På lördag kommer som sagt Caféredaktionen hem till mig för att käka mexmiddag. Jag sitter just nu och planerar och så här ser menyn ut i dagsläget:

Fördrink: Margaritas, hemgjorda tortillachips med guacamole och het tomatillosalsa. 

Huvudrätt: Hembakta vetetortillas samt äkta crispy tacos* med Carnitas, Texas Chili, Pico De Gallo, Guacamole och Habanero-Mangosalsa. Serveras med silverlök och koriander, lime, piquinpeppar, creme fraiche och cheddar.

Efterätt: Pecanpaj med vaniljglass.

* En friterad frasig, men fortfarande lite seg, majstortilla. Tacos som går sönder när man biter i dem är en sådan dum uppfinning att jag blir förbannad bara jag tänker på det.

Som den här till exempel:

Uppladdningen inför lördagens tacofest för Caféredaktionen, som Markus skriver om här, har börjat. Jag har bland annat varit och köpt torkade chilis på Urban Deli till en av fyllningarna.

Jag har köpt chipotle.

Jag hittade också piquins, små, små pepparfrukter som jag länge länge efter. I Mexico serverar man nämligen ofta tacos med en limeklyfta och en piquinpeppar brevid så att man kan justera hetta och syra själv. Så det tänker jag också göra. Eftersom jag är en nörd.  

Jag har också köpt tre kilo majstortillas på La Neta. Dessa tänkte jag frysa tills på lördag. Åtminstone hälften ska jag dock ta fram dagen innan. De ska jag göra tortillachips av. Om brödet är för färskt puffar det nämligen upp sig när man friterar det. Jag gillar för övrigt att La Neta har börjat ha sina tortillas i sådana där påsar de har gräs i i The Wire. Eftersom de är som knark för mig.

I dagens DN kan man läsa följande i “Fråga DN På Stan”:

Jag tror aldrig jag har läst en sådan konstig fråga. Det finns naturligtvis inget svar på den, dock väcker den en mängd nya frågor. Varför vill makarna Olsson gå på en bar av amerikanskt 60-talssnitt där folk klär sig i rutiga skjortor? Vilken inre bild har de skapat som gör att de kan vara så oerhört specifika i sina önskningar? Och vad får dem att tro att det finns flera sådana fantasibarer i Stockholm? Är det inte också konstigt att det just är tygskor och säckväskor som får exemplifiera 20-åringars stil? Jag tror aldrig jag har hört: "Usch! Dessa förfärliga ungdomsgäng med sina tygskor och säckväskor". Unga hipsters ser väl snarare ut just som karaktärerna i Mad Men och Twin Peaks just nu? Och vad är egentligen en säckväska? Någon som vet?

Nej, nu ska jag läsa lite fler av er bloggar. Hörs.

Nu när vi har lagat mexmat tillsammans här ett tag kanske ni börjar undra varför svensk mexmat nästan alltid innehåller köttfärs – en ingrediens jag aldrig använt mig av. Jo, det är nämligen så här att svennetacos är en svensk urvattnad variant av de amerikanska snabbmatskedjornas tacos som i sin tur är en urvattnad variant av texmexköket som i sin tur är en amerikaniserad version av det mexikanska köket.

Och varken i genuin texmex eller mexikansk mat använder den någonsin köttfärs. Det är en usel genväg för att få till den trådiga, sönderfallande konsistensen hos det långkokta köttet i en äkta texmexchili. För att ni ska förstå skillnaden ska jag idag lära er att laga Truckstop Enchiladas – den sorts rustika, men beroendeframkallande mat som serveras på vägkrogar i Texas och som är den ursprungliga versionen av Santa Marias hemska avart till texmexenchiladas.

Det är så här svennemex egentligen ska smaka.

Du behöver: Mellan ett halvt och ett kilo högrev, tortillas, riven ost, ett paket bacon, två gula lökar, en silverlök, koriander, en torkad anchochili, en torkad chipotlechili, en burk krossade tomater, 5 deciliter köttbuljong, vitlök, chilipulver, paprikapulver, spiskummin, oregano, salt och peppar.

Så gör du: Stek baconbitarna krispiga och lägg på ett fat. Strimla köttet fint och stek det i omgångar i baconfettet. Ta upp. Sänk värmen och stek den hackade gula löken och vitlöken. Krydda med de torra kryddorna. Lägg i kött och bacon, häll över köttbuljong och krossad tomat. Ta ur fröna och skaftet på de torkade chilisarna och koka i lite vatten i ungefär 15 minuter. Kör i mixern och sila ner i grytan. Låt allt koka i mellan två och tre timmar, tillsätt mer vatten om det behövs. När köttet känns trådigt och ser ut så här...

... så är chilin färdig. Då är det dags att montera. Doppa tortillabröden i chilisåsen, häll på en klick chili och lägg i riven ost. Rulla ihop och lägg i en ugnsform. Häll över resten av chilin och osten och gratinera i tio minuter eller tills det bubblar. Servera med hackad silverlök och koriander och, om du vill Pico De Gallo och Creme Fraiche.

