelat sex låtar ställer hon sig i souvenirståndet och småpratar med publiken.

Hon ler artigt när en dansk gubbe kommer fram och gurglar något obegripligt. ”Do you have an album?” översätter han efter en stunds obekväm tystnad. ”My album comes out soon”, svarar Camela. Hon frågar fansen vilken som är deras favoritlåt med Kent. ”Den som du är med på”, säger en kille med glasögon. ”Åh, vad snäll du är”, säger Camela. ”Ha en trevlig kväll med Kent.”

Efter att ha skakat händer, skrivit autografer, sålt en tröja och gång på gång, med vänlig flygvärdinneröst, ha upprepat orden ”ha en trevlig kväll med Kent” går Camela till logen och packar sin väska.

Sedan början av 90-talet har Camela Leierth ständigt fått höra att hon kommer att bli en stjärna. Men trots samarbeten med en lång rad skivbolag har hon bara gett ut ett album med det numera nedlagda bandet Dead Starlet. ”Vi borde ha valt ett annat namn”, säger Camela. ”En ’starlet’ är ju någon som ännu inte blivit stjärna. Och en dead starlet är någon som aldrig blev något.”

Efter konserten går Camelas kompmusiker ut i Köpenhamn. Camela åker direkt till Malmö där de ska spela nästa kväll. Hon måste vila rösten. Dessutom festar hon inte längre. När bilen åker över Öresundsbron tänker hon på förra gången hon passerade tullen i Malmö, efter en Dead Starlet-spelning i Köpenhamn. ”Säg inte att vi har uppträtt i Christiania om någon frågar”, sa turnéledaren. Men när tullinspektören frågade var de hade varit kunde Camela inte låta bli att vråla: ”Vi har varit i Christiania!” Deras väskor blev grundligt genomsökta. På 90-talet gillade Camela att vara skrikig och galen. Nu går hon och lägger sig på hotellet med sin worry angel som enda sällskap.

Camela Leierth föddes 1975 och växte upp i Askim utanför Göteborg. Som 15-åring brukade hon hänga i Femmans köpcentrum. En dag kom en kvinna fram och frågade om hon ville vara med i en modelltävling. ”Nej”, sa Camela. ”Du får en t-shirt”, sa kvinnan. ”Okej”, sa Camela och vann förstapris i tävlingen Rocky Face: ett modellkontrakt värt 150 000 dollar. Camelas mor var skeptisk men den amerikanska agenturen övertalade henne att släppa iväg dottern till New York.

– Jag var ung och visste ingenting, minns Camela. En av mina modellpolare berättade att hon dejtade John F Kennedy Jr. Jag bara: ”Who?” På en fest träffade jag Bill Clinton som var mitt uppe i sin presidentvalskampanj. Jag hade ingen aning om vem han var. Han var bara en jättecharmig och jätteflörtig gubbe. Det var fester precis hela tiden. Varje dag ringde festfixare till vår modellägenhet och berättade vilka partyn vi gärna fick dyka upp på.

Camela flög mellan visningar och fotograferingar i New York, Barcelona, Paris, London och Wien. Men hon var mer intresserad av partyn än av mode. Och jobbet fick henne att må dåligt.

– Det var vidrigt att alltid behöva tänka på vikten. Jag var 177 centimeter lång och vägde mellan 48 och 50 kilo. ”You’re too fat”, sa de när jag skickades på auditions. Ett tag lyckades jag banta ner mig till 45 kilo och fick massor av jobb. Då hade jag svåra ätstörningar. En gång klagade min franska agentur på att jag hade dålig hy. De skickade mig till en läkare för att få medicin. Doktorn sa en massa saker på franska som jag inte förstod. När jag kom hem till modellägenheten tittade en av mina kompisar på medicinen och sa: ”Det här är amfetamin.” Agenturen försökte lura i mig droger så att jag skulle gå ner i vikt.