Jag ville bara förtydliga en sak angående förra inlägget: jag tycker inte på något sätt att det är fel med vare sig tant- eller gubbsnusk. Jag tycket att alla har rätt till sexiga, men gravt opassande, fantasier, oavsett ålder. Jag kan till och med tycka att man ofta hittar de vackraste skildringarna av kärlek i de skeden i livet där den också är som mest svår, bräcklig och desperat. Som i tonåren (En kärlekshistoria), frånskild runt femtio (Jackie Brown) eller till och med mellan en 18- och 80-åring (Harold & Maude).

En annan sak: På grund av en serie omständigheter finns inlägget nu också att läsas i en redigerad krönikeform på Metro.se. På måndag kommer det i tidningen. Informationssamhället rulez!

Jag vill be om ursäkt för en grej. I Café för några nummer sedan skrev jag om hur dåligt konstruerad Stieg Larssons romankaraktär Lisbeth Salander är. Jag skrev att hon är en kliché, liknande henne vid en pubbeungdom från Vita Lögner och skrev, bland annat, att hon är ett verk av en “äldre herre som gått förbi Sergels torg och kastat ett par snabba blickar på punkarna, men inte vågat sakta ner.”

Detta var dock innan jag såg filmerna. Nu förstår jag plötsligt vilken genial kreation hon är. Lisbeth Salander är nämligen för medelålders män, vad Jondalar i Grottbjörnens folk var för medelålders kvinnor: Lisbeth Salander är gubbsnusk.

Tänk på det: Hon representerar ju den ultimata erövringen för män i manchesterkavaj, Eccoskor och en Journalisthögskoleutbildning. Liten, tajt, arg och lesbisk. Datasnille och kickboxare. Hon har lackkläder och hundhalsband och ser exakt ut som den där praktikanten från genusvetarlinjen som i verkligheten skulle väsa “gubbslem” åt Mikael Blomkvist om han ens försökte hålla uppe dörren åt henne till fikarummet. Men i böckerna och filmerna är han den enda man hon kan tänka sig att ligga med i hela världen.

Lisbeth Salander är helt enkelt en sådan sorts dåligt maskerad dagdröm man kan hitta mängder av om man, som jag, gillar att läsa thrillersynopsis på amatörförfattarsajten vulkan.se. 

De låter nämligen nästan alltid typ så här:

“När värdens största diamant ska visas upp på Biblioteket i Ludvika får den 50-åriga studierektorn och karatemästaren Hans “Hasse” Göransson nys om att en internationell liga ska försöka stjäla ädelstenen. Han försöker varna polisen men när ingen lyssnar bestämmer sig Hasse för att förhindra kuppen själv. Till sin hjälp har han den 19-åriga Tessan – skarptungad lokalreporter på dagtid, stripteasedansös på nätterna. Hasse och Tessan försöker länge hålla en professionel nivå på arbetsförhållandet, men snart blir Hasses välpumpade kropp och ingående kunskaper om Ludvika kommuns skolsystem för mycket för Tessan och de börjar ha en massa härligt sex. Kalla Diamanter är en erotisk thriller om vild kärlek, häftig åtrå, desperata lögner och… kalla diamanter.”

Jag arbetade som filmrecensent på Expressen förut. Men jag slutade av två anledningar: jag tröttnade på att se Saw- och Hosteluppföljare – vem fan gillar sånt? – samt att jag aldrig kände mig bekväm med att recensera svenska filmer. 

För samtidigt som jag visste att jag gjorde nån stackars entusiast ledsen så är ju de allra flesta svenska filmer så fruktansvärt värdelösa att man inte med gott samvete kan hitta något positivt med dem. 

Nu vet jag att ni tror att ni vet exakt hur kass svensk film är efter att ha sett typ ett par Beckfilmer, Tre Solar och Göta Kanal 3 – men ni har ingen aning. Dessa är ju nämligen de BRA filmerna. De som fick en publik. 

Som recensent tvingades man se ALLA svenska filmer, även de putslustiga komedier med 20 betalande besökare som alltid hette något i stil med Soda eller Bacon eller de extremt långsamma videodokumentärer någon proggubbe gjort om sin mormor eller de folkhögskoledramer om hur jobbigt det är att vara ung tjej idag och där det ALLTID är med en scen där drömkillen sitter och spelar saxofon i ett fönsterbleck i Köpenhamn.

Med detta sagt kan jag ändå bli lite sugen på att recensera lite ibland. Så jag tänkte: Låt mig recensera just din blogg.

Jag lovar att vara snäll och läsa hela, från början till slut samt göra ett försök till analys, sätta den i ett kulturellt sammanhang och erbjuda både uppmuntran och förslag på förbättringar.

Vad säger ni? Det skulle väl kunna va kul? Lämna länken bland kommentarerna så väljer jag ut en.