Efter fyra år övergav Camela modellkarriären och flyttade till Stockholm där hon ägnade sig åt två saker: att skriva låtar på en akustisk gitarr och att festa järnet på klubbar. Den långbenta blondinen blev en typisk 90-tals-it-girl – våldsamt glamourös, veckans babe i Expressen Fredag, ett yrväder som drog blickar till sig oavsett om hon partajade eller uppträdde med sitt nystartade band Dead Starlet. MTV försökte värva henne som programledare men Camela trodde att det skulle vara dåligt för musikkarriären.

– Jag frågade om jag var tvungen att visa mitt ansikte. ”Det är klart att du måste visa ditt ansikte om du är programledare!” sa MTV. De gick inte heller med på att jag bara skulle spela mina egna låtar i programmet.

Camela var lika kompromisslös när skivbolaget A&M erbjöd henne ett miljonkontrakt. Hon flögs till Los Angeles och åkte limousin mellan middagar, lyxhotell och skivbolagskontor.

– De körde sitt amerikanska snack: ”You’re a star. You’re so much like Jim.” ”Vilken Jim?” frågade jag. ”Jim Morrison!” sa de. Men skivbolaget ville bara ha mig, inte hela Dead Starlet, och när jag stod i studion och sjöng klev en tjej plötsligt in och sa: ”Vi måste färga dina ögonbryn.” De gillade inte min indielook med svart smink och de gillade inte min deppiga musik. ”Dina låtar är schizofrena”, sa de. ”Du borde sjunga glada låtar.” Jag tänkte i några dagar och tackade nej. Det var inte ett svårt beslut då, men när jag haft dåligt med pengar genom åren har jag tänkt: ”Fan vad dum jag var.”

Camela försörjde sig under en tid som bartender på fetischklubben Xtrakt där gästerna piskade varandra på dansgolvet. Hon fick sparken efter att ha bjudit för många vänner på gratisdrinkar, men följde med när några av klubbens transor och sadomasochister skulle dansa bakom INXS i ett tv-program. Det australiska rockbandets sångare Michael Hutchence fattade tycke för Camela.

– Vi var aldrig ihop eller något liknande. Michael blev mer som en storebror. Han lyssnade på mina låtar och sa att han ville hjälpa mig. Jag åkte till och med till London och hälsade på honom och [hustrun] Paula Yates. Det var helt sjukt. ”Ta inte av dig kläderna i badrummet”, varnade Michael. ”Det ligger paparazzi på taket på andra sidan gatan.” Att umgås med honom och Paula var som att bo hos en kungafamilj. De var otroligt kända och otroligt kära. Och nu är de döda båda två.

Festandet som Camela hade börjat med som fotomodell eskalerade när hon blev en fixstjärna i Stockholms nattliv. Slutet av 90-talet var ett konstant regn av drinkbiljetter.

– Det hände sjuka saker när jag drack, säger Camela. Jag vaknade upp på konstiga ställen och tänkte: ”Hur fan hamnade jag här?” Ibland fick jag berättat för mig vad jag hade gjort. Som när jag åt middag med Slash från Guns N’ Roses, Sex Pistols manager Malcolm McLaren och en massa skivbolagsfolk på Gino. Jag minns bara att jag hade på mig en sjuksköterskedräkt och klev över bordet när jag skulle gå på toa, eftersom det var så trångt. Men i storyn som berättades efteråt hade jag blivit arg på att Slash fick mer uppmärksamhet än jag. Därför klev jag upp på bordet och ropade: ”Here I am, record companies! Look no further!”

Skivbolagen var intresserade av Camela men Dead Starlets karriär gick trögt. När bandet splittrades i slutet av 90-talet flyttade hon till New York och försökte slå igenom som soloartist. Trots flera lovande anbud rann allt ut i sanden. Camela flyttade hem igen, hankade sig fram som låtskrivare åt tyska ”Idol”-artister och jobbade extra i en skoaffär.

– Jag var bra på att sälja skor. Svårast var alla män som kom in och sa att de hade storlek 45, trots att jag såg att de hade 38. När skorna inte passade sa de förvånat: ”Oj, det här är extremt stora storlekar, eller hur?” ”Ja, de är väldigt stora”, ljög jag. De trodde på sambandet mellan stora fötter och storleken på du vet vad.

I Malmö lyckas Camela Leierth trollbinda den kräsna Kent-publiken. Hon sjunger lågmäld countryrock, starkt influerad favoriterna Mazzy Star, om saknad, ånger och hopplös kärlek. Camela har döpt sin första soloskiva till Time heals nothing. Hon är förtegen om exakt vilka sår som inte vill läka men säger att hon borde ha tagit det lugnare på 90-talet.

– Jag var aldrig full på några spelningar. När det gällde musiken var jag perfektionist. Men jag vägrade acceptera att partyn tog slut. Under min andra vistelse i New York vaknade jag upp en morgon, eller snarare eftermiddag, i loftet där jag bodde downtown. Det var skräp överallt och flaskor på golvet. Jag letade efter en cigg och tänkte: ”Det är inte meningen att jag ska leva det här rocklivet.” Sedan skärpte jag mig.

Arbetstiteln på Camelas skiva var Morning has been all night coming, ett citat av poeten Sylvia Plath som gasade ihjäl sig 1963. Camela var länge fixerad vid självdestruktiva, kvinnliga konstnärer – framför allt Dorothy Parker. Dead Starlets album Passion for unhappiness döptes efter en replik ur filmen Mrs Parker and the vicious circle med Jennifer Jason Leigh i rollen som dry martini-hävande författare.

– Dorothy Parker var mycket viktigare för mig än någon rockstjärna. Jag bodde till och med på Algonquin, hotellet i New York där hon brukade hänga. Jag satt vid hennes berömda runda bord, drack vin och skrev dikter på servetterna. Jag följde henne i allt. Jag tog efter hennes åldersångest och firade min 23-årsdag genom att deppa ner en fest. ”Grattis!” sa mina vänner. ”Lägg av! Det är väl ingenting att fira?” sa jag. Nu känns det konstigt att min största idol var en alkoholiserad tant.

I mitten av 00-talet spelade Camela in en skiva för den nystartade, svenska etiketten S-56. Albumet pressades men släpptes aldrig eftersom bolaget lades ner. Ett samarbete med ett irländskt skivbolag gick också i stöpet. När Camela fick göra audition för Blue Note, den anrika jazzetiketten i New York, trodde hon att genombrottet äntligen var nära. Ett chefsbyte satte stopp för det kontraktet. Trots motgångarna har Camela aldrig slutat skriva musik.

– Genom åren har jag ibland tänkt att man måste vara lite sjuk för att hålla på det här. Varför skulle man annars utsätta sig för det? Nervositeten, skrivandet, skivbolagsstrulet, oron för om rösten ska hålla… det blir som en känslomässig tortyr. Men musik är det enda som jag verkligen vill göra. Det finns inga alternativ.

När hon ibland tvivlat på sig själv har hon fått stöd av sin make. Han är amerikan och utvecklar program till mobiltelefoner. Camela tycker att det är skönt att vara gift med någon som inte jobbar i musikbranschen. Hon startade nyligen sin egen etikett för att ge ut Time heals nothing och har fått lysande kritik under Kent-turnén. Många års slit ger äntligen utdelning.

– Jag har blivit besviken så många gånger. ”Vi ska göra dig till en stjärna!” säger skivbolagen. Och så händer ingenting. Skivkontrakt är ungefär som trisslotter. Ett tag var jag beroende av dem. Jag tittade alltid på TV4 Nyhetsmorgon där folk satt och skrapade. ”Plötsligt händer det”, sa reklamen och jag trodde verkligen att det skulle hända. Men hur många lotter jag än köpte så vann jag ingenting.

Camela hoppas att hon har bättre odds som artist. Efter spelningen på Malmö Arena går hon som vanligt till souvenirståndet. Hon småpratar med fans som kommer fram och säger att hon har fin röst.

– Vad sa du att du hette? frågar ett medelålders par.

– Camela Leierth. Det är ett konstigt namn men ni kommer snart att lära er det. Ha en trevlig kväll med Kent.

signe-siemsen

Hur festar man ensam i ett hotellrum? Signe Siemsen, modell, stjärnbloggare på Rodeo.net och en av Stockholmsnattens hetaste it-girls just nu, visade just det i Café 6/2010. Fotograf Joel Rhodin. Stylist Emine Sander.